Det finns i sig inget ont i att producenter använder köpejäst för att fermentera sin must. Det har de gjort i långt över 100 år. Tanken att det är jästen från vinfälten som jäser om ingen köpejäst används är gullig och inte helt verklighetsförankrad. Skälet är att den ”naturliga” jästen beroende på vädret före skörden finns eller finns inte – eller, jästceller finns alltid på druvans skal, en masse, men det är inte säkert att det är en typ som fixar att omvandla mustens socker till alkohol. Skulle det dessutom vara så som det vanligtvis är, att vinet jäses i en redan använd vinkällare, domineras denna redan av tidigare använd jäst, köpt eller inte, som kommer ta kommandot om ingen köpejäst tillsätts.

Många drar nu den korrekta slutsatsen att köpejäst används för att ha koll på fermenteringen. Inte skapa vissa aromer. Å andra sidan är det, förstås, många som använder viss köpejäst just i syfte att ge vinet karaktär. Detta är det vanliga vinmakartricket då druvorna är undermåliga. I den mån någon som kan något om vin fortsatt inte förstått att all ”grape” i dagens viner kommer från vissa utvalda stammar är det hög tid att lära sig det nu.

Är det då så illa? Njae, inte om man gillar stilen. Å andra sidan indikerar det att druvorna inte var så bra, och det var de förmodligen inte därför att de odlats högintensivt och med volym och därmed lågt pris som enda mål. Rimligt är att anta att de både gödslats och vattnats hårt, och att de som en följd av det besprutats väl. Skräp, alltså. Och en förklaring till att ett vin kan vara billigt.

När Uppdrag Granskning (SVT nyligen) visar hur vin görs drar man alla över en kam, utom en naturvinsproducent, som ensam får stå för allt gott och seriöst. Det är synd att berättargreppet är så enkelt. Gråskalorna försvinner, och konsumentprisets inverkan på produktionen – för så är det ju: det är konsumentens sug efter billigt vin som skapar de enkla och inte så miljömässigt kul produkterna – talas det inte alls om. Det sägs bara att ett naturvin kan kosta 300 kronor. Hade varit bra om man löpt linan ut där och inte bara gjort producenterna till de onda.

Av jästen drivna aromer vittnar om en medioker råvara. Och det gör majoriteten andra saker som Uppdrag Granskning i övrigt också lyfter fram, saker som gummi arabicum, ekspån och tannin. De klarningsmedel och många enzymer som nämns används dels för att påskynda tillverkningsprocessen (tid är pengar), dels för att ge konsumenten en helt klar produkt utan risk för fällningar (något som den som köper de billiga vinerna kräver; minsta grums eller tillstymmelse till slöja innebär att den här konsumenten returnerar varan, och talar vi då om Systembolaget kan det leda till att monopolet drar tillbaka varan med som resultat enorma kostnader för importör och producent; då är det betydligt billigare att filtrera och klara…).

Att Uppdrag Granskning inte skulle gå vilse i vinfältet var så klart att hoppas på för mycket. Trots det tendentiösa, det ofullständiga och bristen på gråskalor klarar man sig ändå rätt bra. Jämfört med Kalla Fakta häromåret är det ett steg framåt.

I övrigt är det så klart lite kul när någon står med brallan vid knäna och säger att ”det där var ett internt meddelande!” ungefär som om det inte är just sådant som är det läckraste med avslöjande journalistik, att visa hur det är bakom kulissen. Visst underhållningsvärde där. Lite kul också att ingen riktigt vet hur vinerna de säljer görs (å andra sidan: hur många som säljer ost på Ica eller näringstillskott på hälsokostbutiken vet hur de produkterna egentligen är gjorda, eller för den delen den som säljer jeans i modebutiken?). Snyggt och proffsigt av Oenoforos att säga som det är – å andra sidan hade väl just de inget att förlora på det.

Innehållsförteckning på vin? Ja, gärna, men här, precis som vid andra odlade produkter, bör det också finnas med en odlingsberättelse – har systemiska pesticider används och i så fall vilka, om nej hur mycket kopparsulfat och diesel har då använts, har man gödslat, vattnat o s v (sådana här uppgifter liksom allt om vilka processhjälpmedel som används är till exempel vinbönderna i Frankrike tvungna att föra in i en ”loggbok” som myndigheterna när som helst kan gå in och kontrollera; med andra ord är producenterna hårt hållna, däremot går ingen information ut till konsumenten). Världens kvalitetsproducenter har allt att vinna på en innehållsförteckning med ett helhetsgrepp – och det oavsett om de är klassade som eko, konventionella eller något annat.

Musik!

PS Preparaten som färdigställs på plåten ovan kommer från en biodynamisk gård, och bilden från vingården är från samma ställe.