Etikettarkiv: vinfrossa

Årets kräftskiva: vinfrossa

Publicerat av
5

Den årliga kräftskivan drar till sig både kreti och pleti. Kort sagt dyker en massa så kallade vänner upp för att vräka i sig kräftor medan jag tvingas se dem göra det. Försökte i år få dem att tänka på annat genom att kasta en massa vin på dem. Ett lyckat grepp! Larvigast var Barndomsvännen som varit dum nog att ta med sig en Yago Condal Gran Reserva 1957 på halvflaska och en dito helflaska från 1949; först tjöt han, där han stod i fula gubbshorts och en passande rutig skjorta och medan hans flickvän skämdes, ”nu får jag gåshud, titta!”, ungefär som om inte alla redan lagt märke till att han såg ut som en igelkott, och sedan när han fick 49:an i glaset började han nästan lipa tillsammans med Katalanske kocken, som trodde sig ännu en gång ha fått bevisat att den spanska kulturen är överlägsen alla andra genom historien kända kulturer. För egen del fann jag 57:an gammal och doftande av nyupptagen potatis, dock ej död, medan 49:an, måste erkännas, var helt fantastisk: vital och ursprungstypisk, om än en aning vek på ålderns höst (ja, jag fick också en tår i ögat samt en släng av gåshudsfenomenet, vinet var, trots allt, 63 år). Utöver de nämnda vinerna utmärkte sig särskilt Château d´Yquem 1983, genom att det är så förbannat dyrt och det fick majoriteten av de församlade girigbukarna att gå i spinn. Själv drack jag pliktskyldigast så mycket som möjligt av ren snålhet, ity vinet i sig är ganska orent och skriker flyktig syra. Dessutom är det sött. I övrigt då? Jo så här: Veuve Cliquot 1996 (hygglig mognad, mycket bra, komplext, typiskt både för huset och året), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (pinotig, lagrad hemma flera år, mogen, helt ok), Nicolas Feuillatte 1997 (udda år, riktigt bra, mycket pinot?, ganska mogen), De Venoge ”Cordon Bleu” (lagrad flera år hemma, mogen, rund, helt ok, Pinot igen gissar vi), Leon Dormido ”Tempranillo, Garnacha” 2011 (ung, ganska stor doft där mörka bär dominerar, fruktig både i doft och smak, bra balans), Leon Dormido ”Reserva” 2007 (klassisk Rioja, ursprungstypisk, hygglig frukt i avslutningen), Leon Dormido 2007 (stor, komplex doft, dito smak, snygg, bra), Lasso 2010 (Quinta do Pintos och Portugals finaste: snygg, elegant, frisk, god; ingen var i närheten av att gissa rätt på ursprunget), Melipal Cabernet Franc 2009 (bra Cab Franc, snyggt ekarbete, bra balans, god, lätt ”Argentina-beska” i avslutningen), Antao Vaz 2010 (från Malhadinha Nova, underbart, cool, kryddigt, ursprungs- och druvtypiskt, runt, fungerade till oxfilé och kantarellsås), Baltos 2009 (komplext, kraftfullt, koncentrerat, ändå harmoniskt, lång, ren eftersmak), Spinyback Sauvignon Blanc Rosé 2011 (typisk nyzeeländsk Sauvignon blanc i doft och smak, vad det nu ska tjäna till i ett rosévin? bortsett från det sjuka konceptet är det ett bra vitvin), Madonna del Piano 1985 (fortsatt vital Brunello från fina 85, mogen, komplex; hade de inte envisats med att lägga den i slavonsk ek i fyra år hade den sannolikt varit ändå bättre idag, mycket bra), Käfer Cabernet Sauvignon 2007 miniatyrflaska (övermogen syltburk från Chile), Kahurangi Pinot Noir 2006 (pålitlig budget-Pinot från Nya Zeeland, frågan är om inte 06:an är den bästa någonsin, mycket bra, håller fint), lat42 Gran Reserva 2003 (traditionell, ointressant, inte helt välgjord Rioja), Clod Dière blanc 2000 (efter tolv år börjar den mogna; brända mandlar, toast och frukt på näsan, bra balans med bevarad fräschör, god, för er som har vett nog att undra så är den gjord på Sauvignon blanc och Chardonnay och lite Viognier), Costa de Vigne 2003 (vitt från Pigoto Riviera Ligure di Ponente, mogen, lite petroleum, lite krita, vid liv men ointressant), Lemelson Riesling 2010 (har hela sin syrarika kropp i Europa, förutom lilltån som hänger kvar i Oregon, strålande), Lemelson Pinot Noir ”Thea´s Selection” 2010 (favoriten från Oregon slog till ännu en gång och fick alla att gå bärsärk i sina försök att få ytterligare en droppe av godiset, vilket också var skälet till att den kom fram samtidigt som kräftorna, flera timmar efter oxfilén och övriga frossan).

Katalanske kocken & lilla vinfrossan

Publicerat av
Svara

Normalt handlar en vinfrossa om att se till att man själv får så mycket som möjligt av det bästa, samtidigt som övriga får så lite som möjligt av det samma. Enda undantaget är när min vän Katalanske kocken får för sig att göra stor tapasafton, något som kräver flera dagars förberedelser och att man får stå ut med hans fantiserande och ständiga ordsvada om allt han ska göra. Det är det nu värt eftersom hans tapasaftnar får självaste San Sebastian att verka blott halvbra. Nackdelen är att man plötsligt står inför dilemmat hur man ska kunna äta mest själv medan… ja ni har förstått. Hur gör man då? Jo, man gör, hur mycket detta än svider i snåltarmen, en avledningsmanöver med hjälp av en liten vinfrossa. Således förberedde jag lite viner medan Katalanske kocken tillverkade sina tapas och eftersom jag inte vet exakt vad det var jag åt (hänvisar här istället till den utmärkta boken ”Mamma Lopez Katalanska Kokbok”, varuti man hittar en del av Katalanske kockens påhitt) får jag istället berätta om vinerna, som, må de vila i frid, dessvärre strök med denna afton: Château L´Arnaude ”Cuvée de Therese” 2011 (har det mesta av vad ett fullödigt rosévin ska ha; lagom kraft, mycket elegans och en hel del frukt och en lång, ren eftersmak, hade inte kunnat göra det bättre själv), Pourpre de Salvignan 2007 (en Côteaux du Languedoc, som det var något speciellt med som jag glömt), Malhadinha 2008 (ren, sjungande frukt från en av Portugals bästa producenter, aningen ung, men redan god att inmundiga, passade utmärkt till en mixad palett av typen tapasbuffé), Vignobles des 2 Lunes ”Pinot Gris” 2009 (extremistbiodynamiskt från Alsace, helt okej, snygg etikett), Grand Cros (Clos Cavenac) 2006 (Marmandais klart bästa producent och vin, kanske lite för mycket ny ek lite för lång tid, annars utmärkt och bra att dricka nu), Chateau Tahbilk ”Marsanne” 1987 (håller fortfarande, efter 25 år, ihop snyggt!, riktigt god dessutom, hatten av!), Château L´Arnaude Blanc 2011 (överlägset bästa vitvinsårgången hittills från producenten, ungefär så mycket disciplinerad frukt man kan kräma ur en Rolle utan att göra den jäststams-tuttifruttig/päronbananig och obalanserad, lyckad lie-lagring som kommer igen både i doft och smak), Goedhart Bel’ Vila Syrah 2008 (mycket bra utveckling under det senaste halvåret, mycket god, fullödig amerikansk Syrah som nu fått eken på rätt plats, dvs i bakgrunden), Muga Gran Reserva 1973 (lilla vinfrossans bästa!, vid synnerligen god vigör, visade det bästa av såväl producenten som området och året, allt intakt och perfekt att dricka nu), Domaine Serene ”Evenstad Pinot Noir” 2006 (haha, Katalanske kocken förlorade sig i det här, visste väl det, mycket gott vin och perfekt att dricka nu, men inget mot all maten jag hann äta medan de andra tjatade om Serene), Viña Real Gran Reserva 1985 (trodde jag skulle bli dagens bästa, var bra och vid god vigör, men fick pisk av Mugas 73:a, saknade lite ryggrad, men i övrigt mycket bra), Trio Infernal 2003 (Priorat i toppform och med bara ett litet negativt inslag av det varma och torra året, bra), Melipal 2007 (Mendoza´s finest, utmärkt att dricka nu, fick, medan jag högg in på Pata negran, övriga bordssällskapet att förlora sig i en av mig initierad, meningslös diskussion om huruvida Melipal på mapuche betyder Södra korset eller inte), Twoson Alsace Grand Cru Pinot Gris 2008 (senaste vinet som gått ut till medlemmarna i Twoson Club, en fullödig, oerhört snygg Pinot Gris från Domaine Weinbach, fortfarande väl ung, levererad i elegant Alsace-dubbelflöjt, bara en sådan sak), Tenuta di Tre Rose Vino Noblie di Montepulciano 1985 (ytterligare en positiv överraskning, tänkte bara få de andra att etikettsdricka årgången, som jag trodde var trött och utgången, men vinet var riktigt bra och vid full vigör, perfekt att dricka nu, synd…).

Liten vinfrossa hos Vinvännen Göran i Cannes & Neil Young & Pearl Jam

Publicerat av
2

Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra

Cannes

gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.

Ny vinfrossa i västerled & Chartreuse i Seattle

Publicerat av
Svara

Av olika skäl blev det ingen vinfrossa i fina krogstaden Seattle den här gången. Däremot är det glädjande att kunna meddela, att Chartreuse – framförallt Chartreuse i sin ädlaste form: grön V.E.P. – blivit innedrycken framför andra i staden! Och, det har i stället vinfrossats hos kompisar i St Helena, Napa. Här kommer en sammanfattning av denna frossa: Hewitt 2005 (typisk Napa, bra i sin stil, för mycket av allt), Shafer Relentless (missade årgången, snygg power, att det är Syrah framgår som tur är av etiketten), Château d´Ampuis 1998 (lite ungt och sannolikt i en tunnel, men snyggt, elegant och ett härligt exempel på Rhône-Syrah, mycket bra), Hedges Limited Cabernet sauvignon 2005 (klart jag tycker det är bra, dessutom ett bra uttryck för Cab på Red Mountain – och bortsett från att jag är inblandad i vinet så är just 05 den bästa Caben vi fått till hos Hedges, tycker jag), Shafer Red Shoulder Ranch Chardonnay 2009 (mycket Nya Världen-Chardonnay,  saknar syra och bett, hade annars kunnat vara riktigt bra), Clos Dière 2003 (första årgången då ”Cuvée I” försvann ur namnet, fortsatt purung, vägrade öppna sig helt trots en brutal kastrullering, klart jag tycker det är bra), Jean-Luc Colombo ”Terres Brulées” Cornas 2007 (snygg Syrah, bra balans, bra vinmakeri, tydlig 13,5 % – stil, sticker av i en frossa i Napa Valley…), Robert Sinskey Vineyards Cabernet sauvignon 2002 (verkar vara gjord på unga stockar, lite ryggradslös, klingade snabbt bort), Robert Sinskey Vineyards Cabernet franc 2006 (snygg, bra Cab franc, den bästa i Kalifornien?, fortsatt ganska ung, bra vin), Pride Mountain Vineyards Cabernet franc 1996 (bra och som sig bör vid den här tiden, 96, i Napa, gjord i en mer tydlig 13,5 % – stil (den uppgivna alkoholhalten är 13 %), håller ihop bra, ren), 007 Petit verdot (enligt uppgift från vår värd, den förträfflige vinentreprenören Mike Towers som har fingrar, eller i vart fall pengar, i en rad vinprojekt i USA, kommer detta mystiska vin från en liten del av en mycket känd vingård,i Napa, där vinmakaren varje år gör några flaskor ren Petit verdot åt ett fåtal kompisar, går inte att köpa och är så hemlighetsfullt att det verkade smått olagligt hela projektet, och eftersom ni aldrig kommer att kunna prova vinet vill jag bara ha sagt att det är sjukt bra, eller kanske mest för mycket av allt och lite obalanserat, men mystiskt är det förstås), Spottswoode Cabernet sauvignon 2005 (besvikelse, Spottswoode brukade vara väldigt snyggt och elegant, nu var det mest utslätad power fast förankrad i syltburken; har hoppat över skaklarna och vänstrat med Parker, förefaller det), Duckhorn Sauvignon blanc 2010 (vår värd har varit delägare i den här gården, det hjälper nu inte, vinet är förvisso rent och fruktigt, men också onödigt högt i restsötman och lågt i syran, synd, hade kunnat vara bra, kanske), Flowers Pinot noir 2009 (totalt kass första timmen, doftade enbärskryddade lingon och färskt tallkåda, öppnade sig sedan och bjöd på fina Pinot-toner, orkade dock inte ända fram i smaken och var väl högt i den upplevda alkoholen, får ändå godkänt, nästan), Wilmart ”Cuvée Creation” 2000 (oerhört lätt att definiera, typisk fluffighet för året 2000 och en väl avvägd mix där Chardonnay stöttas av Pinot noir i en fin 80/20-blend (jo, vi ringde Champagne och kollade för säkerhets skull, men det gick verkligen att känna, snyggt), bröd, toast, fin liekaraktär, stor, mogen, god, lång, ren, perfekt att dricka nu (i alla fall den här buteljen inköpt i St Helena), g-o-d), Cade Sauvignon blanc 2010 (för blyg och försiktig för att få dansa, annars hyggligt elegant och syrarik i ett försök att göra en snygg Sauvignon blanc från Napa), Chateau Montelena Chardonnay 2009 (bra, snygg, väl ung), Chateau Montelena Chardonnay 2007 (mer utvecklad än 09, väl integrerad ek, snyggt, fortsatt ungt, men trevligt att dricka nu, görs utan malolaktisk jäsning, men med återhållen ek och mindre alkohol än kusinerna i Napa, mycket bra), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2008 (ljus färg för Napa, dock tydlig Napa i doften, spetsat med ett uns kardemumma av alla tokiga saker man kunde tänka sig hitta i det här vinet, bra syra, rent, väl avvägd ek, ungt, nyklassiskt), Chateau Montelena Estate Cabernet sauvignon 2005 (mer utvecklat, viss mognad, integrerad ek, bra syra, mindre alkohol än medelvinet från Napa, både mörka och röda körsbär, mycket bra), Henriot ”Cuvée  des échanteleurs” 1995 (mogen, mycket god, perfekt att dricka nu, typisk husstil), Spottswoode Sauvignon blanc 2010 (frisk och lätt lovande doft, inte lika bra i smaken, nej, Spottswoode har gått vilse i den kommersiellt anpassade stilpannkakan, synd), Pride Mountain Vineyards ”Reserve Claret” 2006 (många runt bordet älskade det här, själv ser jag det som ett vin för tidigare limsniffare, behöver jag tillägga att den flyktiga syran sprängt alla rimliga gränser?), DLD Les Gosses Vineyard ”Cuvée Marcel Dupont” (schysst Red Mountain-syrah…), Merry Edwards (någon av jänkarna tyckte absolut att vi skulle prova det här och visst var det riktigt intressant: en amerikansk Liebfraumilch), Heitz Cellars Cabernet sauvignon 1999 (en ovanligt ren årgång från legendariska Heitz, bra balans och i en stil som aldrig hört talas om Parker, bra).

Tryffel & triss i Vintage Port

Publicerat av
Svara

Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.

Nyårsvinfrossan: Dagen efter-testet

Publicerat av
Svara

Ingen seriös provning med mindre än att vinerna även provas dagen efter och gärna ett par dagar efter dagen efter. Syftet är, förstås, att utröna dels hur de olika dryckerna utvecklas över tid, dels hur väl de klarar lite syre och lagring i fria luften. Rödvinerna brukar lämnas okorkade i rumstemperatur medan vit- och rosévinerna korkas och sätts i kylen. Det är ogörligt att här närmare redogöra för hur alla de vinerna som provades över helgerna varit dagen efter, men här följer en uppräkning av ett antal tappra buteljer, som inte bara höll bra utan rent av var bättre och mer uttrycksfulla dagen efter än dagen före dagen efter och det även dagen efter dagen efter: Bel´ Villa Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (låt vara att den flyktiga syran ökade efter ett dygn i det fria), Mumm 2002, Malhadinha 2008, Guy Charlemagne Brut Nature, Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, Clos Dière blanc 2003 och 2000, Clos Dière rouge 2003, Clos Dière ”Cuvée I” 1999 och 1998, Ententa 2004, Chablis 2010 (Clotilde Davenne), Bourgogne Blanc 2010 (Clotilde Davenne), Piper-Heidsick, Viña Collado 2010, Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007, Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 och Tavel Les Lauzeraies 2010.

Nyårsvinfrossan 2011: Nyårsafton

Publicerat av
Svara

Med förevändningen och självlögnen att konsumentupplysa, vill jag här och nu berätta vad jag, och inte ni, hinkade kopiösa mängder av på Nyårsafton 2011: Ernest Ropeneau Brut (överdoserad budgetskumpa, som hade kunnat vara bra), Palmer & Co (pålitlig tolvslagsdricka), Guy Charlemagne Brut Nature (syrafast stål i blanc de blancsform, gott), Bollinger Grande Année 2002 (hustypisk stil, överraskande mognad för att vara 02, bra), Piper-Heidsick (underskattat bubbel som med ett par års hemmalagring utvecklas positivt, bra fräschör och spänst), Egly-Ourier (viss mognad, pinotig, gick bra vid midnatt), Mumm 2002 (bra år, fortsatt ung, bra), Abraxas (Robert Sinskey) 2008 (personligt, komplext, gästerna var 50/50 för/emot Abraxas som färskhummervin), Clotilde Davenne Chablis 2010 (vad säger man? bättre hummervin blir det bara om man köper Clotildes Grand Cru… strålande), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (oekad, ren Chardonnay i sin prydo), Puligny-Montrachet ”Les Garennes” 1er Cru (Dupard Ainé) 1985 (mogen, fantastisk Bourgogne med lätt botrytisanstrykning, inte bäst till hummern, men bäst i vitvinstestet), Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959 (se kommande inlägg),  Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 (ung, stram, bra, ska lagras något år till), Rust en Vrede 2003 (bra för att vara sydafrikan, sparrisburksnäsa), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (strålande, ung, sjungande Alentejo-frukt), Perez Cruz Cot ”Limited Edition” 2009 (elegant för att vara Chile, höghöjdsfriska, snygg balans och mycket frukt), Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009 (lillasyskon till nyss nämnda, i samma friska stil som Chile kan vara stolt över), Vina Collado 2009 (gästerna lärde mig att det här vinet heter ”kålla då!” på Västkusten, nu gör det inget så länge de, eftersom jag inte bara gjort vinet utan också tjänar pengar på det, köper litervis Collado, som faktiskt fungerade även till en oxfilé med diverse tillbehör som något konstigt mos och annat), Domaine Mas du Bouquet 2007 (oxid, kvällens karaffvin), Muga Reserva 2006 (pålitligt, bra, snyggt), Alpha Zeta Amarone 2008 (här finns allt och inget hänger ihop), Bem Bi Bre (Dominio de Tares) 2006 (cool, bra balans mellan rejäl frukt och ny, fransk ek, behövde sin köttbit och fick det), Torre Muga 2006 (perfektion från Rioja!), Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007 (Thea´s Vineyard fortsatt slut på Systembolaget – kommer enligt uppgift in igen om en vecka – så lillasyskonet fick rycka in även på Nyårsaftonen och det skämde som vanligt inte ut sig, mycket gott, om än inget bra val till oxfilé).

Nyårsvinfrossan 2011: Förspelet

Publicerat av
Svara

Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna. Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)

Nyårsvinfrossauppladdning: Bourgeuil 1969 mm

Publicerat av
Svara
  • Efter Clos Dière-provningen övergick vi så till en diverseprovning, där bland annat följande viner dissekerades för er skull: Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007 (vitt på Pinot noir, gjorde succé, riktigt bra med väl sammansatt frukt och ek och med en egen personlighet som inte är svår att ta till sig, hamnar lätt i skymundan för gårdens röda viner, förtjänar mer uppmärksamhet), Gewurztraminer SGN (Muré) 1989 (l-y-s-a-n-d-e!, elegant, nedtonad, snygg Gewurz, väl avvägd syra-sötma, ett litet mästerverk och en stor njutning), Clotilde Davenne Saint-Bris 2009 (visst, beställningssortimentets mest prisvärda Sauvignon blanc, oerhört snygg, god, vältrimmad och användbar), Clotilde Davenne Chablis 2010 (nya årgången, om möjligt snäppet upp från 2009, som för någon månad sedan utsågs till ”Folkets vin 2011”), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (lika bra som alltid och bättre och bättre ju mer ålder den får), Bourgeuil (Lamé-Delille-Boucard) 1969 (dessvärre övermogen, men snyggt död), Château Haut-Brion 1989 (separat inlägg kommer), Malhadinha 2008 (ung, snygg, ren, sjungande Alentejo-frukt), Bel´Vila Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (fortsatt lite ung, men bra uttryck för Syrah från Red Mountain), Six Vineyards Pinot noir (Lemelson) 2007 (börjar öppna sig nu, snygg, mumsig Pinot från Oregon), Guy Charlemagne Brut Nature (ett stålbad för mesen, en njutning för syrafreaken), Tavel Les Lauzeraies (vinner, som all bra Tavel, på lagring, mycket god nu, perfekt i vår), Charles Heidsick ”Mise en Cave 1996” (utmärkt, överraskande mogen), Batard-Montrachet (Domaine Leflaive) 1990 (gyllengul, mogen, kanske väl mogen, lite låg syra (året), lång, mycket god eftersmak).

Nyårsvinfrossauppladdning: Clos Dière & Ententa

Publicerat av
Svara

Dagen före Nyår ägnades traditionsenligt åt vinprovning. Bland annat genomfördes en halvhjärtad vertikal av de tre Clos Dière-vinerna som gjordes mellan 1988 (de röda; dels ren Syrah, dels Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) respektive 1991 (det vita; Sauvignon blanc, Chardonnay och Viognier) och 2004. Mellan 1988 och 2001 hette de båda röda ”Cuvée I” respektive ”Cuvée II”, 2002 gjordes inga Clos Dière alls på grund av taskigt väder och från och med 2003 döptes ”Cuvée II” om till Domaine Rabiega, medan ”Cuvée I” blev ”Clos Dière”. Utan att gå in på tröttande detaljer kan följande lägesrapport lämnas till er som har Clos Dière i vinkällaren: Clos Dière blanc 00 är lämplig att dricka nu, helt ok, har fått lite för mycket ek; 03 är ganska lik 00 men har klarat eken bättre, tillknäppt, behöver dekanteras; 04, bäst, ung, ren, elegant (mindre ek); Clos Dière ”Cuvée II”/Domaine Rabiega 99, mogen, klarar dock mer lagring om man är besatt av att ha gamla pannor i gömmorna; 00, lite blyg, öppnar sig med luftning, viss mognad, men kan lagras mer, bra syra; 03, lite ung, behöver något år till i källaren, bra frukt och syra; Clos Dière ”Cuvée I”/Clos Dière 93, fortsatt vital om än lite vekare nu, bra syra, drick nu, men ha ingen brådska, utvecklas med lite luft, fick Vinalies Trophé på den tiden det begav sig; 98, vital, svårt år, men håller bra, placerades av Guide Fleurus en gång i tiden i Côte Rôtie; 99, har alltid haft ett markant inslag av badboll i doften, så också nu, ganska ungt, men gott att dricka nu, kan sparas ytterligare tio år om man inte har vett att dricka vinet i tid. Vid sidan om Clos Dière provade vi även lite gamla bulgarer, där Ententa 04 förtjänar att lyftas fram, gjord på Rubin, Mavrud och Cabernet sauvignon är det synnerligen vitalt idag och uppvisar tydliga drag av Nebbiolo (som är en av druvorna som Rubin skapades av, Syrah är den andra), kul vin att prova om ni springer på det, dock stor varning för Ententa, Mammuth och Tsariza från senare årgångar än 2004 – de är inte alls gjorda på samma sätt och trots att det står att jag har med saken att göra så hade jag inte det.