Woody Allen förklarar sin kärlek till världens vackraste stad och passar på att ge liv åt 1920-talets Paris. Årets öppningsfilm i Cannes är ingen av hans bästa filmer, men Owen Wilson, Marion Cotillard med flera och staden i sig och så förstås det faktum att Woody Allen aldrig gör en inte bra film gör den minst sagt sevärd.Trailertime.
På tal om lådor och större volymer och, för den delen, miljötänk så är väl det bästa i alla avseenden det sydeuropeiska systemet, som innebär att konsumenten tar med sin återanvända dunk och går till butiken och får den fylld? Billigare transporter. Inget onödigt emballage. Förvaringskärlen återanvänds. När man väl öppnat plastdunken i hemmets lugna vrå häller man över vinet på flaskor som står och väntar på att fyllas på nytt. Kvaliteten? Med tanke på att innehållet i billiga svenska lådor ofta kostar så lite som en euro per liter, eller rent av mindre, indikerar priserna på mellan en och tre euro per liter för de här pumpvinerna att de relativt sett är av hyfsad kvalitet och om Systembolaget går över till pumpar och dunkar istället för lådor kommer detta att komma konsumenten till godo i form av bättre viner eftersom man eliminerat förpackningen och rationaliserat transporten. Billigare box- och pumpalternativ.
Enligt ett nyhetsbrev ”rasar branschen” i bästa kvällstidningsjargong över Systembolagets utspel att höja skatten på lådvinerna. Arga röster menar att det skulle leda till ändå mer gränshandel och man kan väl, med all respekt för alla som tjänar bra med pengar på lådorna, tycka att det gör väl inget? Vill man tjäna pengar på lådor får man ge sig in i gränshandeln medan Systembolagets butiker åter fylls med fler flaskor än lådor. Fast ytterst handlar det väl om att man inte alls ska röra skatten. Bättre är om Systembolaget slutar köpa in lådor för under 200 sek och flaskor för under 65 sek. Det är ett bra sätt att förbättra dryckeskulturen – alla som är tveksamma till att handla i grannens garage eller att åka till Tyskland för att handla vin kommer att gå en lyckligare framtid till mötes medan alla som köper riktiga skräpviner idag, på bolaget eller via import, kommer att göra det oavsett vad Systembolaget har att erbjuda, enda skillnaden är att de kommer att handla lite mer via egna Tysklandsresor eller besök i kvarterets tyskgarage och, tja, även om tyskgaragen inte är en kul företeelse och något för polisen har väl aldrig lite gränshandel skadat? Boxalternativ.
Den här boken, Den siste greken av Aris Fioretos, skulle vara så himla bra, sa alla, inklusive, föga förvånansvärt, omslaget, som berättade att den fått Sveriges Radios Romanpris 2010. Faktum är att den skulle vara superbra om den var hälften så lång. Nu är den bara bra. Läs gärna. Boken handlar bland annat om händelserna i Smyrna. Dessa finns väl beskrivna i en annan bok, som också handlar om grekiska utvandrare. Bland annat. Och den rekommenderar jag mer än gärna: Jeffrey Eugenides – Middlesex. Faktiskt en bok som måste läsas.
Om man längs den liguriska rivieran förirrar ner sig ner i vackra Santa Margherita Ligure, några snäva böjar öster om underskattade Genua och några ändå snävare böjar före Portofino, kan man med fördel äta och dricka gott på Oca Bianca. Nine Horses. The Seahorses. Stone Roses – bonus.
Ett sådant ståtligt namn. Numer utan Tokay, men ståtligt i alla fall. Hur är då vinet från 98? frågade jag mig själv efter att inte ha provat det på åratal – och då senast till färska, svenska räkor, vill jag minnas och ja, då var det mycket runt och fruktigt och Pinot grisigt insmickrande, om ni är med på vad jag menar och är ni inte det så är väl inte det här ett särskilt lämpligt inlägg för just er. Nog av. Idag är 98:an vuxen. Inte gammal. Vuxen. Frukten är tämjd och det runt, insmickrande är mindre runt och insmickrande. Det har ändrat sig enormt, men det är fortsatt vitalt. Fungerade bra till någon slags hopkokstallrik med färsk sparris och något mer och halvlagrad getost med honungsstänk samt till torskrygg med rödbetor och annat som folk fått för sig hör ihop med torsk, och som, det ska villigt erkännas, är väldigt gott ihop med torsk. Lite Jeff Beck att fira nationaldagen med. Extralänk så att även Jennifer får visa att hon inte bara kan kompa Jeff.
Besök häromdagen. Tänkte i samband med det stämma av den snabbmognande årgången 1992 i Bordeaux. Under 1990-talet var just 92:orna räddningen när man gick på krogen här i Frankrike. Billig, för de flesta trodde att alla vinerna från året var dåliga eftersom de inte ansågs lagringsdugliga. I själva verket var de finfina redan i unga år. Men hur är de nu med några år på nacken? För att gå till botten med det ryckte jag en L´Evangile och en Carbonnieux ur min tragiska vinkällare och serverade dem till middagsgästerna. Min vana trogen scannade jag snabbt de båda för att förse mig med det bästa innan gästerna tog för sig. Till min förvåning visade sig Carbonnieux bli mitt val. Riktigt bra för en snart 20-årig 92:a. Ren, bra frukt, ursprungstypisk , lite kort och enkel i smaken. L´Evangile däremot uppvisade ålderstecken, lite trött och hängig om än fortsatt vid liv och ganska snyggt gjord. Till min glädje föredrog gästerna L´Evangile. När jag nu skulle kasta tompavorna visade det sig att L´Evangile i själva verket var andravinet Blason de L´Evangile. Tji fick jag och hur korkat var det inte att spara det vinet 20 år?
Tänkte först kalla det här inlägget ”Kommissionens förordning (EG) Nr 1622/2000”, men så kom jag på att det säkert är fler som söker på ”Tillsatser i vin” så på det viset fick det bli. Det är nämligen så att det talas och bloggas på många håll om den här saken. Förmodligen tack vare Mats-Eric Nilssons skriverier i SvD. Bra. Men gör nu så att ni läser länken ovan. Inte helt aktuell eftersom en del ändringar gjorts genom åren. Emellertid fortsatt relevant och viktigast av allt: den räknar inte bara upp en del av det som är tillåtet, den talar också om hur vi stackars vinmakare övervakas. För så är det: bara för att ett ämne är tillåtet i vinsammanhang är det inte sagt att man kan använda det. Och framförallt inte hursomhelst. Talking Heads.
Who am I? funderar Lou medan slynglarna i The Last Shadow Puppets menar att de begått sina misstag för oss. Våldsamt bonustrack med Arctic Monkeys.
Här är tre roséviner som jag på ett eller annat vis står bakom. I två fall som vinmakare, i ett som scout. Självklart är det nyss nämnda tillräckligt som skäl för att ni ska springa benen av er i er iver att köpa dem, men det finns lite andra skäl också: Domaine de Brescou ”Fleur d´Été” är pinsamt billig (79 sek) och har en egen och lockande karaktär som formats av Grenache spetsad med en rejäl dos Pinot noir och en tesked Viognier – handen på hjärtat, har någon av er provat den blenden förut? Fungerar utmärkt. Passar varje tillfälle, även om det är mer aperitif- än matrosé. Les Lauzeraies är inget annat än sensationellt billig: en Tavel för under hundralappen och dessutom både snygg och välgjord. Kommer från den delen av Tavel som är byggd på kalkjordar, vilket också gör att den hör hemma bland de mer strama och eleganta Tavel-roséerna (mer om Tavels olika terroirer i ett framtida inlägg; de två andra terroirerna är nämligen på gång in i beställningssortimentet…). Mer mat än aperitif. Blott några kronor dyrare och därmed också pinsamt billig är Château L´Arnaude ”Cuvée Therese”. Det här är i doften och smaken 110 % Provence om jag får säga det själv och jag avser då Provence i meningen Côtes-de-Provence. Det som måhända förvånar både en och annan är den ljusa färgen. Halvvägs in i vitvinernas värld. Tja, tyck om eller inte. Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude och jag tycker att den här färgen är cool, coolare än någon annan roséfärg, och vi tror också att det var det som gjorde att Gilbert & Gaillard gav vinet 90 poäng och inte 89, vilket i och för sig hade varit sensationellt bra det också. Glöm inte heller att köpa mer Lemelson till sommarens äventyr.