Efter de tre ledamöternas i Vinakademien debattartikel i SvD (läs mer här och kanske också här) svarade Skånska Dagbladet med en debattartikel (här). Vi har i vår tur försökt ge ett genmäle, men nu efter över en vecka utan annat svar än, igår, att vi kan skicka ett genmäle till debatt@skd.se, vilket vi alltså gjort en vecka tidigare, och efter att ha väntat ytterligare ett dygn på någon form av tecken på att Skånskans debattavdelning är öppen för debatt, kör vi nu ut vår replik på andra sätt, till exempel här på vinifierat, där ni nedan finner texten in extenso. Håll till godo och svara gärna på Skånskans debattsidor.

Replik Skånskan

Skånskan kommenterar den 25e september vår debattartikel som publicerats i SvD. Vi känner att vi i vår tur behöver bemöta Skånskans tolkning av denna.

För att vara tydliga: individen avgör själv vad, när, hur och varför den vill dricka sitt vin och, förstås, vad den vill betala för drycken. Däremot är det viktigt att alla har klart för sig att det egentligen inte finns några billiga viner. Betalar inte konsumenten, gör vingårdsarbetaren eller naturen det. Det vi i vår artikel försöker skapa debatt kring är det faktum att Systembolaget istället för att betala lite mer till producenterna och höja kvaliteten på utbudet i Sverige använder sitt monopol till att hålla Sverige med ett oproportionerligt stort utbud av enkla billiga viner, medan andra aktörer, framförallt på nätet, tar över försäljningen av de mer kvalitetsinriktade och ”reko” produkterna.

Att konsumenten bör fundera över vilka viner den köper är lika självklart som att fundera över hur kläderna i butiken är gjorda eller om det är okej att handla Doles bananer när vi sett Fredrik Gerttens filmer. Alternativet kostar sannolikt lite mer och alla har inte råd, men det är viktigt att ha sakförhållandet klart för sig.

Nämnas bör att vinbonden får en tia för en vinflaska som i Sverige säljs för 50 kronor. Detta ska täcka inte bara ett års arbete i vingården (växtskyddsbehandling, beskärning, ogräsbekämpning, traktortimmar med mera) och kostnaderna för skörd och jäsning, utan också glasflaskan, korken, etiketten och kartongen för buteljerna. Rimligtvis tillkommer en del fasta kostnader som el och försäkringar. Är det riktigt illa sitter bonden på en del kapitalkostnader också.

Går det ihop? Förmodligen inte. Arbetar bonden med ett ”normalt” uttag på cirka 6500 buteljer per hektar finns det inte en chans att ekvationen går ihop. Beroende på hur och var individen valt att arbeta kostar det mellan 30 000 och 60 000 kronor att ”driva” ett hektar ett år. Om bonden däremot planterar högavkastande kloner, ökar på rejält med gödsel och vatten och sänker sina kvalitetskrav genom att minst tredubbla uttaget (som också kräver ökad växtskyddsbehandling) fungerar det.

Följden av detta blir, förstås, en sämre produkt både för naturen och slutkonsumenten, som ofta får ett vin med högre halter ochratoxin, svavel och annat. Att vinbonden också tvingas betala så lite som möjligt till sin personal och hålla igen på investeringarna i arbetsmiljön är en annan konsekvens av orimligt hårt pressade priser.

Det finns helt enkelt inga genvägar till bra, hållbara och korrekta viner oavsett prisnivå; vi får den kvalitet vi betalar för.

Dessvärre väljer skribenten att förminska oss till vinsnobbar på höga hästar och som med näsorna i vädret talar om för populasen vad den ska dricka. Att vi förminskas är i sin ordning, men sakfrågan är för viktig för att avhandlas på det viset.

Så med risk för att bli missförstådda igen upprepar vi vår uppmaning till Systembolaget : styr sortimentet aktivt så att Sverige dricker mindre och bättre!

Vinakademien i Sverige:

Mats Hanzon (preses), Mischa Billing (sommelier och ledamot), Lars Torstenson (vinmakare och ledamot)