Den druvplockande massmördaren & George Harrison

Publicerat 2013-10-21 av Lars Torstenson

Mellan 1988 och 2005 ledde jag dagligen skördearbetet på V&S Domaine Rabiega och mellan 1995 och 2003 också det på Château d’Esclans. På den sistnämnda, större gården kunde vi inte vara lika nogräknade med vilka skördearbetare vi plockade in och även om det alltid fanns många udda personligheter med på Domaine Rabiega var det inget mot läget på Château d’Esclans. Några original finns i tillkonstlad form med i romanen ”Skördeoffer”, men den mest anmärkningsvärda skördearbetaren var vid tiden för boken ännu obekant för mig, eller i vart fall hans story. Emile Louis var hans namn och jag minns honom mest på grund av hans handslag. Varje morgon gick jag ut och hälsade i hand på alla skördearbetarna och berättade vad vi skulle ägna dagen åt. Att ta Louis i hand var som att greppa en fuktig, död plattfisk. Till slut, måste jag erkänna, började jag trycka till hans hand extra hårt, men det ändrade ingenting: han fortsatte hålla fram sin slappa och fuktiga hand för en kläm morgon efter morgon. Skälet till att Emile Louis var så anmärkningsvärd var nu inte hans motbjudande handslag utan det faktum att han är en av Frankrikes få massmördare – kanske den mesta och värsta om man räknar bort historiska förtryckare – specialiserad på yngre, förståndshandikappade flickor. Igår gick han ur tiden. Kommer inte sakna hans handslag. George Harrison.

Zadie Smith: NW & Damian Marley

Publicerat 2013-10-19 av Lars Torstenson

Problemet med riktigt bra böcker, särskilt om de skapats av en favoritförfattare, är att de tar slut. Har verkligen försökt ransonera Zadie Smiths senaste epos, NW, men nu är det oåterkalleligen slut. Över. Men inte borta. Ska försöka glömma den så jag kan läsa om den om ett tag. Eller kanske läsa den på ett annat språk. Så som jag gjorde med hennes debut White Teeth. Det fungerade nästan. Var definitivt värt det. Grejen är att Zadie har allt. Hon skriver galet bra, äger i övermått den för en sann författare avgörande analysförmågan och hon har alltid mycket att berätta. Här djupdyker hon återigen i Londons förorter och människorna, framförallt ”andragenerationens invandrare”, som är sprungna ur denna miljö. Vår tids Dickens eller så. Snyggt smitt, smart och suveränt. vinifierat kräver Nobelpriset i litteratur till Zadie Smith. Welcome To Jamrock.

Almnäs ostar & vin i Hjo & Grynet

Publicerat 2013-10-18 av Lars Torstenson

Svara

Almnäs heter en gigantisk gård strax söder om Hjo. För vid det här laget några år sedan startade ägarna ett ambitiöst projekt med målet att renovera och återskapa mycket av det som en gång varit, bland annat mejeriet och osttillverkningen. I veckan ledde jag en provning på restaurang Känsla i Hjo, där vi försökte hitta lämpligt vin till några av ostarna. Åsikterna gick, förstås, många gånger isär, men för dem av er som vill testa de här finfina ostarna kan följande tips från coachen ges avseende vinvalet: Den mildare ”1 liter” fungerar bra med ”Krug’scher Hof Weissburgunder”; samma vin fungerar också bra till ”Wrångebäck”, även om kanske de flesta föredrog Clotilde Davennes friska ”Saint Bris” till denna. Mest överraskande var att rosévinet ”Les Lauzeraies” från Tavel gick utmärkt, bäst tyckte många, till både ”Wrångebäck” och ”Anno 1225”. Till de båda sistnämnda fungerade också ”El Rey Old Vine Garnacha” bra. Just ”El Rey” blev, aningen förvånande, genomgående det bästa vinet till Almnäs ostar, då det också fungerade bra med den lite mer kraftfulla ”Tegel”. Provningens mest uppskattade vin var annars ”Baltos” och den mest ”klockrena” kombinationen hittade de flesta i ”Tegel” och ”Baltos”. Viner som ”Cartlidge & Browne Pinot Noir” uppskattades som vin men föll inte lika väl ut i kombination med de här ostarna. Det sistnämnda fungerar däremot synnerligen väl till den skaraborgska specialiteten och nationalrätten grynkorv och det oavsett om du serverar potatis- eller rotmos till – detta sagt med tanke på att vi firade Grynkorvens dag igår. Grynet.

Sommelieren med de inåtvända känselspröten & The Style Council

Publicerat 2013-10-15 av Lars Torstenson

Då och då uppstår näringsställen där gästerna och personalen lever i en för dem insiktsfull symbios, övertygade om att det är Här det händer, det är Här Samtidens historia skrivs och alla närvarande är mitt i Nuets öga. Av detta enkla skäl tycker gästerna det är i sin ordning att betala ohemult mycket för mat och framförallt dryck, och personalen, i första hand sommeliererna, är så uppfyllda av att skriva historia att de mest bara är besvärade av Nuet och att behöva embrejsa sina gäster. Var häromdagen på en sådant där ställe. Satt till bords med två väl etablerade och erfarna vinmakare, två vinimportörer och en vinskribent – de tre sistnämnda med gedigna sommelierutbildningar. Vi beställde in ett överprisat vin som var direkt uselt. En sval och för producenten ovan årgång kunde inte förklara det klena resultatet i flaskan. Det stod klart att naturkorken också haft sin inverkan i form av en så kallad smygkork, det vill säga en korkdefekt långt från TCA och svår att upptäcka eftersom den inte finns där i uppenbar skepnad utan som en sordin över frukten. Det här är vinproducenternas värsta gissel, därför att konsumenten upptäcker vanligtvis inte defekten utan tror bara att vinet är dåligt. Ödmjukast bad vinskribenten någon i personalen prova vinet för att se om det var okej. Alla förväntade sig nog att en kunnig person skulle återkomma med ett ”njae, svårt säga men vi öppnar en flaska till och jämför”. Men, vad tänkte vi på?! Vi var ju en del av den samtida historieskrivningen, det var där och då som Nuet skedde och Historia skrevs! Således återkom efter en liten stund en aningen trött person som med rejält bakåtlutad överkropp och blicken över våra huvuden kort konstaterade ”Det är ingen TCA!”. Hm, som hen bokar bord får hen sitta. Vi drar till med lite Style Council denna tisdag.

Vinprovning med Munskänkarna i Alvesta & järnvägsknutslämplig musik

Publicerat 2013-10-13 av Lars Torstenson

Svara

Låt vara sällan men likväl händer det att er vandrande vinvålnad tar sig an uppdraget att vara provningsledare. Således infann han sig igår i Alvesta för att ljuga åhörarna fulla i samband med Munskänkarnas i Alvesta 10-årsjubileum och som någon undrade om inte provningsledaren kunde tänka sig att på sin blogg kort presentera vinerna som provades sker så nu: 1. Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2012 , varunr 5562, 99 sek (enda vinet i provningen som jag i egenskap av vinmakare inte är inblandad i, har med det i provningen som exempel på exakt vinmakeri och hur chardonnay blir om druvan och syran får fritt spelrum och utan att det behöver kosta skjortan). 2. El Rey Old Vine Garnacha 2011, varunr 2260, 65 sek (exempel på ett vin som trots lågt pris är såväl reko som rent och gott, och allround). 3. Leon Dormido 2008, varunr 72763, 159 sek (modern Rioja utan klassisk kvalitetsbeteckning, istället är det vingården, Mendiguerra utanför Briones i hjärtat av Rioja Alta, som står i centrum, nästan ren tempranillo, som är förförande god, 2008 är andra årgången av vinet). 4. MDLVX eller Mazuelo de la Quinta Cruz 2009, varunr 71885, 169 sek (druvan mazuelo från ”det femte korsets vingård”, en liten plätt just utanför Briones, mycket lågt uttag, gott nu, men egentligen ett perfekt vin för källaren, om Leon Dormido är modern Rioja är det här kanske modern Rioja XL, enda vinet någonsin med mitt namn på etikett, låt vara att det knappt går att se…). 5. HFE eller Hedges Family Estate Red Mountain 2012 varunr 70976, 169 sek (äntligen kommer lite Hedges-viner till Sverige, det här släpps som tillfällig vara i december, blend av framförallt cab och merlot, årgången ovanligt sval med strama, snygga viner, å andra sidan försöker vi hålla HFE under 14%, och gärna som här på 13,5 %, alla år, inte helt vanligt för en jänkare; jag är bara bakgrundsrådgivare för det här vinet och då framförallt avseende det hygieniska arbetet och faturvalet, mitt huvuduppdrag hos Hedges är att sätta ihop deras toppvin ”Limiteds” av vilka vi kanske får se ett eller två i Sverige våren 2014). 6. Bel’Villa Vineyard Syrah, varunr 73530, 299 sek (från Goedhart Family, det vill säga dotter Sarah Hedges gift Goedhart och hennes man Brent, som också är utbildad önolog, ett syrah-vin skördat i omgångar och med distinkt ekurval). Alvestamusik.

Äta nära AlOx(OH)3∓2x – it, fotbollskommentar & rävprat

Publicerat 2013-10-12 av Lars Torstenson

Nästa gång du puttrar fram i den vackra Baux-dalen vars största sevärdhet är den urgamla byn Les-Baux-de-Provence är du inte bara nära bauxitens ursprung, storartade konstutställningar, slående vacker utsikt, diverse kulinariskt potentiella höjdpunkter och Domaine Richeaume utan också den tämligen anspråkslösa krogen Fleur de thym i Maussane les Alpilles. Ja, den ser inte mycket ut för världen där den ligger strax utanför Maussanes kärna och det är inte en trestjärnig Michelin-krog, men, den som vill få sig till livs en gedigen lunch eller middag serverad med ett kompetent leende och utan att det kostar trestjärnigt har hamnat rätt. Nästan allra sist: Sveriges första halvlek igår luktade Frankrike-Domenech-Sydafrika-fiasko lång väg, är laget så oinspirerat och uselt är det bättre att inte komma med till VM. Några spelare ville och försökte, andra var lika passiva som pinsamma. vinifierat vill, förstås, se Sverige i VM, men då måste laget alltid spela som i andra halvleken – när det är som sämst. Och såvida ni inte sett det här, lika listiga som usla, klippet är det dags att göra det nu.

En hyllning till novellen & en snöplig provning med uteblivet Rampljus

Publicerat 2013-10-11 av Lars Torstenson

När Svenska Akademien ger Nobelpriset i litteratur till Alice Munro ger den också priset till Novellen – denna ädla och alltför ofta förbisedda och underskattade konstform. Er utsände i de litterära tassemarkerna har sedan urminnes, nåja, tider hävdat pocketbokens och novellens värde både i Nuet och Det senare nuet och avseende novellen också i Dåets nu. När novellen nu prisas på detta det mest ädla vis kommer det förhoppningsvis leda till att fler upptäcker konstformen och efterfrågar den varmed vi också kommer få fler novellsamlingar kastade på oss samtidigt som tidningar och webbplatser upptäcker novellens kraft och ger plats för den i sina editioner. Självklart hoppas vi att HR:arna läser mycket Munro den närmaste tiden, men den som har behov av att tydligt visa att den i litterärt avseende liksom ligger före införskaffar ett, eller flera, ex ”Vinifiktioner” att uttryckligt visa upp på bussen samtidigt som den kastar småfnysningar och överseende leenden på alla som desperat försöker läsa ikapp sig på Munro. En händelse som mycket väl kan bli en novell är den snöplighet som drabbade mig vid dagens emotsedda provning, där jag skulle få äran att ledsaga en samling oförbätterliga nördar genom två upplagor av gamla ”Rabiega The Oak Case”, samma vin sex sorters ek (årgångarna 99 respektive 01), ”Base-vinerna årgång 2000”, alltså endruvsviner från Château d’Esclans (Grenache, Mourvèdre respektive Carignan, druvrent, alla ett år i nya ekfat), de nya Invenire-vinerna samt lite Clos Dière från 1990, d v s i samtliga fall viner gjorda av mig och mer sällan provade, åtminstone inte tillsammans. Upplagt för en fantastisk provning, i alla fall om jag får tala för mig själv, snöpligt nog, visade det sig när jag idag anlände till utsatt plats vid utsatt tid, hölls provningen igår. Rampljus!

Trettiotre tänder – eftertänkt & Bad Barber

Publicerat 2013-10-09 av Lars Torstenson

En viss krank blekhet har infunnit sig på er utsändes i litteraturträsket kinder sedan Hustrun läst den av den nyss nämnde kraftigt dissade ”Trettiotre tänder”; kort sagt tycker Hustrun att boken är ganska bra och att ja ni vet vem missbrukat sin position som bloggare. Med utgångspunkt från hur det brukar vara, alltså att Hustrun alltid har rätt i största allmänhet och i synnerhet avseende litteratur, föreligger nu en viss risk för att boken inte är absolut helkass. Detta är dock ingenting som påverkar er tappre kämpe där han står med flaggan i topp när det blåser som värst på Litteraturens hälleberg: även om ”Trettiotre tänder” faktiskt enligt alla normala bedömningsgrunder inklusive alla nu inom litteraturvetenskapen kända analysmodeller är en bra bok kan ni fullt ut lita på att vi aldrig kommer att erkänna detta och det finns två tunga skäl för detta: 1. Boken är kass 2. Hustrun tycker den är bra. Nu: senaste nytt från Bad Barber som släpper debutalbumet alldeles snart.

Vådan av att placera en öppen kartong ris i ett malskyddat skåp & Screaming Jets

Publicerat 2013-10-05 av Lars Torstenson

Igår var det dags igen. Er utsände i matdjungeln skulle förse husets såväl permanenta som tillfälliga invånare med mat. ”Jamen,” tänker kanske någon då, ”det är väl bara att dra till med den sedvanliga påstortellinin?”, men se det är det ju inte, inte sedan det, vilket säkert är HR:en bekant, gått åt pipsvängen med Barilla, husets hovleverantör av påstortellini. Av någon obegriplig anledning såg sig en högt uppsatt Barillaman föranledd att komma ut ur garderoben och, istället för att göra det rakt av, uttala sig på samma homofobiska vis som alla andra som egentligen är homosexuella men inte fixar att ta steget ut i ljuset plägar göra. Nog av. Återstod gjorde således endast Uncle Ben’s ris och sötsura sås kryddat med lite kyckling. Så långt allt väl och faktum är att även själva tillredningen fungerade utan större problem, låt vara att det för dagen infunnit sig en originell krydda där i spisregionen. Denna krydda blev desto mer påtaglig då sällskapet började äta av riset. Inte ens vinet, som var väl utvalt för att dölja eventuella tillkortakommanden av kulinarisk art, kunde dölja den något… originella kryddan. ”Gott,” sa de flesta eftersom jag satt och titta uppfordrande på dem med mina hotfullaste ögon och malande käkar, men ingen kunde undgå känna smaken av malmedel, som, så klart, satt sig i riset då det sistnämnda lagrats, sedan jag obetänksamt placerat det där, i ett malmedelsbehandlat skåp en vecka eller två. Eller tre. Screaming Jets.

Skörden i Bordeaux 2013, Humble Pie & Diana Krall

Publicerat 2013-10-04 av Lars Torstenson

Varför det är på det viset kan var och en forma sin egen uppfattning om, men faktum är att framförallt de engelska vinrapportörerna envisas med att fortsatt försöka tala om årgången 2013 i Bordeaux som något riktigt, riktigt bra. Och så har det låtit mest hela året. Även när värmen aldrig riktigt ville installera sig under försäsongen eller regnet sluta med sitt infernaliska droppande eller när kyla och nederbörd ställde till det under blomningen eller när rötan kunde inta sina positioner i juni eller när haglen föll, kanske inte ens när de nu faller igen, ja, vid sidan om regnet som faller lite då och då. Mycket 2002 över den här årgången. Blir kanske, i likhet med 2002, bra i Champagne och, mot alla odds, Bourgogne, men knappast i Bordeaux. Här intill ett par bilder tagna i vinfälten i appellationen Margaux för några dagar sedan, inte riktigt så man som vinmakare vill att klasarna ska se ut när det drar ihop sig till skörd. Notera att de skadade, fortsatt gröna, druvorna, aldrig kommer bli något annat än små, gröna, sura och bittra druvor. Å andra sidan, när sanningen väl når marknaden kommer priserna rasa och den som är lite om sig och kring sig kommer kunna förse sitt vinskåp med en hel del bra, om än ej särdeles lagringsbar, Bordeaux för en relativt ringa slant. Med andra ord har nog engelsmännen rätt ändå: Bordeaux är synnerligen lovande i år. Fredag med Humble Pie & Diana Krall.