Långtidstest: Korkskadat vin efter två veckor

Lägesrapport efter två veckor, kraftigt korkskadat vin i oförsluten flaska, stående på en skuggad terrass i ett smällhett Provence (läs mer här): Tegelröd färg och en doft som skriker mögliga, gamla fat och russin samt gammal, dammig mjölnarkvarn i bruk, jäst och en liten touch av kork. För övrigt sammanfattar Yngsta Dottern vinets karaktär väl med sitt spontana utrop då hon oförberedd fick sätta näsan i eländet ”Åh fy! Det äckligaste vin jag doftat på!”.

Klassiker med stort K.

Förbud mot prickfria lakritspipor!

Otaliga är historierna och exemplen på hur samvetslösa girigbukar till godisfabrikörer begår nidingsdåd och illgärningar och lägger ner lönsamma karamellfabriker och flyttar tillverkningen till i sammanhanget outvecklade, okunniga, smaklösa länder med fel vatten, bakteriefloror och oförstående personal utan någon som helst insikt i gottegrisens kravfyllda vardag och de effekter flytten kommer ge. I vissa fall har den utsatte gottegrisen skäl att misstänka att girigbuksgodisfabrikören bara är girig och snålar in på viktiga beståndsdelar i receptet utan att för den skull flytta till svältlönsländer. I båda fallen hör till de allra värsta exemplen den prickfria lakritspipan!Hur kan någon, hur kan ens den mest samvetslöse girigbuken till godisfabrikör och lurendrejare komma på den hänsynslöst, sanslöst samvetslösa och skrupulösa idén att tillverka en lakritspipa utan röda prickar, ja utan prickar alls? Om det är någon gång ett regelvidrigt beteende behövt bestraffas så är det väl i det här fallet? Frågan är om det ens finns ett straff i paritet med brottets art? Möjligen skulle en vistelse ej understigande tio år i en fängelsehåla duga förutsatt att den brottsligt prickfria lakritsfabrikören då dagligen utsätts för stor besvikelse i form av korv utan bröd och senap, pannkakor utan sirap, köttbullar och potatis och sås utan lingon och gurka, sill och potatis utan ost och snaps, ishockey-VM utan puck, Spotify utan ljud och skumbananer utan salta skruvar att vira bananen runt. vinifierat kräver förbud mot prickfria lakritspipor – nu!

Liveshow som heter duga.

Långtidstest: Korkskadat vin efter en vecka

För en vecka sedan öppnade er utsände i de korkskadade vinernas mögligt och muggigt skvalpande värld en rejält korkskadad Crozes Hermitage. Det finns förvisso ett otal olika slags korkdefekter, verkliga eller orättvist kopplade till korken, men alla som hållit på med vin ett tag bör ha koll på den äkta varan: En korkdefekt som är så tydlig att till och med den mest debile och obildbare finner självförtroende, klokskap och glädje i igenkännandets ögonblick. Den tidigare i texten nämnda Crozesen led av just en sådan korkdefekt som gör debila glada. Frågan som den ovan omtalade utsände ställde sig där med näsan i det av besvikelse intill lipighetens gräns fyllda glaset var: Vad händer med en sådan mitt-i-prick-kork över tid?Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!

Så här: Den tidigare oerhört påtagliga korkdefekten är nu något mer diskret av det enkla skälet att den fått sällskap där på aromkonens topp av andra ihärdiga äckeldofter såsom kraftfull oxidation och allmänt vämjeliga snuskaromer; en cocktail så fascinerande att den gränsar till det perverst njutningsbara trots att den på intet vis egentligen är njutningsbar, något provaren för övrigt påminns om då den tar en sipp och rullar runt vätskan i munnen en stund och upptäcker att det smakar nyansrik apa och bakteriepåhejad syra av Guds nåde.

Dock: Testet fortsätter, och såvida inte Hustrun hittar flaskan ber er utsände enligt ovanstående att få återkomma då aromerna byggt på sig ytterligare ett par lager.

Mother’s Finest.

John Williams: Butcher’s Crossing

När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.

Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.

Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).

Big Country.

Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.