Apotekaren bodde ensam strax utanför byn. Ryktet sa att han fötts där, i det väldiga huset på kullen, till hälften dolt av sekelgamla ekar och plataner och en och annan kastanj. Dygnet runt brann lyktorna i allén som ledde uppför kullen och fram till huset. Till och med mitt i högsommaren, när cikadorna spelade och värmen fick luften att dallra av obehag och solen dränkte trakten i ett överflöd av ljus. Det ständiga skenet från lyktorna underströk den känsla av en skräckens boning som husets utstrålade i sin ständigt nedsläckta och lugubra skepnad.

När jag fick en inbjudan till en smokingmiddag hos Apotekaren, tänkte jag först inte gå. Det där hemska huset på kullen gav mig kalla kårar, och jag hade hört både det ena och det andra om dess herre. Bland det första jag fick höra när jag flyttade till byn för snart fem år sedan var, att Apotekaren egentligen var Hin håle. En absurd tanke. Men ändå. Någonstans har väl alla samlat ihop till sitt rykte? Och ingen rök utan eld.

Å andra sidan föreföll Apotekaren vara den mest normala personen i byn. Inte för jag kunde säga att jag kände honom. Ibland hade han skymtat på baren eller framför osthandlarens stånd på fredagsmarknaden, och det lilla jag talat med honom hade skett över ett paket huvudvärkstabletter eller någon annan produkt som måste vara fruktansvärt banal och ointressant i en farmaceuts värld. Lika ointressant som vårt samtal om vädret och Olympique Marseilles senaste match. Tror ingen av oss var ett dugg intresserad av fotboll. Egentligen. Men det är något de gör i byn: talar om fotboll istället för vädret. Ingen vill verka banal.

Kanske föreföll Apotekaren vara mest normal i byn därför att alla andra var så udda. ”Lerätare”, förklarade Marie-Jo, som flyttade hit ungefär samtidigt som jag. Allmänpraktiker. Tog över docteur Peupuis mottagning, när denne gick bort. ”Lerätare?” undrade förstås jag, ”Äter de lera?” frågade jag mest på skämt. ”Ja, de är geofager nästan allihop. Det är därför de är så bleka, anemi, och hakmaskarna i leran orsakar även andra symptom. Du vet, att de är så små och ser konstiga ut i ansiktet en del? Det är till del inavel, men bara till del, det beror också på födan, att de äter lera.”

Jag var chockad. Visst hade jag hört talas om lerätande djur och fattiga mountaineers och hillbillys i USA som äter lera, och inaveln, ja, vilken bortglömd by i mitten av ingenting har inte sin beskärda del av inavel? Men det här med att nästan alla är geofager. ”Det är inte så märkligt som det låter,” förklarade Marie-Jo, ”det är mer en tradition, ett sätt att dryga ut maten, ingen här tycker det är konstigt att leran ingår som en del i den dagliga dieten. Men det är klart att det inte är så nyttigt.”

Enligt Marie-Jo var de enda ”normala” i byn vi som flyttat dit. Läkare som Marie-Jo och veterinärer som Fabio. ”Och Apotekaren?” undrade jag. Det kunde inte Marie-Jo svara på. Vad hon förstått av byborna som kom till hennes praktik var alla lite rädda för Apotekaren. Men det verkade som om han var född i byn. ”Men ingen vet riktigt vad han sysslade med eller var han höll till åren efter högstadiet och fram till han kom tillbaka en dag och tog över apoteket”. Marie-Jo funderade en stund och så lade hon till ”Ingen verkar veta vad som hände med den gamle apotekaren, eller vart han tog vägen, han var bara borta en dag och istället stod Apotekaren där på hans post, när byborna behövde undsättning med hakmaskmedel och annat.”

”Men man kan väl inte bara försvinna sådär?” undrade jag. ”Nej,” svarade Marie-Jo, ”det kan man väl egentligen inte, men bortsett från det så försvann den gamle apotekaren bara sådär. Nästan som docteur Peupui. Han bara satt och torkade bort på sin praktik. Blev till damm och blåste bort. Det var i alla fall vad städerskan, Madame Moutais sa, det var hon som samlade ihop vad som fanns kvar efter honom och såg till att han kunde jordfästas så som det anstår en kristen man.”

”Men ingen kan dö sådär!” utbrast jag. ”Nej, så klart inte,” sa Marie-Jo, ”men docteur Peupui gjorde det. Jag har sett polisrapporten som gendarmerna borta i Draguignan gjorde. Det står att docteur Peupui torkade ihop och dog på sin post. Sådant som händer här, och det är nog något som du, som ska vara byns skollärare, måste ha koll på.”

Det visade sig att vi som var bjudna till den där smokingmiddagen hos Apotekaren var alla vi inflyttade. Marie-Jo, veterinären Fabio, jag, kanslichefen på det lilla kommunkontoret, Olivier Truc med fru, och så Johnsons, ett engelskt par som nyligen köpt ett av byhusen och renoverat det till oigenkännlighet.

Marie-Jo, Fabio och jag åkte tillsammans i Fabios Peugeot, uppför den knöliga grusvägen som så småningom ledde till den upplysta allén och spökhuset i dess slut. Vi var de sista att anlända. En skylt med en pil manade oss att köra runt huset och parkera på baksidan. Vilken skillnad! Här var allt upplyst, alla fönstren i husets tre våningar var fulla av liv och parkeringsplatsen badade i det varma ljuset av diskret placerade ljuskällor, som vi inte kunde se, bara ana i änden av varje ljuskägla. På trappan brann marschaller och på översta trappsteget stod Apotekaren vänligt leende med utsträckta armar. Han var oerhört stilig i sin smoking och lackskor och med det slickade, kolsvarta håret lagt i en bena vars perfektion endast överträffades av pipskäggets ans.

”Åh, så trevligt att ni kunde komma, kära ni, ni är hjärtligt välkomna!” sa han och menade det. Vi kände oss alla genast betydligt bättre till mods.

Kvällen inleddes med ostron och champagne ”Bouzigues,” sa Apotekaren och nickade mot ostronen, ”hitkörda med taxi idag! Jaja, se så, apoteket går bra, jag har råd, det är därför ni får prestige-champagne också, inget vanligt trams, det kan pöbeln dricka till sin lervälling,” han log hastigt, ”ja, jag vet, inget personligt, men det är ju så det är, här i vår by, folk äter lera, drabbas av hakmask och allehanda sjukdomar, för att nu inte tala om allt inavel, men det finns värre saker att tala om, men låt oss nu skåla, kära ni!”

Vi var alla lite tagna av Apotekaren. Hans charm, hans gästfrihet, hans humor och alla oväntade vändningar i samtalet, som nästan uteslutande drevs av honom själv.

”Medan ni har koll på byborna vet ni nog ingenting om mig, jajo, jag är byns apotekare, lämpligt nog kallad Apotekaren, och det är fint så, ni kan kalla mig Apotekaren, men vill ni, får ni kalla mig Bubba, jaja, det är ett riktigt hillbilly-namn, nascar, banjo, Sista färden och det där, men man får inte allt här i livet och jag fick ju faktiskt ett namn, haha, men nu hörni ska ni få höra: Ni vet att det bara är en tidsfråga innan pandemin stänger ner oss igen och ni vet att de vaccin som finns inte förslår långt, eller hur?”

Utan att invänta svar fortsatte han, lätt maniskt men alltid med ett varmt leende på läpparna och utan att få oss att känna oss annat är välkomna och omtyckta. ”En förmån man har som apotekare är att man kommer över den medicin och de vaccin man vill ha. Även sådant som inte finns.” Han gjorde en kort paus, blinkade åt Marie-Jo och fortsatte först när Mister Johnson undslapp sig ett ”Men så fortsätt då, karl, vad är det ni försöker säga?”

”Det jag försöker säga är att jag har ett dussin sprutor. Vaccin. Och jag delar dem gärna med mina vänner.”

Mister Johnson såg än på Apotekaren, än på sin fru. ”Så ni kan vaccinerna oss?”

”Ja, Mister Johnson, det kan jag. Jag kan se till så ni slipper undan pandemins risker. Med tanke på er ålder borde väl det intressera er, och ni, vår veterinär, med er övervikt och kanske andra underliggande riskfaktorer, ni borde väl också vara intresserad av att vaccinerna er?” Marie-Jo såg tveksam ut. ”Men, vaccinen är slut sedan länge? De lanserades, sedan vet ingen vart de tog vägen eller vem som fick dem, och nu säger ni att ni har vaccin här?”

Apotekaren la sin hand runt Marie-Jos kind och tittade ömt på henne. ”Ja, kära docteur Bucole, så är det, och jag vill dela mina doser med er. Av alla i byn är det er jag vill dela med. Jag ser inget skäl att ge vaccinet till de lervällingsätande dräggen nere i byn.”

Marie-Jo såg ett etiskt dilemma i att själv lägga beslag på en av de hett eftertraktade doserna, men lät sig övertygas av oss andra. Tillsammans konstaterade vi, att det var vi som var samhällets stöttepelare, och att om några skulle gå levande ur pandemin så var det vi.

Sagt och gjort. Apotekaren hämtade en silverbricka med sju sprutor och en efter en blottade vi vänster överarm och lät Apotekaren sticka sin spruta i oss.

När Apotekaren var klar med oss, när vi alla fått vår dos, var vi alla lite upprymda. Som om vi varit med om något väldigt farligt och överlevt. Tillsammans. Precis klarat oss undan. Med nöd och näppe.

Det låg något overkligt över det här, och den känslan förstärktes av all champagne som flödade i en outsinlig ström:. Pommerys Louise på magnum. Taittingers Comtes de Champagne. La Grande Dame…

Det jag framförallt minns från den här delen av middagen är den uppsluppna stämningen och grammofonen, en sådan där gammaldags grammofon för stenkakor, med vev och en stor tratt. Apotekaren skötte själv vevarmen, när det behövdes, och han agerade discjockey med en effektivitet och finess som om han inte sysslat med annat. Hunden Nipper på HMV:s etikett snurrade bokstavligen runt på högvarv medan Gerschwins Fascinating Rhythm, Are You Lonsesome Tonight, ja Presleys hit, men i original, från 20-talet, 1920-talet, Les Nuits Moscovites med den misstänkte femtekolonnaren Tino Rossi och en massa annan musik från mellankrigsåren flödade ur den anakronistiska grammofonens tratt.

Middagsbordet var magnifikt uppdukat i en väldig matsal med kristallkronor och levande ljus och flamländska bonader på väggarna. I ett hörn stod en gammal riddarrustning intill en uppstoppad isbjörn. ”Den sköt jag när jag arbetade på Svalbard,” berättade Apotekaren, ”jag var så illa tvungen, ni vet, däruppe kan man inte gå obeväpnad, nästan som Amerika, haha, isbjörnarna är inte att leka med, den där knäppte jag när den tänkte göra processen kort med mig när jag satt på mitt gevär, som jag lagt mellan två stenar, och uträttade tvåan, som tur var visste jag hur farligt just det momentet kunde vara när man gett sig av ifrån tätorten, och jag satt där med revolvern redo, precis som jag lärt mig, självklart hade jag ryggen åt en klippa, så fienden kunde bara överfalla mig framifrån, och framifrån kom björnen just som jag ansåg mig klar, ja, den detaljen är inte oviktigt, livets små marginaler, hade björnen kommit en halv minut senare är det inte säkert att jag hunnit sikta och skjuta, men nu gjorde jag det, och ja, där står den nu, det var den eller jag.”

Apotekaren skötte allt själv: dukade på och av (silverbestick och kraakporslin från 1600-talet… sa iallafall Apotekaren att det var) , pysslade i köket (mycket arbete i köket så klart), öppnade vinflaskorna (mycket vin, Bordeaux och Côte-Rotie) och fyllde våra glas och underhöll oss med historier av alla möjliga slag. Det verkade som han rest jorden runt flera varv och det föreföll oss som om han arbetat snart sagt överallt. Vi undrade förstås hur han hunnit med allt det där. En undran som inte fick något svar. Istället började Apotekaren tala om vad som föreföll vara hans favoritämne: antropofagerna, kannibalerna i Salernes.

”Känner ni inte till det?” frågade han något häpen. ”Alla vet väl att kannibalismen har sitt ursprung i Salernes, ja, byn bara några mil bort. Det är där arkeologerna kunnat belägga de äldsta fynden av kannibalism. I världen. Det händer väl titt som tätt att folk äter folk. Stalingrad. Det där planet i Anderna. Nöden har ingen lag. Hungern ingen säkerhetsspärr. Och varför skulle den ha det? Fast jag har hört att människokött smakar gott. Många säger att det är det godaste köttet som finns. Det står också att läsa i Egyptens hieroglyfer och andra gamla uttrycksmedel genom historien. Grottan i Fontbrégoua utanför Salernes, där finns bevisen! Tusentals år före vår tideräkning. Redan då. Ja, säg den kultur som inte emanerar från oss fransmän, haha! Men hörni, hur smakar min Boeuf Bourguignon? Haha!”

Vi fann skämtet vansinnigt roligt och så påpassligt och vi gapskrattade alla ikapp med Apotekaren. Jag minns att jag förvånades över att Fabios mun kunde bli så stor när han skrattade för full hals och jag tyckte nog det var lite opassande att Marie-Jo och Apotekaren tittade på varandra, där de satt intill varandra, och skrattade så våldsamt att Marie-Jos långa hår fladdrade och toppen på Apotekaren pipskägg vippade. Kanslichefen Olivier Truc och hans fru skrattade så de trillade under bordet; från någonstans nedanför oss hördes Madame Trucs gälla skratt och kanslichefens fniss som till icke ringa del kom genom hans näsa, det högsta fniss jag någonsin hört, säkert 100 decibel, vilket imponerar ändå mer om man betänker att det framförallt kom från näsan. Den ende som inte skrattade var Mister Johnson som satt och tittade på sin hustrus vigselring som låg väl synlig i den nu nästan tomma grytan med boeuf bourguignon.