”Bonjour, Monsieur!”
”Bonjour, Monsieur!”
”Jag ser att ni gör calvados, Monsieur, ’Calvados för en President’, Monsieur, vad använder ni då för äpplen, Monsieur?”
”Självklart använder jag Pommes Pidou, Monsieur!”
Le peintre, la pomme et Picasso.
Som bekant för HR:en slutblendar jag sedan flera år det ekologiska rosévinet Les Lauzeraies Tavel för den svenska marknaden. Ett vin som i december 2017 än en gång utsågs till ”Årets rosé” när Sveriges vinskribenter samlades för att sålla agnarna från vetet och detta, ”Årets rosé”, måste understrykas och lyftas fram å det grövsta, inte för att skryta eller så, utan därför att det är viktigt därför att, ja, därför att, ja, som sagt, det här är ett rosévin jag slutblendar i Tavel varje år, och, undrar ni då med andan i halsen och frågstirrig blick, hur står sig 2017 mot de tidigare årgångarna???
En så dum fråga! Självklart är det lysande! Briljant! Varför? Därför att 2017 här som på så många andra ställen begåvades med osedvanligt små druvor varmed koncentrationen ökade och under förutsättning att producenten kunde sin sak eller hade tur blev allt bra. Les Vignerons de Tavel med chefsvinmakaren Paul Sanchez i spetsen kunde och kan sin sak. Således var det bara att smälla ihop 2017. Straff mot öppet mål. Tror aldrig det varit lika enkelt. Och tveksam till att det någonsin varit bättre.
Kommer i en butik nära dig fram i vår. Njut till dess av äldre syskonet 2016 – utmärkt nu när det lagrat på sig lite. Räcker så långt lagret tyar med, gissningsvis ett par månader till.
Minns ni det här inlägget från 30:e maj 2016? Chablis hade just genomlevt ett förödande hageloväder. Redan före den stormen hade Bourgogne under 10-talet i största allmänhet drabbats hårt i form av frost, torka, mindre hagelskurar och överdrivna mängder vatten i en salig röra. En av dem som drabbades värst 2016 var Clotilde Davenne. Drygt 90 procent av hennes druvor (i vardande) förstördes. Men hur gick det med det hon skördade?
Jotack, det lanseras i Sverige i skrivande stund, och det är bra, riktigt bra. Varför då, det var ju ett katastrofår? Ja, det var det, avseende volymen, och därför synnerligen kännbart för Clotildes (och andra drabbade producenters) kassa, och i någon mån för konsumenternas plånböcker såtillvida att priserna undan för undan höjts av producenterna av självklara överlevnadsskäl. Beträffande kvaliteten är det en annan sak. Det faktum att Clotildes skördeuttag krympte till tio procent av det normala innebar att druvorna blev extremt koncentrerade – haglet föll redan i maj, före blomningen: det som blev kvar fick en normal växtsäsong.
En för oss svenskar viktig information är att 100 procent av Clotildes Chablis skeppas till Sverige. Nu är volymen, som den receptive och lätt analytiskt lagde förstått, mycket liten och lär ta slut alltför snabbt, men det bör ändå finnas vin för flera månader framåt (ni som vill lägga undan några flaskor fem-tio år ska inte missa den här årgången, utvecklingen kommer vara fantastisk). Upprepar: det här är, av lättförklarliga skäl, mycket, mycket bra. Och vi får rubbet till Sverige.
OBS! Det finns Clotilde Davenne Chablis 2016 att köpa även på andra marknader, notera att det då inte är hennes egna druvor i vinet (framgår om inte annat av det finstilta på etiketten där ”buteljfyllaren” är Clotildes negociant-verksamhet och inte hennes egen gård), också bra men inte lika bra och inte unikt. Bara en sådan sak gör ju att man måste köpa en låda eller två av det här vinet, eller hur? Clotilde Davenne Chablis 2016, nr 6307, 169 sek. Friskt, fräscht och rent à la Clotilde och oerhört koncentrerat.
(PS 12/01: Många, jo många, har hört av sig och sagt att Systembolagets webbsaldo för produkten är 0 och att det inte går att beställa vinet. Vad detta beror på vet jag inte, men importören har några tusen pannor i lager så slut är vinet definitivt inte – prova gärna att beställa på nytt om någon dag eller tala med närmaste butik.)
Musikens carignan illustrerar paradoxalt nog detta inlägg om Chablis, som annars är mer Tjajkovskij eller något sådant.
Januari påstås vara årets avseende ekonomiska tillgångar och övervikt mest svårbemästrade månad. Övervikten är lätt åtgärdad med hjälp av lite förbiseende, glömska och självbedrägeri. Värre är det med den sinade kassan. En smått vildsint idé, som också skulle kunna vara lite busig om det inte vore för att den är så urbota dum, är att avstå från gott vin under årets magraste månad. Nej, det går ju inte. Å andra sidan är det inte en komplett omöjlighet att gå ner i pris. Dagens utmaning 1: Hur hitta billigt vin som är okej?
Lösning 1A: Glöm inte bort av er utsände i de smart sammansatta brygdernas väldoftande värld blandade El Rey Old Vine Garnacha 2012, nr 2260, 79 sek. Det här vinet ligger och skvalpar, lätt bortglömt, i Systembolagets beställningssortiment. Idag börjar det få en tilltalande mognad som gör vinet mer uttrycksfullt än någonsin. Provade i samband med ”Kulturhelg i Tällberg” – där er utsände i de navelskådande och koketterande litteratursalongerna bland annat talade om ”hur man gestaltar vin skönlitterärt” (kommer möjligen mer om det senare) – El Rey till hjortinnanlår med klassiskt ackompanjemang och det fungerade faktiskt riktigt bra. Ett gott betyg till vinet, tycker i alla fall de båda ovanstående sändebuden. (Funkar, som bekant, också till tapas av alla de slag och former.)
Lösning 1B: I samband med kulturhelgen avsmakades också Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek, och det till en fullödig röding med smörspäckad sås och en massa annat godis och det fungerade utmärkt. Ett gott allroundvin som egentligen är alldeles för gott för sitt pris och den som obetänksamt förslösat sin vinbudget på julskinka, julgransbelysningar och julklappar. (På bilden ovan, vinmakaren Marie Menger-Krug.)
Och så är det ju det där med Vinets Dag den 22:a januari! Dagen då hela Sverige vägrar box och då vi alla går upp ett snäpp i vin-kvalitet. Om vi så ska vara vita till den 22:a ska vi se till att gå upp i kvalitet den dagen, så som herren Bacchus säger åt oss att göra, eller hur? Dagens utmaning 2: Hur hitta riktigt bra vin utan att tvingas råna en juvelerarbutik med en lastmaskin?
Lösning 2A: MDLVX (Mazuelo De La Quinta Cruz) 2011, nr 79054, 199 sek. En gammal bekanting, som er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig rådlösa vingård gör tillsammans med charmtrollet Miguel Merino. Börjar få en finfin mognad nu och kan till exempel exemplariskt ackompanjera en lammskank eller ett fat pata negra eller två. Den som vill gå upp lite till i pris denna ekonomiska skammånad kan med fördel slå till på i beställningssortimentet nytillkomna Chianti Classico ”Nozzole La Forra” 2013, nr 70026, 249 sek. Urtypen för sitt ursprung och något för er som letar klassiker som till och med en munskänk som fuskat sig till betyg ett kan sätta i en blindprovning med lite tur. (På bilden ovan ser vi min vän, charmknutten från Rioja, Miguel Merino, ta sig an en svensk hotellfrukost.)
Lösning 2B: Rings Ungsteiner Nussriegel 2015, nr 79224, 225 sek. Fullödig riesling för ingenting. Nästan. Eller lägg till en hundring och få riesling från Alsace: Louis Sipp Riesling Grand Cru Kischberg de Ribeauvillé 2013, nr 74414, 349 sek. (Bilden ovan visar vinmakare Rings sedan denne stött näsan i ett glas, eller något.)
Och ni som hanterat julen på ett klokt och framåtblickande vis ni beställer pronto Vosne-Romanée ”Aux reas” (J Féry & Fils) 2015, nr 79979, 655 sek och lägger undan den till Vinets Dag om fem år, då ni dricker den och med tårar i ögonen minns vem den gode herden var som gav er tipset. (På bilden ovan ser vi den tämligen medellöse Diogenes mysa tillsammans med några hundar och, får man förmoda, i solen, utan att Alexander den Store eller någon annan skymmande person stör.)
Gamla fina låtar, gammaldags musik. Och så ny konstmusik av bästa märke.
Sedan ett antal år tillbaka är ett av mina konsultuppdrag att slutblenda rosévinet Les Lauzeraies för den svenska marknaden. Nu kanske en sällsynt ovanligt obstinat och ifrågasättande HR hänger upp sig på det där med ”svenska marknaden”. Är det inte exakt samma vin i alla Les Lauzeraies världen över? Nope, det är det inte. Sverige avviker.
Skälet är att producenten Les Vignerons de Tavel gör vin som är antingen hållbart eller ekologiskt certifierade, och versionen vi har hos oss är ekologisk. Det medför att urvalet i vingården är mindre, för medan allt är hållbart certifierat hos producenten är bara en mindre del också eko. Således: in med en konsult på den biten. Och varför då inte ta en svenne? Bevisligen, får man väl ändå slå sig för bröstet och säga en dag som denna då vinet för andra året i rad av Sveriges vinskribenter utsetts till ”Årets rose” och bäst på marknaden, har det fungerat bra. 
Det som alla versioner av Les Lauzeraies har gemensamt är att de är kraftigt färgade – det är för övrigt all Tavel; blir vinerna för ljusa mister de rätten till sin appellation (!) –, att de är smakrika och att de alla kommer från vingårdar i den kalkrika delen av Tavel. Nu ska skillnaderna mellan de olika versionerna inte överdrivas, snarare är det så att mitt uppdrag varit och är att lägga den svenska varianten så nära de övriga som möjligt.
Hur ser då den kommande årgången ut, är den lika bra? Har inte hunnit prova den än. När jag arbetar mer intimt med producenten finns jag med i alla led, men här handlar det bara om att slutblenda och då kan jag bara ha åsikter – inte ge direktiv – om hur de ska arbeta innan vinet når mitt blendningsbord. Nu är Les Vignerons de Tavel rejält duktiga så de klarar sig bra på egen hand. Däremot har jag i år till exempel bett dem att försöka göra vinet lite ljusare eller se till så jag får möjligheten att blenda lite ljusare.
Det där sista innebär, om de inte redan ordnat saken, att vi lägger i lite mer ljust vin (med mer vitvin eller snarare gröna druvor) i slutblenden. Tavel är ett område där man kan använda många olika druvsorter, både blå och gröna. Det är avgörande för vinernas återkommande höga kvalitet. De gröna druvorna kan användas både för att bestämma smaken och för att göra vinet ljusare, vilket gör att man kan låta skalen ligga med och dra i musten betydligt längre än i andra områden (som förvisso kan låta skalen dra, men då måste producenten eventuellt ta till aktivt kol för att avfärga vinet samtidigt… förlåt, om det förekommer? aktivt kol? självklart! vadförnågot, om du nog druckit sådant vin? självklart!).
Hursomhelst, 2017 är riktigt bra överallt jag varit och arbetat/provat så jag ser inget skäl till att det inte är riktigt bra också i Tavel (däremot en liten varning för något höjda priser då volymerna är ner ganska rejält; detta lär för övrigt drabba flera av de rosa storsäljarna i Sverige (och övriga världen) alternativt så måste producenterna som köper in vin från andra gå ner i kvalitet).
Just det ja, vinet vi talar om: Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek. Ett rosévin med både färg och smak. Hur bra som helst och funkar året runt till allt mellan aperitifen via sojabiffarna och det asiatiska och fisksoppan till citronkycklingen och apelsinfromagen (finns sådant fortfarande förresten, ni vet, jättegoda påsar från Blå band och Ekströms?).
Har varit med och rotat fram lite skumvinssmåodlare till importören Terrific Wines. Tanken är att importören som redan arbetar med utmärkt cava (Gramona), crémant (Clotilde Davenne) och sekt/tyskt bubbel (Menger-Krug) ska bygga en portfölj med flera odlare från Champagne. Målet har varit att fylla på med producenter som står för en egen filosofi och som gör viner med personlighet – personligheter att tycka om eller kanske inte tycka om (en kul idé kan vara att ordna en provning med de fyra och se hur de skiljer sig åt).
Nyligen släpptes fyra champagner från fyra producenter. Bilderna ovan och nedan visar en av dem, Véronique Bajan från Champagne Petit & Bajan, på plats i den egna lagringskällaren, där man enkelt kan karva loss kritan från väggarna.
Champagne Petit & Bajan skapades när numer gifta Richard Petit och Véronique Bajan slog sina påsar ihop för några år sedan. Adressen är Avize, men de har källare (och vingårdar) i både Avize och Verzenay. Vinet som nu kommit till Sverige är deras Petit & Bajan ”Obsidienne” Blanc de Noirs Grand Cru, nr 71028, 599 sek. Ren pinot noir, vilket vinet tydligt visar i såväl sin yttre som inre apparans.
Från Champagne Goutorbe Bouillot i Damery kommer Goutorbe-Bouillot ”Champ de Craie” Extra Brut, nr 73380, 425 sek. ”Craie” betyder krita och det är vad det här handlar om. En ren chardonnay som lägger sig som krita på tungan och i gommen. En personlighet.
Efter den lilla utflykten till Marnedalen är vi tillbaka i Côtes des Blancs och Avize. Närmare bestämt hos Champagne Waris Hubert och vinet Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru Brut, nr 74767, 399 sek. Druvorna kommer från Avize, Oger och Cramant och, ja, det är väl en hel del Blanc de Blancs och Côtes des Blancs över det här vinet. Slimmat, elegant, inget för den som vill ha höga ljud och smaker.
Sist men inte minst Champagne Pointillart-Leroy och nu är vi i Montagne de Reims och vinet är Pointillart-Leroy ”Descedance” Brut, nr 70318, 299 sek. 85% pinot noir, 15% pinot meunier gör det till ytterligare en Blanc de Noirs och det nytillkomna utbudets husskumpa. Ett vin som bland annat redan hunnit falla Munskänks-legendaren tillika Julkalender-makaren Erik Grødahl på läppen: ”Pointillart Leroy Desendance Brut NV har en ljusgul färg, trots sin ungdom är det en utveckad doft med toner av nötcreme och brioche tillsammans mogen tropisk frukt. Den första känslan i munnen är friskhet som snabbt övergår i en elegant krämighet, eftersmaken är lång och mjuk med toner av tropisk frukt och nötcreme.Vi avnjöt den med löjrom och smetana i krustad, men den kombinationen är spel mot öppet mål. Den här Champagnens komplexitet gör den matvänlig och här fungerar det bra med ljus kött och syrliga tillbehör, själv har jag tänkt testa den till kyckling i currysås och är övertygad om att det kommer att fungera klockrent.För mig är det här väldigt mycket Champagne för en liten peng, m.a.o. ett fynd i sin prisklass, betydligt bättre än kända varumärken som kostar 100-150 kronor mer”.
”Ha!” Hustrun dängde triumfatoriskt en dvd-box i bordet framför TV-soffan och jag förstod precis vad klockan var slagen och mycket riktigt: ”Stäng av fotbollen! Vi ska se på Game of Thrones!”
Game of Thrones. Det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Hade, faktiskt, fått för mig att eländet gått Hustrun förbi, men nej, här stod hon nu med säsong ett typ hundra år efter premiären. Och jag skulle se hela säsongen, och förmodligen alla andra säsonger, med henne. ”Men, lilla gumman, Game of Thrones, är inte det lite väl mycket 10-tal?”
”Det är 10-tal nu, lille gubben! Och det kommer fortsatt nya säsonger och a-l-l-a tittar på det här. Och. Tycker att det är bra.” En mardröm! ”A-l-l-a” är en garanti för att det är precis så tröttsamt som fördomen misstänker. ”Seså! Franska cupen? Vad har du för intresse av en match mellan Guingamp och Auxerre, spelar något av de lagen ens i högsta divisionen?”
”Auxerre…” försöker vi då, ”Guy Roux, legendarer, klassisk…”
”Jaja, Game of Thrones är klassisk, modern TV-historia om legender. Nu tittar vi!”
Och tittade gjorde vi. Maratontitt. Och vad gav det vid handen? Jo följande:
Säsong ett av GoT är absolut lysande i sin kommersiella träffsäkerhet och sin enfald. Här blandas friskt av allt från Illiaden via de isländska sagorna och riddarromanerna till Dallas och andra moderna såpor, och alltsammans förpackad i en lätt datorspelsinspirerad scenografi och upphöjt till tjugo (mot Dallas) och inte alls (mot Illiaden). Vi får se en massa onda och goda av vilka vissa är så uppenbart onda eller goda att hälften hade räckt och vi får se blodet spruta och huvuden rulla och nakna kroppar, och vi får inavel å det grövsta och mongolinspirerade horder och Rosornas krig och allt slutar med att en kvinna går in i en brasa och sover där över natten och nästa dag vaknar lite sotig med tre nykläckta drakar, som lovar de nu infångade fansen gott inför säsong två. Herregud!
”Fåna dig inte! Du tycker också det är svårt att inte dras in i det här, håll med!” säger Hustrun och vrider så om kniven ett kvarts varv som vore hon en av alla de bestialiska GoT-figurerna, vars värld, bortsett från drakarna, inte är så olik vår egen, ja, man kan till och med se GoT som en spegelvärld till vår egen, men tillbaka till Hustrun och vad hon nu ska till att säga: ”Är inte du inblandad i ett företag som säljer ett vin som heter Game of Thrones?! Är det också kommersiellt skräp?”
”Men älskling, jag har inte sagt att GoT är kommersiellt skräp, jag har bara svårt att ta det hela på allvar och alla de här vargarna som mest bara påminner om barns drömmar om att ha livsfarliga djur med sig för att minsann visa alla var skåpet ska stå, och alla som ropar ’Leve Kungen’ plötsligt som några andra diktaturanstrukna idioter…”
”Stopp! Hör du inte hur du låter? Det här är underhållning, Lars. Film. HBO. En bra, välgjord och uppskattad serie. En fantastisk saga. Som Harry Potter…”
”Jag minns vare sig inavel eller incest från Harry Po…”
”Dumma dig inte! Du vet vad jag menar! Och precis så är det med vinet. Det är publikt. Gott, tycker nog de flesta, och det är välgjort och går hand i hand med serien.”
”Det är just det där sista som oroar mig.”
”Sluta oroa dig och var för en gångs skull som en normal människa. Du ska alltid vara så förbannat skitnödig.”
Er utsände bland de inte alltid helt alldeles fullt ut tydliga länkarnas underbart klickbara avgrunder, har ett spännande erbjudande för en HR som känner att den är för ett rationellt och empiriskt utforskande av vår gemensamma värld och de livsbetingelser vi som människor står inför nådens år 2017, och alltså inte vill tillhöra skaran med vettvillingar som tycker att det är bäst att inte veta och att det vore himla skönt att få bädda ner sig i 1876 om det bara vore möjligt. Med detta sagt vill den nyss nämnde utsände påpeka att om flera vill anta den inom kort beskrivna utmaningen går det för sig – det vore oss främmande att stänga ute någon när det vankas spännande utmaningar och kanske livsviktig samtidsforskning.
Nog av, till saken! Jo, det är så att min novellsamling ”Ditt och mitt livs novell” 20 år efter utgivningsåret dykt upp som gratisutgåva på sajten Bookstorage.ru. Givetvis oerhört smickrande att bli utgiven (på svenska) i Ryssland 20 år efter lanseringen. Möjligen förefaller det oss att det faktum att boken tydligen kan laddas ner gratis kan utgöra lite smolk i glädjebägaren. Å andra sidan känns det fint att utges i Bulgakovs och Dostojevskijs Ryssland. 
Dock! Det som måste undersökas är vad som händer när man klickar på någon av länkarna på sajten, till exempel ”Download free” eller varför inte tweeta (genom att klicka på Twitter-symbolen) ut det här, måste man ändå säga, gentila erbjudandet från våra vänner i öst? Med andra ord, kära HR:are, vill någon framåtsträvande och nyfiken av er vara så snäll att gå in på sajten och klicka på valfri länk? Återkom sedan här på sidan (i kommentarsfältet) med en liten rapport om vad som hände.
Fotnot: vinifierat.se tar inget ansvar för vad enskilda HR:are gör och svär sig fritt från stämpling, allt i enlighet med bloggens juridiska rådgivares råd.
Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.
Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.
Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.
Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.
Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.
Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.
Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.
Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).
PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).