Sommarkärlek

”Titta så rara de är tillsammans, vår dotter och Strömbergs flickebarn, när de sitter där tätt tillsammans i soffan och läser i samma bok!”

”Hm, det är de, kanske, men har du inte tänkt på att det där signalerar lesbiskhet lång väg?”

”Vad?! Skulle vår dotter vara… vara…”

”Ja! Det ser inte bättre ut.”

”Vi måste åka till akuten med henne, genast!, innan lesbiskheten sprider sig i kroppen på henne!”

”Absolut! Men jag tror att det är Strömbergs unge som förlett vår dotter, vi måste ringa på en exorcist.”

”Tror du har rätt i det för det finns knappast några lesbiska gener eller baciller vare sig i din familj eller min, men du!, de måste väl ha en jourhavande exorcist på sjukhuset? Det här kan ju inte vara första gången någon drabbas av akut lesbiskhet som måste drivas ut i rödaste rappet?”

”Hm, vi får fundera på det. Jag kan ha en annan lösning, som dessutom bör passa Strömbergs bra, för vem vill väl ha en unge som måste till exorcisten stup i kvarten?”

                                                                     *

”Ni måste förstå att det här är ett sjukhus, en akutmottagning på ett sjukhus. Hit kommer folk med öppna köttsår, avkapade lemmar och mystiska symptom. Inbillad lesbiskhet ingår inte i det vi sysslar med. Dessutom undrar jag hur er son skulle kunna vara lesbisk?”

”Son?” Det är en flicka ser ni väl?”

”Er son är fem år gammal och en son.”

”Hur vet ni det?”

”Bortsett från att det står i hans journal har ni väl noterat hans kön?”

”Doktorn, vi använder inte sådana ord hemma hos oss, men nej, jag har aldrig sett vår dotters ni vet vad.”

”Har ni aldrig bytt en blöja eller tvättat barnet?”

”Nej, barnet har ju en mor!”

”Ni då, har ni aldrig sett barnets kön, när ni bytt blöja eller tvättat det?”

”Sluta säga k-ordet! Ni generar min hustru!”

”Nå, har ni sett ert barn naket, fru Söder?”

”Jo, det har jag väl.”

”Vad hade det då mellan benen, en springa eller en penis?”

”Han sa p-ordet!”

”Nu får doktorn skärpa sig annars gör vi en orosanmälan så doktorn blir av med sin licens!”

”Jaja, men hur är det då med k:et?”

”Menar han dingerdalle, Björn?”

”Ja, men vår dotter kan inte ha en dingerdalle, flickor har inga dingerdallar.”

”Jo, vår dotter har det, det har jag sett.”

”Va? Men då är vår dotter ett gossebarn.”

”Det där vet jag inget om men vår dotter har en dingerdalle, det är jag säker på.”

”Gud ske pris! Jag har fått en son! Slut på skammen!”

”Åh, jag är så glad för din skull, Björn! Men hur ska vi då göra med Strömbergs unge? Den kanske inte är drabbad av lesbiskhet om vår dotter är ett gossebarn med dingerdalle och allt?”

”Ja, vi får åka tillbaka till skogen och försöka leta rätt på ungen innan något rovdjur tar det!”

Musik.

Sthlm

Tunnelseenden

förlorade i
skärmar upplysta
av en parallell

värld med andra jag

de den det vi dom

En trygg flykt undan

vardagen och här,

och egentligen

allt det som faktiskt

betyder något,

såväl nu som snart

Allt förlorat i

en parallell värld,

bortom den egna

verkligheten och

nog också bortom

det fantastiska

 

Vintips.

Fönstret mot vardagen

Genom det öppna fönstret hörs vardagens händelselöshet, lockande och meningslös. Fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Den vattenburna värmen, strategiskt placerad under fönstret, dallrar på sin väg ut i friheten. Problemet, tänker han, problemet med att stiga upp och gå ut och möta vardagen, är att fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Dessutom borde det stängas, och värmen på elementet är alldeles för hög och oljeräkningen ska betalas. Han bestämmer sig för att ligga kvar.

Musik.

Carpe diem

Hon gick fram till hörnet på boulevarden och svängde in på rue Nullepart, den där Roys kafé ligger, eller Roy’s Café som Roy föredrar att kalla sitt kafé, vilket såklart är missvisande med tanke på att det egentligen är ett slags habsburgskt konditori, fyllt av slafsande och, mer sällan, sofistikerade och med en liten gaffel ätande gäster och kristallkronor och doften av kaffe och bullar och bakelser och nybakat bröd. Wienerbröd. Klassiska wienerbröd, mjuka med gul smet eller frasiga med röd sylt. Det är Roys specialitet. Lite i förbigående noterar hon den bekanta doften från Roy’s Café medan hon fokuserar på fogarna mellan trottoarens plattor och drar ner den friska höstdagen i lungorna. När hon går in i lyktstolpen, en av de där som stadsarkitekt Méllan envisas med att staden ska fyllas av, trots att det kostar mer än det smakar och trots att ingen annan bryr sig, blir hon för en kort stund, en väldigt kort stund, förvånad, men ganska snart tar ilskan överhanden. ”Skitstolpe!” undslipper hon sig och sparkar irriterat på det aber hon bokstavligen talat så oväntat stött på: hon sparkar ungefär just där den ska sparka som tillfälligt vill släcka en lyktstolpe.

”Den ligger rakt, längs den här gatan, tills den tar slut, där tar ni till höger och följer allén fram till bron,” säger mannen i den bruna rocken och blå, halslösa skjortan. Han som plötsligt bara är där.

Hon stirrar en stund på honom. Hans väderbitna ansikte. Det grå skägget mitt i allt det solbrända och vindpinade bruna och röda. Den knöliga näsan och sydvästen på hans huvud. Säkert 70 år. ”Rakt fram och sedan till höger, säger ni?” säger hon.
”Ja.”
”Och så följer jag allén fram till bron?”
”Ja.”
”Tack så mycket.”
”Det var så lite så.”
”Ibland är det i det lilla det stora sker.”
”Hm..”
”Utan det lilla, allt det lilla, inget stort.”
”Nu tror jag bestämt att lilla damen balanserar på plattitydernas rand,” säger mannen och tänder sin skumpipa. Höstdagens friska blandas med en lätt kryddig doft. ”Marijuana. Närodlad,” säger han och gör sitt bästa för att hålla kvar röken i lungorna. Det får honom att låta lustig och ansträngd. Som om han sitter och klämmer. Hon skyndar sig därifrån. Rakt fram längs rue Nullepart, mot allén som leder till bron.

”Är vi inte alla plattityder. I något avseende?” muttrar hon med blicken stint riktad mot marken. Plattorna, hela eller spruckna, alltid smutsiga, fogarna, gatan vid sidan om, ömsom gatsten, ömsom grus. Och asfalt, förstås. I alla fall här och där. Tutande bilar, accelererande scootrar, avgaser, hästskit, droskor, vedhandlare och vindragare.  Hon lägger knappt märke till mjölkaffären som inte finns mer. Vatten rinner utmed skyltfönstrets insida, där ett flertal mjölkflaskor, transparenta eller gröna och förslutna med stanniol, står uppställda i väntan på avhämtning. Utanför köar husmödrarna och ett par ungar som fått förtroendet att kila iväg och hämta dagens mjölkranson till upptagna mammor och ammor. Husmödrarna bär kappor i höstnyanser av grönt och brunt och hattar på huvudet. Tanten i mjölkaffären lyser upp butikens inre med sin vita expeditrock och ett nästan lika vitt hårnät. Hon är robust och har röda rosor på kinderna, och hon har ett vänligt ord till alla. Vägg i vägg med mjölkaffären den nedlagda bokhandeln med sina hyllmeter av klassiker och dagsländor i de romantiska och kriminella genrerna. Doften av nytryckta böcker och tidningar och från A4-arken, B5-kuverten, blyertspennorna och suddgummina; gammaldags gröna och fula eller moderna, stora och försedda med namnet Jumbo och en tilltalande arom. Björnklister, som luktar mandel så snart det gröna locket skruvas av burken. Kalendrar, almanackor och Tomtens Jul utställd i skyltfönstret på tok för tidigt. Minst en och en halv månad för tidigt.

Inte heller lägger hon märke till Haraldsons herr- och damkonfektion, manufakturaffären, med alla sina spännande knappar och vackra trådrullar, eller garnboden med sin varma doft av ull. Det är först vid banken hon stannar till. Inte så att hon ser de ringlande köerna framför de tre kassorna eller känner lukten av sedlar, affärsidkare och tillresta bönder, eller så att hon ser bankens stolta symbol för den trygghet pengainrättningen vill utstråla. Nej, hon funderar vidare. Inte ilsket, det var ju bara en gubbfan, snarare inspirerat och i en känsla av upplyst eufori.

”Så mycket händer i det lilla som på det stora hela taget inte spelar någon roll. Det är tur att vi har det lilla. På många vis. Dels är det det lilla som gör det stora. Utan det lilla inget stort. Vi är alla små. Vi är det lilla som tillsammans gör det stora. Möjligt. Ja, vi är möjligheter. Tillsammans är vi möjligheter. Det är det lilla som skapar de stora möjligheterna.” Tänker hon och går in i bageriet – det som ligger inklämt mellan lokalen som hyste slaktaren och den nedlagda resebyrån –, där hon köper en sockerbulle och en av de röda klubborna med hallonsmak. ”Tycks aldrig ta slut,” säger hon glatt till den ointresserade kassörskan, ”såvida en inte biter på dem förstås! Ja, jag talar om klubban. Inte sockerbullen.”

Vid gatans slut tar hon av till höger och följer allén bort mot bron. Ovanför hennes huvud klamrar sig hösten fast i trädkronorna. Orange, gult, rött och brunt mot en blå himmel därovanför. Det är så vackert att hon måste stanna upp en stund och bara stå och glo. ”De små löven, de stora träden som ändå är så små, och så jag, idag: löven, platanerna och jag. Plattityder.”

När hon kommer fram till bron ser hon den: lekplatsen. Klätterställningar i metall och trä, gungor och karuseller. Barn i färggranna höstmunderingar. Overaller. Några har mössor. Andra inte. Föräldrarna – mestadels mammor, barnvakter och mor- och farföräldrar, folk med tid eller inget val – sitter och tittar på telningarna eller i sina mobiltelefoner. Det ryker ur munnen på barnen där de springer runt i den tidiga höstkylan.

”Det är rätt, fånga dagen åt alla som inte kan, ni som kan”, säger hon och går planenligt upp i rök.

Passkontroll i Hyllie under covid eller Karma Fritzons tillblivelse

”Karma?”

”Ja.”

”Nilsson?”

”Ja.”

”Karma Nilsson?”

”Ja.”

”Vad är det för djävla namn?”

”—”

”Dessutom är du färgad.”

”—”

”Nåja, vi kan inte hjälpa vad våra föräldrar döper oss till.”

”Nej. Vad heter du själv?”

”Na..ba..F…son.”

”Förlåt?”

”Napoleon-Urban Fritzon, sa jag ju!”

”Jaja, du behöver inte skrika, men det är ett djävla namn.”

”—”

”Och du är vit.”

”—”

”Men hur tänkte de, dina föräldrar? Fritzon???!”

”De kan inte hjälpa det. De är skåningar.”

”Ajdå.”

”Ja. Jag slutar efter det här passet. Har du lust att knulla på muggen på stationen?”

”Njaee, vet inte det.”

”Det finns en tom fyllecell också.”

”Okej.”

Musik.

Spyan

Han är först på kontoret. Ett högst vanligt kontor. Med två ingångar. Den främre med receptionsdisken, och den bakre mer oansenliga, kallad smygvägen, med entrédörr från den andra sidan av trevåningshuset, den ut mot återvändsgatan. Två våningar längre ner. En högst vanlig tisdag. Gråmulen. Fast det syntes inte i vintermorgonens bäcksvarta. Han kände sig lite ruggig när han hastade till bussen just utanför tullarna och, senare, från bussen till kontoret, mitt i stan. Bussen brummade dovt och hemtrevligt med soft belysning. Passagerarna såg trötta ut. På golvet bildades grusiga vattenpölar där snön smälte. Blöta raggsockor i vinterkängor. Nybildade vattendroppar av smältande snöflingor på bussens rutor. Väldiga vindrutetorkare håller sikten fri på framrutan. Han huttrade men kände sig ändå tillfreds i bussens värme och relativa trygghet. Det gjorde han alltid, och hade alltid gjort, ända sedan barndomens skolbuss, från landet in till skolan i stan.

Det händer inte ofta, att han kommer först till kontoret. Före receptionisten Magda. Det luktar oöppnat, heltäckningsmatta, kontorsmaskiner och papper. De vita väggarna är fyllda av priser branschen delar ut till sig själv i syfte att höja sin egen status. Det surrar svagt av maskiner i stand by-läge.

Han har precis hängt av sig ytterkläderna i den för ytterkläder avsedda tamburen och kommit in i hallen med receptionsdisken, när det händer. Han spyr. Oväntat, intensivt och länge. Hela morgonen och gårdagskvällen kommer upp. Det bara forsar ur honom. Han är tvungen att ta stöd mot knäna för att hålla överkroppen under kontroll, för att inte trilla omkull. Men det gör han ändå när han spytt färdigt, trillar omkull.

Han ligger på golvet och kan inte röra sig. Han tittar på sina spya. Väldig, mestadels orange och varm. Det ryker fortfarande lätt om den, kan han se som ligger på så nära håll. Spaghetti med köttfärssås, rödvin, morotsbitar – han hade som vanligt tuggat slarvigt, Ingrid säger åt honom mest varje dag, ”Urban, du måste tugga ordentligt!”, säger hon –, lite knäckebröd?, kanske, något brunt i alla fall, och så frukosten: en slags gegga som måste vara ägg, brödbitar och prickig korv. Det luktar surt, mycket och illa. Fast lite sött också. Kanske från ketchup och tomatsås? Sockret i kaffet?

”Men vad i helvete!”, utbrister Eskil, VD och minoritetsägare när han kommer till kontoret. ”Men oh!”, säger Ove på vaktmästeriet. ”Usch!”, utbrister Linda Jonsson på ekonomi. Så där häller det på ända tills Eskil beordrar Michail Progroff på IT att torka upp spyan. Varför han? Det skulle Michail också bra gärna vilja veta.

Michail Progroff gör ett tappert försök. Förser sig med ett par pappershanddukar från en av kontorets många toaletter och går till attack. Hinner inte mer än känna spyan genom pappershandduken förrän han med sitt bortvända ansikte spyr han också.

Detta får kontorets skräck, den ökände Geir Amundsen på logistik, att protestera.  En gigantisk norrman med ärrat ansikte och ett fasansfullt humör. Ryktet säger att han skrämt sig till sitt jobb. Logistik vet han bevisligen inget om. Nu motsätter sig Geir att någon alls ska behöva torka spyor på jobbet. ”Ingen mennesker skal måtte utsettes for dette – i hvert fall ingen embetsmann!”, säger han och hötter hotfullt med näven under näsan på Eskil.

Väl medveten om Geirs position på kontoret – och hur han fått sitt jobb – bestämmer sig Eskil för att ringa en städfirma.

De båda städarna, som lovat att komma med en gång, dyker upp efter efter par timmar i grå overaller med texten ”S.O.S. STÄD!” i bordauxrött på ryggen och med bröstfickor framtill. De har skurhinkar och borstar och en dammsugare med sig. Eftersom de kommer in via den bakre vägen måste Magda visa dem till den främre ingången, där spyan finns. ”Men här ligger ju en människa!”, utbrister en av städarna, och det är då alla ser AD:n Urban Grangren. ”Va? Har han legat där hela tiden?!”, undrar någon.

Efter en stunds tystnad tittar de alla på Eskil. Receptionisten Magda, Ove på vaktmästeriet, Michail Progroff på IT, Geir Amundsen på logistik, Linda Jonsson på Ekonomi och alla de andra på kontoret: till och med praktikanten Stefan hos copywritern Lucy Pinder.  Städarna ser irriterade ut. De har blivit ditskickade för att ta hand om en spya. Inget annat.

För att inte situationen ska bli ohållbar och för att Geir Amundsen på logistik inte ska tro att han är en tunnis, bestämmer sig Eskil för att visa handlingskraft. ”Spya som spya. Ni får ju betalt. Se bara till att få det rent här. Och Magda, kan du vara snäll att öppna ett par fönster så snart städarna är klara?”

Drömmakaren

Det var en av de där genomskinliga, nordiska nätterna, som vägrar att gå att lägga sig. Bakom ladan och utedasset, just ovanför nässlorna, dansar älvorna, grå och undflyende, och oberörda av vargtimmens råa kyla; synliga blott för den som tror. En ljudlös dans i den gryende dagern; svävande skuggor i morgondiset. Från fähuset hörs de rogivande ljuden från sovande djur. Trots att natten inte varit natt, och dagen aldrig borta, noterar näktergalen en förändring i ljuset, och utan att riktigt veta varför brister han ut i en lovsång till livet.

Uppför den smala stigen från badstenen kommer Drömmakaren gående, genom skogen och mellan hagarna. Sakta, och släpande de onödiga tyngderna efter sig. Det grå håret på ända och pyjamasen genomdränkt efter mötet med Näcken. För en stund stannar han till. Tittar upp mot lövträdens gröna toppar och skyn därovanför. Himlen är fortfarande på hans sida. Men det är bråttom nu. Näcken hade, ännu en gång, förlett honom. Lockat ner honom i Strömmen, som tacksamt tagit emot Drömmakaren och dragit med sig både honom och tyngderna. Det var med nöd och näppe han efter en tids vilt fäktande lyckades ta sig in till åns kant, och släpa sig upp. Släpa sig upp, dra upp tyngderna ur vattnet och samla ihop sig. Fånga in drömmarna, och lägga tillbaka dem i den slitna axelväskan.

Och hela tiden hörde han Näcken spela och hennes nöjda skratt. ”Förbannade Näck!” skrek han åt inget bestämt håll. Från skogen kom snart hans egen röst med svar på tal, ”Näck näck näck näck”. Detta fick Näcken att byta melodi. Ur hennes fiol kom en så lockande ton att Drömmakaren blev stående där vid åns kant. Än vill han hoppa i igen. Än vill han gå vidare. Till slut får en kattuggla nog och gör ett utfall mot Drömmakaren, som duckar och börjar lufsa iväg från ån. ”Midsommar, Drömmakare, midsommar,” undslipper sig kattugglan innan den flyger vidare med ett ilsket flaxande.

Så många drömmar att drömma. Så många drömmar att leverera. Så många drömmar att uppleva. Så många drömmar att glömma.

De förbannade tyngderna. Dem har han fått för sina synders skull.

Han kommer fram till snickarboden. Böjer sig över den berusade drängen.Tar ett djupt andetag. Går vidare. Utsträckt vid sidan om majstången ligger skogshuggaren. Utslagen även han. Drömmakaren går vidare. Muttrar. ”Suputer… så många tomma hål”. I pigkammaren hittar han de båda pigorna. De har blommor under kudden, där de ligger på madrasser de själva stoppat med halm. Drömmakaren vet att de vill drömma om drängen. Det kan han inte gå med på. Istället får de drömma att de är älvor, som bekymmerslöst dansar i natten. Det gör dem lyckliga, och kanske kan det få dem att glömma drängen. Nej, Drömmakaren vet att de inte är nöjda förrän de fått sig varsin oduglig karl. Och de kommer hata Drömmakaren, som fått dem att drömma omöjliga drömmar. Ibland vill han väcka dem och förklara att det inte är hans fel att de drömmer de där drömmarna. Det är människornas fel. Han ansvarar bara för nattdrömmarna.

Drömmakaren hittar bonden och bondmoran i sina sängar. Han låter bondmoran drömma en vacker dröm, där hon sitter på en enkel gunga, upphängd i en kraftig ek. Hon har en blomsterkrans i håret. Blåklint och prästkragar. Gröna blad och gullvivor. Hon är ung igen. Midjan är så otroligt smal. Hon gungar högt och snabbt: klänningen med volanger släpar i marken varje gång gungan når sitt utgångsläge. Hon skrattar och är lycklig. Varför vet hon inte. Drömmakaren ler och böjer sig över bonden. Han sover oroligt. Varför vet inte Drömmakaren. Kanske har han ekonomiska problem. Sådant förstår sig Drömmakaren inte på. Han bestämmer sig för att ge bonden en dröm om ära: Bonden fäller en sextontaggare och hyllas av jaktlaget. Genast slappnar mannen av. Slutar vrida oroligt på sig. Ler.

Mer hinner inte Drömmakaren med. Han vet att han inte har skött sitt jobb i år. Midsommar. Så få drömmar. Men han hinner inte. Näcken väntar på honom och han vet inte hur länge hon orkar vänta.

Musik.

Ny bok: Anakolut 2.0

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)

Peremtorisk: avgjord, fastställd, oföränderlig, orubblig, slutgiltig, oåterkallelig

Schnitzeln skulle vara på riktigt. Kalv. Inte svin. Ute fortsätter stormen att rasa. Den viner runt knutarna och tar med sig allsköns löv, kvistar och damm, som den med ursinnig kraft kastar på den eller det som kommer i dess väg. När de värsta stötarna sätter in, knakar virket i gamla Gasthaus Roter Hahn, och såväl gästerna som serveringspersonalen i bierstuben knäpper sina kavajer, jackor och koftor tätt om sig. Gästgiveriets värmepanna förslår inte långt i stormen. Trappan, den som leder upp till rummen på andra våningen, jämrar sig som ginge där en kraftigt överviktig person långsamt, och med visst besvär, nerför den. Steg för steg.

”Hallå! Herr Ober! Vad är det för skit ni har serverat mig? Jag sade uttryckligen ifrån: schnitzeln ska vara på riktigt! Kalv! Inget annat!” Han bor i rum 5, handelsresanden med svinnacken och den rakade skulten. Personalen vet vad han menar, för han menar alltid samma sak, varje gång han dyker upp. Alltid på kvällen, och alltid när det stormar. ”Han är resande i blixt och dunder,” brukar vaktmästaren Holger Brühm skämta, och Svisko i disken svarar, ”Som en annan asagud!”. När ingen frågar vad han menar, muttrar han något om Tor i mänsklig gestalt. Alla är på sin vakt, och de flesta är rädda för handelsresanden i rum 5. Marlene Pfennigen i städet påstår, att hon sett att handelsresanden i rum 5 har en svans. En lång, strävhårig med en udd längst ut. Grön. ”Jag svär! Jag såg den när jag av misstag öppnade dörren innan han hunnit ge sig av en gång. Där stod han mitt i rummet, spritt språngande naken. Stor, väldig, med en rejäl mage och ändå större bak, armar som trädstammar, hårig, och, jag svär!, en svans!”

Stormen övergår i orkanstyrka. Sliter och drar i taket, som är illa ansatt. Men det står emot. En gisten tall vid sidan om parkeringen faller i sin ensamhet och med ett brak i det piskande regnet. Bilarna klarar sig. Sämre går det för trädgårdsmästarens redskapsbod. Så kommer syndafloden. Den naturliga fördämningen av trädstammar, stenar och grenar, som hållit åns vatten fånget, brister. Vattnet rusar nerför strömfåran. Hänsynslöst. Målmedvetet. Allt som kommer i dess väg dras med.

På hotellet kan syndafloden ännu inte anas. Därtill är stormen alltför högljudd och otyglad. Handelsresanden i rum 5 är högröd i sitt svettiga ansikte. Han skakar lätt i raseri. ”Han är så arg att han svettas medan vi andra skakar av köld,” säger hovmästaren till ingen, ”det är som om värme strålar ut från honom.” Hovmästaren försöker smita ut till köket men handelsresanden i rum 5 ser honom. ”Jag ser er, förbannade ynkedom – kom hit och stå för den oförrätt ni gjort mig!” Hovmästaren bestämmer sig för att låtsas inget höra. Skakande av köld och rädsla slår han upp svängdörrarna till köket, och försvinner. Han fortsätter ut genom en sidodörr bortom disken, och går uppför trappan till andra våningen, där personalens omklädningsrum finns. ”Herr Ober! Jag både ser och hör er!” Handelsresandens i rum 5 röst drabbar hovmästaren som ett åsknedslag. Gertrud Steinigen, Leni Werke och Hans Mettelren i servisen ser honom segna ihop högst upp i den mörka trappan. ”Rör ej!” vrålar handelsresanden i rum 5. Hans Mettelren och den ensamma gästen vid bord 3, gamle doktor Attingen, bryr sig inte om varningen. De rusar uppför trappan men halkar omkull, båda två, i det blod som från ingenstans forsar nerför trappstegen och tar dem med sig. ”Jag sa ju det,” muttrar handelsresanden i rum 5.

Blodet fortsätter att forsa. Sprider sig över bierstubens trägolv. Fortsätter nerför källartrappan i bortre änden av matsalen. Den som går ner till toaletterna, bordellen och spelborden. De som inte hinner upp dränks, när blodet i rask takt fyller källaren. ”Kalvschnitzel för bövelen!” vrålar handelsresanden i rum 5 samtidigt som Herr och Frau Langsweg i rum 7, ger upp försöken med att få liv i rummets daterade teveapparat, och därför, som de första gästerna, hör det annalkande vattnet.

Rättskaffaren

Den bistra vinterns svarta läderhandskar låg prydlig på bordet vid hans sida, när han tog till orda med sin myndiga stämma. Trots att vinterns kyla gick genom kojans tunna väggar och sipprade in mellan de slarvigt hopfogade planken, och fick de båda missdådarna att skaka och deras läppar att färgas blå, var det den där stämman som värst, som fick blodet att frysa till is i deras ådror.

”Land skall med lag byggas!” slog Rättskaffaren fast med sin myndiga stämma och en knuten näve, som träffade bordet så hårt att läderhandskarna hoppade till, och den ene missdådaren, den lille magre, började gråta av rädsla. Rättskaffaren dröjde sig kvar vid den gråtande mannen med sin stålgrå blick, fnös till och signalerade åt tjänstefolket att hälla upp mer snaps. Så snart den finkelstinkande spriten serverats och klätt glasets utsida i frost, hällde den väldige mannen i sig rusdrycken i ett svep. Han undslapp sig ett belåtet ljud och signalerade med en menande gest att han ville ha en sup till. ”Sprit…” sa han och såg fundersam ut. Det grovhuggna ansiktet slappande för ett ögonblick av och de många fårorna mjuknade i sina bistert karvade banor. ”Sprit… spriten, när du inte kan lita på något annat, på någon annan, då kan du lita på spriten, den gör dig aldrig besviken, en koja, ett hus kan vara otätt; du ser huset på håll i den kylslagna natten hemsökt av storm och yrsnö, det skymtar där någonstans framför dig, på andra sidan drivorna, och du tar dig dit, men när du väl är där, visar sig huset vara otätt, vinden viner i det och snön yr in, och inte finns det någon ved… men om du har sprit, då kan du alltid värma dig, du behöver inget hus.”

När mannen talat lägrade sig åter tystnade över kojan. Vinden hördes på nytt vina och missdådarna hördes hacka tänder och över alla andra ljud, som en disharmoniskt skärande diskant, den lille magres gråt.

Under vad som tycktes vara en evighet satt mannen där i sin vargskinnspäls och stirrade tomt ner i bordet. Så tycktes han komma tillbaka till verkligheten och sitt uppdrag. ”Och där står ni, era jävlar…” säger han och spänner de stålgrå ögonen i missdådarna. ”Ni har mage att komma till Rättskaffarens koja mitt i stormen och tro att ni ska få slå er ner vid en värmande brasa, som om ni inte vore missdådare!”

Ett ljud, svårt att fånga, lite grann som en gnyende hundvalp, men också som en dödsrossling, förebådade att den kraftigare och längre inkräktaren, han den hårige, med striporna långt ner på axlarna och en svart matta på ryggen, han försökte tala. Det svårfångade ljudet försvann ut i tomma intet. En meningslös falsett med ogjort ärende. ”Vad sa han sa han?!” ryter Rättskaffaren så att det skvätter saliv från hans fylliga läppar och så att dubbelhakan kommer att dallra över den stärkta kragen, som gör sitt bästa för att hålla det strävhåriga fläsket fången. Detta fick även denne andre inkräktare att falla i gråt. Han gråter så som många gör när livet på ett uppenbart vis tar slut i förtid. ”Ta dig samma, satans avkomma! Tala ut!” Den olycklige missdådaren, redan hängd och arkebuserad i tanken, faller på knä, som försöker han ducka för den oförlåtande och blodtörstiga tordönsstämman. Han vrider sin nakna kropp som i plågor. En av vakterna fick för sig att inkräktaren försökte få loss de bakbundna händerna och ger därför inkräktaren en hård spark, och när den olycklige landat i fosterställning på det gistna trägolvet fortsätter han slå med sin påk till dess Rättsskaffaren ryter ”Nog!”.

Under en lång stund sa ingen någonting. Rättskaffaren satt försjunken i egna tankar och med snapsglaset i en av sina väldiga labbar. Hans blick tycktes förlorad i fjärran. Sällan hade vakterna sett honom sådan och de började känna sig obekväma och olustiga. De ville avsluta hela affären så snart som möjligt. Det enda som hördes var de gnällande fångarna och den vinande vinden. ”Herre”, kvider så den hårige med sin blodfyllda mun, ”vi är blott olyckliga vagabonder, missförstådda av livet och satta på undantag av vår medmänniskor, vi vill inget ont, vi vill inte ha ert bröd, vi vill inget…” Någon av vakterna fnittrade lite åt ynkedomen och Rättskaffaren tycktes hitta tillbaka från de svåra tankarnas avgrund, ”Hurså? Vad för något?” Rättsskaffaren låter så mild i tonen att vakterna blir oroade. ”Herre, vi trodde kojan var övergiven, vi sökte blott skydd mot snöstormen, den som hotade oss till livet.”

Rättskaffaren ser fundersam ut, trummar med fingrarna i bordet, flyttar på sina handskar, ber om mer snaps. ”Jaså, ja, men då så, då behöver jag ju inte döma er för tjyveri.” Nu såg vakterna lugna ut igen. De känner igen den där lena rösten, den falska melodin, lugnet före stormen. Nu stod det utom allt tvivel att missdådarna skulle dö. ”Alla är oskyldiga till allt, visst är det så? Ja, jag tror er, och därför dömer jag er till döden. Det är en mild dom. Så mild att jag ber er vakter, att inte slå med påkarna mot huvudet eller andra vitala organ förrän det är dags för nådastöten.”