Vad säger ni om en liten text som om allt stämmer skrevs ned av en 84 år gammal Violette Ailhaud år 1919, lades i ett förslutet kuvert som testamenterades till den äldsta av hennes kvinnliga ättlingar att öppnas sommaren 1952, för att 2007 ges ut som bok och som nu erövrar världen och till och med blivit film? Det som talar för att textens påstådda ursprung är med sanningen överensstämmande är att den är så kort och ofärdig, som ett utkast till en roman. Allt som allt orkar den upp i 50 sidor stor text inklusive för- och efterord.
Så är vi blåsta? Det har faktiskt ingen betydelse. Även om det här är skrivet i nutid bär det med sig mycket av intresse, och med tanke på att det är övervägande sannolikt att textens ursprung är på riktigt har vi framför oss ett litet, unikt stycke frihetligt, demokratiskt och kvinnligt tänkande från mitten av 1800-talet (låt vara att det skrevs ner 1919, men inte ens då, eller när författaren dog, 1925, ansåg hon tiden mogen för texten, väl medveten om hur lätt det skulle vara att slå ihjäl den, skriven av en kvinna som den var).
Vi befinner oss i Provence ett par år efter det europeiska revolutionsåret 1848. Louis-Napoléon Bonaparte har precis genomfört sin statskupp och upproret i södern har slagits ner. För Violettes by innebär det att samtliga män hämtas av Makten och placeras i Franska Guyana, Nordafrika eller bara försvinner. Några dödas förstås på direkten när de försöker fly eller göra motstånd.
I denna by utan män sluter kvinnorna en pakt om att dela första bästa man som dyker upp. Om detta skriver så Violette när hon 1919 för andra gången på 70 år fått se sin by berövas alla sina män – den här gången är det Republiken och Makten som kallat männen till fronten i norr, där samtliga stupat eller i vart fall hamnat i omständigheter som tömt byn på maskulint inslag.
Boken ger tillsammans med förordet och inte minst efterordet av historikern vid Université de Provence Jean-Marie Guillon en kort men upplysande bild av situationen i Provence i mitten av 1800-talet – en landsända där franskan ännu inte fått ordentligt fotfäste då. Violettes egen text ger en unik bild av kvinnligt tänkande, åtminstone i byn Le Saul Mort i mitten av 1800-talet. Den korta kortromanen består genomgående av en vackert skriven text som går från en beskrivning av eländet via kvinnornas pakt till ett erotiskt klimax, där Violette skriker sig hes.
Nick Cave and The Bad Seeds.
sägas om den här utmärkta romanen ity den är vansinnigt underhållande också. Man kan tänka sig att Montelius använder sin obetalbara humor för att göra en ganska hemsk bild ur vardagen inte bara ätbar utan rent av aptitlig, något att hungra efter. Vad boken handlar om? Framförallt den av livet i obegränsad utsträckning illa men även i vissa avseenden väl behandlade kulturtanten Boel, hennes litterära sällskap Oscar Levertins vänner, sex och längtan och trauman, hustrumisshandel, incest och det mesta som kan påverka människors psyke negativt. Och det är, som sagt, vansinnigt kul. Dessutom blott 155 sidor vilket får en att längta efter mer och inte efter slutet på boken. Rekommenderas varmt.
