Karin Tidbecks Amatka är sci-fi och dystopi. Två saker som inte direkt tilltalar er utsände i de påhittade världarnas alltifrån uppsluppna till mer lugubra tinnar och torn och prång. Uppförsbacke för den här boken alltså. En bok som kom som en ”läs-den-här” efter ha hamnat i händerna på givaren på en så avlägsen plats som Peking. Kanske är det internationella perspektivet rätt och riktigt då det verkar som att författaren först lyckats på
engelska och sedan editerats på svenska. Nåväl, hur är då boken? Med förbehåll för de tidigare nämnda förbehållen så ja, jo, inte så tokig. Hade kanske föredragit en mer otydlig psykologisk vinkling av storyn, men en fantasifull läsare kan hitta på själv och den som nu är inne på sci-fi eller som gärna låter sig fångas av och i dystopier får rimligtvis sitt lystmäte här. I korthet har människor hamnat i parallellvärldar med varandra och frågan är huruvida Amatka faktiskt är den bästa av världar med sina hårda rutiner, äckliga mat och trista levnadsutsikter, en värld där saker blir vad du säger åt dem att vara och där allt sker inom ramen för kollektivets bästa och individens värde endast finns då den har betydelse för kollektivet. Brilars Vanja Essre Två (alltså, sci-fi-namn och sånt…) upptäcker revor i ridån och det blir riktigt spännande på slutet. Kanske inte en bok jag läser en gång till men definitivt något för er som gillar sci-fi och/eller dystopier. Tveklöst bygger Tidbeck upp en intagande parallellvärld för den som är villig att bli del av den.
Kategoriarkiv: Litteratur
Erland Loe: Inventering & Uriah Heep
Gillar Loe. Har låtit den här boken bara vara efter genomläsningen. Inventering. Någon
vecka. Vill gärna tycka den är bra. Försöker diskutera ålder. Kritik. Bland annat. I alla fall lite grann. Allt presenterat i lite kul Loe-format. Men nej. Det lyfter inte. Håller inte. Blir en oförarglig lättviktare. Känns mer som ett utkast. Än färdig bok.
Ken Hensley. Bonus: Uriah Heep. Och Uriah Heep. Och Uriah Heep.
Mick Wall: Lou Reed ett liv
Mick Wall gör bra biografier över rockikoner. Han snaskar runt i skvaller och annat men gör också mycket seriös research och så har han sina egna upplevelser att falla tillbaka på. Därför klarar han även av att berätta om Lou Reeds liv och boken rekommenderas till alla och särskilt den som på minsta sätt någonsin lyssnat på något av Reed eller som bara är intresserad av kompromisslösa konstnärers liv och leverne.
Invändningar finns dock. Inte minst går det lite väl snabbt på slutet, att Wall tycker de där drogdimmiga åren är så mycket mer intressanta än de många fler nyktra. Dessutom går Wall även här vilse i sin diskografi kan somliga av oss tycka, inte minst då han totalsågar Rock ’n’ Roll Animal, ett album som många av oss som var Reed-fans på den tiden det begav sig var minst sagt överförtjusta i (bara Lady Day är albumet värt) – för egen del tycker jag fortsatt det är en höjdare med en förvisso trasig Reed på sång men med ett grymt band med alltid lika briljanta Steve Hunter och Dick Wagner i spetsen. Hur många är vi inte som tagit oss an deras version av Sweet Jane?
En annan sak är att Wall tycks mena att Reeds karriärs berg och dalbanor bara berodde på drogerna och så var det väl delvis så länge Reed knarkade (rejält), vilket han gjorde under sisådär 15 år. Å andra fortsatte han svänga hejvilt i sina uttryck även sedan han blivit ren, och ren var han under många decennier då han fortsatte skapa stor musik. Saken är den, och det betonas inte nog i boken, att Reed var en konstnär som följde sin egen kompass, både då han gjorde mainstream, om det nu kan kallas det, och då han gjorde saker som Metal Machine Music, alltså sådant han visste knappast var bra för karriären eller framtida förhandlingar med skivbolagen, och det är inte minst därför han är värd att respekteras och högaktas. Att han dessutom gjort en radda av fantastiska låtar gör det inte sämre. Sist men inte minst är det befriande med en sådan som Lou Reed som är cool livet igenom för det kostar på att vara cool och inte dansa utan hellre sitta sur i ett hörn och irritera sig på världen.
Martina Montelius: Oscar Levertins vänner
Omslaget till Martina Montelius ”Oscar Levertins vänner” utlovar en ”högst osedlig erotisk thriller, eller lika gärna en universell berättelse om skuld, nåd och längtan efter närhet”. Trots att allt det där stämmer till punkt och pricka täcker det ändå inte in allt som bör
sägas om den här utmärkta romanen ity den är vansinnigt underhållande också. Man kan tänka sig att Montelius använder sin obetalbara humor för att göra en ganska hemsk bild ur vardagen inte bara ätbar utan rent av aptitlig, något att hungra efter. Vad boken handlar om? Framförallt den av livet i obegränsad utsträckning illa men även i vissa avseenden väl behandlade kulturtanten Boel, hennes litterära sällskap Oscar Levertins vänner, sex och längtan och trauman, hustrumisshandel, incest och det mesta som kan påverka människors psyke negativt. Och det är, som sagt, vansinnigt kul. Dessutom blott 155 sidor vilket får en att längta efter mer och inte efter slutet på boken. Rekommenderas varmt.
Tisdagsaforism
Fanatikerns grumliga tydlighet.
Lördagsaforism
Den tråkighet som utgår från den som måste hävda sig själv mellan interpunktionerna.
Bonus: Chopin.
Violette Ailhaud: Såningsmannen
Vad säger ni om en liten text som om allt stämmer skrevs ned av en 84 år gammal Violette Ailhaud år 1919, lades i ett förslutet kuvert som testamenterades till den äldsta av hennes kvinnliga ättlingar att öppnas sommaren 1952, för att 2007 ges ut som bok och som nu erövrar världen och till och med blivit film? Det som talar för att textens påstådda ursprung är med sanningen överensstämmande är att den är så kort och ofärdig, som ett utkast till en roman. Allt som allt orkar den upp i 50 sidor stor text inklusive för- och efterord.
Så är vi blåsta? Det har faktiskt ingen betydelse. Även om det här är skrivet i nutid bär det med sig mycket av intresse, och med tanke på att det är övervägande sannolikt att textens ursprung är på riktigt har vi framför oss ett litet, unikt stycke frihetligt, demokratiskt och kvinnligt tänkande från mitten av 1800-talet (låt vara att det skrevs ner 1919, men inte ens då, eller när författaren dog, 1925, ansåg hon tiden mogen för texten, väl medveten om hur lätt det skulle vara att slå ihjäl den, skriven av en kvinna som den var).
Vi befinner oss i Provence ett par år efter det europeiska revolutionsåret 1848. Louis-Napoléon Bonaparte har precis genomfört sin statskupp och upproret i södern har slagits ner. För Violettes by innebär det att samtliga män hämtas av Makten och placeras i Franska Guyana, Nordafrika eller bara försvinner. Några dödas förstås på direkten när de försöker fly eller göra motstånd.
I denna by utan män sluter kvinnorna en pakt om att dela första bästa man som dyker upp. Om detta skriver så Violette när hon 1919 för andra gången på 70 år fått se sin by berövas alla sina män – den här gången är det Republiken och Makten som kallat männen till fronten i norr, där samtliga stupat eller i vart fall hamnat i omständigheter som tömt byn på maskulint inslag.
Boken ger tillsammans med förordet och inte minst efterordet av historikern vid Université de Provence Jean-Marie Guillon en kort men upplysande bild av situationen i Provence i mitten av 1800-talet – en landsända där franskan ännu inte fått ordentligt fotfäste då. Violettes egen text ger en unik bild av kvinnligt tänkande, åtminstone i byn Le Saul Mort i mitten av 1800-talet. Den korta kortromanen består genomgående av en vackert skriven text som går från en beskrivning av eländet via kvinnornas pakt till ett erotiskt klimax, där Violette skriker sig hes.
Jennifer Clement: En bön för de stulna
Vissa böcker är viktigare än andra. Så här skriver Jennifer Clement själv i ett efterord till sin ”En bön för de stulna”: ” I dagens Mexico blir kvinnor stulna på gatan och bortförda från sina hem under vapenhot. En del kvinnor kommer inte hem från arbetet, eller från en fest eller från ett ärende på gathörnet. Alla är de unga och fattiga och vackra.”
För att lära sig mer om hur allt det där går till och hur det kan vara så intervjuade under tio års tid Jennifer Clement en rad mexikanska kvinnor; fruar till kartellmedlemmar, kvinnliga fångar och gömda kvinnor med skyddad identitet. Resultatet blev, som förlaget korrekt skriver, ”en gripande berättelse om några oförglömliga kvinnoöden och kampen för ett människovärdigt liv i de laglösa mexikanska bergen”.
”En bön för de stulna” skulle vara en bra bok även om allt vore lögn och förbannad dikt, alltså som en skönlitterär roman betraktat, men nu boken mer än så. Vi får genom en smått fasansfull inblick i det laglösa Mexico, alldeles utanför och till och med i Acapulco, några fina personporträtt, en miljöbeskrivning som heter duga och, faktiskt, en del skratt. Att sedan, som någon gjorde på The Guardian, påstå att varje mening i boken är direkt, kraftfull, oväntad och – milda pekoral! – vrider sig på sidan som en kniv i magen, är både att ta i och komma med avskräckande marknadsföring. Boken är bättre så.
Vi hyllar Alf Henrikson & varnar för Lassie & Dumheten
En dag, det måste ha varit i det tidiga 1990-talet, på vårkanten eller så, erfors jag den stora äran att på Due Torri i Verona, av alla lyxiga ställen, få dela en stunds samkväm och dricka en aperitif med ingen mindre än Alf Henrikson. Han var precis lika beläst, ödmjuk och trevlig som det intryck han via sina böcker, radioprogram och eljest gjort och genom sina texter fortsatt ger.
Har precis dragit igenom ”Om allt möjligt”, en liten utgåva av ”läsefrukter, kåserier för tv, Om ord, dikter och tal, Om tidräkning”, editerad av Alf Henrikson-sällskapet med, som sig bör, säte i Huskvarna. En liten nonsensartad bok om ingenting som är ytterst intressant och lärorik. Därför att sådan var han, Alf Henrikson, intressant och lärorik även då han bara var sig själv och satt och kopplade av med ett glas i handen någonstans i norra Italien.
Det är bara ett fåtal 1900-talssvenskar som kan mäta sig med giganten från Huskvarna och vi vill här passa på att tipsa HR:arna om att läsa de böcker av Alf Henrikson de kan komma över (här är ett knippe som kan handlas via nätet, men ändå bättre är förstås att gå till närmaste bokhandel och lägga en beställning, detta i syfte att hylla Alf Henrikson och samtidigt slå ett slag mot samhällets fördumning genom att bidra till att åtminstone en boklåda till kan hålla öppet och rent av hålla sig med en del kvalitetsböcker i sitt utbud – vi har ju alla ett ansvar för att inte Dumheten och Okunskapen tar överhanden och remplacerar Klokheten och Kunskapen på våra lärosäten och i vårt samhälle).
Intermezzo!
Caryl Ferey: Mapuche
Trots att er utsände i vårt platta grannlands litterära katakomber och förhandenvarande debatter har gett ut tre böcker i original på danska – jo, så är det faktiskt, de har skrivits på
svenska och sedan översatts, men det är först sedan de kommit ut i Danmark som de köpts in av svenska förlag – har han inte läst någon mer omfattande text på danska, som till exempel en över 500 sidor lång roman. Fram till nu. Boken som tagit er ovan nämndes danskbokssvendom är Mapuche av Caryl Ferey.
Vadan detta, vad finns det för skäl för dig att läsa en bok på danska bortsett från att det ger dig ett osökt tillfälle att tala om dina danska originalböcker i en konstruerad och krystad recension? Jo, det finns ett mycket fint skäl, rent av två: 1. Boken är en gåva från författaren och dedicerad till er ovan nämnde. 2. Boken har överlämnats av författarens far, som i sin franska okunskap och dito ullstrumpor var övertygad om att han överlämnade en bok på svenska och som er ovan nämnde undantagsvis kan vara en vänlig själ tittade denne på boken och utbrast ”Åh! På svenska och allt!”. Ja, ni förstår, efter det där sista återstod bara att ta sig an boken på danska – och detta måste underströks ytterligare av att Hustrun undslapp sig ett ”Va? Ska du läsa Caryls bok på… danska?! Vi har den ju på franska i original, vad är det för fel på det? Du läser väl inte danska?”. Klart jag gör. Nu.
Oavsett vad jag nu tycker om Mapuche förstår alla att den här recensionen inte kan bli annat än positiv, rent av hyllande. Tur då att boken är välskriven, spännande och kunnig i sin beskrivning av den synnerligen dystra och brutala tiden då Argentina styrdes av mörkrets makter, minst 30 000 människor försvann på bara några år (poff! så var de borta), laglydiga människor torterades för ingenting, barn togs från sina föräldrar och gavs till viktiga militärer och så vidare i all outhärdlig evighet och sedan Menem på det. En tid som inte får glömmas och förtjänar att beskrivas om och om igen. Gärna i en sådan här thriller-betonad bok. All heder åt Caryl som lagt ner mycket tid, inte minst på plats i Argentina, för att samla in det autentiska underlaget till den här boken. Tyvärr finns Mapuche inte utgiven på svenska, men vi kan rekommendera den på engelska, franska eller danska.
PS Caryl Ferey, född 1967, visste redan som liten att han skulle bli författare. Han fick kämpa under många år. 1994 utkom hans första roman och idag är han väl etablerad och har utgivit allt från barnböcker via brutala thriller till sångtexter och teaterstycken. Han har översatts till flera språk och bland annat har det gjorts film av hans kriminalroman Zulu. Mapuche är hans tionde kriminalroman. Musik.

