Martina Montelius: Oscar Levertins vänner

Omslaget till Martina Montelius ”Oscar Levertins vänner” utlovar en ”högst osedlig erotisk thriller, eller lika gärna en universell berättelse om skuld, nåd och längtan efter närhet”. Trots att allt det där stämmer till punkt och pricka täcker det ändå inte in allt som bör

Oscar Levertins vännersägas om den här utmärkta romanen ity den är vansinnigt underhållande också. Man kan tänka sig att Montelius använder sin obetalbara humor för att göra en ganska hemsk bild ur vardagen inte bara ätbar utan rent av aptitlig, något att hungra efter. Vad boken handlar om? Framförallt den av livet i obegränsad utsträckning illa men även i vissa avseenden väl behandlade kulturtanten Boel, hennes litterära sällskap Oscar Levertins vänner, sex och längtan och trauman, hustrumisshandel, incest och det mesta som kan påverka människors psyke negativt. Och det är, som sagt, vansinnigt kul. Dessutom blott 155 sidor vilket får en att längta efter mer och inte efter slutet på boken. Rekommenderas varmt.

The Monotones

Violette Ailhaud: Såningsmannen

Vad säger ni om en liten text som om allt stämmer skrevs ned av en 84 år gammal Violette Ailhaud år 1919, lades i ett förslutet kuvert som testamenterades till den äldsta av hennes kvinnliga ättlingar att öppnas sommaren 1952, för att 2007 ges ut som bok och som nu erövrar världen och till och med blivit film? Det som talar för att textens påstådda ursprung är med sanningen överensstämmande är att den är så kort och ofärdig, som ett utkast till en roman. Allt som allt orkar den upp i 50 sidor stor text inklusive för- och efterord.

Så är vi blåsta? Det har faktiskt ingen betydelse. Även om det här är skrivet i nutid bär det med sig mycket av intresse, och med tanke på att det är övervägande sannolikt att textens ursprung är på riktigt har vi framför oss ett litet, unikt stycke frihetligt, demokratiskt och kvinnligt tänkande från mitten av 1800-talet (låt vara att det skrevs ner 1919, men inte ens då, eller när författaren dog, 1925, ansåg hon tiden mogen för texten, väl medveten om hur lätt det skulle vara att slå ihjäl den, skriven av en kvinna som den var).Såningsmannen

Vi befinner oss i Provence ett par år efter det europeiska revolutionsåret 1848. Louis-Napoléon Bonaparte har precis genomfört sin statskupp och upproret i södern har slagits ner. För Violettes by innebär det att samtliga män hämtas av Makten och placeras i Franska Guyana, Nordafrika eller bara försvinner. Några dödas förstås på direkten när de försöker fly eller göra motstånd.Såningsmannen

I denna by utan män sluter kvinnorna en pakt om att dela första bästa man som dyker upp. Om detta skriver så Violette när hon 1919 för andra gången på 70 år fått se sin by berövas alla sina män – den här gången är det Republiken och Makten som kallat männen till fronten i norr, där samtliga stupat eller i vart fall hamnat i omständigheter som tömt byn på maskulint inslag.

Boken ger tillsammans med förordet och inte minst efterordet av historikern vid Université de Provence Jean-Marie Guillon en kort men upplysande bild av situationen i Provence i mitten av 1800-talet – en landsända där franskan ännu inte fått ordentligt fotfäste då. Violettes egen text ger en unik bild av kvinnligt tänkande, åtminstone i byn Le Saul Mort i mitten av 1800-talet. Den korta kortromanen består genomgående av en vackert skriven text som går från en beskrivning av eländet via kvinnornas pakt till ett erotiskt klimax, där Violette skriker sig hes.

Nick Cave and The Bad Seeds.

Jennifer Clement: En bön för de stulna

Vissa böcker är viktigare än andra. Så här skriver Jennifer Clement själv i ett efterord till sin ”En bön för de stulna”: ” I dagens Mexico blir kvinnor stulna på gatan och bortförda från sina hem under vapenhot. En del kvinnor kommer inte hem från arbetet, eller från en fest eller från ett ärende på gathörnet. Alla är de unga och fattiga och vackra.”En bön för de stulna

För att lära sig mer om hur allt det där går till och hur det kan vara så intervjuade under tio års tid Jennifer Clement en rad mexikanska kvinnor; fruar till kartellmedlemmar, kvinnliga fångar och gömda kvinnor med skyddad identitet. Resultatet blev, som förlaget korrekt skriver, ”en gripande berättelse om några oförglömliga kvinnoöden och kampen för ett människovärdigt liv i de laglösa mexikanska bergen”.Jennifer Clement

”En bön för de stulna” skulle vara en bra bok även om allt vore lögn och förbannad dikt, alltså som en skönlitterär roman betraktat, men nu boken mer än så. Vi får genom en smått fasansfull inblick i det laglösa Mexico, alldeles utanför och till och med i Acapulco, några fina personporträtt, en miljöbeskrivning som heter duga och, faktiskt, en del skratt. Att sedan, som någon gjorde på The Guardian, påstå att varje mening i boken är direkt, kraftfull, oväntad och – milda pekoral! – vrider sig på sidan som en kniv i magen, är både att ta i och komma med avskräckande marknadsföring. Boken är bättre så.

Hart & Bonamassa.

Vi hyllar Alf Henrikson & varnar för Lassie & Dumheten

En dag, det måste ha varit i det tidiga 1990-talet, på vårkanten eller så, erfors jag den stora äran att på Due Torri i Verona, av alla lyxiga ställen, få dela en stunds samkväm och dricka en aperitif med ingen mindre än Alf Henrikson. Han var precis lika beläst, ödmjuk och trevlig som det intryck han via sina böcker, radioprogram och eljest gjort och genom sina texter fortsatt ger.Alf Henrikson Om allt möjligtHar precis dragit igenom ”Om allt möjligt”, en liten utgåva av ”läsefrukter, kåserier för tv, Om ord, dikter och tal, Om tidräkning”, editerad av Alf Henrikson-sällskapet med, som sig bör, säte i Huskvarna. En liten nonsensartad bok om ingenting som är ytterst intressant och lärorik. Därför att sådan var han, Alf Henrikson, intressant och lärorik även då han bara var sig själv och satt och kopplade av med ett glas i handen någonstans i norra Italien.Alf Henrikson ungDet är bara ett fåtal 1900-talssvenskar som kan mäta sig med giganten från Huskvarna och vi vill här passa på att tipsa HR:arna om att läsa de böcker av Alf Henrikson de kan komma över (här är ett knippe som kan handlas via nätet, men ändå bättre är förstås att gå till närmaste bokhandel och lägga en beställning, detta i syfte att hylla Alf Henrikson och samtidigt slå ett slag mot samhällets fördumning genom att bidra till att åtminstone en boklåda till kan hålla öppet och rent av hålla sig med en del kvalitetsböcker i sitt utbud – vi har ju alla ett ansvar för att inte Dumheten och Okunskapen tar överhanden och remplacerar Klokheten och Kunskapen på våra lärosäten och i vårt samhälle).Alf Henrikson äldreIntermezzo!

Pietro Mascagni

Caryl Ferey: Mapuche

Trots att er utsände i vårt platta grannlands litterära katakomber och förhandenvarande debatter har gett ut tre böcker i original på danska – jo, så är det faktiskt, de har skrivits påCaryl Ferey Mapuche svenska och sedan översatts, men det är först sedan de kommit ut i Danmark som de köpts in av svenska förlag – har han inte läst någon mer omfattande text på danska, som till exempel en över 500 sidor lång roman. Fram till nu. Boken som tagit er ovan nämndes danskbokssvendom är Mapuche av Caryl Ferey.

Vadan detta, vad finns det för skäl för dig att läsa en bok på danska bortsett från att det ger dig ett osökt tillfälle att tala om dina danska originalböcker i en konstruerad och krystad recension? Jo, det finns ett mycket fint skäl, rent av två: 1. Boken är en gåva från författaren och dedicerad till er ovan nämnde. 2. Boken har överlämnats av författarens far, som i sin franska okunskap och dito ullstrumpor var övertygad om att han överlämnade en bok på svenska och som er ovan nämnde undantagsvis kan vara en vänlig själ tittade denne på boken och utbrast ”Åh! På svenska och allt!”. Ja, ni förstår, efter det där sista återstod bara att ta sig an boken på danska – och detta måste underströks ytterligare av att Hustrun undslapp sig ett ”Va? Ska du läsa Caryls bok på… danska?! Vi har den ju på franska i original, vad är det för fel på det? Du läser väl inte danska?”. Klart jag gör. Nu.Caryl Ferey

Oavsett vad jag nu tycker om Mapuche förstår alla att den här recensionen inte kan bli annat än positiv, rent av hyllande. Tur då att boken är välskriven, spännande och kunnig i sin beskrivning av den synnerligen dystra och brutala tiden då Argentina styrdes av mörkrets makter, minst 30 000 människor försvann på bara några år (poff! så var de borta), laglydiga människor torterades för ingenting, barn togs från sina föräldrar och gavs till viktiga militärer och så vidare i all outhärdlig evighet och sedan Menem på det. En tid som inte får glömmas och förtjänar att beskrivas om och om igen. Gärna i en sådan här thriller-betonad bok. All heder åt Caryl som lagt ner mycket tid, inte minst på plats i Argentina, för att samla in det autentiska underlaget till den här boken. Tyvärr finns Mapuche inte utgiven på svenska, men vi kan rekommendera den på engelska, franska eller danska.

PS Caryl Ferey, född 1967, visste redan som liten att han skulle bli författare. Han fick kämpa under många år. 1994 utkom hans första roman och idag är han väl etablerad och har utgivit allt från barnböcker via brutala thriller till sångtexter och teaterstycken. Han har översatts till flera språk och bland annat har det gjorts film av hans kriminalroman Zulu. Mapuche är hans tionde kriminalroman. Musik.

Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande

Det finns böcker som många läser därför att det är Boken alla talar om just då och framförallt talar de om att de läst boken alla talar om varmed de klargör att de tillhör och är. För egen del har jag alltid hyst en ovilja mot den sortens böcker och sammanhang. Ljuger

Egenmäktigt förfarande hellre än erkänner att jag också läst en sådan där bok medan den fortfarande var inkluderande. Fast för det mesta har jag verkligen inte läst dem eftersom jag om jag gjort det skulle tillhöra, om än i lönndom. Således har jag som pesten skytt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna prisbelönta bok, denna omdebatterade bok, denna inkluderande bok. Fram tills nu. Ett par år efter att den kom ut. Nu när den inte är särskilt inkluderande längre. Snarare avslöjar, att här, här har vi en som inte riktigt hänger med. Förvisso sant och totalt ointressant. Således tar vi oss nu an Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna måste-ha-läst-bok som ni väl alla har läst och nu ska ni få veta vad ni egentligen ska tycka. Så här:

Egenmäktigt förfarande är en oerhört underhållande bok som bjuder på småskratt en masse, fint språk , många underfundigheter och ett visst problematiserande kring det här med att ha och vilja ha och inte vilja ha och att vilja ha men inte riktigt ändå i alla fall inte på det sättet. Läste, innan jag satte ögonen i texten, att någon var fast efter att ha läst tre sidor.

Lena Andersson Dumheter, var jag övertygad om, men, oj, så var det. Små tankar som ”…Han slets isär, ty samtidigt som han inte stod ut med att bli älskad av offentligheten då det tydde på medlöperi, feghet och liknöjdhet inför de råa sanningar som ingen samtid någonsin orkat möta men som framtiden alltid såg generande klart och med ett överseende leende inför dåtida inskränkthet…” är självklara men sällan sedda och väl formulerade och någonstans fångar passagen ”…hon hyste ett särskilt intresse för underkastelsens mekanismer och dyrkan av totalitära system…” bokens kvintessens; lägg till det träffsäkra beskrivningar av den låtsasvärld det lika pseudoproblematiserande och handlingsförlamade som självtillräckliga och egenhyllande kultur-Stockholm kan vara och, som sagt, massvis av humor.

Det här är Bridget Jones dagbok på högre plan. Janine Jensen & friends.

Dimitr Sjostakovitj

Boris Vian: L’arrache coeur

Det torde vara ett välkänt faktum att er utsände på litterära havens skumfyllda dagstoppar är en enögd betraktare av Boris Vian, så till den milda grad att det är tveksamt om denL'arrache coeur först i meningen nämndes mening om ”L’arrache coeur” kan tas på allvar. Vara nu hur det vill med den saken för någon större betydelse tillmäter vi i vår självupphöjda höghet inte den saken och hyllar därför undantagslöst denna absurda höjdpunkt i litteraturhistorien och vi gör det därför att alla kan skriva absurda historier men få kan göra det på ett sätt som går igenom, alltså som Boris Vian. Således är L’arrache coeur eller Hjärtkniparen för alla och envar som tror sig kunna tycka om en absurd text; den som nu gör det lär ha svårt att inte översköljas av lycksalighetens rus kommen bara några sidor in i boken och varför skulle man för övrigt kämpa emot ett lycksalighetens rus? Mycket stark läsrekommendation. Boris Vian.L'arrache coeur2