Idag, fredag 16 juli, intar kommissarie Flaubert och hans trogna assistent Theo Brooke med ett historiskt steg deckarscenen, eller för att vara tydligt: Nu går det bra att köpa på sig ett eller helst flera exemplar av ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller” (läs mer här).
Det var en morgon som andra när herr Rummel böjde sig ner på ett ergonomiskt korrekt och ja, närmast ortopediskt vis, alltså genom att böja på knäna för att på så sätt komma närmare golvet med händerna utan att böja på ryggen, i syfte att plocka upp en fallen hatt till en tandkrämstub, som han gick i lås. Jo, han gick i lås: han fastande i sittande kråkställning.
Skälet till herr Rummels ergonortopediska övning var att han var strakryggad sedan en olycka för många år sedan; han arbetade som hantlangare på ett bygge och for hormonstinn och överenergisk runt på en byggnadsställning med diverse verktyg och hinkar till dess ställningen en dag gav vika. Till skillnad från de andra byggnadsarbetarna som befunnit sig på ställningen, överlevde till uppdragsgivarens stora förfäran herr Rummel. Vare sig anställningskontrakt eller försäkring fanns. Herr Rummel hade inte ens rätt att befinna sig i landet, än mindre att arbeta där. Till slut bestämde sig förmannen för att spjälka herr Rummels rygg och skicka hem honom med en kompis som körde tradare söderöver. Väl hemma konstaterade läkarvetenskapen att förmannen spjälkat herr Rummels rygg så väl att den läkt ihop och att den, bortsett från att den inte gick att böja, var i utmärkt skick.
Och nu satt han där, i kråkställning, mitt på det rutiga badrumsgolvet med de spruckna kakelplattorna och lyssnade till vattenkranen med den bristfälliga packningen och det hälsovådliga vatten som med jämna mellanrum trillade ner i det smutsiga handfatet, och stirrade tomt på tandkrämstubens hatt. Till att börja med, då och då under det första dygnet, försökte han komma upp ur sin sittande ställning. Detta ledde bara till visst gnissel i knälederna och ett litet gung som gjorde varken till eller från. Någon gång försökte han ropa på hjälp. Givetvis utan framgång. Folk i trappuppgången ropade på hjälp mest varje dag, men inte brydde sig någon om det, så varför skulle någon hörsamma just hans rop?
När grannarna efter ett par veckor tvingade vicevärden att gå in i herr Rummels lägenhet – snart sagt hela trappuppgången stod runt den flintskallige och orakade
vicevärden när denne iförd en solkig brynja och med en passepartout öppnade dörren till herr Rummels tvåa på fjärde våningen – följde de med händer och näsdukar för näsan efter vicevärden in i det sunkiga tjället. Jakten på ursprunget till den alltmer påtagliga odör som fått verksamheten i trappuppgången att upphöra de senaste dagarna – kort sagt gjorde inte folk annat än talade om den stank, den olycka som drabbat dem, de slutade att gräla och skrika åt varandra och allteftersom stanken blev värre upphörde till och med männen att misshandla sina hustrur och sambos – ledde den snart den samlade grannsämjan till den lilla lägenhetens badrum.
Där låg herr Rummel, eller iallafall det som var kvar av honom, på sidan och i fosterställning menade fru Bliik och fick medhåll av de upprymda grannarna innan de efter en snabb och nyfiken titt i lägenheten rusade ut mot friskare dofter. Vi vet emellertid att herr Rummel inte låg i fosterställning: han låg så där sedan han i sin låsta kråkställning efter några dygn utan att kunna göra annat än att sitta still, sakta tippade över på sidan och blev liggande som han suttit.
”Kataton låsning och stupor”, förkunnade doktor Brahma Puttra när hon kom till platsen, ditkallad av den orolige vicevärden, som dels inte tyckte om lik i lasten, dels inte ville ställa till med en historia: kort sagt ville han inte att hans hus skulle hamna i lokaltidningen på grund av ett ruttet lik.
Doktor Puttra hette förstås inte Puttra och att denna lurendrejare tagit namnet Brahma Puttra och försett sina förfalskade diplom från den medicinska fakulteten i Agra med det namnet, var inte bara häpnadsväckande utan också häpnadsväckande korkat och skälet till att hon, Olga Karlova, så småningom kom att avslöjas som den skurk hon var (sedan hon avtjänat sitt fängelsestraff dök hon upp som helaren, vaccinmotståndaren, domedagsprofeten och foliehatten Leena Kappillainen och ställde i sin nya skepnad till med stor oreda och olycka innan hon en ruggig dag i mars klev rakt ut framför en vildsint framförd biznizmansaudiqåtta i Sofia, där hon befann sig på ett seminarium om Jordens rätta form, en händelse som lugnade ner henne betydligt). Men någon kataton låsning eller stupor hade herr Rummel som vi vet inte råkat ut för. Han hade, vilket framgått om en regelrätt obduktion utförts av en riktig obducent, drabbats av akut kråksittning, och annat var inte att vänta då herr Rummel på ett närmast missbrukande vis och under lång tid ägnat sig åt frossande i kråkor. Det började med att han inte hade råd att äta ordentligt sedan han i samband med sin olycka gått i förtidspension, och kråkorna fanns där utanför fönstret, en masse, och de fanns i stadens parker, en masse, och ju fler han åt desto godare tyckte herr Rummel att de smakade, med eller utan senap och serverade på den spruckna tallriken med ett motiv av Musse Pigg i ett flygplan – som han älskat att äta på den tallriken som barn!
Ambulanspersonalen vägrade ta sig an den sega och kletiga fosterställning som den blivit ombedd att köra till sjukhuset. ”Den där e dö”, konstaterade sjukskötaren, en drygt trettioårig man med mycket ljus hy och slapp kropp berikad med osedvanliga mängder svart hår, och hans kollega, chauffören, en medelålders kvinna på knappt en och femtio och med en ökänd gaspedalsfot och en intill psykopati gränsande brist på empati, pep, ”De där får ni ringa städbolaget om eller ta hann-om själva” (ja, det ingick i hennes sysslor att hålla ambulansen ren, vilket lett till ett flertal reprimander från högsta ambulansledningen sedan hon vägrat ta med sig knivskurna, yxhuggna eller på annat vis skadade personer med kraftig blödning som mest framträdande symptom). Så fick det bli. Vicevärden ringde städbolaget som kom med skyfflar, hinkar, skurborstar och Klorin original och städade upp efter den av stadens kråkor innerligt hatade herr Rummel.
När fan blir gammal blir han religiös, sägs det och även om det med all säkerhet på grund av många skäl inte stämmer, är det ett bra talesätt och det kan sägas stämma väl på den som inte missar ett tillfälle att baktala deckargenren bara för att, plötsligt!, en dag!, skiva en… deckare. Ja, ni förstår hur illa det är: Jag har skrivit en deckare.
Skäms förstås, men delar skammen med kollegan Bernt Danielsson, med vilken jag tidigare tandemskrivit novellsamlingen ”Vinifiktioner” (Saga Egmont 2011 och 2019). I den boken dök kommissarie Flaubert och dennes assistent Theodore Brooke upp i en novell, som gav blodad deckartand, varför Bernt och jag fortsatte fabulera kring vårt deckarpar och, huxflux!, satt vi där med en massa deckarnoveller. Som Saga Egmont nu ger ut, men, OBS!, först 16 juli. Dock kan den som är nyfiken redan nu läsa lite mer om boken här på Storytel.Vilka är då Flaubert och Brooke? Tja, de är mer kommissarie Maigret och miss Marple än nutidens makabra seriemördarjägare och de vidunderliga mysterier de ställs inför, som försvunna slott och döda stormästare i schack, är inte konstigare än de bisarra historier och nödlösningar som alltsomoftast och alltförofta förekommer i deckare så, absolut!, läs ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller”. Finns i handeln 16 juli. En bättre deckare.
Läser Malte Perssons Undergången,
inser: dikten ej alls är förgången!
Alltså är min Herdedikter och Mord
väldigt rätt och inne med andra ord!
Bjuder därför på några dikter här,
skrivna elegant och utan besvär
av Francois Villon, legendaren:
kloka ord, att citera i baren.
Amanita muscaria
I de Arkadiska fält, långt från stolta städer
Där ärelystnad säljes bort för nöjets väder,
Uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
Där strömmar kröka sig i svamprika dalar:
I denna sälla bygd herden livet njöt.
Han född och uppfödd var i menlöshetens sköt.
Vår svamp, som i sitt rus naturens fägring målar,
Har aldrig förr så trist fått råka med dess strålar.
Behagligheten själv dess hela teckning drog.
Uti sitt guda-verk en vällust himlen tog,
Och Ruset ville själv herdens skapnad söka
Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka.
Han till Rusets tjänst från födseln offrad var,
Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.
Uti Rusets lund hon livets vår förnötte,
Och i en lycklig frid dess rena fårflock skötte.
Den unga herden där dess vän och sällskap var:
Du ljuva vänskap, du, som spasmer sammandrar,
Som dessa ungas rus med oskuldsband förenar,
De hjärtan, som du rör, du helgar och du renar!
Ack, Amanita muscaria, herdens bästa vän,
Kom, och din dristigt kavata båge spänn,
Skjut mig i rus till Guds grönt skimrande famn,
Låt mig gigantiskt hoppa till Arkadiens hamn,
Låt mig dansa en lustiger dans i det gröna,
Låt mig bli till en traktens besjungna skröna!
Fotnot: Av många uppfattad som en kärleksdikt tillägnad en kvinna är detta i själva verket en hyllning till flugsvampen (Amanita muscaria) och dess berusande effekt. Utmärkt barhängspoem.
Arkadiens öppna grav
Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,
Då Lucifer lockat oss från goda seder.
Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,
Som lockar oss mer än pastorala scener.
I det fagra Arkadien, ja också där,
Där tappre Akilles föll med sin stora här,
Invid den öppna graven och dess välsignade dy,
Långt, långt bort från närmaste, levande by,
Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,
Förvränger Djävulen tuppen med en höna,
Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,
Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:
Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?
Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?
Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,
Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!
Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,
En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!
Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,
Du drar och oroar med din undersköna fägring!
Vad ska en stackars fåraherde då göra,
Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?
Hur länge måste han svårt plågas och stångas,
Innan hans heta känslor löses och förångas?
Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,
Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!
Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,
Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!
Fotnot: Till skillnad från ovan förefaller Villon här vara en aning kärlekskrank, vilket gör ”Arkadiens öppna grav” till en utmärkt dikt att uppvakta åtråvärda objekt med samt, i förekommande fall, gjorda erövringar, med.
Postiljonens guppande vit röv
Oh, uti Arkadiens tomhets svarta hav
där Bleka engelskan oväntat läggs i grav
Och där postiljonens guppande vita röv
febrilt arbetar i ett himmelskt moln av stöv,
Skogsgudinnan i svart förfäran utbrister:
Oh, Fader befria oss från alla turister!
Giv oss äta av Naturens feta ister
Och många gudomliga rus på spongister!
När engelska flottan siktas här vid vår strand,
sätts alla våra krigiska hjärtan i brand!
Låt Bleka engelskan smaka vår vassa tand!
Låt oss fördriva Lögnen från vårt fagra land!
Fotnot: Här är den store diktaren minsann både kärlekskrank och berusad av svampens gudomliga effekt och därtill lätt Johnny Bode-anstruken. Exakt vad detta rör sig om vet endast den som läst Herdedikter & Mord, vilken återfinns i välsorterade boklådor och bibliotek samt i nätbokhandeln.
Hon hade ett utpräglat nonchalant sätt att röra sig på. En aning slängigt och vingligt, som om kroppen var av gummi. Hennes ben var oerhört fula. Hon bar en illasittande baddräkt och en alldeles för kort badrock. Men likväl spatserade hon fram där som om hon ägde den gyllene stranden och vattnet som plaskade lekfullt runt hennes förvuxna fötter. Jag ogillade henne starkt. Med vilken rätt gick hon omkring och såg ut som hon ägde världen när hon inte ens var snygg?
Min man och jag hade tagit ett break, gjort uppehåll. I ett år skulle vi bo på varsitt håll och känna efter om vi var lyckligare var för sig när barnen äntligen flugit ut. Nu hade ett halvår gått, jag kände att breaket borde bli för evigt och firade denna befriande insikt med en charter till Grekland.
Vad min man, snart före detta man, hade för sig, eller hur han såg på saken, visste jag inte, och jag brydde mig inte heller. Vi var ett sådant där par som aldrig borde ha blivit men likväl blev, och det alldeles för tidigt. Redan på universitet. Första dagen. Han stod där och såg lika bortkommen ut som jag kände mig. ”Letar du också efter…” sa han och efter det hängde vi ihop. Vi var lika fokuserade på studierna. Lämnade inget åt slumpen och aktade oss noga för hamna i kretsarna med festprissar och spexare. Min man hade nog kunnat tänka sig att vara med på ett hörn på spexen. ”Sjunga i en kör eller kanske var med som scenbyggare eller scenograf rent av,” sa han. Det var det han ville göra. Inte bli scenograf eller bygga scener. Bygga och renovera hus. Det var vad han ville göra. ”Min dröm,” berättade han tidigt för mig, ”är att få rita hus och kontor åt landsting och sånt.” Jag trodde först att han skämtade, men det var vad han ville göra. Själv skulle jag bli kemiingenjör så jag tyckte att hans dröm lät ganska spännande. Fast vi hade olika inriktningar på våra studier var vi väldigt lika. Tyckte vi.
Vi tog oss igenom högskolestudierna, skaffade jobb och familj och plötsligt så satt vi där och tittade på varandra utan att direkt ha något att säga, och jag tror att vi både ångrade flera av våra val i livet. Men det var bara det: vi var uttråkade. Less på oss och våra liv. Vi hade inget emot varandra. Och vårt liv var praktiskt. Välordnat som ett rutmönstrat papper. Ingenjörskonst som livsstil. En dag sa han, eller var det kanske jag, ”vad tror du om att vi tar ett break ett år, ja, från varandra, provar hur livet kan vara utan den andre?”
Och nu låg jag där på den grekiska stranden och studerade de lekande barnen, de bollkastande ungdomarna i havet och alla som flanerade i strandkanten och jag retade mig något alldeles oerhört på den nonchalanta kvinnan. Samtidigt fascinerades jag av henne. Det var något köttsligt, i dess mest sexuella mening köttsligt, över henne, ett sug, något som drog mig till henne, trots att hon var ful och vinglig och inte borde vara så nonchalant. Kunde hon vara i min ålder?
Så där framskred mina dagar. En härlig frukost på hotellets terrass med utsikt över en prunkande trädgård fylld av exotiska ljud, en lång promenad ner till byn för att köpa lite frukt och vatten och tillbaka till hotellet och ner till stranden, där jag låg och delade min uppmärksamhet mellan en spännande och illa skriven deckare och allt som skedde där på stranden. Efter ett par dagar insåg jag att jag spejade efter henne, och hon gjorde mig aldrig besviken: varje dag, tidigt på eftermiddagen, kom hon där, nonchalant svängande sina långa, fula ben nere vid strandkanten.
Jag började känna mig missmodig av det där, som en tonårsförälskelse där målet för kärleken är ouppnåeligt; en slags sugande, melankolisk bitterljuv känsla i magen och bröstet. Att vilja skratta, jubla och gråta på samma gång. För jag visste ju att det här bara kunde bli en lika platonisk som ensidig semesterfling. Jag skulle aldrig våga närma mig henne. Men jag försökte ta bilder på henne i smyg, där jag låg på behörigt avstånd från strandkanten. Först utan zoom, sedan, när jag blev modigare, zoomade jag in henne. Märkte hon något visade hon det inte med en min. Hon bara fortsatte framåt med sina långa armar och ben och konstiga kropp.
Sista kvällen på semestern anordnades en karaoketävling nere i byn. Vi på hotellet blev uppmuntrade att gå dit, både av hotellets personal och reseledaren. ”Varför inte?” tänkte jag. Eftersom reseledaren hade förvarnat mig om att det nog skulle vara mer att dricka än att äta på baren där den famösa tävlingen skulle äga rum, åt jag souvlaki, moussaka, tzatziki och andra traditionella rätter från hotellets buffé och drack måttliga mängder av ett lokalt retsina innan jag begav mig mot byn och karaokebaren. Att påstå att mina förväntningar var höga vore att kraftigt överdriva min sinnesstämning.
Mätt och trots allt glad och nöjd mitt i eländet med min tonårsfling hittade jag ett bord nära barens lilla scen, där de tävlande avlöste varandra. Nivån var som väntat varierande. Bäst före pausen var en kille från England som var riktigt bra på att härma Engelbert Humperdinck. För pausunderhållningen skulle Linda Lovelace Jr stå. Det framgick både av affischerna utanför baren och de enkla program som tryckts upp och lagts ut på borden. Linda var tydligen ett nytillkommet stjärnskott som uppträdde på barerna i trakten. På kort tid hade hon fått namn om sig som traktens bästa showartist. Sång, dans, stand up, kabaré, showbiz. Byns Liza Minelli.
Hade jag varit lite mer om mig och kring mig kanske jag kollat upp namnet i förväg. Då hade jag vetat att Linda Lovelace var en gammal porrstjärna, framförallt känd från filmen ”Långt ner i halsen” eller ”Deep throat”, som den heter i original, en film om en kvinna vars klitoris hamnat i halsen. Den fick aldrig någon Oscar men är likväl, lärde jag mig via surfande på nätet, en klassiker i sin genre, och nu stod kvinnan med det utmanade namnet Linda Lovelace Jr, Jr!, där på scenen och det var hon, den nonchalanta kvinnan på stranden, hon med de fula benen och den sexuella utstrålningen, en utstrålning som var ändå starkare när hon nu stod framför mig på scenen och det var först när hennes och mina ögon möttes, som vi båda insåg att vi var gifta med varandra.
Vissa vinterdagar, när himlen är blå och snön breder ut sig över åkrarna och hustaken, och det ryker och ångar från de nyanlända lassen på gödselstackarna och röken sakta stiger ur kalla skorstenar, sådana vinterdagar, är det som om det sitter en symfoniorkester där uppe, i himlen, ovanför Bergåsa by, och spelar Vivaldis Vintern. Allegro, andante, allegro. Stråkar och strängar vibrerande av kärvhet och kyla, men också av glatt lekande barn och smäktande skönhet. Isande vindar, virvlande snö, gnistrande skare, nyfallen pudersnö, knarr under kängorna, rykande andedräkter, rimfrost: skidornas, skridskornas och sparkstöttingarnas rike.
Klingande sköna toner, som ömsom rusar fram över den frusna snön, ömsom stannar upp och dansar runt en buske vars rimfrost solen just fångat.
Ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi.
Vissa vinterdagar är Bergåsa by som ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi, och kanske känner människorna det på sig. På något vis. De känner sig viktiga. Sannolikt viktigare än de är. Sådant som inte betyder någonting en mulen höstdag eller en sommarmorgon fylld av oönskat regn och uteblivet fågelkvitter, det är av högsta vikt en sådan där vinterdag.
Det var just en sådan dag som drängen på Lillgården gick ner sig i Bergåsaån. Vad han hade att göra nere vid ån som genomkorsar Lillgårdens marker och delar upp den i två delar, hitom ån och bortom ån, är det ingen som riktigt vet. Någon påstår att han skulle ner och pimpla, och det är ingen dum teori om man betänker att drängen på Lillgården var lite enkel, som det heter. Han begrep inte bättre än att han trodde att när det är så kallt att skaren bär, då bär också isen på den vanligtvis strida ån. I hans ögon låg vattnet där, tuktat i Kung Bores grepp och skulle så göra till dess våren gjorde sitt intåg. Att vattnet, strax under det tunna istäcket, forsade fram lika ursinnigt som det hade för vana att göra, övergick i ärlighetens namn inte bara den eljest drängens förstånd. Det råkade bara bli han som gick ner sig först, i alla fall i modern tid. Hur många som lurats av det där tunna istäcket genom åren är det ingen som vet.
”I den mån det finns något positivt i Lillgårds-drängens olycka”, som byns präst senare uttryckte saken, ”och som allt som sker har en mening då det är Guds vilja”, som prästen fortsatte sitt tal vid den enkla jordfästningsceremonin, ”kommer dennes olyckliga tilltag och obetänksamhet att tjäna som läxa både för denna och kommande generationer”. Så har det också blivit. Byns barn får från vaggan och via skolan och från föräldrar och lärare, prästen och handlaren och snart sagt alla de möter ute på byn en sådan där dag då de är som små figurer i en Bruegel-målning höra, ”gå nu för allt i världen inte nära ån, barn, det gjorde den olycksalige Lillgårds-drängen och var är han nu tror ni, barn?” Oavsett om barnen vet det eller inte, fortsätter den vuxne tala utan att invänta ett svar. Dels därför barnen i byn inte har någon talan, dels därför att den vuxne nu är ohejdbar, för ingen sann bybo kan vare sig nu eller kunde då hålla emot: när en byskröna börjar välla upp inom dem och strax bubblar ut genom munnen i sin jakt på ett lyssnande öra, är den ostoppbar. ”Jo, det ska ni veta att Lillgårds-drängen han dog där i ån, för ån den är lömsk. Djävulens ondska som rinner rakt genom vår by utan att vi kan göra något åt det, annat än att sky den som elden!”
När Lillgårds-drängen trampat igenom isen, lät han sig i sin brist på simkunnighet och lugn svepas iväg med det strida vattnet, som lömskt rusade fram där under istäcket. Snart hade han tappat sansen till följd av den akuta syrebristen och det var först borta i grannbyn Broberga hans våldsamma och oönskade resa fick sitt slut, och det var folket nere i Broberga by som hittade honom en tidig måndagsmorgon. Iförd vadmal, uttjänta kängor och den stickade mössa och de slitna vantar han ärvt av en äldre bror som gått bort i tuberkulos, stod han där, upprätt som en isstod i den strida strömmen och lutad mot en al som törstigt sträckte ut sina kala grenar över ån, som för att lägga en skyddande hand över den och säga ”det här är min å, mitt vatten”.
Byborna i Broberga kunde för sina liv inte begripa hur Lillgårds-drängen från Bergåsa by hamnat där. Eller varför stod han där som en isstod mitt i den strida ån som snarare var en fors när den kommit så långt som till Broberga by, på sin väg mot Bergasjön lite längre bort. Det var först sedan Länsman rett ut saken, som det stod klart för alla att Lillgårds-drängen möjligen lockats av Näcken eller mer sannolikt trott att han kunde göra ett pimpelhål och sätta sig att pimpla på den tunna isen. Om inte annat, menade Länsman, talade det faktum att Lillgårds-drängen bar på en ryggsäck med pimpelspö och borr för detta.
Länsman kunde också med hjälp av doktor Haglund i Broberga by visa hur Lillgårds-drängen sannolikt färdats under isen från Bergåsa bara för att resas upp av den kraftiga forsen i Broberga by, och just när det skedde brakade drängens upprätta kropp in i den där alen, som, som doktorn sa, ”högst sannolikt utan silkeshandskar fångade upp den olycksalige drängens stelfrusna kropp, som snart kom att inkapslas av is, skapad av det fräsande och hoppande vattnet, vilket med ursinnig kraft kastade sig upp på drängen där denne stod i dess väg, och som det var pass tjugofem minusgrader gick detta tämligen snabbt, ja, det är snarast ett under att någon såg vad som skett just då det skett och inte långt senare i samband med snösmältningen.” Det där sista om undret tog för övrigt även prästen i Bergåsa upp i sitt griftetal.
Kanske står Virginie Despentes i vägen för Virginie Despentes. I annat fall är det, sagt med all respekt för hur trött Svenska Akademien är, konstigt att hon inte nämns, namndroppas eller läcks när det kommer till diskussionerna kring vem som ska få nobelpriset i litteratur härnäst. Till och med Houellebecq nämns i diskussionerna och gissningslekarna, och han låtsas bara, eller framställs kanske snarare av sina anhängare, vara allt det Despentes är. Kort sagt lirar Houellebecq i samma division som låt säga en Mo Yan medan Virginie Despentes tillhör litteraturhistorien, Nobelpris eller inte.
Nu har förvisso Despentes fått ett och annat pris, som Prix Renaudot (för Bye Bye Blondie) och flera av hennes texter har blivit film. Kontroversiell i mångas ögon, på riktigt, inte som Houellebecq lagom för att många ska kunna känna en liten kittling utan att det någonsin blir farligt.
Lysande stilist, smart berättare, intelligent iakttagare, analytisk finlirare och inte utan humor.
Skrev, tycker jag så här i efterhand, en hygglig sammanfattning av del 1 i trilogin om Vernon Subutex efter ha läst den för drygt ett år sedan. Tyckte då att del 1 var okej men inte riktigt där jag trodde den skulle vara, men att den också kändes som en startsträcka som lovade mycket inför de kommande två volymerna. Förutsägelserna om och förväntningar på del 2 och 3 infrias till fullo, kan jag nu konstatera efter att ha närmast sträckläst dem.
Medan del 1 är lite tjatig och, som sagt, mycket startsträcka, är delarna 2 och 3 lysande. Det är lätt att instämma i kören som menar att Despentes med Vernon Subutex ansluter till en Balzacsk tradition. Bitvis är det här väldigt kul, bitvis tragiskt, bitvis våldsamt, bitvis pratigt, bitvis tänkvärt, bitvis både det ena och det andra och på det hela väldigt bra. Ett måste för den som är intresserad av litteratur och smarta och väl sammanfattande samtidskommentarer.
PS De tre böckerna om den gamle skivaffärsinnehavaren och discjockeyn Vernon Subutex innehåller massor av musikhänvisningar och påpassligt nog finns all musiken samlad på flera spellistor på Spotify, till exempel den här, sammansatt av jimbirmant, och här är en spellista på YouTube.
Receptionisten ser straffbart pigg ut, och det alldeles oavsett om det är en sent arbetande nattportier eller en nyanländ och eventuellt utsövd medarbetare på Hotell Centrum. Så här tidigt måste alla av ren solidaritet se trötta ut, tänker hon. Framförallt borde den som, i likhet med byggnadsarbetaren som dold i en byggnadsställning rest mot grannfastighetens fasad, visslar i morgonstunden ha en rejäl hurril, en hurril som leder till tystnad och respekt för den som väckts mitt i skönhetssömnen. Stockholm får sig en ansiktslyftning och väldigt långt bort, på andra sidan Djurgården, smyger solen upp över horisonten. 04.57, officiell soluppgång denna sena aprildag, men då har den nautiska gryningen redan pågått sedan 02.54 och den borgerliga gryningen sedan 04.07. Värst är, som vanligt, den astronomiska gryningen som tog slut redan runt 02.54. Värdelöst vetande, tänker hon och vinkar åt taxin som står och väntar utanför hotellets reception.
Å andra sidan är det kanske bra att kunna lite mer om de olika soluppgångarna och solens gång rent allmänt, för vart är den på väg? Och vad gör Helios kompisar då? Kung Bore aka Bure aka Boréas och de andra? Nordan. Jack frost!? Nej, han har knappast med saken att göra. Kommissarie Frost. Men de andra? Kommer de och tar våra skördar? Kniper knopparna så snart de yrvakna tittar fram på vårkanten? Frost! Det är det hon ska prata om idag. Frost som tar brödfödan ur munnen på stackars bönder som bara kan se på när året går åt helvete just som det ska börja. Beskärningsarbetet är gjort. Till ingen nytta. Och nu ska stockarna och de överlevande knopparna skyddas under hela växtsäsongen, trots att det inte kommer bli någon skörd. Sådant är värt att uppmärksamma. Eländes elände. På allvar. Tusentals bönder som varje dag måste kliva ur sängen för att gå ut och ta hand om sina plantor precis som vanligt. Det är bara det att det inte kommer bli någon skörd. Kostnader utan payback.
Och där står taxin och väntar som den ska, redo att ta henne från Hotell Centrum till TV-huset borta på Gärdet. Hon öppnar dörren till Teslan, säger sitt namn, glider ner i baksätet, lyckas inte få på sig bilbältet, taxichauffören blänger ilsket i backspegeln, en irriterande signal tjuter allt högre, hon tar på sig ett munskydd, tittar ut genom fönstret, tänker bort chaufförens ilskna blick, tänker bort den irriterande signalen, tappar koncentrationen, börjar tänka på fimbulvinter, fimbul… stor, jättevinter, fimbulvinter, Game of Thrones, hittepågeggamoja, hon är framme.
En säkerhetsvakt – som, tänker hon, förmodligen är alldeles fuktig om man lyfter fram öronen på honom och känner efter där – meddelar från sin kur att hon ska gå in genom en dörr så snart han öppnar den och sedan gå uppför trappan och loftgången bort. ”Loftgången?” säger hon. Vakten tittar förvånat på henne. Ingen har frågat det förut, ”loftgången?”. Han sitter tyst. Vet inte vad han ska säga eller göra. ”Vad är en loftgång? Menar du?” säger hon. Det vet inte vakten. ”Gå bara uppför trappan, ta till höger, gå loftgången bort, till den röda soffan, så kommer en studiovärdinna och plockar upp dig,” säger han igen, nu en aning på samma gång besvärat och irriterat.
Loftgång, tänker hon och går in genom dörren den öronfuktige öppnat medelst en knapptryckning, Loffe… vad var det hon skulle prata om? Expert. Okej. Intervju i Morgonstudion. Okej. Men om vad? Kommer fram till att det nog ger sig. Går uppför en trappa, kommer till en lång korridor, en loftgång! Ser den röda soffan långt där borta. I änden på loftgången. Går dit. Noterar de många nivåerna med loftgångar, och nedanför dem studios och rekvisita. En studiovärdinna dyker upp, visar in henne till sminket, som i dessa coronatider, förklarar hon, är självservering. Hon tar och baddar lite brunt på nästippen och sätter en röd prick på vardera kinden. ”Det där kanske inte är så bra,” säger studiovärdinnan, rycker på axlarna och visar bort henne till en bänk med kaffe och corona-inplastade smörgåsar. ”Ta en kopp kaffe så kommer snart någon och visar in dig i studion,” säger studiovärdinnan och går iväg för att ta hand om nästa gäst.
Hon tar en kopp kaffe, häpnar över att SVT fortfarande serverar Oatly trots kopplingen till Blackstone, funderar över varför hon är där, känner igen en gubbe från Kulturen, säger hej, han hälsar artigt tillbaka som om de faktiskt kände varandra eller som om hon inte alls sagt det där bara därför att det var en reflexhandling. Hon funderar på att fråga om det är honom hon ska träffa och vad de då ska tala om. Oatly? Företag som skrupellöst bidrar till att regnskogarna brinner så det knakar samtidigt som världen, människan, djuren, naturen och Jorden behöver fler träd. Kanske ska hon tala om det? ja, Oatly är det nog. Hon repeterar snabbt allt hon vet om hur det svenska havremjölksföretaget sålde sin själ, om det nu alls någonsin hade en sådan, till Hin håle.
Så kommer studiomannen och menar att hon kan ta med sin kaffekopp och gå in i studion och plötsligt sitter hon där och ler mot en man och en kvinna som hon undrar vad de gör där. Då frågar kvinnan ”… och hur är det för de franska vinodlarna nu?” Hon funderar en stund. Ser sig om över axeln. Kvinnan fortsätter stirra på henne. Hon förväntas säga något. ”Jotack, är det möjligen Otaly vi talar om då?” Kvinnan fortsätter titta på henne. Ser lite förvånad ut. Hon inser att hon kom fel på det där. ”Ja, förlåt, jag satt här och pratade för mig själv, ni har Oatly här ute i kafferummet, ni vet, Blackstone som bidrar till att våra regnskogar förstörs, är ju numer storägare i bolaget så dricker ni Oatly eldar ni också regnskog, eller äsch, ni kanske tycker jag är krass och orättvis, men då ska ni veta att det här är en överlevnadsfråga: ingen regnskog, rejäla koldioxidöverskott.”
”Ja, och då får vi klimatförändringar och frost,” säger plötsligt mannen som sitter där och, som det förefaller, spänt följer händelseutvecklingen. Visst sjutton, jag skulle ju tala om fimbulvinter och Game of Thrones, kommer hon på. ”Ja, och då kan det ju bli som i Game of Thrones, ’Winter is coming buuhuhu!’,” säger hon, spärrar upp ögonen och gör en skrämmande gest med händerna, ”jättevintern kommer och… stannar! Den stannar och stannar och sedan kommer Nattens drottning och Papageno, det blir halligali, tills Girl has no name kommer med Jocke med kniven!”.
Hon vet att hon är fel på det, men hon kan bara inte komma ihåg varför hon är där och vad hon förväntas göra. Nu talar mannen och kvinnan med varandra och studiomannen tar henne under armen och leder ut henne ur studion, ut till kafferummet där hon morsar på en sportkommentator och sedan kommer studiovärdinnan och visar henne till den röda soffan. ”Tack för din medverkan, jag har ordnat en taxi, den väntar utanför entrén, hejdå,” säger den trevliga studiovärdinnan med blicken fäst vid hennes röda kinder som blivit ändå rödare av värmen från lamporna i studion. ”Ja, hejdå,” säger hon och går iväg i loftgången, tar en trappa och så en till och en sväng hit och en dit och… hon är vilse!
Hon ropar, ”Hålla! Hallå! Är det någon här?!”. Det ekar. Ingen svarar. Hon går runt på måfå. Långa loftgångar, många trappor, upp och ner, övergiven rekvisita, Gubben i lådans låda, tomma studios, ekande steg. I ett rum fyllt av rekvisita hittar hon Ria Wägner, hon vinkar bakvänt till Ria och hör någonstansifrån Bosse ”Nygammalt” Larsson glatt leda en allsång, hon nynnar med lite innan hon i en korridor stöter ihop med Gary Engman som verkar vara sen till en sändning och just som hon är redo att ge upp står Lars Orup framför henne. ”Problem?” undrar han. Glad över att någon äntligen bryr sig om henne berättar hon allt som hänt sedan hon steg upp och möttes av den straffbart pigga receptionisten. Lars Orup nickar förstående medan hon talar – hans slappa dubbelhaka rör sig rytmiskt när han nickar – och så går han sin väg.
Det var illa nog när Pia pep iväg ut mot ön till. Etter värre blev det när hon plötsligt tvärvände och rusade tillbaka över isen, förbi den samlade familjen och deras hus med den bolmande skorsten, och vidare över de snötäckta gärdena, och landsvägen!, och försvann in i ”Björnskogen”. En oroväckande utveckling på en dag som annars börjat riktigt bra.
Det var en sådan där gnistrande, kristallklar vinterdag. Redan sena mars men med Kung Bores närvaro lika påtaglig som vore vi kvar i mitten av januari. Fast det var förstås ljusare nu. Lika kallt, med rimfrost och rykande andedräkter, tjocka vantar och flera lager kläder. Men ljusare, mycket ljusare. Hög och klar luft som kändes i lungorna när man stakade på i skidspåren och som fick den varma chokladen att smaka extra bra till matsäckens tunnbröd med messmör. Skidspåren, hårt packade och väl inkörda, glänste i solen och bjöd på rena drömföret. Glid… Och allt är som inpackat i vadd. Avlägsna ljud, dova och dunkla. Någon hugger ved, en accelererande scooter i fjärran, en gren som knäcks under den tyngande snön: tung trots dagens rekordkyla. Världen mysfryser och gnistrar och glänser i snöstjärnornas och kylans reflekterande våld.
Sommarhuset de köpt – de kallar det för sitt sommarhus trots att de är där lika ofta på vintern som på sommaren – kostade, som husfar sa, ”ingenting”, och det gjorde det kanske inte för en stockholmare, van att betala miljoners miljoner för små skyffen innanför tullarna. Här fick familjen ett stort, ombonat trähus med en väl tilltagen strandtomt och utsikt över sjön och ön mitt i den, och med en hall lika stor som halva deras lägenhet i Stockholm, salong, matsal, massor av rum och en oinredd vind med uppenbar potential även för den fantasilöse. För ”ingenting”. Avfolkningsbygd. Långt från arbetstillfällena och för klent utrustad för att kunna föda en familj med den moderna människans krav på bekvämligheter och service. Perfekt för en storstadstrött storstadsfamilj. Nu när pandemin slagit till och de ändå måste arbeta hemifrån och plugga på distans, har familjen valt att ta sitt pick och pack och göra sommarhuset till sitt högkvarter. Den trånga lägenheten i Stockholm är nu mer som en övernattningslägenhet. Ett nödvändigt ont för affärsresor till hennes och hans respektive arbetsplatser.
När Folkhälsomyndigheten och regionen och skolan och utbildningsministern, eller vem det nu var som bestämde det, ville att barnen fysiskt skulle infinna sig på plats i skolan igen, protesterade föräldrarna högljutt. De argumenterade mer emotionellt än rationellt och utan egentliga argument mot att barnen skulle återgå till den vanliga skolgången. ”Farligt”, ”huvudlöst”, ”skitregering”, ”ingen ordning”, ”de 22 experterna säger”, ”titta på Finland!”… ledde fram till kontentan: ”Vi vägrar!”. Med tanke på situationen fick de som de önskade, ingen ville ta på sitt ansvar att tvinga livrädda människor till allmänna platser i detta pestens år. Då de förstod att de fått sin vilja igenom, att de slapp göra som alla andra, firade de med champagne, som de sa, fast egentligen var det billigt mousserande vin från Italien, prosecco, framställt på mediokra druvor i en storindustriell process – något annat tillät inte det låga priset – och som de beställt hem till lanthandeln, traktens utlämningsställe för varor från Systembolaget. Inte brydde de sig om faran med allmän skolgång. De trivdes bara alltför bra med sitt nya liv, där på vischan norröver. Möjligen hade ungarna en annan syn på saken, men de var, trots allt, bara barn.
Några timmar med nattåget eller bara en timme med flyget och en halvtimme i hyrbilen så var de framme. 250 kvadratmeter i ett rödmålat trähus med två våningar och hel källare. Tvättstuga, matkällare, ett (blivande) hobbyrum. Rum med kakelugnar. Trätiljor på golvet. Vedeldad panna med elpatron – ska snarast ersättas med jordvärme, har det hetat sedan de köpte huset för två år sedan, men hur mycket landet är det?, jordvärme?, och de har råd med el – och linoleummatta i köket, där vitvarorna bytts ut men golvet lämnats orört för att den ”autentiska känslan ska stanna kvar hos oss” (resten av huset är helrenoverat med hjälp av hantverkare hämtade från Stockholm, eller närmare bestämt Krakow). En tomt på två hektar. Strandtomt (som sagt). Fruktträdgård. Enskildhet. Här behövs inga staket. Närmaste granne bor en kilometer bort. Den före detta djurhållaren Erik Johansson och hans fru Inga, som, måste man anta, tänker husfar ibland, också måste betraktas som en före detta djurhållare, vad skulle hon annars ha sysslat med? Barnuppfödning? Ja, kanske. Men hur intressant är det på en skala?
Huset var verkligen billigt. Vem köper hus häruppe? Dessutom var stället känt som ”Mördarns”. Han visste varför och försökte hålla det hemligt för familjen. Linda och barnen skulle nog inte uppskatta att den förre ägaren tog livet av sin hustru i husets kök med himmelsblå träpanel på väggarna och kopparkittlar hängande i krokar ovanför den effektiva järnspisen HVA no 27 – ingenjörskonst från Huskvarna och ett annat sekel. Mäklaren hade utan omsvep förklarat för honom vad som hänt. ”Du kommer ändå att få höra detta förr eller senare och det är lika bra att jag berättar det med en gång. Andersson, han som säljer, tog livet av sin hustru i husets kök.” ”Verkligen? Ett hus där ett mord skett. Varför?” ”Vaddå?” ”Varför dödade han henne? Och Hur?” ”Nja, han slog väl bara ihjäl henne, jag tror han drog en av kopparkittlarna i huvudet på henne. Ett par gånger. Ordentligt.” ”Verkligen? En av dem som hänger här i köket?” ”Ja. Gör det något?” ”Mig stör det inte. Om folk känner till detta så är det väl en förklaring till det låga priset?” ”Ja, så är det och det är därför du måste få veta, du kunde ju tro att det var något allvarligt, att rör och el måste fixas. Murkna takstolar. Dolda fel.” ”Men det är bara ett mord. Gubben Andersson som slog ihjäl sin kärring?” ”Ja.” ”Varför?” ”Vad för något?” ”Varför dödade han henne?” ”Det är det väl ingen som riktigt vet. Själv sa han bara att hon ’inte höll käften’, så sa han, ’hon höll inte käften’.” ”Var hon pratsam alltså?” ”Pratsam? Ingen är pratsam här. Han slog henne i alla fall. Han brukade slå henne. Särskilt när han drack. På tal om det: om du vill ha hembränt ska du tala med mig, jag har många kontakter.”
Han kände direkt att det här var ett ställe i hans smak, att han skulle kunna bo här för alltid. Visserligen skulle barnen blir mindre bildade och kanske lite dumma, sådär som lantisar är, om man ryckte bort dem från den oas för Sveriges smartaste som Stockholm är. Det hade hon politikern rätt i, hon som vågade säga som det är: Stockholmare är smartare än resten av landets befolkning. Göteborgarna och malmöiterna anstränger sig men de är mest bara patetiska i sina försök att leka storstad, att låtsas som om de minsann också har både det ena och det andra. Det enda de lyckats med är att skapa våld i förorterna, fast det är tveksamt om deras ligor, klaner och kriminella översittare och busar kan mäta sig med dem i Stockholm, nej då är nog till och med Uppsala eller rent av Södertälje mer lyckade i de fallen, tänker han och känner sig nöjd med att han hade vett att lämna Växjö i tid. Direkt efter gymnasiet. Innan småstadsmentaliteten fångade honom och fördummade honom och han blev som sina föräldrar. Lärare båda två. Hade kunnat sluta illa.
Med Linda förhåller det sig annorlunda. Hon är från Kalhäll. Växte upp i en villa där. Välutbildade föräldrar och så långt allt rätt: Kalhäll, nästan Stockholm, och välutbildade föräldrar. Problemet var att mamman var bibliotekarie och pappan journalist, arbetade på DN. Bortkastade utbildningar och meningslösa karriärer. De hade ju kunnat bli något om de bara velat, om de kämpat, om de gjort rätt val. DN-reporter och bibliotekarie, vem bryr sig liksom? Stöttor till det trötta Sverige han inte vill veta av. Det Sverige som förstört sig självt. Och Linda är likadan. Men vad kan man förvänta sig, barn till en bibliotekarie och en journalist… Född med skygglappar till en meningslös karriär. Tur för henne att hon träffat honom. Hamnat i en, låt vara trång men ändå, lägenhet i innerstan med en man som kan föda sin familj. CFO. Fin titel också.
Han misstänker starkt att barnen kommer bli som Linda, kurator, eller hennes föräldrar, journalist eller bibliotekarie, kort sagt utbilda sig till meningslöshet, och det även om de bor kvar i Stockholm. Så starkt är inflytandet från Linda och hennes föräldrar och övriga familj, allihop en slags meningslös medelklass utan stolthet eller ambitioner eller, ja, kämpaglöd!, nöjda med vardagen, att guppa runt mitt i strömmen. Hade han vetat att Lindas tveksamma gener haft sådant genomslag i deras förenade arvsmassa hade han tänkt sig för innan han gifte sig med henne och definitivt innan han skaffade barn med henne. Kanske, funderar han, är det till och med bra för barnen att växa upp på landet så de vänjer sig vid att bo där, för där kommer de ha bättre förutsättningar att inte verka dummare än någon annan, och kanske kommer ingen riktigt heller bry sig om deras pinsamma bakgrund: Växjö, ja, han skäms för det, och medelmåttlighet gödd i den kallhällska myllan.
Om rätt ska vara rätt var det Lindas fel, och för den delen också barnens fel, att de nu stod där och såg grannens prisbelönta hamiltonstövare Pia, känd långt bortom kommungränsen och hela traktens stolthet, försvinna iväg in bland granarna på andra sidan landsvägen, på jakt efter något i Björnskogen. Det var de som svarat ja när grannen frågade om de kunde passa hans hund ett par timmar. Entusiastiskt hade de svarat ja, och han hann inte avstyra det hela förrän grannen var tillbaka med hunden och en lång radda förmaningar: ”låt na’nte gå lös för då spårar hon”, ” håll’na helst inomhus tess ja e tebakks, dä ä bara ett par timmar å ho kan hålla sej”, ”ge’na inget annat än torrfoder å vatten”.
Grannen, berättade Linda, hade sagt att han var tvungen att köra sin hustru, han sa ”sin kärring”, alla sa ”kärring” här, till sjukhuset. Inget allvarligt. Rutinkontroll. ”Ho’ lider utå dysmetropsia eller närmare bestämt makropsia, allså den formen utå Alice i Unnerlannets syndrom som gör att ting å djur verkar större än di e”, förklarade grannen. Kort sagt tyckte grannfrun när syndromet gjorde sig påmint, att de kvarvarande djuren på gården i allmänhet och hamiltonstövaren Pia i synnerhet var mycket större än de egentligen var, och så sent som i förra veckan hade hon haft ett kort återfall; grannen hittade henne, livrädd och darrig, bakom en fåtölj i vardagsrummet, där hade hon gömt sig för gårdshunden som utan att grannfrun märkt något vuxit upp till en slags elefantstövare. Lite pillertrillande senare hade hon lugnat ner sig och hunden återtagit sin normala storlek, men grannen ville vara på den säkra sidan. ”Kolla upp kärring’n, korrigera medicinering’n”, så hon inte fick andra dumheter för sig. ”Hursomhelst tar de’bara ett par timmar tur å retur te sjukhuset, där ho’ får bli kvar”.
Och här var de nu alltså, hundvakterna, som redan gett Pia resterna från lunchen och sedan tagit med henne ut på en promenad. Utan koppel. De ser hur hon stannar upp ute på isen, halvvägs till ön och med nosen i vädret och näsborrarna rytmiskt rörande sig medan hon scannar av omgivningen flera kilometer bort. Efter en kort tids scannande och funderande bestämmer sig Pia för att tvärvända och dra iväg på jakt efter det där vad det nu är hon fått väderkorn på. Som en skugga dansar hon med lätta steg fram över skarsnön, över landsvägen, för en kort stund fri från timmerbilar med väldiga signalhorn på taket och som det förefaller hundratals strålkastare och extraljus och en liten blinkande skylt i förarhytten, ”Lelle” eller ”Åke” eller ”Jonte” står det, och lika fri är vägen från Volvo, Kia och Volkswagen med skidboxar på taket och fyllda av nöjeslystna människor från söderöver – folk han redan lärt sig att förakta.
När familjen kämpar sig fram genom snön som inte orkar bära upp deras klumpiga fötter och tunga kroppshyddor, frågar han sig varför i hela fridens namn han gick med på att vakta Johanssons hund. Han vet varför: han vill bli en i gänget. En som liksom alltid funnits där och som blir hejad på, inte glodd på, nere i lanthandeln. En som traktens efterblivna inavel förstå att respektera, inte se ner på. En som Johansson talar väl om när han föreslår att jaktlaget ska utökas med ”Han som köpt Mördarns”. En som får vakta hamiltonstövaren Pia, jaktlagets stolthet. Men nej, det här går inte. ”Fortsätt följa efter henne!” beordrar han familjen. ”Jag hämtar bilen och kör upp i skogen. Ring mig om ni hittar hundfan.”
Han vänder och pulsar tillbaka mot huset. Det ser så fridfullt ut där det står med sin rykande skorsten mitt i all snön och med fruktträden i den gamla trädgården dignande under vit vadd och bärbuskarna hållna i Kung Bores tukt och förmaning av rimfrosten. Riktig vinter. Något att längta efter för en som sett snön försvinna från landets nedersta del. Men allt det där, det fridfulla och vintern, får en också att sänka garden och det går inte för sig i de här trakterna med alla galningar som går lösa här. Vad var det för fel på att mäta lokalbefolkningens skallomfång? Egentligen. Inget ont i det. Egentligen borde alla norr om Märsta, eller åtminstone Gävle, utredas och katalogiseras. Ja, han är lite rädd för folket här.
Han sätter sig i hyrbilen och inser att han måste börja med att köra ner till lanthandeln och tanka innan han ger sig av efter den bortsprungna hunden. Det är illa nog att han inte har en snöscooter, än, och att han måste ge sig ut i skogen med bilen. Tänk att få soppatorsk där bland alla vilddjuren. Faran. Och sedan smäleken när han måste gå till lanthandeln och erkänna att han fått soppatorsk, som en annan skogsamatör och sörlänning. En pinsam gäst i verkligheten. Nej, det får inte ske. Han kör ner till lanthandeln, denna byns samlingsplats och livsnerv. Eller by och by, det är mer en väg, en lång raksträcka mitt i ingenstans, och ett hus och en bensinpump, diesel, eller kanske snarare ett hus med en bensinpump och en väg. Affär på bottenvåningen. Handlarens bostad ovanpå. Här finns allt från huvudvärkstabletter och plåster via frysta piroger och bruna bönor på burk till fiskedrag och skidvantar. I den lilla entrén, mellan ytterdörren och innerdörren, hänger en bild på Icander och minner om en svunnen tid och kanske också som en protest mot tidens gång.
Han parkerar framför lanthandels trappa, den som leder upp till det eternittäckta husets entrédörr, en glasdörr med ett stort snett trähandtag och klisterlappar, som förkunnar att butiken också är det lokala postkontoret och utlämningsställe för Systembolaget samt ombud för Tipstjänst. Tipstjänst! Herregud, tänker han, Svenska spel, Svenska spel för helvete, hur långt efter kan en bygd vara utan att gå under, utan att övriga samhället reagerar? Utan att det blir farligt? Ohanterligt?
Han går in i butiken och möts av doften av nymalet kaffe, som vore det fortfarande 1950-tal och färdigmalet kaffe en framtidens påhitt, och surret från charkuteridisken med sin rökta medvurst och tjuvjagat kött och det är nu han slås av insikten att han hyrt en bensindriven hybrid från Korea. Tre fel! Bensin, hybrid, Korea. Det finns inte ens en pump för bensin. Han är lika rökt som medvursten i charkuteridisken! Med gråten i halsen och tårar i ögonen letar han sig fram till frysdisken, låtsas att han letar efter lunch, muttrar ”humhum, lunch, få se”, kommer på att det är efter lunch, låtsas att han letar efter middag, muttrar ”humhum, middag, få se”, börjar plocka på sig piroger och pizzor.
”Vems ä fjollkärr’n därut’?”
Han stelnar till. Känner hur obehaget griper tag i kroppen, letar sig in i blodet och nervsystemet och får kroppen att darra.
”Ä d’n int’ d’n?”
Han fortsätter gräva i frysdisken. ”Humhum, middag, ja, nej, kvällsmat, här äter vi middag och kvällsmat, fjollar äter lunch och middag…”
”Har du int’ lagt i växel? Ell’ dragit handbroms’n?”
Han slutar gräva runt och tittar förvånat upp på rösten, en kraftig karl i scooteroverall, rejäla stövlar och en mössa som ser ut att klara en storm i Antarktis. Ansiktet är fårat, näsan rödblå och ögonbrynen så massiva att de döljer större delen av den låga pannan. Han känner igen gubben. Han har varit på bild i lokaltidningen, den som trycks borta i tätorten tio mil härifrån. Han är en av dem som arbetar på den där gården där de tar emot knarkare och försöker på ordning på dem medelst hårt arbete och Guds ord. En hårding. Van vid att neutralisera abstinensridna vettvillingar och själv en gammal missdådare med långt fängelsestraff på meritlistan. Knark, inbrott, rån, misshandel. Ursprungligen från Karlstad, minns han det stod i artikeln, men hade framförallt gjort karriär i Göteborg. Talade en fullständigt obegriplig dialekt med inslag av det lokala tungomålets avhuggna ord och värmländskans sj-ljud och kryddad med ett uns hurtfrisk göteborgska.
”Vadådå?”
”Ja, bil’n d’n har ju rullat ’n i bensinpump’n.”
”Va?”
Han rusar fram till lanthandelns fönster ut mot vägen och parkeringsplatsen och bensinpumpen. Tillsammans med det tiotalet kunder och andra som befinner sig i butiken därför att de inte har något annat för sig, konstaterar han att den nyss, låt vara lätt bedagade pumpen med Nynäs logga men likväl i denna tassemark, smått ståtliga pumpen nu bara är en demolerad hög plåt, till del liggande på marken under ”Han som köpt Mördarns” fjolliga hyrbil, bensindriven hybrid från Korea. Väl medveten om att traktens befolkning nu måste köra sju-åtta mil för att tanka och väl medveten om att allt han hittills lyckats bygga upp i samförstånd med ortsbefolkningen är borta, föreslår han snabbt en lösning.
”Aj fan, handbromsen måste ha gått sönder, skit från Korea, ett sådant elände, men det är lugnt, jag betalar så klart för en ny pump!”
Hans med en aningen för gäll röst framförda förslag tas emot med grymtningar och nedlåtande stön. Som tur är reagerar lanthandlaren mer välvilligt. Han har redan gjort upp med St1 om att få på plats två nya pumpar, en för diesel och en för diesel för lastbilar, om bara två veckor. Vill ”Han som köpt Mördarns” betala honom för den uttjänta pumpen så inte honom emot.
Han gör upp med lanthandlaren, betalar sina piroger och pizzor och låtsas som att han inte alls har ont om bensin. Sjutusen kronor. Det är mycket pengar men en billig peng för att få tillhöra orten och gänget, eller åtminstone inte bli helt utstött ur den lokala gemenskapen. Och det hade kunnat gå värre. Mycket värre. Allt hade kunnat brinna upp till exempel. Då hade han och familjen inte bara varit körda i trakten och fått flytta därifrån: de hade rent av kunnat fångas in av den lokala mobben och lynchats till döds. För handen på hjärtat: trakten saknade, mitt i allt det bukoliska, inte inslag av verkligt inavel, förvisade brottslingar, tjuvjägare och ociviliserat beteende.
På något vis ändå nöjd med utvecklingen vrider han om startnyckeln samtidigt som han vänder sig om för att se så ingen står i vägen bakom bilen när han ska backa loss från pumpen, den som till del befinner sig under den koreanska hybriden. I samband med att bilens elektriska system aktiveras av startnyckeln eller kanske då metall dras mot metall när han backar, hittar en gnista fram till lättantändlig bensin. Med en rejäl smäll exploderar vad han uppfattar som främre delen av bilen och den där under halvliggande bensinpumpen. När han kastar sig ur bilen noterar han i ögonvrån utöver eldslågorna dels de förvånade minerna i de inifrån lanthandeln hatiskt stirrande ansiktena, djupt liggande ögon i förgrymmade anleten med låga pannben och utstickande hakor, dels de brinnande inte närmare definierbara bitarna från explosionen som med full kraft slår in i lanthandelns smutsiga eternitplattor och fönstret som inte förefaller var mycket till skydd för populasen därinnanför.
Det stod utom allt tvivel att det luktade mögel i rummet, ja, i hela det väldiga huset, med sina hundratals, eller var det tusentals?, kvadratmeter utspridda i det som kallades huvudbyggnaden och de båda flyglarna, den västra och den östra; otympliga extremiteter påkopplade huskroppen i var sin ände. I den västra flygeln hade taket börja rasa senast jag tog mig en titt. Det är nog vid det här laget rätt många år sedan. Kanske har det rasat in nu, och vätan spritt sig som röta i den delen av kroppen; jag tror att det är så och har försökt stoppa rötan som tycks sprida sig som kallbrand från flygeln till resten av huskroppen. Först hängde jag upp ett par stora presenningar för att skärma av flygeln. Det höll regnet stången, för en tid i alla fall, men inte fukten och rötan. Då bestämde jag mig för att spränga bort den västra flygeln från huskroppen så att resten av byggnaden kunde överleva. Det var då jag skadade mig. Ja, jag vet att det är dumt att hålla på med fuktig dynamit och fuktiga stubiner, men nöden har ingen lag: det var ett snabbt avlägsnande av den sjuka delen av huskroppen som gällde om resten av byggnaden skulle kunna räddas.
Jag på den tiden innan det begav sig:
Om jag ser mig själv i spegeln, ser jag precis det jag vill att andra ska se. En lätt skrumpnad gumma med ovanlig stora öron och tovigt, grått hår. Näsan är kraftig och överläppen något utdragen. På hakan sticker ett par hårstrån ut, väl förankrade i en brunröd vårta. Hur min kropp mer bestämt ser ut är svårt att sia om, om uttrycket tillåtes, för de bylsiga kläderna döljer mina konturer och den ganska stora bysten, som tungt vilar på den likaledes ganska stora magen. Det är medvetet jag klär mig så där. Dels är det skönt och bekvämt, dels är det en image-fråga. Av samma skäl, ja image-skäl, bär jag en tajt turban. Ibland en grön, andra gånger en röd eller blå. Ganska ofta med glittriga halvmånar och stjärnor fästade i turbanens tyg. Allt det där, den skäggiga vårtan, de bylsiga kläderna (särskilt den stora kjolen) och turbanen, andas spågumma. Och jag är en spågumma.
Jag kan inte nog understryka vikten av att se rätt ut. Att ha en image. Kunderna vill inte ha något modernt påfund eller en spågumma hämtad från Hollywood, med silikonbröst och en flamingo tatuerad på ena skuldran. De vill ha en traditionell spågumma. Precis som ungarna vill ha en rödvit tomte på jul och ingen sparkcykleåkande lalle förpackad i en kostym från Algots i Borås. Same same but different, som ungdomarna säger i framtiden.
Det är också av image-skäl jag misskött min munhygien. Ingen var gladare än jag när det efter flera års vanskötsel började lukta ruttet och den första tanden trillade ut av sig självt. Sedan dess har jag dragit ut tre tänder till. För egen hand. Nu är munnen perfekt. Har till och med kunnat börja borsta tänderna – ja, de som är kvar – ibland. Det känns ändå lite bättre på något sätt. Blev aldrig riktigt vän med den där torra beskan som sätter sig som en hinna i munnen efter någon månad av utebliven rengöring.
Vad gör en inte för sin image? I alla fall när imagen är en överlevnadsfråga.
Jag har arbetat snart sagt överallt i världen. Ni kanske tror att jag därför sett alla möjliga typer av kunder? Det har jag såklart, men det intressanta är att kunderna är så lika, oavsett var i världen en befinner sig. Ynkliga män. Osäkra, ynkliga män. Ibland sådana som bara är osäkra och ynkliga. Andra gånger sådana som nästan lyckas dölja att de är osäkra och ynkliga, och så alla de där som slår sin partner. Men det må vara hur det vill med det där. Alla är välkomna till mig. Alla raser, alla missdådare, alla åldrar, alla… jag är faktiskt lite som Gud: Alla är välkomna till mig.
Helt säkert ser en del av kunderna mig som en slags gudom. Kanske rent av Guds förlängda arm. Jag har haft präster, rabbiner och mullor som trott sig kunna kommunicera med sin respektive uppdragsgivare via mig. Tur en kan lite religionslära! Har utan problem kunnat lura de godtrogna männen att jag har direktförbindelse både hit och dit.
Men den stora majoriteten av mina kunder är de här osäkra och ynkliga männen. De står och trampar nervöst utanför mitt tält. När jag säger ”Åh, jag har herrbesök!”, kan de aldrig låta bli att utbrista ”Åh! Ni vet att jag är en man, otroligt!”, då säger jag ”Men kom så in, stå inte där och trampa i tomme!”, och då kommer de in och sätter sig osäkert på pallen på andra sidan kristallkulan, men först sedan jag nickat åt pallen och gjort en svepande gest med handen. När de fumlat sig på plats, sluter jag ögonen och håller upp händerna i luften framför mig och säger något i stil med ”Åh, så stark er aura är… en ren själ… med så många rätt… en tillgång för, men vänta!… vad är detta?… får ni inte alltid den uppmärksamhet ni förtjänar? Jag känner att er fulla potential inte utnyttjas, att ni inte har den position i samhället ni förtjänar… har jag rätt?” Kommen så långt öppnar jag ögonen och tittar allvarlig på mannen, som ofta sitter där med öppen mun och mer sällan gråter och då och då upprymt utbrister ”Ja, precis så är det!” – de lutar sig då framåt och är så till sig över att någon äntligen ser deras fulla potential och rätta jag att de skvätter ner kristallkulan med sitt saliv.
Därifrån tar jag med min kund på en spännande resa i hans undermedvetna; en livslång frustration och en mer eller mindre dold ynkedom. När jag är klar och mannen genomgått en katarsis och sitter där utmattad och med våta kinder, ger jag honom en Lotus-serviette och min faktura som jag ber honom betala kontant ”för vi vill ju inte att det här blir känt eller hur, att ni går till spågumman?”
Vad har jag gjort mer än bjudit på en spännande resa, som endast handlar om självklarheter, arketyper och allmängods? Jo, jag har ställt en ljusnande framtid i utsikt. Och så har jag svarat på frågor om sådant kunderna funderar över. Det kan gälla ekonomi, aktiekurser och sådant, otrogna fruar eller om de ska åka tåg eller flyg till Turku nästa vecka.
En del tror att jag gör det här för pengar. Det kanske jag också gör, men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om övertag. Att dominera och kontrollera. Det finns såklart en sexuell spänning i det där. Att se männen vrida sig som masken på kroken medan de för fram sina stupida och ynkliga frågor om vad deras fruar gör just nu, om vad Fanny tänker om dem, vad…. Ibland får jag orgasm.
Den här kunden var lika blåögd som alla andra kunder, lika borttappad i tillvaron, lika försvarslös och lätt att förtrolla, att besätta, att erövra. Ett känslokallt spel som ger klirr i kassan och skänker en stunds förnöjelse. Ja, för min del. Kunden blir förstås alltid blåst och sjunker bara djupare i sin förnedring.
En gång kunde han inte sluta stirra på min vårta. Då drog jag till med en kvalsterhistoria. ”Vet du att kvalster lever i kärnfamiljer?” frågade jag. ”Nää?” svarfrågade han, som den ynkedom och borttappade spillra till människa han var. Det visade sig att han trodde att kvalster inte har kön eller att de möjligen är homosexuella och lever i synd med sig själva. Hur det nu skulle kunna gå till. Men det frågade jag honom inte. Han var så dum att jag hade kunnat tappa honom som kund om jag frågat. Istället berättade jag att det finns flera kvalsterraser och att kvalster, ja också de i min vårta och på vårtans skäggstrån, är rasister. Ständiga raskravaller i och på vårtan. Ibland får de där upploppen skäggstråna att darra. Som asplöv. Eller snarare rön i en vind driven av elektriska impulser. Än åt ena hållet, än åt andra och än ner i diket!!! Ja, det skrek jag, det där sista, då hoppade ynkedomen till i stolen och började gråta. Jag hade inget annat val än att trösta honom. ”Nå, se så, räck mig nu handen,” sa jag och det gjorde han. En lätt darrande hand, märkt av tillkortakommanden och fuktig av torkade tårar och ymnig handsvett sprungen ur nervositet. Jag skulle precis börja berätta om en massa härligheter som väntade honom när plötsligt en polispratull stormade in i tältet. ”Razzia! Stå still där ni är!” skrek någon. Då visste vi, eller iallafall jag, inte riktigt vad jag skulle göra, för jag satt redan still på min pall. Skulle jag ställa mig upp? ”Det är omöjligt att stå still när en sitter på en pall,” sa jag kanske lite hurtigt till den närmaste polisen. Han blev oerhört irriterad. ”Satans spåkärring! Sitt still och håll käften!”
Det var först när de satt mig i cellen och jag fått tala med en advokat som jag förstod att jag skulle häktas och åtalas för lurendrejeri. Åklagaren och polisen hävdade, att jag utnyttjat svaga män i samhället och lurat dem att betala mig pengar för att få blå dunster i ögonen.
Tydligen utnyttjade jag de ynkliga männens historier, svagheter och utsatthet och lurade dem att utlämna sig, sina innersta tankar och själar och pengar för en kort stunds glömska och lycka.
Jag insåg att jag låg risigt till så jag ringde min agent. Han tog kontakt med en känd pr-byrå, en föregångare, som hade experter inte bara på smutskastning utan också på rentvagning och att ta sig ur smutsiga situationer. ”Hm, du ligger riktigt illa till nu,” sa experten jag fick tala med, ”utnyttjande av utsatta och svaga män är inte att leka med, samhällets fördömande är med rätta hårt, dessutom ingår du i ett nätverk av spågummor, alltså organiserat siande, hm…” Till slut kom experten fram till att det enda jag kunde göra, där jag stod med kjolarna uppdragna, var att erkänna och förklara att jag blivit misshandlad som barn, att jag hade ett självskadebeteende, att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, att det här var första gången jag spått någon, att jag dövar hål i mig genom att utnyttja andra människors utsatthet. ”Gör du detta,” sa experten, ”spår jag att du kommer få gråta ut i radio och sedan är du snart på banan igen.”
Jag på den tiden det begav sig:
William Birger var min sista kund. Vi delade en Svarta Maja till häktet, med en butter konstapel i vitt koppel och skärmmössa sittande mellan oss i baksätet. William Birger var så imponerad och så förälskad, jag var den första personen som förstått sig på honom, han grät och grät, och bönade och bad och till slut lät jag hans advokater ordna den sorgliga historien åt mig och sedan gifte vi oss. Vi bestämde gemensamt att jag skulle läggas in på klinik i Schweiz och genomgå en extreme makeover rent kroppsligt. Bort med den skäggiga vårtan, adjöss det gamla garnityret, in med nytt i vitblänkande porslin, bysten kvar magen bort, kort sagt adjöken lilla fröken. Sedan flyttade vi till William Birgers enorma gods. Jag fick hälsa på William Birgers mor, ”ma” som han sa med undergiven röst, ett surkart till kärring som numer finns att beskåda som benknotor i en av cellerna i östra flygeln, och alla i personalen: kusken Jorma, som mest agerade chaufför dåförtiden och som blev en av mina älskare, kokerskan Aino, husorna Helmi och Ilma, trädgårdsmästaren Juha, honom satte jag också på, stallmästaren Berglund och alla de andra. Jorma och Juha… som vi nuppade, dagen lång.
”Marskalken har bott i huset!” sa William Birger. Jag undrade förstås vilken marskalk, ”Göring?” sa jag. ”Göring?” sa William Birger och tittade fundersamt på mig. Göring var den enda marskalken jag kände till, ja, förutom bröderna Wrede som varit marskalkar på vårt bröllop. Men det vore ju märkligt om William Birger skulle mena någon av dem. De var ju dessutom två. Inte marskalken. Utan marskalkarna.
”Göring,” sa jag igen, ”han är den enda marskalken jag känner till,” la jag snabbt till när William Birger fortsatt såg fundersam, och nu dessutom lite ynklig, ut. Snart skulle han kanske börja gråta, lipsillen, mammas pojke. ”Men för satan, vad säger du? Göring? Tror du vi är nazister? Men du vet väl vem Marskalken är???” Jag var tvungen att säga att det visste jag nog inte då. ”Det är märkligt att du ser och vet allt genom din kula men du vet inte vem Marskalken är?” Han fortsatt se så där fundersamt på mig och så vrålade han: ”Mannerheim! Mannerheim för satan!” Jag log lite åt hans infantila ilska och så sa jag: ”Jaså, den marskalken, Mannerheim för satan.”
Tydligen hade Marskalken bott på gården vid flera tillfällen mellan krigen. ”Vilka krig?” frågade jag William Birger. Han suckade och svarade inte på min fråga. ”Förbannade kärring,” sa han och menade mig. Det var då jag bestämde mig för att ge honom arsenik och mura in honom i nybygget nere vid älven (trädgårdsmästaren Juha hjälpte mig och visade hur man gör och eftersom jag lärt mig både det ena och det andra av honom slog jag ihjäl honom också och murade in honom vid sidan om William Birger, där har de det bra, i väggen till nya bastun, William Birger älskade att bada bastu och jag tror att Juha också gjorde det).
Kanske är en av alla vålnaderna som stryker omkring i huvudbyggnaden eller det förfallna stallet eller något av uthusen Marskalken. Inte för det spelar någon roll, men lite kul skulle det allt vara för jag tror bestämt att bröderna Wrede också glider runt här om nätterna. Ett riktigt marskalkkalas.
Annars är det mest gamla gårdsarbetare och döda ryssar som hemsöker gården.
Jag sedan:
När William Birger gått bort, eller nja, ni vet ju: När William Birger fått hjälp med att vandra vidare, visade det sig snart att det ekonomiska läget för gården var katastrofalt.
Jag sa upp all personal och fick sköta huset själv. Sålde Bentleyn och William Birgers pappas ögonsten, en tolvcylindrig Hispano-Suiza J12. Byggd av Hispano France på 1930-talet, sas det. ”Den franska Rolls-Roycen”. Men jag visste att William Birgers gubbfan till far köpt en tjeckisk-tillverkad J12:a. Skoda! Skitgubbe. Det sänkte priset när jag skulle sälja den.
Marken arrenderade jag inledningsvis ut men det tog inte så många år innan jag tvingades sälja den till arrendatorn Ruotsalainen. Som tur var fanns det kvar älskare på bygden. Luffare som strök runt och ville ha tak över huvudet (benknotor i några av östra flygelns celler vittnar om att de inte bara fick älskog utan också tak över huvudet här på gården), postiljonen, ful som stryk, då kom jag väl till pass, den efterblivne springpojken på lanthandeln borta i byn, jodå, det gick ingen nöd på mig.
Värre var det med gårdens byggnader. De förföll så sakteliga. Och allteftersom de förföll kom de att i allt högre grad hemsökas. Kanske kan man säga att historien kom ikapp.
Fast allra värst var det med William Birgers släktingar. Girigare familj får man leta efter. Påstod att jag förtrollat William Birger, att jag bedrivit otukt på gården, att jag dödat både Wiliam Birger och hans mor! Satans avföda. Må de ruttna i helvetet, ja, de som jag inte redan slängt i cellerna i östra flygeln, där har de ruttnat färdig; det hade de gjort redan när jag senast kollade upp saken för säkert något tiotal år sedan.
Jag nu:
Jag visste ju att dynamiten fanns där ute i förrådet bakom garaget. Kanske var det Marskalken som lämnat den där. Eller så hade den kanske använts för att ändra älvens flöde i syfte att göra gårdens kraftverk mer effektivt. Vara hur det vill med den saken: dynamiten fanns där. Jag visste det för jag hade haft mer än ett kuttrasju, eller kuttraskjut som Jorma sa, på dynamiten. Har ni inte gjort det, ska ni absolut ta och testa det, att nuppa på en bädd av dynamitgubbar. Men nog om det. Jag visste att dynamiten fanns där så jag gick dit och hämtade en låda. Den var tung. En trälår med metallbeslag. Det stod något obegripligt på den. I svart. Kyrilliska bokstäver. Och så en bild i en varningstriangel: en sådan där gammaldags, rund bomb som exploderar. Ett sönderslaget hänglås dinglade på lårens sida.
Jag släpade låren till den västra flygeln och började placera ut dynamiten. Det tog sin tid. Jag var inte så stark som jag trott. Eller så var lådan tyngre än vad jag trott. Mycket dynamit var det i alla fall. Dynamitgubbar. Ni vet sådana stavar. Stora påsksmällare. När de väl var på plats förband jag dem med varandra med stubintråd. Nog kände jag att både dynamit och stubintråd var fuktiga både här och där och ute öste regnet ner. Kanske hade allt blivit än fuktigare när jag drog låren över gårdsplanen med allt ogräset och sin numer försvunna singel. Det blev ett lång märke, som efter en gigantisk mördarsnigel, över gårdsplanen. Jag kommer nog ihåg fel men jag tror faktiskt att det tog mig två dagar att baxa låren från garaget till västra flygeln.
Jag fick i alla fall dynamiten på plats, och jag fick dit stubinen med hjälp av en aptertång som låg i lådan. Hur jag visste att det var en aptertång? Det var William Birger som visade mig hur det fungerade, någon gång då för länge sedan. Varför minns jag inte. Han ville nog bara imponera lite. Lära mig något totalt ointressant. Men där ser man… När allt var satt på plats tände jag på. Jag förde svavelstickan till stubinens ände och med ett gemytligt sprakande, som ett tomtebloss i julnatten, fräste gnistorna iväg mot dynamiten. Jag sprang snabbt ut och tog skydd bakom muren bakom västra flygeln, ner mot älven och bastun till. Sedan hände ingenting och ingenting. Till slut reste jag på mig och började gå mot flygeln och då small det utav bara helvete. Inte en gång. Utan gång på gång. Allteftersom de många dynamitgubbarna fick liv. Det var som att befinna sig mitt i ett åskoväder. Uppe i himlen. Mitt bland åskknallarna och de rungande blixtarna. Mitt i den svarta natten och plötsligt var det bara svart natt kvar.
Det visade sig att jag träffats av flera stenar och en bit av en takbjälke. Mitt högra ben var obrukbart och även i övrigt var jag i ganska dåligt skick. Passande, tänkte jag, för nu är huset som ett don efter person. Huset och jag är ett.
Men den västra flygeln rasade inte helt. Jag lyckades inte avskärma den från huskroppen. Detta är jag fullt på det klara med. Stanken av mögel som genomsyrar huset och den sura doften från mina sängkläder, utbredda över mina skadade ben och foten jag har kvar, är kväljande. Man kunde tycka att man efter en tid skulle vänja sig vid de här dofterna men så tycks det inte fungera. Ändå är huset och jag ett. Två bedagade skönheter med framtiden bakom oss, hemsökta av vålnader och i tröstlös väntan på det sista andetaget.