”Tjälvklart jag rum,” svarade rösten i telefonen då jag bokade rummet och en stund senare, då jag sladdat in vid Motel des Bruyères, beläget längs den enorma och för Sologne typiska raksträckan som tar oss från Lamotte-Beuvron till Orléans, visade det sig att kvinnan i receptionen
hade en accent brutalare än min egen, och inte bara hon, hela den stora klanen på minst 20 kineser talade alla på samma tj-ljudande och gläfsiga vis. Men 20 pers för att driva ett motell med tjugotalet rum? Än mer skumt blev det nästa morgon då jag höll på att sätta frukosten i halsen när, plötsligt, ett skjutande fullt i klass med de mest ammunitionskrävande militärövningar, inkluderande flertalet KSP, jag själv deltagit i. För att inte verka mesig satt jag lugnt kvar och väntade på invasionen, som dock aldrig kom. Istället visade det sig, när jag gav mig ut på det eventuellt livsfarliga uppdraget att ta reda på vem som sköt så förbannat, att motellet ligger vägg i vägg
med en gigantisk skjutbana, där det går att både skjuta lerduvor och öva prickskytte av allehanda slag. Den enorma p-platsen vid sidan om anläggning var fylld av skjutglada människors bilar. Lugnad, om än med ringande öron, gick jag tillbaka till motellet bara för att med näppe undgå att bli överkörd av en framrusande Peugeot 206 cc, nedcabad och fylld till brädden av glada klanmedlemmar, som alla vinkade glatt till mig när de i full fart for förbi en hårsmån från mina fötter. Under de fyra dagar jag bodde på motellet visade det sig att det här var dagens stora nöje och alla i klanen, från gammelalfa till yngsta ypsilon, fick sin dagliga dos av cabåkande och familjemedlemmen som tilldelats uppdraget att Sisyfoskratta motellegendomen fick även ta
med sig sin kratta i bilen. Kanske hade inte alla chaufförer körkort eller så valde de att likväl hålla sig på sin egen cirka hektarstora domän; bilen for som en skottspole runt de tre motellbyggnaderna och fram över gräsmattan bakom husen. Dock, fixar du franska med tämligen grav accent eller om du rent av talar kinesiska, om du inget har något emot att du dagtid har känslan av att vara mitt i en eldstrid, om du inte har problem med vilt framrusande småcabar med utstickande krattor och glatt vinkande resenärer, eller om du rent av kan gilla något av allt detta, då är Motel des Bruyères något för dig. Du bor en kort galopp från Frankrikes snudd på ofattbart stora, nationella ridanläggning ”Centre equèstre federal”, en vinspott från flera av Loires finaste vinmarker, en acceleration från Matras bilmuseum i Romorantin-Lanthenay och blott några mil från storslagna slott som Chambord och historiskt intressanta platser som Château du Clos Lucé, där Leonardo da Vinci framlevde sina sista år efter att ha ridit på en mula över Alperna för att hörsamma en inbjudan av Francois I – på så vis hamnade för övrigt Mona Lisa och Den sista måltiden i Frankrike. Bara en sådan sak. Nämnas ska också, att servicen är förstklassiga på detta spännande motell som härmed rekommenderas alla som söker något utöver det vanliga – ta gärna med egen cab och bössa. Psycho.
Magnus Reuterdahl, från vars blogg det går att ladda ner Kym Andersons ”Which Winegrape Varieties are Grown Where?”. Varsågoda. Och om det skulle vara så att ni susar fram längs A7 söder om Hamburg, just där Lüneburger Heide breder ut sig, och känner att det vore på sin plats med ett personligt boende med knarrande golv, gediget gammaldags rum, perfekt service, egen brännpa och ett utmärkt kök, då är Gasthaus Josthof i Salzhausen något för er. Vi avrundar denna onsdag full att goda tips för HR:en med lite Deaf Havana, som vinifierat nyss fått tips om.
