Hustrun fick syn på Marie Menger-Krugs vin Motzenbäcker Marie. Ett vin precis så som Marie ville ha det. Blenden på riesling och weissburgunder. Sättet att odla och vinifiera på. Doften. Smaken. Till och med etiketten är precis som Marie ville ha det. Och det har resulterat i ett tämligen inställsamt vitvin med ganska stor och frisk doft och en ren, behaglig smak med en upplevd liten sötma.
Hustrun gick i spinn. ”Det ska jag ha!” skrek hon och såg till att införskaffa ett gäng. Er utsände i de seriösa vindrickarnas allvarliga korridorer skruvade vid detta utrop på sig och kände ett obehag växa från tårna och uppåt. Inte blev det bättre av att Hustrun gick på i ullstrumporna. ”Det här är precis ett sådant vin jag letat efter, ett vin att ha hemma i kylen, ett vin för varje tillfälle, men sådant förstår du dig inte riktigt på eftersom du i likhet med andra allvarliga vindissekerare inte kan njuta av vin!” sa Hustrun så övertygande att er utsände i de utsatta och hånade vinälskarnas sorgliga skara fann för gott att ligga lågt. I förbifarten undslapp sig Hustrun också ett ”Om det här vinet finns bara gott att säga och storyn är alldeles för vacker för att ni”… (ni?! här klumpades ni vet vem ihop med en massa andra förmodat trista och navelskådande företrädesvis män med en stor oförmåga att njuta av livet)…”ska bevärdiga er med att erkänna att så är fallet”.
”Men,” försökte vi då, ”det är ju spännande att druvorna kommer från ett fält med träfigurer som talar med kosmos, klart vi kan tala om det här!”. ”Gör dig inte dummare än du är, du hånar träfigurerna men du kan inte håna det strikt genomförda ekologiska jordbruket, grisarna som plöjer marken och den biologiska mångfalden som är fulländad i Maries vingårdar”. Eftersom vi nu hånar träfigurerna fanns inte så mycket att tillägga och vi for hemåt med vinerna och i hopp om att de inte alls skulle fungera som någon slags universallösning.
Efter att Hustrun med framgång, stor framgång, serverat Marie till så vitt skilda rätter som choucroute – eller kanske ska det heta sauerkraut till det här vinet – och pasta med chorizo, tomat, parmesan och broccoli och till och med serverat det som aperitif till sina vänner – inte mina vänner, de får moscatel som stått öppen i 25 år och sådant – måste er utsände i de lättillgängliga vinernas lättsvalda värld fylld av klunkar och välbehagligt smackande medge att Motzenbäcker Marie är ett oerhört allround vin och att det är… gott… och etiketten är inte mesig och gullig den är vacker, oerhört vacker. Skit också.
mellanlandningen i München är försenat men det ordnar sig i München för ni springer i hänsynslös fart genom Münchens terminaler mot gaterna ut ur Schengen på H och kommer precis i sista stund, då, visar det sig, medan ni pustar och frustar och inser att ni nu har för lite ombyte i packningen efter den svettalstrande rusningen genom terminalerna, att planet till Sofia är försenat. Väl på planet sätter snöstormen in och där sitter ni fortfarande. Två timmar efter planerad avgång. Och mannen snett till vänster framför i det lilla Embraer-planet stinker värre svett än den som tjurrusat genom Münchens alla terminaler. Ni vet? En sådan dag är det idag.
slentrianmässigt drar all media över en kam och talar om hyenor och förespeglar att media som Aftonbladet och SvD skulle ingå i någon form av konspiration mot den lilla människan. Noterbart är för övrigt att det är AB som står LO nära som avslöjar svineriet i Kommunal medan näringslivet närstående SvD avslöjar übermensch-beteendet i SCA. Hatten av och må den som på samma vis som den nya
regeringen i Polen ropar på inskränkningar i yttrandefriheten och som försöker misstänkliggöra de för demokratin livsviktiga medierna ta sig en funderar till – skulle nämnda person efter att ha försökt tänka en gång till fortsatt mena att media i största allmänhet är av ondo må den emigrera till låt säga Saudi-Arabien eller Nordkorea, två länder med ordning och reda i traditionell anda.
Det senaste övergreppet står Malaco för. Kort sagt har man förstört både färgen och smaken på sina minisnablar. De är numer blekt och daskigt gråbrungula istället för lysande gula och måttligt söta istället för rejält söta och messmakande istället för mångfacetterade i en aromatiserad smakrikedom. Sannolikt har detta övergreppet skett under förevändningen att det är mindre osunt med mindre mängd gult färgämne och socker och smakämnen. Som om någon äter godis för att det är nyttigt!
vinifierat kräver omedelbart förbud mot godishån av det här slaget! Den som utan att först ha inhämtat tillstånd av den lokala regeringen och FN ändrar smaken på ett existerande godis eller för den delen gör ingrepp i dess förpackning ska dömas till fängsligt förvar i ett års tid under vilken det kriminella elementet endast ska få sig färglös havregrynsgröt och nyttigt mineralvatten till livs; den som ägnar sig åt stämpling eller mer direkt planering av eller indirekt eller direkt medverkan till att mot konsumenten hånfulla meddelanden trycks på en godisförpackning ska kunna dömas till offentlig Pudas-låda på Sergels Torg i ett års tid där det kriminella elementet ska ångra sig högt och ljudligt var gång någon sparkar hårt på Pudas-lådan varför det straffet må vara så kännbart och synligt för allmänheten att vart barn som ser detta aldrig någonsin kommer att gå galna godisfabrikanternas vägnar i sitt framtida yrkesliv även då de valt reklamarens väg och också då de kommit att bli värdelösa reklamare i skriande behov av pengar.
Jurymedlemmarna delades upp i grupper om tre-fyra personer. Organisatörerna för sådana här tävlingar försöker alltid se till så varje jurybord tilldelas en önolog eller vinmakare. I övrigt kan gruppen bestå av sommelierer, vinskribenter, krögare, vinhandlare och rent av vad som i Frankrike kallas ”upplysta vinälskare” (amateurs de vin eclairés). Provningen sker blint. Juryn får veta vad det är för område de provar och från vilket år vinet kommer.
