Bästa vinet till pulled pork, Roger Waters & en briljant Jeff Beck

Publicerat 2014-09-21 av Lars Torstenson

Eller nja, bästa vinet till pulled pork, det kräver en rejäl provning och vin från alla håll och kanter. Nu var det lilla Terrific Wines som fick för sig att göra det här testet och som av en händelse blev det då tre viner ur den egna portföljen som gick direkt till final. Å andra sidan har testet ändå sin betydelse då stilen på de tre vinerna var och är tämligen olika. Baltos, ett snarast kraftfullt och mencia-märkt vin från Bierzo, Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva, typiskt rödtjut från Chile med rejäl cassis-skjuts i doft och smak, El Rey Old Vine Garnacha, tacosvinernas tacosvin som skriker höghöjdsgarnacha så decibelmätaren i Konserthuset först blinkar, sedan lyser rött för att så småningom explodera i ett lika rött som krasande moln. Bortsett från att skillnaden är stor, vilket gör att resultatet ger en färdriktning för alla som ska inhandla sitt fredagsvin, är de tre vinerna vad som torde gå att betrakta som ”vardagsviner”, det vill säga inte svindyra och sådant som många kan tänka sig ha hemma till fredagens pulled pork. Resultatet, för bövelen! skriker nu, irriterande nog, några hetsiga och otåliga HR:are och, ja, här är vinnaren och vi citerar nu Terrific Wines: ” … Efter en lång, krävande och framförallt god provning så står det nu klart att även om El Rey och Baltos bjöd upp till hård kamp så fick de till slut vika ner sig för sin överman Perez Cruz Cabernet Roger waers Amused to the death Sauvignon. Trots att det var internationella Grenache/Garnacha dagen igår och att flera av deltagarna på förhand tippade El Rey som den solklara vinnaren så upplevdes den som lite eldig till den heta salsan som serverade som tillbehör. För den som däremot håller sig undan de allra hetaste tillbehören så är El Rey ett ypperligt val. Baltos föll i från något tidigare av lite samma anledning som El Rey. Nej, kvällens vinnare var som sagt Perez Cruz Cabernet. Den generösa frukten, balanserade ekfatskaraktären och den spänstiga syran satt som en keps till såväl själva pulled porken som till dess tillbehör. Vi gratulerar oss själva till resultatet och ber att få önska alla andra en trevlig helg!” Jaja, tjöta, det där sista är ju lite sent påtänk nu. Roger Waters med hjälp av en, som alltid, briljant Jeff Beck, som får oss hobbygitarrister att rodna så vi antar nyanser i höjd med Konserthusets decibelmätares just då den brast vid doften av El Rey (se ovan).

Åh nej! Det osvavlade vinet återuppståndet! & Michael Calfan

Publicerat 2014-09-16 av Lars Torstenson

Det hade gått ett par timmar efter (går)dagens stora test, den första kontrollstationen i ett precis påbörjat maraton-lopp, där svavlat och osvavlat vin ska jämföras över tid. Dagens stora nyhet var segern över Det osvavlade vinet, som äntligen!, efter 2,5 månader i öppen flaska, och med blott en bottenskyl sedan flera veckor, sakta men säkert antog en oxiderad doft och smak efter någon timme i glaset. Seger! utbrast vinifierat i en post och spelade till och med segermarscher och höll på att trilla omkull på grund av segerruset samtidigt som segerns sötma var så påtaglig att munnen behövde en espresso för att komma i balans. Då. Ser. Hustrun. Glasen. I. Laboratoriet, även känt som ”hennes köksbänk”. Och. Doftar. På. Det osvavlade vinet. Och. Utbrister. ”Krusbär!”. Sablar! Jag provade om och visst var där gröna, nykrossade krusbär i glaset. Oxidationen som bortblåst. Det förbannade vinet återuppstod efter tre-fyra timmar i glaset! Omöjligt. Det är något sjukt med det där vinet. Något ohälsosamt och förbannat. Samtidigt måste man inse när man är besegrad. Hatten av för det förbannade vinet och må det guppa runt i frid ity nu är det vaskat och borta till dess det återuppstår i ett odödligt vin nära dig. Michael Calfan.

Osvavlat vs svavlat, maratontest & Crimson Projekct

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

vinifierat har genom åren bedrivit ett flertal maraton-test, för att nu inte tala om dagen efter-test, men frågan är om något försök överraskat lika mycket som långtids-testet av det osvavlade vinet. vinifierat har lovat följa upp det med en direkt jämförelse över tid av samma vin i osvavlat respektive svavlat skick. Idag inleddes det testet med att en ny flaska öppnades av Det osvavlade vinet, dvs ett osvavlat chardonnay-vin från Domaine de Brescou i Languedoc, och den jämfördes med samma vin i sin ”gatbils-version”, alltså med svavel – för övrigt ett vin som säljs via BS i Sverige (fel årgång på SB:s sajt). Dessutom hälldes dels den sista skvätten ur den sedan 2,5 månader öppna buteljen med osvavlat vin upp i ett glas, dels provades en flaska av den svavlade varianten som stått öppen fyra dagar. Så här lyder en sammanfattning av utfallet av den här första kontrollstationen:

Det osvavlade vinet, som nu stått öppet i 2,5 månader, har antagit en orange nyans och en djupare färg, skillnaden jämfört med både en nyöppnad butelj osvavlat vin för att nu inte tala om en flaska svavlat är stor. Doften är inledningsvis fortsatt okej eller som Hustrun aningen irriterande utbrast då hon kom förbi laboratoriet, vilket hon påstår sig ha full tillgång till då hon envisas med att kalla det för ”sin köksbänk”, ”Oj! Det hänger ju fortfarande ihop!”, jaja, visst fanns där både torkade plommon och fikon och färska gula plommon, men det smakar en aning fatt nu och har antagit en nyans av mer jäst än jästfällning i smaken, mycket riktigt finns nu också en del utfällningar i buteljen; efter någon timme tacklar för första gången under det 2,5 månader långa testet smaken av och drar mot oxid! Ytterligare en timme senare är Det osvavlade vinet ungefär likadant: fortsatt inte helt borta, men nu ganska oxiderat.

Den nyöppnade buteljen med osvavlat vin är inte helt olik den förra flaskan då den öppnades, färgen är gyllengul och doften ganska stor och den bjuder på en hel del frukt och, vid närmare eftertanke, charkuterier, alltså en lätt animalisk ton, bra balans och hygglig fräschör tack vare närvarande koldioxid, aningen grape. ”Doftar bäst av alla, mycket Bourgogne över detta och det är spännande,” säger Hustrun och tillägger, ”men det smakar inte bäst det gör… (läs vidare)”.

Denna det nya maratontestets första dags mest intressanta fråga är hur det svavlade vinet står sig mot det osvavlade. Tja, enligt Hustrun är det det här vinet, det svavlade, som smakar bäst. Helt klart uppvisar det en friskhet och frukt som vinet ovan saknar och det upplevs som mer koncentrerat och kraftfullt. Vad man sedan föredrar torde vara en smakfråga. Återstår att se hur det klarar sig i längden. Buteljen som stått öppen fyra dagar är fortsatt frisk och fräsch till sin karaktär, men har definitivt tappat en del.

Som ren bonus till vinifierat självt och alla HR drog vinifierat också ett osvavlat rödvin från Domaine de Brescou och skörden 2013. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon och uppvisade en färgrikedom gränsande till det absurda, snudd på blåsvart. Doften är ganska stor och domineras av örter och garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare och i övrigt ganska bra, dras dock med lite beska framförallt i eftersmaken. Provade en annan flaska av det här vinet för några veckor sedan och om det beror på en flaskvariation eller att det gått några veckor är svårt att veta, eller om provaren är i bättre form idag, men klart är att den här flaskan var bra mycket bättre än den som nyligen provades på plats (läs Domaine de Brescou). vinifierat tycker det här vinet är så där, men tror att det faller väldigt många i smaken med sin lite grovhuggna men ytterst vitala stil, lite som ett Saperavi i god form. The Crimson Projekct.

Äntligen! Osvavlade vinet ger upp!, segermarsch & Budgie

Publicerat 2014-09-15 av Lars Torstenson

Svara

Visste väl att det skulle kunna gå ta det osvavlade vinet av daga! Kan idag, efter att flaskan stått öppen i 2,5 månader, de senaste veckorna med blott en bottenskyl kvar, stolt meddela, att vinet förvisso höll ihop då det hälldes upp i glaset och att det var fullt drickbart (se kommande inlägg), men!, det oxiderade ur så sakteliga då det stod upphällt och nu, efter någon timme, är det mer oxiderat än något annat. Seger! Vintagemusik: Budgie.

Vinfrossa med Vinakademien – igen

Publicerat 2014-09-04 av Lars Torstenson

Er utsände på de vinösa oceanerna har än en gång navigerat sig fram mellan kringflytande tetror, försåtliga petflaskor och hastigt uppdykande boxar från muränors gömslen långt därnere i djupet och för er skull gjort årets goda gärning och genomlidit det sisyfosarbete den vinfrossa som ofelbart uppstår i samband med att Vinakademien i Sverige delar ut sitt Stora Pris innebär. I år avhandlades bland annat Pol Roger 2000 (synnerligen lyckad 2000-champagne, mycket bra, spänstig och god), Lanson 1959 (mogen i färgen och även i övrigt, gammalkork-anstruken låt vara att detta luftade ur hyggligt väl, mogensötma, roligare att titta på än att prova), Legras & Haas 1995 (ung om än på väg in i lite mognad, frisk, fräsch, bra syra), Deutz Blanc de Blancs 1989 (mycket bra, mognad, god, lite ostbågar, bra fräschör), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1997 (mycket bra, mogen från kul champagne-år, perfekt nu, lite för hög dosage), Puligny-Montrachet ”Les Perrieres” 1986 från Etienne Sauzet (inslag av nyduschad och nyskrapad fortfarande lite varm häst , fin syra, mogen, hustypisk, mycket bra), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières 2005 (snygg, ren, viss mognad nu, lång, fin eftersmak, behöver lite mer tid), ”Les Cailloux” (finfin, superung Châteauneuf-du-Pape från Brunel, lime, äpple, outvecklad), Castello di Brolio 2001 (ganska ungt, mycket bra, god, bra strävhet, ren, snygg, en njutning från ett mycket bra år), Twoson Washington State Cabernet Sauvignon 2005 (bra utveckling, utmärkt att dricka nu, mycket bra, fin balans mellan koncentration och kraft och elegans och balans, uttalad Red Mountain-frukt och – kraft), Château Latour 1952 (fortsatt okej om än gammal och skraltig, mogen, en del flyktig syra, med tanke på vad det är och att ni nog inte provat det nyligen måste jag ändå säga att det var riktigt bra), Château La Mission Haut Brion 1986 (ursprungstypiskt, moget, mycket bra), Barca Velha 1978 (kork), Gran Muralles 1996 (mognad och fräschör, örter, garrigue, eldig, bra frukt och kraft), Marques de Riscal 1978 (håller ihop, ljus, god, lite trött och tunn men vad sjutton…), Dominus 2001 (som en topp-bordeaux med en lätt amerikansk brytning, finfint), Flonheimer Rothenpfod Scheurebe Eiswein 1983 (söt, drickbar, syrarik), Viña Tondonia blanco 1981 ( precis som den ska vara i sin underbara blandning av ungdomlig ålderdom och gammal ungdom), Puligny-Montrachet ”Les Reuchaux” 2011 från Lucien Le Noine (ung, kraftfull, mycket men bra ek) . För er som undrar om det var värt uppoffringen kan jag meddela att det är det såklart inte, ett jämrans slitgöra är vad det är, men med tanke på alla som aldrig provat en Latour från 52 är det ändå värt det någonstans. David Bowie.

Det osvavlade vinets grymma öde!, Hustrun (?) & Berlioz

Publicerat 2014-08-22 av Lars Torstenson

Det är inte utan en djup smärta er utsände i nobelpristagarelitens utforskande värld tvingas konstatera, att Det osvavlade vinet, som blivit en kär vän till oss alla, en trogen följeslagare på livets vinstänkta stigar, inte längre finns i sin glasupphällda form, den som omtalades i förra inlägget om denna stolta Bacchus-ättling. Vad som hänt låter sig inte klargöras utan att vissa äktenskapliga förbindelser riskerar fnurrifieras. vinifierat överlåter till sina trogna HR att själva döma utifrån kända fakta, vilka är dessa: Det osvavlade vinet hälldes upp i ett glas för det ultimata testet, nu eller aldrig, och lämnades att åldras på en bänk i köket, tydliga instruktioner utdelades till husets alla invånare, att glaset ingick i ett mycket viktigt test, följt av hundratals människor, varför det absolut inte fick röras, än mindre hällas ut, er utsände i forskningens undan för undan alltmer upplysta värld gav sig efter detta ut på vinmakarresa till Languedoc bara för att vid sin hemkomst inte direkt finna en naken man i garderoben men väl ett bortkommet glas, eller, alltså, glaset fanns inte varför det inte gick att finna, och med det inte heller vår vän Det osvavlade vinet. vinifierat misstänker, utan att på något vis vilja peka ut någon enskild, att någon av de fyra invånarna i huset är skyldig och särskilt faller, självklart, misstankarna på någon av de tre hundarna för det känns otänkbart att Hustrun skulle ha med saken att göra. Requiem.

Det osvavlade vinet: vinet som vägrar dö & Phoenix

Publicerat 2014-08-18 av Lars Torstenson

Tänkte så här efter lördagens test av det osvavlade vinet: ”Det måste ju gå att ta död på det där vinet, göra slarvsylta eller åtminstone vinäger eller äppleskrutt av det”. Uppfylld av denna lust att döda lät jag en liten skvätt vin stå kvar i glaset, där det stått närmare 24 timmar när jag åter provade det igår. Resultatet var ytterst nedslående ity det förbannade vinet hade börjat anta en nyans av druvmust! Nu får det stå ett par dagar till i glaset och om ingen häller ut det av misstag eller det blir fullt av kringflygande skräp återkommer jag med ännu en rapport om glaset tids nog. Phoenix.

Osvavlade vinet efter 1,5 månad & Surftones vs Pixies

Publicerat 2014-08-16 av Lars Torstenson

Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen innan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligt fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.

Château Beychevelle 1964

Publicerat 2014-08-02 av Lars Torstenson

”Han har fyllt jämnt,” sa Hustrun och jag förstod att jag förväntades att på ett eller annat vis förhålla mig till denna meningslösa och ointressant information. ”Vad bra,” sa jag och började ana ugglor i mossen. ”Ja, så nu måste vi,” (vi???),”ta med ett riktigt kul vin.” !. ”Absolut! Jag har ett jätteintressant vin, jag tar med det,” sa jag klurigt och gick iväg med en flaska. ”Vänta nu! Vad är det där, Châtelet??” ”Ja, unikt, har legat i källaren sedan 80-talet, hur spännande som helst, kulturhistoria,” försökte jag desperat samtidigt som jag insåg mitt misstag för detta bara retade upp Hustrun, som resolut stegade in i Gömda källaren, som vi har gömd i Sverige, och ryckte, till min fasa, fram en 64:a Beychevelle och det var då jag begick dagens andra, och betydligt större, misstag, ”Ja, fast det där är 64:an, bästa vinet de gjort, det ska vi nog spara lite till,” sa jag. ”Utmärkt!” sa Hustrun. Ja, så där satt jag så, plötsligt, i den svinkalla svenska sommarnatten i grilloset och slogs mot getingar och mygg och knott och försökte hålla den igentäppande näsan öppen och såg Svågern belåtet dricka Beychevelle 64 i stora klunkar samtidigt som Hustrun tittade nöjt och kärleksfullt på honom och han talade om för oss andra vad vi skulle tycka ”Fantastisk årgång på Beychevelle detta, känner du till det Lasseman? Och som den sitter ihop efter 50 år, imponerande! Lite trött i doften men vilken smak!”. Absolut värsta flaskan Beychevelle jag druckit.

Château Margüi: naturligt från Provence

Publicerat 2014-07-25 av Lars Torstenson

Svara

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

– Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.