Om jag skulle presentera Hotel Talisman (HT) i Koktebel positivt skulle jag skriva så här: HT har inget gym eller spa, men väl masserande madrasser, som inte direkt diskret gör sig påminda både här och där i form av stålfjädrar och andra utstickande föremål, som finns där tack vare att man inte lagt någon stoppning i madrassen, allt för att göra vistelsen så behaglig som möjligt för gästen. Och vem behöver för övrigt ett gym när det saknas hiss? Värmeelement finns. En detalj är att de för det mesta inte är igång. Detta med tanke på miljön. Kort sagt är HT det perfekta hotellet för den miljömedvetne gästen. Här slösas sannerligen inte med naturens resurser och det är ungefär lika stor chans att det inte kommer något ur vattenkranen som att det gör det, vilket, när man tänker närmare efter, inte bara är ansvarstagande sparsamhet utan också ett spänningsmoment för gästen och dennes närmaste omgivning. Har du lyckan att hamna intill en granne som röker kan du lugnt räkna med att få dig en gratis omgång passiv rökning – utan att ens behöva be om det! För att förenkla för gästen och för att hålla rätt fokus – kundernas trivsel – finns varken frukost eller andra gastronomiska påhitt och för att göra det mer cozy för den ensamme resenären är väggarna tunna och dörrarna inte riktigt inpassade i dörrkarmarna – detta ger en varm och behaglig känsla av samhörighet. Kort sagt har gästerna på HT inga hemligheter för varandra. Faktum är att man även kan känna lukten av tidigare gäster i såväl heltäckningsmattan på golvet som de traditionella täckena, vilket bidrar till den där känslan av helhet och fullkomlighet och att vara del av ett större sammanhang, som hotellets gäster sätter så stort värde på.
Kategoriarkiv: Resa
Indiansommar, malolaktisk jäsning & klipphängare
I oktober var det inte alltid så muntert här, men redan vid mellanlandningen i Kiev förstod jag att något var på gång: Aerosvits markpersonal gick runt med krigsmålningar på kroppen och fjädrar i håret. Väl framme i Simferopol var det rent livsfarligt. Eldfängda pilar och tunga tomahawker flög genom luften och om inte kavalleriet kommit tappert trumpetandes i sista stund vet man aldrig hur det hade kunnat sluta. Klart över tjugo plus här idag och indianer mest i varenda buske (någon påstod, att indianerna egentligen är indier eller rent av britter, men den medicinen bet inte på mig, varför jag idag köpt mig ett repetergevär från Winchester). Den malolaktiska jäsningen då, hur har den påverkats av allt detta? undrar ni nu med en otålighet som balanserar på kraterkanten till vansinnets vulkan. Jo, trots indianerna och värmen har inte den malolaktiska jäsningen velat ta fart i våra tankar, som, tillhör historien, står under tak men utan väggar och därför lätt blir lite för kalla när hösten slår klorna i kullarna ovanför staden Koktebel, där produktionsanläggningen stoltserar med sin skorsten. Således har varken indianer, indier eller britter hjälpt så här långt, men som tur är finns det vinmakare och mer om det blir det i nästa inlägg.
Les Berceaux, Le Mesnil & champagne
Ärevördiga Les Berceaux i Epernay har tagit över minst lika ärevördiga Le Mesnil i Mesnil-sur-Oger och i förra veckan uppoffrade jag mig för alla vinifierat.se – fans och provåt på båda ställena. Ganska jämt skägg måste jag säga. Båda är bra. Men allra bäst är kalvbrässen på Le Mesnil. Om än väl stor. Men det kan man stå ut med efter några glas champagne. Upptäckte för övrigt att Guy Charlemagnes nya Brut Nature är en höjdare. Kommer snart i ett beställningssortiment nära dig.
Palomino Fino i München
Det finns många skäl att undvika flygplatser som Frankfurt och München i största allmänhet och om det handlar om kvällar gäller det i synnerhet. Oplanerade övernattningar är inte ovanligt och förseningar är regeln som gäller – alltid med hänvisning till ”sent inkommande plan” (jag flyger passerar Tyskland minst tre gånger per månad så jag vet vad jag talar om). Dock, ett ljus i mörkret! Star Alliance-loungerna i München erbjuder numer sina frustrerade gäster Tio Pepe Palomino Fino. Det gör att jag förlåter en hel del. Dessutom har de en riktig kaffemaskin, som, åtminstone då och då, sköts av en riktig barista.
Bikt, tack!
Insåg i natt att jag igår gjorde något förskräckligt. När jag som vanligt var på Koktebel Café – ett av den lilla stadens få året runt-öppna näringsställen – gick jag på toaletten. Jag tände lyset på knappen på väggen utanför och öppnade dörren och där tog det stopp ety dörren var låst. Olättad och något nedslagen gick jag därifrån. Någonstans i det bedrövade töcken som i sådana här stunder kan sänka sig över en, hörde jag en kvinna säga något på ukrainska. När jag lämnade korridoren mellan toaletten och matsalen skrek nämnda kvinna lätt hysteriskt och mycket aggressivt, vilket, måste jag erkänna, kändes något obehagligt. Först inatt insåg jag att jag med mitt knapptryckande försatt en stackars medmänniska i en onödigt svår sits och jag vill inte tänka på vilka problem detta kan ha medfört eller vilka men det kan ha gett. Vore jag katolik skulle jag gå och bikta mig idag. En sak är säker: jag ska inte gå till Koktebel Café.
Högsäsong för lågsäsong
För bara några veckor sedan exploderade Koktebel i ett färgsprakande och lustfyllt folkliv. Vägen genom den lilla staden tog irriterande lång tid för ortsborna och de trötta semesterföräldrarna med sina skrikande ungar i baksätet. Strandpromenaden var fylld av krimskrams, nakna ölmagar, kommers, skepparmössor, tatuerade biceps, fliflopar, damer som mot en smärre ersättning lät dig fotograferas med deras minigris respektive apa, sång, musik, bad, obegriplig ukrainska, ryska och i förekommande fall lettiska, damer i lika meningslösa som genomskinliga draperingar över baddräkter och bilringar, muntra skämt, lekande barn, gatumusikanter, glada tillrop, vittofflor, förväntan och hysterisk semesterkänsla. Nu har Koktebel med blixtens och åskovädrens hastighet gått i vinterdvala och lär väl inte vakna förrän i maj eller juni nästa år. Strandpromenaden är på strandpromenaders höstliga och vintriga vis vackert vemodig, där den grått och tvekande tar ett steg ut i det allt kallare och aggressivare havet. Genomfartsvägen är så tom att den ekar och så gott som varenda affär och krog har slagit igen. Välkommen tillbaka nästa år.
Mercé 10 Barcelona
Har mitt i skörden gjort en avstickare till Barcelona för att tillsammans med glada katalaner fira Mercé. Fyrverkerier så det står härliga till och inte minst musik en masse. Såg i förrgår The Morning Benders, som har en sångare som låter som Ryan Adams och en låt som heter Patti Smith och när de dessutom visade de sig vara väl så bra på scen som i studio förstår ni att bara det uppträdet var värt resan hit. Ikväll laddar hela staden och vi med den för det avslutande, timlånga fyrverkeriet som går upp i rök på Plaza España klockan 22.00.
Koktebel Jazz Festival 2010
Snart är den över. Bäst var Oleg Skrypka Jazz Cabaret och Al Foster Quartet. Sämst: Alla knäppgökar som stod i gathörnen och ville ha betalt för att de entonigt spelade mungiga. Tråkigast: Karl Frierson (från Da Phazz tydligen) som förvisso var mycket trevlig – jo, jag träffade honom, se nedan – och hade en bra röst, men vars show mest liknade en urspårad egotripp på karaokebaren. Snällast: Det höga festivalhönset som blev så full och glad att han gav mig sitt passerkort. Nu ska jag därför snart gå och se det avslutande jammet på Volochny-scenen.
Fin cover, som veterligt inte har ett dugg med Koktebel att göra.
Naken baktändning
Förvisso handlar mycket i Ukraina om lätt- för inte säga avklädda damer. Häromdagen tog gasen slut i cigarrtändaren. Köpte således en billig tändare i snabbköpet idag. Självklart fanns blott tändare med blottade damer. Eftersom jag nu tycker det är lite pinsamt att offentligt sätta fyr på min cigarr med en tändare dominerad av en blottad dam, försökte jag nyss, under bordet, smygtända min cigarr – en ganska bastant Montecristo, som jag inte minns namnet på – och lyckades med bravaden att tända i fel ände! Frågan är nu om serveringspersonalen – jo, jag skriver detta på krogen – tittar på mig p g a tändaren eller den bakvända cigarren. Hursom är det nog dags att gå härifrån. Koktebel Konjak, som är intimt kopplat till vineriet och som sponsrar jazzfestivalen, har bjudit in mig till en av kvällens föreställningar. Vem jag ska se vet jag inte, men det kanske det blir mer om i framtiden. Nu ska jag försöka krossa cigarren så det inte syns att den fått baktändning.
Sovjetiska skorstenars syfte
Gamla Sovjetsfären tycks vara fylld av ståtliga skorstenar. Ofta målade i rött och vitt. Trots att jag i min ungdom studerade Öststatskunskap och trots flerårigt konsultande i Bulgarien har jag aldrig riktigt fått grepp om de där magnifika rören. Självklart finns en sådan här pampig resning även på Koktebels vineri och nu har jag frågat en viktigpetter om saken. ”Tja,”sa han, ”jag vet inte, men skorstenen här, till exempel, står ju bara på marken och är ståtlig, den är inte kopplad till något.” Jag har av detta dragit slutsatsen att skorstenen i gamla Sovjet var en symbol för framsteg, produktion och kanske också en slags förlängare för maktens män. Månne är det sistnämnda det främsta skälet: man tävlade helt enkelt om vem som hade längst skorsten, ända tills en dag Stalin eller någon sade ”Stopp, från och med nu ska alla ha en standardiserad skorsten”, vilket förklarar att alla skorstenar i gamla Sovjetsfären ser mer eller mindre likadana ut och, inte minst, är lika höga.