”JAG ÄR SVENSK,” röt jag i så hon skulle förstå den dumma försäljerskan, hon pratade ju inte svenska utlänning som hon var, ”OCH PÅ SVENSKA HETER KALSONG KALSONG OCH KALSONGER KALSONGER”, fortsatte jag förklara för henne, ”OCH CALZEDONIA LÅTER SOM EN KALSONGAFFÄR”, och så kom jag till slutklämmen, själva poängen: ”DÄRFÖR FRÅGAR JAG OM NI SALUFÖR KALSONGER HÄR I BUTIKEN?” Men icke då. Den dumma människan förstod inte ett smack.
Vi har alla sett dem i aktion, felväskdängarna, när de smått uppblåsta äntrar planet, går ett par meter i mittgången, ser en tom plats på en bagagehylla varpå de med en nöjd och självgod min dänger upp sin väska där och sedan fortsätter låångt bak i planet, där detta kriminella element, denna fästing på övriga passagerares filosofiskt gemensamma kropp, har sin plats. Det som sedan händer är att den som har platsen under felväskdängarens väska i och med att bagagehyllan är upptagen tvingas placera sin väska långt bak i planet på det att detta offer efter landningen tvingas slåss mot strömmen i sin desperata jakt efter sin väska – en hopplös strid mot desperata resenärer som beter sig som förstagångsresenärer och därför slåss för glatta livet för att springa ner framförvarande passagerare och snabbtsnabbt nå fram till planets dörr och där felväskdängarens offer i sin tröstlösa kamp för att återförenas med sin väska sannolikt tvingas möta gärningsmannen, som med sin outsägliga nöjdhet med sig själv lysande ur ögonen åker räkmacka fram till sin feldängda väska.
vinifierat, den lilla människans bästa vän, den som ser till Dig som liten är, kräver: Förbud mot felväskdängning! Felplacerade bagage ska med omedelbar verkan beslagtas av för ändamålet ansatta funktionärer, vilka så snart planet överflyger ödsliga bergstrakter eller, då berg inte kommer i sikte under resans gång, andra lämpliga, otillgängliga platser skall kasta ut bagaget ur flygplanet. Visar felväskdängaren inför detta handfasta handhavande av situationen ånger och lovar bättring under synbara kval, tandagnisslan och gråt, kan samhället och Fru Justitia nöja sig med detta. I de fall felväskdängaren på något vis framhärdar i en påstådd rätt att felväskdänga eller visar upprördhet över att hens bagage i praktiken omintetgjorts, skall det kriminella elementet beslås med handklovar och placeras under framförvarande stol samt beläggas med livstids reseförbud.
Stockholm hör till världens mer ängsliga städer. Detta tar sig uttryck i att alla springer åt samma håll så snart någon satt flocken i rörelse. Kanske ska alla unga män ha bockskägg eller så ska alla plötsligt klä sig i orange eller så ska alla krogar med sommelierer som inte vill vara utanför mittfårans trygghet servera chenin blanc.
Allt detta är förstås helt okej, särskilt för en lantis (ingen nämnd ingen glömd) som bara är glad att slippa. Fast inte chenin blanc förstås. Det dricker vi gärna. I alla fall när den uppvisar druvans mest grundläggande typiskheter, som frisk syra, och är välgjord i en ren stil utan vare sig skit- eller skalbeska.
Detta nyss nämnda om chenin blanc innebär, i alla fall för er utsände i de missuppfattade vinernas småsmutsiga och sorgliga värld, att han inte kommer att dricka ett enda glas chenin blanc på en stockholmsk restaurang det närmaste året. Därtill är risken alltför stor att råka ut för ett platt vin med doft och smak hämtad från den fenoliska övermognadens tröstlösa environger, alternativt ett förvisso friskt men också kraftigt felsvavlat vin (bränt svavel a la ”jag arbetar med mycket, mycket litet svavel, å andra sidan tillsätter jag det med stor precision vid absolut fel tillfälle så konsumenten kommer känna ett inslag av bränt svavel som hen i bästa fall kommer intala sig är terroir”), som dessutom är så orent att det står härliga till när smaklökarna går loss i kräkreflexer de inte riktigt visste att de hade. Som lök på laxen serveras de här vinerna högst sannolikt av en stöddig sommelier som kan och vet allt och då inte minst att skiten smakar ”friskt och fräscht med inslag av citrus”.
Ja, ni hör, klart vi i den goda chenin blancens namn måste ropa på ett förbud mot chenin blanc på de stockholmska krogarna! Detta förbud ska gälla till dess de stöddiga sommeliererna med de avdomnade smaklökarna börjar tänka själva. Lämpligt straff för den som köper in eller serverar äcklig chenin blanc till kreti pleti är två år på rågbröd, ricinolja och elchocksbehandling av smaklökarna i syfte att väcka dessa till liv. I de fall den diskutabla chenin blanc-sörjan serveras en verklig chenin blanc-älskare ska straffet vara det dubbla.
Den minnesgille HR:en drar sig lätt till minnes den traumaframkallande upplevelsen er utsände i de oläsbara hotelltoalettartikeletiketternas fasansfulla skuggvärld fick sig till livs för några år sedan då den nyss nämnde efter en vecka inte utan viss förstämning och upprördhet insåg att densamme använt balsam i tron att det var schampo med påföljd att håret låg platt och fett som en färskfångad brännmanet på skulten. Vän av ordning och rättvisa kan tycka att en och samma människa bara ska behöva genomleva en slik händelse en gång i livet eller helst inte alls. Men nej! Det orättvisa och otacksamma Livet vill annorlunda. Kort sagt. Nu har det (nästan) hänt igen!
Det händer att er ovan nämnde utsände trots att han är riktig karlakarl understundom och vanligen i samband med en längre tids luftburet resande sänker sig till en nivå där denne gnider in kroppen med så kallad fuktkräm i syfte att få det efter resandet uttorkade skinnet att sitta kvar på kroppen. Vanligtvis hjälper denna insmetning mot fortsatt skinnavfall. Men så i samband med en nyligen genomförd långtids- och långdistansresa hjälpte inte nämnda åtgärd. Skinnet fortsatte försvinna i form av små fjäll.
Självklart var detta oroväckande och då något oroväckande inträffar går vi alltid mot bättre vetande till Hustrun för att be om råd. Först: ”Men som du ser ut!”. Okej säg något mer jag inte vet. Sedan: ”Får jag se på krämen du använder.” Okej här. Då: ”Men Lars! Det här är ju conditioner! Det är sådant man tar i håret efter schamponeringen. Hur många dagar har du använt det flaskan är ju nästan slut?”
Nesan. Skammen.
De killande och allt skinnfriare benen.
Allt detta på grund av balsam! (Conditioner är samma sak som balsam har bättre vetande sagt sig veta.)
Och allt detta kära HR:are i förlängningen på grund av den oläsbara minitexten på behållaren! Skandal är ett på tok för otillräckligt ord i sammanhanget. Vi kräver att Riksdagen med omedelbar verkan och utan remissrunda beslutar om ett förbud mot liten text i alla sammanhang! Den som beställer liten text eller trycker en liten text eller saluför en produkt med liten text eller på annat vis utsätter allmänheten för liten text ska kunna dömas till ett straff som inte får understiga tre år på tukthus med tvagning tre gånger om dagen med ingen annan toalettartikel än en tandborste och conditioner i flaskor och burkar och tuber med oläslig text.
Kallsvett, svaga knän
huvudet värker
Yrsel, ingen sans
magmunnen ropar:
HUNGRIG
TÖRSTIG
Men nej, allt är fel
huvudet tänker
Jo fel, allt är fel
kroppsklockan den vet:
SOMMARTID
GALENSKAP
Ingen hunger, ej törst
huvudet tynger
Ur led är tiden,
det är ett vi vet:
SOMNA OM
SOV SÖTT
Folkilsken och empatistörd plutläppad rysk terrier skänkes till rabiesvaccinerad djurvän med hundvana, stort tålamod och en rustik transportbur. Behöver mycket kärlek och omvårdnad. Finns för avhämtning på Röda Torget 4, Moskva, 3 trappor, ringklockan märkt ”Ryska folket”.
Gubben i månen är gjord av ost,
hans hjärna består av vassla
och han är oduglig som kost,
men han är bra på att rassla
och ljuga och hota –
hur ska vi honom bota?
Kanske har Facebook svaret?
Han är någon att skratta åt,
men glöm för all del inte allvaret,
i hans skrattretande klagolåt.
Är han ett veritabelt avskum
eller mest bara köpt och dum?
Rymden är full av månar
och flera planeter,
Jorden är full av fånar,
Lavrov och allt vad de heter.
Kanske kan han i rymden försvinna?
På det har vi allt att vinna.
Det är sant och visst att det är förbjudet att stjäla. Å andra sidan är ofta regelverket på området intill obefintlighet gränsande otydligt och slappt. Till exempel finns det såvitt är bekant inget tydligt, explicit förbud mot stöld av lakritspipor, eller åtminstone ingen tydlig straffskala för ett slikt övergrepp på civilisationens värdegrund och etikens innersta väsen. Därför ser vi oss nödsakade att kräva ett omedelbart och i svensk författningssamling klart uttryckt förbud mot lakristpipestöld!
Den som ertappas med stöldgods, svart tunga eller på annat vis kan knytas till brottet i fråga skall, även då tveksamhet kring huruvida den skyldige verkligen är skyldig, kunna dömas till livstids behandling med lakritsantabus. I de fall då det kriminella elementet framför argument som att ”allt ditt är mitt” eller att ”det som finns i godislådan tillhör alla i hushållet” eller, värst på skalan, ”det är bara lakritspipor!”, skall, särskilt då den reelle lakritspipeinnehavaren inte kunnat övervaka och skydda sina lakritspipor på grund av viktig arbetsresa, kunna dömas både till livstids lakritsantabusbehandling och en ångerfull intervju i ”Efter tio med Malou”. 
Som om det inte vore illa nog, att coronan kom och avslöjade det vi redan visste, att folk inte tvättar sig om händerna, har både den ena och den andra offentliga inrättningen tagit sig friheten, att installera lågdoserande tvålmaskiner, på det att dessa människor, som nu lärt sig att tvätta händerna ska göra det! Problemet är, förstås, att de här hälsovådliga elementen, som fordom ej tvagade sig, nu tror, att det räcker med en sådan där liten dos tvål för att bli ren. Då vi vet, att så ej är fallet, måste vi, med emfas, kräva ett omedelbart och oåterkalleligt förbud mot lågdoserande tvålmaskiner!
Brukare som avslöjas, då de bara får en dos ur en lågdoserande tvålmaskin, och förefaller nöjda med det, ska obönhörligen, och med stor effektivitet, gripas av ditkallad ordningsmakt, och, per omgående, skickas tillbaka i tiden, där de ska stanna till dess de lärt sig småskolans läxa om kroppshygien i allmänhet och handtvagning i synnerhet. Den som tillverkar, säljer eller låter installera lågdoserande tvålmaskiner, ska utan pardon dömas till sex månaders laestadiansk risbastu!
Hittade en ett par år gammal bild på familjens tax. Tagen i samband med att familjen skulle till Sverige för att fira jul. En bra bild såtillvida att den avslöjar den här hundens själ och hjärta. Kort sagt lyser det lömskhet ur de opålitliga ögonen. Då! När jag sitter där och tittar och ryser. Hustrun! Precis bakom mig. Tjuvtittandes på bilden.
Hon: Åh, en sån fin bild på Iton! Minns du så busig han var på den resan? Det var när vi åkte hem till Sverige den julen.
Han: Busig!? Han var lömsk! En förrädare! Man ser ju på blicken att i den finns bara lömskhet och djävulskap!
Hon: Äsch, du är bara sur för att han smet ut ur sovkupén och sprang iväg i tågvagnen, och alla andra som hade sina dörrar öppna hejade högljutt på Iton när han glatt skuttade iväg med dig efter i kalsongerna.
Med denna mardrömslika minnessekvens ber vi att få tillönska alla HR en Bättre jul.