Somligt nytt känns sådär extra mysigt och lyxigt som bara somligt nytt kan kännas, och på den skala som detta extra myslyxiga mäts står en ny kaviartub en tidig morgon högst. Kort sagt: en ny kaviartub en tidig morgon är en lisa för själen.
Eller med andra ord: en ny kaviartub är något så fantastiskt, något så dyrbart ja något snudd på så heligt som något kan bli. Och som med allt heligt gäller det att gå varsamt fram och att visa föremålet vederbörlig vördnad. Detta vet alla med en normal uppfostran, ett minimum av estetisk känsla och ett uns EQ och den som ger sig till att ge den nya, blanka tuben ett rejält tryck på mitten i sin obetänksamma och känslokalla iver att få kaviaren ur tuben, den individen är inte bara förtappad utan också att betrakta som kriminell och skulle det vara så att lagstiftaren ännu inte formulerat ett tydligt förbud mot centrerade nytubstryck är det i sanningen hög tid att göra det nu!
Lämpligt straff för den som ägnar sig åt centrerade nytubstryck är ett år, under vilket det kriminella elementet varje dag ska väckas i ottan av ett obehagligt tryck av en kall hand på magen, på uppfostringsanstalt med fokus på handhavandet av hushållets heliga pryttlar och doningar. Särskild vikt skall läggas vid respekt för kaviartuben. Skulle det visa sig att den som utdelat ett centrerat nytubstryck på husets sprillans nya Kalles Kaviar-tub är en individ av ens eget kött och blod skall utöver nyss nämnda påföljd kommande lördags lördagsgodis anses vara förverkat.
Förbud mot centrerade nytubstryck!
6
Den som tillverkar, marknadsför eller säljer klädesplagg med flärpliknande föremål dolda i persedelns inre ska å det omedelbaraste omhändertas av samhället på det att ofoget upphör och så att hyggligt rättvisa och synnerligen kännbara straff kan utdömas. Dessa straff får inte understiga dagliga gatlopp i bara mässingen genom milsvida fält med nässlor och tistlar under en tidsperiod som måste vara minst en månad. Under denna tid ska den som dömts för missbruk och spridandet av flärpar och flärpliknande föremål dessutom endast få äta mat som svider i halsen och ger blåsor på tungan samt, om det kriminella elementet visar sig vara känsligt för något alternativt i bästa fall allergiskt, ska det tvingas äta dessa för det kriminella elementet olämpliga saker och, i förekommande fall, ikläda sig det irriterande och allergiframkallande materialet under den tid som förflyter mellan de dagliga gatloppen i de milsvida nässelfälten.
Andra, som statyerna över våra gamla kungar och liknande, bör rimligtvis få stå kvar. Alla någorlunda upplysta vet att så gott som alla gamla kungar och drottningar mätta med dagens mått inte kan betraktas som annat än egoistiska förtryckare och inte sällan veritabla svin. Betraktade från 2020 var de dessutom okunniga och inte sällan inavlade med allt vad det innebar. Ibland har de dessutom försnillat stora landområden, avrättat visselblåsare och vetenskapspersoner och lyckats köra både ekonomin och folkets hälsa i botten. Lik förbannat får de stå staty. Inte någon dåtida samtida författare, konstnär eller vetenskapsperson. Nej, den i historiens belysning okunnige och svinaktige envåldshärskaren. Men att ta bort de här statyerna? Nä. Men kanske borde skolan bättre lära våra unga om den historiska verkligheten. Det skulle både förklara varför statyerna står där och vilka individerna var. Både mätta med sin samtids mått och dagens.
Sedan vore det förstås trevligt med en flod av nya statyer med individer som bättre förtjänar att föräras med en eventuell evighet i offentligheten. Och då kanske med en förklarande skylt, så alla får veta varför just den här personen förärats en staty. Det kan vara kulturarbetare som på olika vis påverkat, må det sedan vara lokalt eller globalt. Det kan vara lokala eller regionala storheter i någon form. Det kan vara vetenskapspersoner i största allmänhet och läkekonstens hjältar i det lilla och det stora. Det kan vara en i bygden uppskattad figur, kanske en mild och duktig lärare eller ett byoriginal. Eller så kan det vara en inlånad förgrundsfigur värd att påminna mänskligheten om, säg en Rosa Parks.
Men nu är det inte om ungen som fick vad den förtjänade som detta handlar, utan de jollrande föräldrarna. Kort sagt kräver vi ett omedelbart förbud mot Stephen King-leende, äppelkindade och jollrande föräldrar! Det är rent allmänt illa nog med slika föräldrar men det är till syvende og sidst något vi har soc och polisen för, de kan ta hand om sådana där utan att vi behöver orda mer om saken – låt vara att det är uppenbart att vi behöver det där förbudet för att stötta soc och polisen i deras arbete. Dock, pudelns, eller om man så vill hovawartens kärna: Vi behöver hårda straff för föräldrajoller på allmän plats och alldeles särskilt om det sker i samband med valpövergrepp. Överlåter åt lagstiftaren att skriva ihop ett lämpligt straff, som med självklarhet inte kan börja lägre på straffskalan än stupstock och gatlopp.
Det kan lätt bli fel och det kan lätt bli så att någon får för sig att de hårdare tagen är något som är mer värt än medborgarens personliga frihet även då pandemin blåst över.
Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”
