Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1

Publicerat 2014-07-23 av Lars Torstenson

Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igår den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.

Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 2.0

Publicerat 2014-07-13 av Lars Torstenson

Så vad händer då med den osvavlade flaskans innehåll när den får stå öppen? undrar så klart alla ni som läste inlägget om det osvavlade vitvinet från Domaine de Bresccou och samma fråga har jag ställt mig. Placerade därför den lite mer än halvfulla flaskan tio dagar i kylen och provade om den. Till min förvåning är den ändå bättre efter tio dagar. Samma frukt som då flaskan öppnades men renare. Inte trött någonstans. Fungerade bra till en slags anrättning av kycklingfilé, sparris, pressad potatis och en god sås som jag inte har en aning om hur den var sammansatt och som jag tycker att Hustrun redan i alltför stor utsträckning fått vara den här bloggens hjältinna trots att er utsände i bloggträsket borde vara det – jag menar, vad ska man annars ha en blogg till om inte till att förhärliga sig själv? – tänker jag inte fråga Hustrun hur hon gjorde den där goda såsen. Såå god var den inte, när jag tänker efter. Hursomhelst: vinet var bra. Hatten av för mig själv och osvavlade viner när det blir bra.

Larm: E122 tappar färgen! & finns

Publicerat 2014-05-22 av Lars Torstenson

Azorubin, karmosinrött eller E122, kärt barn har många namn. Efter EU-inträdet blev azofärgämnen godkända i livsmedel i Sverige. De framställs på kemisk väg och vissa begränsningar förekommer fortfarande. Till exempel får E122 inte pimpa saft och vin. Däremot får det, såvitt vinifierat kunnat utröna, användas i till exempel sprit och fruktviner- och drinkar. vinifierat har tidigare ödmjukast påpekat att det farligaste i vinet är alkoholen, medan de systemiska bekämpningsmedlen är livsfarliga för den som arbetar med dem. Vid sidan om alkoholen är det otrevligaste ochratoxin. Ett gift sprunget ur mögelsvampar hemmahörande i penicillium- och aspergillus-släkterna. Det här är inget problem alls i välgjorda viner, men mögelgiftet kan förekomma i enklare, billiga viner tillverkade i ett högintensivt jordbruk samt på gårdar där bonden inte tar mögelangreppen på allvar varför hen inte heller gör något åt dem -jo, det finns ett fåtal skogstomtar som inte förstår bättre. Tittar vi utanför lagens råmärken har vinifierat påpekat, att tja, det är klart att någon kan tänkas pytsa i otillåtna ämnen, kanske för att sätt färg och smak på drycken. Även här torde intresset bara finnas för den som gör ett skäligen enkelt vin – bättre viner skulle förlora på ett slikt förehavande. Om någon nu skulle arbeta olagligt kan den pytsa i lite E122 i sin eländiga produkt, men särskilt vanligt torde det inte vara. Däremot får den se upp som är känslig för den här typen av ämnen, E122 till exempel, om den får för sig att hälla i sig rikliga mängder av låt säga ett fruktvin. Således, ni som vet med er att ni är överkänsliga för E122 eller som vill undvika det eftersom ni vet att det finns forskningsrön som pekar på olämpliga avigsidor med produkten, ni bör hålla koll på etiketten på ert fruktvin eller er fruktdrink: använder du ett azofärgämne ska det framgå av etiketten. Sist men inte minst en liten smålustig anekdot: E122 förefaller inte stå pall för solljus. Nedan en bild på två flaskor av en karmosinpimpad produkt, där den ena fått stå i mörkt förvar och den andra i dagsljus några dagar (direkt solljus cirka 20 timmar). Oooops! vinifierat tackar en HR som bett att få vara anonym då hen inte vill bli ihågkommen som karmosinmannen/kvinnan för bilden. Och vilken låt kan vi bara inte låta bli att spela nu?

Erica Landin på fat på Kunde

Publicerat 2014-05-17 av Lars Torstenson

Svara

Nej, det är så klart inte så att de serverar vinskribenten med mera Erica Landin på tap på Kunde Estate i Sonoma, Kalifornien. Däremot är det så att Erica med dödsförakt i blicken och ovetande om vad som väntade henne förra hösten styrde kosan västerut för att under några veckor känna på det här med att vara vinmakare och det resulterade i ett par fat vin som nu ligger där och gottar sig bland Kundes hundratals och åter hundratals andra tunnor. Kunde Estate, för er som har nollkoll, är enligt uppgift USA:s största, enskilda ”sustainable” vingård. Det är också den otroligt vackra platsen där filmen ”Bottleshock” om Chateau Montelena och den berömda Paris-provningen 1976 till stora delar spelades in. Erica tillbringade några veckor under skörden 13 där och gjorde ett par fat utifrån sin egen idealbild. Exakt hur hennes fat i detta nu smakar har hon nollkoll på eftersom hon inte ska tillbaka för att avsluta sitt värv förrän om några månader. Men vinifierat vet. Provade hennes fat i samband med ett besök på gården i veckan. Hur är det då, kan en nybörjare få till det bara så där? undrar den intresserade HR:en och sänder iväg en tanke till en soldränkt plats där samma person sippar vin i glada vänners lag samtidigt som den makar vin. Hm. Sanningen är att den som verkligen vill vara med i leken själv får vara beredd på både hårt arbete, för lånliga tider blåsvarta fingrar och naglar och många sömnlösa nätter fyllda av oro för allt som kan gå fel. Erica tog den smällen och hennes fat är i skrivande stund i utmärkt skick. Allt hon behöver göra nu är att ge dem rätt omvårdnad fram till buteljeringen och, inte minst, dra vinet av fat vid exakt rätt ögonblick. Lätt och en plätt.

Syrah från Red Mountain, Wa

Publicerat 2014-05-15 av Lars Torstenson

På plats i USA och närmare bestämt Red Mountain och Hedges Family Estate, som jag konsultat för sedan 2001. Eller, egentligen, gav jag de första råden redan 1997och de resulterade i en satsning på syrah. Kul, därför att syrah känns som en utmärkt idé här – låt vara att en mängd andra sorter också fungerar märkvärdigt bra på berget, till exempel petit verdot, malbec och cabernet franc. Trots att intresset för dyrare syrah är litet bland de amerikanska konsumenterna, en direkt följd av alla billiga ”aussie-shiraz” som i vågor sköljt över landet, har företag valt att fortsätta sin satsning. Idag gör Hedges ett flertal olika syrah-varianter i kategorin ”vingårds-viner”. I Sverige hittar vi dels DLD, dels Bel Villa Syrah (Gooedhart). Druvorna till de här båda vinerna kommer från två olika lägen på berget och appellationen Red Mountain och de görs på lite olika vis. Resultatet är tu viner som både är lika och olika och mycket spännande att ställa mot varandra i en blindprovning och gärna då också ett par olika årgångar av de båda. Vid sidan om dessa finns ett antal ”Limited Syrah” som jag plockat ut under några år, den senaste så sent som i förrgår. Som om det nu inte räckte med det kan den som besöker gården komma över tre magnum, var och en från ett unikt läge på berget och med sin egen karaktär. Blytungt terroirtänk och riktigt kul att ha fått vara del av. PS AVA Red Mountain var igår den första AVA någonsin med att få en egen presentation/sida på Amazons sajt, där du numer bl a kan köpa vin från Hedges.

Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake

Publicerat 2014-05-08 av Lars Torstenson

Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den som vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrande att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentliga svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)

Ftalaterna i ditt vin – också en prisfråga & Foo Fighters

Publicerat 2014-05-06 av Lars Torstenson

Nyligen publicerade laboratoriet Excell i Mérignac, Bordeaux, nya forskningsresultat avseende ftalater – i det här fallet dibutyl phtalate/dibutylftalat (DBP) – i vin. Kort sagt läckage av farliga ämnen från plast. Den kände (vin)forskaren Pascal Chatonnet säger att elva procent av vinerna som testades uppvisar värden som gör dem osäljbara i Europa. Endast 17 procent innehöll inga ftalater alls medan 19 procent uppvisade knappt mätbara mängder. 59 procent överskrider värdet 0,004 mg/kg och som mest uppmättes 2,212 mg/kg. När Chatonnet talar om ”osäljbara” i Europa grundar han sig på allmänna regler för ftalater i livsmedel, några särskilda regler för t ex vin finns inte. Excell har också testat ett flertal spritdrycker, framförallt vinsprit, och där funnit höga värden, men bara i produkter äldre än 20 år. Nu undrar säkert mer än en hur man kan undvika dess ftalater. Chatonnet säger att ftalaterna framförallt kommer från epoxi, som gamla tankar behandlats med. vinifierat håller med om att det är en solklar smittkälla (detta är f ö känt sedan länge, viss epoxi sätter dessutom smak på vinet som lagras i tanken i fråga) och upplyser då sina HR om att cisterner som behandlats med epoxi genomgående är äldre betongtankar – ibland också järntankar – och sådana hittar du framförallt i gamla anläggningar och ställen där de ekonomiska förutsättningarna inte finns för modernisering – med andra ord producenter som arbetar med små marginaler och billiga viner. I sammanhanget kan också glasfibertankar nämnas, dessa förekommer framförallt i anläggningar där enklare vin görs och är avsedda för kortare tids lagring, men självklart händer det att vin blir liggande också på sådana här cisterner. Men nu är inte de epoxibehandlade cisterner enda smittkällan. Det är sedan decennier känt att du inte kan använda ”vanliga” plastslangar – ja, det är de där du vanligtvis ser i vinkällarna (röda slangen på bilden härintill) – utan att de förr eller senare börjar ”läcka” ftalater. Det är alltså ett mycket gott tecken när du i en vinkällare ser de där stora, tjocka, klumpiga, inte sällan blå, slangarna från Klebér, Trelleborg och andra. Skälet till att dessa inte dominerar totalt är att de är fruktansvärt dyra, och ja, återigen en koppling till priset vi betalar för vårt vin. Att Chatonnet & co inte fann ftalater i yngre spritflaskor torde bero på att de ”vanliga” plastslangarna sedan länge är så gott som helt eliminerade i spritsammanhang, därtill var läckaget av ftalater alltför uppenbart. Avslutningsvis ska sägas att en sådan här undersökning är beroende av vilka viner som testas – om fokus ligger på exklusiva producenter torde mängden ftalater vara 0, är fokus billigare produkter och vin från ovetande producenter är det sannolikt högre än den nu publicerade rapporten . Noterbart är också att även de högst uppmätta värdena kräver en rejäl konsumtion för att ha någon effekt i sig – detta sagt utan hänsyn tagen till den kemiska cocktailen. Likväl är kontentan för dig och mig dessvärre ytterligare ett skäl att sky de billigaste vinerna som pesten. Foo Fighters.

En ding, ding, ding, Dingac värld & Håkan Lidbo & Alf Tumble

Publicerat 2014-04-29 av Lars Torstenson

Dingac ska egentligen skrivas med ett uppochnervänt tak på c så uttalet blir tj. Min fransksvenska dator fixar inte det så även under resten av den här texten kommer somligt vara felstavat. Det gäller inte minst halvön Peljesac, som ska ha både litet och stort tj-ljud på s och c, ja, ni som inte pratar kroatiska eller något annat slaviskt språk kan väl försöka er på det uttalet. Nu är det inte uttalet som är grejen med Peljesac och Dingac så låt oss ta det från början.

Peljesac är en halvö, belägen några mil norr om den gamla republiken, numer staden Dubrovnik. Kanske är den mest känd för de fantastiska ostronen och musslorna som odlas i den vackra fjorden vid Mali Ston. Skaldjur som känns lika fräscha som de från de stora bankarna utanför Seattle. Här får de extra fräschör av undervattenskällor som förser fjorden och de små liven som växer där med rejäla doser av svalt sötvatten. När du är i Dubrovnik är en avstickare hit upp ett måste. Hyr en bil eller slå på stort och hyr både bil och chaufför om kassan tillåter. Ett annat tangerande tips är att du i Dubrovnik söker upp krogen Proto, nära ingången till Stari Grad, Gamla Stan, och att du där gör din egen Linguine Glockenspiel: beställ Mali Ston-musslor och en tallrik linguine, öppna sedan musslorna och lägg innehållet i/på linguinen – krogen är okej men det här slår allt annat på deras meny, låt vara att du får sätta ihop rätten själv.

Tillbaka till Peljesac. Från Mali Ston åker du vidare till Donja Banda och vinbaren Peninsula. Här låg förr ett kooperativ som de i och för sig inte sällan privata odlarna var tvungna att leverera sina druvor till på Titos tid och namnet Donja Banda lever hos många kvar, omgivet av ett nostalgiskt skimmer. Vinbaren Peninsula bjuder understundom på skön jazz, god ost och ett brett urval viner samt professionell handledning. Men nu glömmer vi det, för nu har vi, äntligen, kommit till saken: ta bilen och kör till ”Tunneln” i Potomje, alltså den 400 meter långa tunnel som tar dig under bergskammen och över till halvöns andra sida. Tunneln byggdes på 1970-talet för att få en direkt access till andra sidan berget. Fram till dess skedde all transport, bland annat av druvorna, med åsna över bergskammen.

Enligt insatta ortsbor kan det skilja så mycket som 15 grader från den ena till den andra sidan. Vad som är oomkullrunkeligt är att allt är såå mycket brantare på andra sidan. Här talar vi om b-r-a-n-t-a sluttningar rakt ner i havet och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och framförallt händerna på ratten och ögonen på vägen när du snirklar dig uppåt mot de högst belägna vingårdarna, som du, självklart, bara måste ta dig till även om det innebär ett sönderskrapat underrede och att du i varje krök riskerar bli hängande med din löjliga tvåhjulsdrivna, lilla stadsbil som du ogenomtänkt hyrde istället för den dyrare fyrhjulsdrivna saken som du, inser du nu, borde tagit och ”dumsnål amatör” är för stunden inte alls ett felaktigt epitet på dig. Och när du kliver ur bilen och muntert knallar iväg bland skärvorna och stenarna av förhärdad kalk och slinter lite här och lite där och försöker att inte dras med nerför branten och hör den gamle vingårdsarbetaren hundra meter bort ropa något och du glor på honom och skriker ”what?!” och tänker ”wtf!” och han plötsligt får dig att inse att du går runt just där huggormarna bor och trivs som bäst funderar du också över det olämpliga i att gå runt där med tunna söndagsdojjor.

Medan du lyssnar efter hasande och väsande ljud och djur tar du dig ändå tid att se ut över nejden och, pust, vyn är slående, magnifik, sanslös; först tre-fyra grymma stup rakt ner i havet och sedan mil av adriatiskt hav och dito öar, vitgrå kalk, gula och blå blommor, mycket lågt tuktade och trots hög ålder spinkiga stockar plavac mali eller som druvan kallas här dingac, alltså både druva, ursprung (Kroatiens äldsta skyddade vinregion, sedan 1961) och typ, och bortanför det himmel, hav och öar, i all oändlighet.

Självklart är uttaget lågt här. Kan inte vara på annat vis. Självklart är stockarna spinkiga till följd av knapp näring och självklart behöver du bara pudersvavala stockarna en gång om året ity torka och ständig vind håller svampar och andra angrepp borta – kort sagt utfärdas inga ekologiska certifikat här, det varken behövs eller går att arbeta på annat vis. Självklart blir vinerna maffiga och hamnar lätt högt i sockret. Och där har vi Dingac-producenternas utmaning: att skapa balans. De bästa Dingac-vinerna idag är de som får vara vad de är, det vill säga halvtorra kraftpaket runt 16 procent och med tillräckligt mycket sötma för att fungera ungefär som en hygglig port. Sämst är de obalanserade vinerna som på grund av glycerol och hög alkoholhalt uppfattas som halvtorra trots att de är torra. Inte sällan är vinerna också dumbeska till följd av taskig hantering. När lokala intressenter med EU:s hjälp nu försöker sätta världens lupp på regionen Dubrovnik, bland annat genom att anordna mässan Festiwine och en vintävling för bland annat Dingac-vinerna, leder det till mer uppmärksamhet och fler impulser utifrån, vilket gissningsvis kommer ge hela området och inte minst de urcoola Dingac-vinerna en rejäl knuff framåt, inte bara i rykte utan också i kvalitet. Vi avslutar med Pop Music från Håkan Lidbo och Alf Tumble.

Mognad & medel, Audrey & yé-yé

Publicerat 2014-04-03 av Lars Torstenson

Svara

Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägs vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.

Svavel, acetaldehyd & Stone Roses

Publicerat 2014-03-27 av Lars Torstenson

Svara

Att etanal, eller acetaldehyd, är vad som i första hand binder det svavel som tillsätts vinet, är sedan länge känt. Såg emellertid idag en tweet i ämnet och presenterar här en sammanfattning av det forskningsarbete den hänvisade till. Av rapporten framgår, utöver att acetaldehyd är det som i första hand binder svavlet (hela 55 % enligt det här arbetet), att det är hur du hanterar vinet efter jäsningsprocessen och i samband med buteljeringen som är avgörande för hur mycket svavel vinet behöver och hur effektivt det du tillsätter verkar. Rön av det här slaget är av yttersta vikt för den som vill arbeta med lite eller rent av inget svavel alls – tveklöst är etanal det som oftast förstör upplevelsen av osvavlade, eller i vart fall lågt svavlade, viner. Acetaldehyd, som enkelt uttryckt uppstår då etanolen okontrollerat oxiderar eller för den delen då alkoholen bryts ner i människokroppen, är ett otyg och det kan inte vara utan viss självprygellängtan somliga påstår sig tycka att det är vinets i sanningen innersta väsen. Hu! Kräver lite briljans från Stone Roses för att bli av med blotta tanken på etanaleländet.