Fick efter förra vinmakar-inlägget ett par frågor om det röda prestigevinet på Domaine de Brescou, vilka druvor det består av osv. I likhet med det vita prestigevinet har jag fått vara med och skapa det här vinet från grunden, det vill säga välja ut druvsorterna, klonerna av sorterna och rötterna dessa ska ympas på. I nästa steg har jag fått avgöra hur vi ska odla, skörda, jäsa och lagra druvorna. Önskeprojekt med andra ord.
Grunden för ”château-vinet” från Brescou är grenache. Denna kompletteras varje år med syrah, carignan, mourvèdre och counoise. Exakt hur sammansättning blir, beror på året och hur de olika sorterna mognat avseende syran, aromerna och den potentiella alkoholen. En del producenter försöker släta över årgångsskillnaderna. Något som kan ske genom ändrad extraheringsteknik, jäsningstemperatur och en del annat (dock inget konstigt fuffens, vilket kanske behöver tilläggas i dessa tider av o- och missförstånd avseende vad som får och kan göras med ett vin). Själv har jag alltid omhuldat tanken att det är vinmakarens uppgift att tolka och följa naturens nycker och tillvarata de förutsättningar varje år ger. Är året lätt ska vinet vara lätt, lyser färgen med sin frånvaro må färgen på årgången vara ljusare än normalt.
Årgången 2020 innehåller en hel del mourvèdre, detta då året på Brescou var synnerligen gynnsamt för druvan. I år föll samma druva platt till marken, kort sagt mognade den inte så pass att vi kunde använda den i prestigevinet. Resultatet har blivit att de övriga sorterna ökat sin andel, inte minst gäller det årets carignan: skörden 2021 är extremt god på gården (det är också skälet till att vi, som nämndes i förra inlägget, gör ett separat och för gården unikt vin på ren carignan 2021).
Således lite mindre mourvèdre och mer carignan 2021, annars ingår druvorna med ungefär samma andelar som 2020. Viniferingen och lagringen blir också ungefär densamma (betongägg och stora ekfat). Vad gäller ekfaten kan det vara värt att nämna att jag varje år går igenom de redan använda faten innan de fylls på nytt. Detta för att sålla agnarna från vetet, alltså döma ut fat som inte längre känns helt rena och tillförlitliga. Använda fat blir lätt till för vinet farliga bakteriehärdar varför det gäller att vara mycket noga med hur man hanterar äldre fat och att man, inte minst, nagelfar dem innan de fylls med ett nytt, friskt vin. (Bilderna på faten: ”X” är ett fat som dömts ut, ”A” är ett topprankat fat.)
Med andra en normalstor skörd och hygglig kvalitet. Det som blivit extraordinärt 2021 är gårdens prestige-vita, ett blandvin på grenache blanc, roussanne, marsanne, bourbolenc och clairette, jäst och lagrat på betongägg, nya 600-liters ekfat respektive ståltank. Det här vinet har jag fått vara med och göra från grunden, det vill säga bestämma vilka druvor och kloner av de druvorna vi skulle plantera samt på vilka rötter de där klonerna skulle ympas. Stockarna är fortsatt unga och 2021 egentligen blott tredje året vi kan göra det här vinet. Trots det sistnämnda känns det som att vi hittat ganska rätt med den där mixen av jäsningskärl. Gissningsvis kommer 2021 Chateau de Brescou blanc att släppas 2023.
Låt oss börja med vinet som inte blev av: rosévinet. Målet är att varje år göra 500 flaskor av det här ytterst exklusiva vinet. Priset, över 100 €, förpliktigar, och det är skälet till att vi inte gjorde något rosévin 2021. Druvorna var helt enkelt alltför koncentrerade. Vi hade för all del med hjälp av aktivt kol kunnat ta bort färg från den superkoncentrerade musten, men det ville vi inte göra. Istället valde vi att inte göra något rosévin 2021 (en annan orsak är att vi hade svårt att pricka det perfekta skördetillfället, alltså den korta tiden då vinet både har kvar sin naturliga fräschör och hunnit få tillräckligt med aromer, inte bara färg, för att bli så där bra som 2020 r Rabiega rosé).
Vitvinet 2020 (”
Sist men inte minst har vi i år gjort ytterligare två rödviner utöver Clos Dière. Dels Domaine Rabiega, som är bra men tyvärr inte mer än runt 700 flaskor, dels ett nytt, lätt grenache-vin, som jag ska be att få återkomma till i något framtida inlägg.
Med andra ord: Om vi kör in de sista (cabernet-)druvorna i slutet av den här veckan, är vi ”klara” med skörden en bit in i november. Å andra sidan är det förstås nu, då druvorna ska bärgas, det är som mest arbetsintensivt. Höll på att lägga till ”oroligt” i slutet på förra meningen, men så enkelt är det inte. Oro för regn och hagel är en del av skörden, och det är oro för avbruten jäsning, galopperande flyktig syra med mera också. Det är inte förrän vinet ligger där i tanken, efter väl genomförd alkoholisk och malolaktisk jäsning, som vinbonden kan andas ut. Alltså om två månader.
Min egen roll är dels, som nämnts ovan, att prova för att säkerställa att allt går som det ska, dels att sätta ihop de många olika pytsarna vin så 1 + 1 alltid blir minst 3. Det arbetet börjar, åtminstone i mitt fall, redan ute i vingården, där jag försöker få en bild av varje fält och druvorna där. Denna bild brukar sedan klarna något när jag står vid gallringsmattan och går igenom druvorna allteftersom de anländer till vinkällaren.
Det är utifrån den nyss nämnda bilden jag sedan fattar beslut om hur druvorna ska jäsas, och allteftersom den jäsningen pågår, alternativt då den är över, bestämmer jag hur vi går vidare, alltså vilka pytsar som ska slås ihop och, i förlängningen, hur de ska lagras de närmaste månaderna eller rent av åren. För att vara säker på att jag inte missat något eller omutifallatt någon blend drar iväg åt ett håll jag missat att förutse, måste korrigeringar göras allteftersom under lagringens gång. Faktum är att det är det där sista som är det roligaste med att göra vin i detalj och med högsta möjliga kvalitet som enda mål: Att det oförutsedda hela tiden inträffar och det gäller då att vara lyhörd för det och snabbt tänka om och fatta nya beslut utifrån de nya förutsättningarna. Detta sker allt som oftast mitt under pågående druvplockning och det händer också då vinet (eventuellt) är redo att buteljeras.
Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.
Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.
När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.
Hur har 2021 sett ut efter frosten? Inget vidare dessvärre. Förra veckan drog ett rejält oväder med virvelvindar, slagregn, hagel och översvämningar fram över Frankrike. Några delar, som Provence, klarade sig bra, men i princip alla andra vinområden drabbades, inte minst Bordeaux, Loire, Champagne och Bourgogne. I skrivande stund har ovädren upphört men det är fortsatt svalt, snarast dålig svensk sommar i stora delar av Frankrike. Ska man se positivt på detta är det inte alls fel för till exempel Champagne, som numer snarare har problem med för mycket sol, värme och torka – basvinet till champagne ska i första vara rent och syrligt, inte fruktigt och alkoholrikt – men på det hela taget är det, förstås, inte så bra.
En sak verkar stämma avseende klimatet och vädret och det är man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser och att se saker isolerade från varandra. Ändå vill jag killgissa följande: Mina första år som vinbonde 1988-1999 var ganska lika de förhållanden som under lång tid då gällt. Det var stora årgångsskillnader. Mognaden uppnåddes eller uppnåddes inte, mer sällan uppnåddes den med råge, folk kunde tänka sig att chaptalisera (tillsätta socker för att få mer alkohol) vissa år. 2000-2010 påtagligt många lätta år att arbeta med, potentiellt full fenolisk mognad i druvorna en möjlighet snart sagt varje år . 2010-2020 en påtaglig skillnad i mognaden jämfört med 90-talet. Kanske har detta varit vinets gyllene decennium med massvis av enkla år att arbeta med, fin mognad och allt som oftast schysst naturlig syra. Tveklöst fler extrema väderförhållanden men under decenniets första år inte allmänt gällande, utan mer fråga om regionala katastrofer, som översvämningarna i södra Provence 2010 (med många dödsoffer, vilket nog få har koll på i Sverige). De senaste åren, som kan sägas leda in i 2020-2030, har extremvädren tilltagit och det har börjat bli mer riskabelt att odla vin. Hagel, slagregn, torrperioder, frost och översvämningar ställer till stora problem och så blir det nog framöver (och så småningom även i Sverige). Förhoppningsvis har jag fel…
Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).
Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.
Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.