Kategoriarkiv: Vinproduktion

Naturvin & druvtypiskhet

Publicerat av
Svara

Fick häromveckan i samband med en work shop med studenter i Grythyttan frågan varför det är så svårt att hitta druvtypiska aromer i naturvin. Nu är det ju inte alltid så, men påfallande ofta. Medan välgjorda, osvavlade viner kan uppvisa aromer som äpplemos, gula äpplen, saft, saftsoppa, fruktkompott och druvjuice, kan de svavlade kvalitetsvinerna ge prov på aromer som är knutna till en viss druva, alltså aromer som citrus, krusbär, bivax, viol, smultron, hallon, asfalt och peppar (ja, det är skjutet från höften och inget att fördjupa sig i här och nu så läs bara vidare). Svaret på detta är inte helt enkelt men det går att se några tydliga skäl till att det föreligger skillnader mellan svavlade och osvavlade viner vad gäller aromerna i det här hänseendet.Men först: ett kvalitetsvin tarvar inte mycket svavel; den som kan sin sak och arbetar med rena druvor och en ren vinkällare kan utan större åthävor göra sina viner med en total svavelhalt  långt under hälften av vad som tillåts. Samtidigt är det viktigt att vinmakaren går in med sin svaveltillsats vid rätt tillfälle. Gör hen inte det kan insatsen förfelas och vara direkt negativ för vinets fortsatta utveckling (det förklarar också varför en del svavlade naturviner, som bevisligen har så låg svavelhalt som 30-40 mg/l, kan lukta svavel). Låt oss därför för enkelhetens skull utgå från att allt nedan görs korrekt.1.Frågan gällde också om klarning och filtrering används för att förhöja druvkaraktären (detta eftersom ”naturviner” inte klaras eller filtreras). Svaret är att majoriteten kvalitetsviner inte klaras eller filtreras och det snarast av motsatt skäl: hård klarning eller filtrering kan strippa vinet på såväl aromer som färg och struktur (försäljarna av filter hävdar annat, men många års erfarenhet på fältet talar sitt tydliga språk). Så nej, utebliven klarning eller filtrering påverkar inte ”druvtypiskheten” i vinet negativt.2.Vad gäller de druvtypiska aromerna är de flesta av dessa mycket flyktiga. De uppstår under jäsningen och förflyktigas väldigt lätt efter denna. Eftersom flera av dem är svavelbaserade (det uppstår alltid lite ”naturligt” svavel i vinet under jäsningen och ibland följer svavel som druvorna besprutats med in i jäsningskaret) och eftersom svavel kan motverka att aromerna förflyktigas, kan vinmakaren gå in med en mindre mängd svavel efter den alkoholiska jäsningen i syfte att bevara de nämnda aromerna. Andra väljer att inte göra så, ofta till priset av att de flyktiga aromerna går förlorade.

Vidare jäses och, inte minst, lagras flera ”naturviner” på amforor och andra kärl som inte är helt gastäta, varför en (önskad) långsam oxideringsprocess kan ta plats – en oxidation som är ett direkt hot mot de flyktiga aromerna (såvida dessa inte skyddats med svavel). Med andra ord ytterligare ett skäl till att vi eventuellt hittar mindre druvtypiska aromer i ett ”naturvin”.Sist men inte minst ”maskerar” en liten mängd svavel vissa ”off-flavors” som till exempel etanal; ”off-flavors” som inte nödvändigtvis alltid är detekterbara men som likväl finns där och ”döljer” andra aromer.

PS En fråga som tangerar ovanstående kan vara varför en del uppfattar aromerna i översvavlade viner från till exempel Chablis som ”terroir”, men det får vi ta i ett annat inlägg (ja, detta var en så kallad cliff hanger av Guds nåde).

Gångbart hållbart i vinvärlden

Publicerat av
7

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 ville jag så gott som direkt ställa om till ekologisk odling. Drivkraften bakom detta var i första hand att det ekologiska sättet att arbeta i vingården föreföll mig bäst ligga i linje med det jag uppfattade som ”rätt väg” i min strävan efter att uppnå bästa möjliga vin på gården. En klok slutsats av nybörjaren. Idag tycker jag däremot att det inte riktigt räcker. För att optimera kvalitén så föralldel, det är fortsatt ett viktigt steg, men då som nu är låg avkastning, minimal gödning med mera det som är avgörande. Även den som arbetar ekologiskt kan arbeta på ett ”ohållbart” sätt i flera avseenden, där (för) hög avkastning bara är ett av flera tokgrepp i odlingen och den övriga hanteringen.

Att arbeta med låg avkastning et cetera, har varit en självklarhet för mig ända sedan jag började göra vin. Det ger det bästa vinet och det är bäst för miljön och… det är hållbart. Då, i början av 90-talet, fanns såvitt jag kan minnas inga ”hållbara” certifieringar och eko-certifieringen sågs av en majoritet konsumenter och producenter som något småskumt. Skumraskodling som haschrökande jeppar i toppluva och otvättade kroppar ägnade sig åt. Faktum är att vi låg lågt med ordet ”ekologiskt” ända till dess lagen efter flera års ekologiskt skumraskande tvingade oss att sätta ut certifieringen på etiketten.Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.

I Frankrike toppas enligt mig hållbarhetsligan av ”Vignerons engagés” – en certifiering som såg dagens ljus 2010 som ”Vignerons en Développement Durable” (VDD), bara för att byta namn för ganska exakt år sedan till Vignerons engagés. Den här certifieringen är den enda som utöver de ”vanliga” hållbarhetskraven på produktionen även inkluderar socialt och ekonomiskt ansvarstagande  genom alla led, kort sagt CSR (bland annat via ISO 26000) ända in i kaklet.

 

Om vi mer ska förlita oss på den franska staten än undertecknad och AFNOR som kontrollerar odlarna som är ”Vignerons engagés”, toppas hållbarhetsligan av ”HVE3” (Haut Valeur Environnemental nivå 3). En certifiering som kom till efter ett statligt och nationellt initiativ 2011 och utvecklades av CNCE (La Commission Nationale de Certification Environnementale). CNCE består av representanter för den franska staten, olika jordbrukssammanslutningar, miljöorganisationer samt representanter för livsmedelsindustrin och olika konsumentorganisationer.

Syftet var och är att  styra jordbruket mot ökad hållbarhet genom tydliga regler och, på nivå 3 (det finns också HVE1 och 2), årliga kontroller. Enkelt uttryckt fokuserar regelverket på fyra saker: biologisk mångfald, återhållsam växtskyddsbehandling, återhållsam gödning och återhållsam bevattning. Krav ställs, förstås, också på väl fungerande maskiner, spolplattor för traktorerna och dylikt. Inom ramen för HVE hittar vi andra mer eller mindre kända certifieringar som ”Terra Vitis”, ”Qualenvi” och ”SME du vin de Bordeaux”.

HVE, med målet att nå toppen inom HVE-ramen (HVE3), är tveklöst den både bland producenter och konsumenter populäraste hållbarhetscertifiering i Frankrike idag. Efter en trög start har HVE gått från cirka 1500 godkända företag i januari 2019 till över 8000 idag (!). Skälet till att det ökar så snabbt är att alltfler distributörer och konsumentorganisationer önskar och ibland rent av kräver att varorna de köper är hållbarhetscertifierade, samtidigt som HVE är en enkel loga och formulering att förstå.

Värt att nämna i sammanhanget är också CO2-neutral certifiering, som i Frankrike kontrolleras av den belgiska inspektions- och certifieringsorganisationen Vinçotte. En certifiering för den som månar lite extra om klimatet och som alltfler adderar till någon av de ovan nämnda certifieringarna (inklusive ekologisk och biodynamisk). På tal om att addera är det också alltfler som certifierar såväl ekologiskt/biodynamiskt som hållbart och/eller CO2-neutralt.

Vid sidan om de officiella certifieringarna ovan, som tar sikte på hur företaget som sådant arbetar i flera avseenden, finns det ett antal ”etiketter” och ”kontrollstämplar” som fokuserar på själva produkten. Det kan då handla om ett officiellt AOP-godkännande eller låt säga en ”etikett” som ”Vin nature”. I det sistnämnda fallet handlar det  precis som med ”Vin vegan” och ”ZRP” (Zéro residue de pesticides), om etiketter utan officiell status eller godkänd certifieringsprocess.

Hållbar fredagsmusik.

Svavel i ”mina” viner

Publicerat av
Svara

Har tidigare skrivit om svavel i vin och eventuellt tillsatt jäst. Det här är frågor som ligger i tiden och som vinmakare får man, när konsumenter och andra är förvetna, numer frågan om svavel oftare än den om till exempel ek i vinet. Jästen däremot var, tro det eller ej, emellertid en vanlig fråga redan på 90-talet.

Detta innebär inte att svavel inte var intressant också för låt säga 20 år sedan. Redan i slutet på 90-talet ville jag sätta ut den totala svavelhalten på vinerna jag gjorde. Detta därför att, enligt mitt synsätt, ett välgjort vin alltid innehåller låga halter svavel. Och vice versa. Lite att hänga ut den som slarvar, alltså. Så blev inte fallet, och klokt var nog det: om vi satt ut svavelhalten på våra viner hade mer än en konsument reagerat med att välja bort vårt vin till förmån för ett som inte innehöll svavel, vilket, måste rimligtvis konsumenten ha tänkt, det inte gjorde om det inte stod något om detta på etiketten (då, för drygt 20 år sedan, var det fortfarande inte obligatoriskt att sätta ut texten ”Innehåller svavel” på förpackningen).

Frågan om svavel dök senast upp nu i veckan, när den svenske importören av Domaine Rabiegas viner frågade om svavelhalten i de viner vi gjort på årgången 2020. Jag kunde lugna honom. Ända sedan det tidiga 90-talet ligger, som sagt, alla viner jag gör lågt i svavel. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna frestas att tro, en modegrej, utan, som ovan torde ha framgått, en fråga om kvalitet på vinet: ett välgjort vin tillverkat under hygieniskt korrekta former tarvar helt enkelt mycket små mängder svavel.Medan många numer tänker sig för en extra gång innan de svavlar, kunde jag ända fram till för några år sedan inte sällan mötas av ifrågasättande invändningar när jag vägrade panga på med svavlet så som ”andra” gjorde. Skälet till det var helt enkelt att de läroböcker som användes och den undervisning som bedrevs, och till del fortsatt bedrivs, på olika lärosäten världen över lärde ut att svavel skulle användas vid upprepade tillfällen, och i väl angivna doser, under hela tillverkningsprocessen. Från det druvorna plockats på fältet, och alltså ännu ej  krossats, via jäsningen och lagringen till buteljeringen. Detta gjorde att även ”rena” viner kunde landa in på onödigt höga svavelhalter (dock långt ifrån de gränsvärden som gällde och gäller). Viner gjorda på angripna druvor, som transporterats långt eller hanterats i en inte helt ren källare kunde få, då som nu, väldigt höga svavelvärden.

Med tanke på frågan från den svenske importören av Domaine Rabiegas viner, kom lab-analysen på de viner vi just ska till att buteljera på Domaine de Brescou, en annan av mina uppdragsgivare, lägligt, när den landade in samma dag som importören oroade sig. Brescou är certiferad hållbart (Terra Vitis), ekologiskt (Ecocert) och koldioxidneutralt. Dessutom arbetar vi med låga svavelhalter sedan många år – vi sätter till och med ut den totala svavelhalten på etiketterna. Ett av våra viner innehåller inget svavel alls – ja, där har vi gett efter för modet – och med ytterst få undantag ligger samtliga viner långt under de gränser som gäller för ekologiskt vin. Uttryckt i siffror ligger, till exempel, den totala svavelhalten för det vita toppvinet Château de Brescou blanc 2020 på 44 mg/l (att jämföra med ”tillåtna” 150 för ekologiskt vin – OBS! innan någon petimäter hinner bli nervös: det finns en mängd olika nivåer, mellan 80 och 200 mg/l, beroende på vilket lands regler vi talar om med mera). Skälet till våra låga nivåer är, alltså, att vi inte behöver tillsätta mer.

Viktigt att lägga till när vi talar låga svavelhalter är att vi inte ersätter svavlet med något annat. Askorbinsyra, sorbinsyra, DMDC, kitosan , glutation, lysozym och annat, som den som är besatt av osvavlat vin och naturvin lätt missar att producenten faktiskt kan använda istället för det förhatliga svavlet: Baksidan av att ett större fokus idag sätts på svavlet är att en del konsumenter hellre väljer ett ”osvavlat” vin än ett bra vin.

Les Lauzeraies Tavel 2020 & vignerons engagés

Publicerat av
2

Sedan några år blendar jag den ekologiska varianten av rosévinet ”Les Lauzeraies Tavel” för den svenska marknaden. När vinet lanserades för snart tio år sedan på våra breddgrader var det ”konventionellt”, och versionen som såldes i Sverige var densamma som i övriga världen. Skälet till att jag fick en roll att spela var: 1. Att producenten ställde om en del av sina odlingar till ekologisk odling, och några år efter lanseringen i Sverige fanns i ett slag en ekologisk variant av vinet, 2. Att den svenska importören ville ha den ekologiska varianten, 3. Att alla inblandade ville att den ekologiska varianten i stil och uttryck skulle ligga så nära den konventionella som möjligt, samt, förstås, att vinet skulle vara ”bra”. Det var alltså det där sista, punkten tre, jag skulle åstadkomma.I år när jag var på plats för att blenda valde jag, rätt eller fel, att välja bort den ekologiska varianten. Det finns två skäl till detta: 1. Det var i år omöjligt att nå önskad stil och kvalitet med druvorna från de ekologiska odlingarna, 2. Sedan ett år är producenten certifierad ”Vigneron engagé” och i mina ögon smäller denna nära nog allomfattande hållbarhetscertifiering högre än en ekologisk certifiering. Medan den sistnämnda ”bara” tar sikte på odling och i viss mån arbetet i källaren, tar ”Vignerons engagés” (som det heter i pluralis) sikte på helheten, något som uttrycks via de fem grundpelarna: 1. Hushålla med våra gemensamma naturtillgångar. 2. Skydda den naturliga biologiska mångfalden. 3. Minska användandet av kemiska produkter i produktionen. 4. Öka miljömedvetenheten (hos odlarna) och minimera avfallet. 5. Delta i kampen mot klimatförändringarna. Uttryckt i det dagliga arbetet omfattar detta allt från planteringen via produktionen till limmet i kartongerna som levereras till kunder och konsumenter. Drägliga villkor för medarbetarna, rening av spillvatten,  koldioxidneutralitet, att favorisera underleverantörer i närområdet med mera ingår också i konceptet.

Vad innebär nu då detta för vinet och årets blend? Med utgångspunkt från att de ekologiska volymerna jag hade att arbeta med inte riktigt ”satte” stilen och att jag föredrar den nya certifieringen innebär detta, att Les Lauzeraies tar steget från ekologiskt till hållbart inom ramen för vignerons engagés (av många ansedd som världens tuffaste certifiering för vin). Stilmässigt landar årets blend in ”mitt på” skalan av årgångarna vi haft i Sverige. Själv är jag mycket förtjust i den stilen, alltså en elegant och för området ganska stram stil. Denna förtjusning, dels därför att stilen passar min personliga gom, dels, och framförallt, därför att stilen är en avsevärt mycket större utmaning, och därför så mycket roligare att arbeta med, än ett mer kraftdrivet eller rent av, bevare oss!, flabbigt vin. Sådana kan vemsomhelst göra hursomhelst närsomhelst.

PS Nya årgången av Les Lauzeraies Tavel släpps i Sverige runt månadsskiftet februari-mars. Vinet kommer då vara ganska nyfiltrerat och även om det säkert kommer ligga rent och snyggt och behagligt fruktigt i munnen, kommer det växa rejält med några månaders lugn och ro innan det är redo för stordåd.

Vi lyssnar på Rhett Miller och Joey Santiago när de gör en Pixies.

Domaine Rabiega: 2020 Rosé & Blanc

Publicerat av
4

”Vår” första årgång efter köpet av Domaine Rabiega i augusti förra året är 2020, och nu närmar sig buteljeringen av vitt och rosé från årgången. Vinerna går på flaska i slutet av februari och börjar säljas under våren.

I samband med skörden var jag lite tveksam till vitvinet. Vi fick, som nog många känner till, förbereda oss för skörden i all hast och det var inte tal om att ”pricka” skördetillfället avseende de gröna druvorna. Glädjande nog har 20, Blanc utvecklats mycket positivt de senaste månaderna. Det här är en blend på sauvignon blanc, chardonnay och viognier och det är första gången sedan 2005 som de tre druvorna blandas på gården.

De gröna druvorna planterades runt 1990 i syfte att blandas. Med andra ord valdes sorternas respektive klon ut dels utifrån förutsättningarna (klimat, jordmån…), dels för att vara lågavkastande och producera kvalitet, dels för att de skulle fungera väl tillsammans. Det där sista, att de fungerar väl tillsammans, kunde vi konstatera redan på 90-talet – värt att nämna är att årgångarna 2003, 2004 och 2005 fortsatt är vitala. Med det sagt är 2020 blanc från Domaine Rabiega ett komplext och nyanserat vitvin som förenar kraft och fräschör på ett sätt som avsågs redan i samband med att stockarna planterades för 30 år sedan. Ett något oväntat men desto mer glädjande positivt utfall av skörden 2020.

Till skillnad från majoriteten Provence-gårdar domineras Domaine Rabiegas produktion av rödvin. Rejält. Å andra sidan, är det sagt, ska vårt rosévin vara ”exceptionellt bra” (jo, det är uppdraget jag fått!). Men vad innebär det? I min värld finns det gränser för hur bra ett rosévin kan bli, och den nivån ligger avsevärt lägre än för rött och vitt. Å andra sidan kan ett rosévin bli riktigt bra, och definitivt personligt och… svåröverkomligt. Den som förstått det sist sagda inser att volymen rosé från Domaine Rabiega är liten, 2020 så liten som 500 flaskor. Frågan är om och i så fall hur vi kunnat skapa en riktigt hög kvalitet och därtill ett unikt vin.

Jag har valt att ta upp tråden från tiden på Château d’Esclans och det ekfatsjästa rosévin jag gjorde där – alltså vinet som numer heter Garrus och kostar skjortan. 2020, rosé är således ett ekfatsjäst och -lagrat rosévin, gjort utan tillsatt jäst i syfte att undvika enformig karaktär och citrus/grape-doft och -smak. Hur väl detta lyckats överlåter jag åt konsumenten att ha en åsikt om men upplysningsvis är jag nöjd och jag hoppas vinet kommer bli skitdyrt. Det är det värt.

Svavel & Rosé, Då & Nu

Publicerat av
4

Från ingenstans dök plötsligt att gammalt klipp (augusti 1997) ur den franska tidningen Libération upp, och det visade sig att det kan ha viss bäring på hur det är nu jämfört med då. I alla fall i vinvärlden.

Sammanfattningsvis och fritt översatt tar artikeln ära och heder av rosévinet. Kort sagt är, skriver tidningen, rosé ett vin som ger upphov till migrän, magont och oroliga tarmar. I bästa fall ger vinet ifrån sig en doft av engelska fruktkarameller och krögarna serverar vinet mer än ”kylt” i syfte att dölja de värsta av vinets defekter. Många har säkert glömt och andra, yngre, har kanske aldrig upplevt att den här synen på rosévin var vanlig också i Sverige vid den här tiden.

Men, skriver så tidningen, det finns några som försöker lyfta rosévinet ur sitt elände, och berättar bland annat om er utsände i de skära dryckernas rike och då närmare bestämt arbetet på Domaine Rabiega och Château d’Esclans, där den nyss nämnde var vinmakare vid den här tiden. Beröm ges för det smarta draget att blanda direktpressade druvor med lätt macererad must i syfte att uppnå ett relativt ljust vin med både smak och doft och ryggrad.  Tidningen gillar också det ekologiska arbetet och de låga skördeuttagen och, inte minst, det sparsamma bruket av svavel och att ingen köpejäst tillsätts samt att all filtrering, då det alls förekommer, är snäll.

Bortsett från att det är kul att bli påmind om att arbetet vi gjorde då för snart 25 år sedan fick så stor och positiv uppmärksamhet, är det intressant att påminnas om att det som vanligt inte är något nytt under solen. Inte ens då vi talar ”naturvin” och användandet av svavel och jäst. Då som nu var det i kvalitetsvinskretsar ett plus i kanten för den som lade ner tid och kraft i vingården och arbetade med små skördar i kombination med en ”hands off–”attityd i vinkällaren.

Det som är nytt idag är bortsett från acceptansen av rosa och orange (skalmacererat vitvin) vin i vår vardag, att ”naturvin” i vissa kretsar dominerade av folk utan egna liv kunnat bli ett smått hysterisk och alldeles svartvitt diskussionsämne samt att många häpnadsväckande nog fått för sig att den som inte gör ”naturvin” trycker i 65 tillsatser i sitt vin. Ja, möjligen är vår samtid 2020 aningen mer korkad än samtiden 1997. Men annars är det mesta sig likt.

PS Ett av rosévinerna vi gjorde vid den där tiden var det som blev ursprunget till dagens svindyra Château d’Esclans ”Garus”, alltså ett rosévin jäst och lagrat på ny ek – gjort som en kopia eller möjligen hyllning till Marquez de Murrietas då nedlagda rosévin.

Now and then.

Skörden: Domaine de Brescou

Publicerat av
2

Har mest skrivit om skörden på Domaine Rabiega i år. Kanske har någon undrat om det inte varit skörd borta i Languedoc också? Jodå, men skillnaden är den att jag nu återigen vinmakar in i minsta detalj på Domaine Rabiega medan jag är vinmakare på distans på Domaine de Brescou. Dessutom ”sitter” det mesta på Brescou idag, efter snart femton års samarbete. Hursomhelst, så här är läget på Domaine de Brescou:1.Skörden gick bra. Året har varit gynnsamt, men en utmaning blev en ”galopperande mognad” (ett fenomen jag skrivit om tidigare) som slog till just som alla invaggats i övertygelsen att skörden skulle dröja. Med andra ord blev det som det plägar bli sådana år, att vi fick springa efter mognaden och skörda så mycket vi hann med och vinkällarnas tankar räckte till. Och det gick bra. Lite hög alkohol i vissa tankar och lite väl mogna aromer i något fall. Det där sista gäller inte minst en liten skvätt pinot noir. Normalt används all pinot på gården till rosévinet ”Fleur d’été”, men i år ville ägaren också göra lite rött på druvan – för första gången sedan 2013. Då, 2013, fick vi till en ganska snygg pinot, särskilt för att vara i ett så varmt läge som Languedoc, bra druvkarakteristika och snygg balans. Nu, 2020, blev det mest syltburk av det hela. Alltså ett mycket koncentrerat vin med massor av frukt och godis, men utan druvkarakteristika. Kunde lika gärna vara övermogen Merlot, och då, med utgångspunkt från våra kvalitetsmål och stilinriktning, går druvan bort som möjligt endruvsvin. Annat, det mesta, blev dock bra och det gäller framförallt druvorna till toppvinerna, Château de Brescou rouge och Château de Brescou Blanc.2.På tal om Château de Brescou Blanc så är det ett vin som vi skapat från grunden. Druvorna planterades så sent som 2013 och första upplagan gjordes 2017. Sedan dess har vi skruvat på hanteringen av skörden samtidigt som stockarna blivit äldre, låt vara att de fortsatt är väl unga för stordåd. Det vi framförallt gjort när vi provat oss fram är att börja jäsa och till del lagra vinet på betongägg. I år kunde vi än en gång jämföra druvmixen – grenache blanc, roussanne, marsanne, bourbolenc och clairette – jäst på stort (nytt) ekfat, betongägg respektive rostfritt. Och vilken skillnad! För att hålla det kort: ägaren investerar i fler ägg till nästa skörd. Årgången 2019 av det här vinet fick nyligen en stjärna i Guide Hachette. 2020 är inte sämre…3.Det vi i huvudsak gjorde när vi i veckan träffades på gården var att ”grovblenda” årets skörd. Trots att flera av vinerna inte är färdiga med den malolaktiska jäsningen gick det bra. Utan att sticka ut hakan är det lätt att konstatera att toppvinerna, ”Château-vinerna”, kommer bli utmärkta (om inte distansvinmakaren dummar sig och felbedömer och ger usla instruktioner). Båda de här vinerna är ”nykomponerade” och det är först från ungefär nu de ska bedömas och ses som de tänkta toppviner de förhoppningsvis är. Stilen på dem? Båda är gjorda i en ganska bakåtlutad och lätt diskret stil där elegans och balans står i centrum.

4.Värt att nämna från Domaine de Brescou och den senaste blendnings-sessionen är också att vi även slabbade ihop en möjlig blend för ett lättsamt instegsvin. Dyker eventuellt upp i gårdens sortiment under nästa år.

Musik. Mer Camille live.

Skörden: Lugnet efter stormen

Publicerat av
Svara

Så här vid månadsskiftet oktober-november har skördens efterbörder mer eller mindre klarats av. Ibland kan till exempel den malolaktiska jäsningen ta en evighet. I år gick den som en schottis på Domaine Rabiega, och vi har lagt den till handlingarna sedan länge. Vi har därför också hunnit göra ”grov-blenden”, det vill säga sätta ihop de olika druvfälten, skördetillfällena och tankarna med varandra. Som om det inte räckte med allt det där har vi redan dragit de nyblandade vinerna till de kärl – betongägg, tankar i rostfritt stål och ekfat ­– de nu ska ligga och mogna på.Ute i vingården har vi höstplöjt och avslutat förberedelsearbetet för nästa års plantering. Dessutom har vi hunnit med en kontroll av vår ekologiska verksamhet. Till skillnad mot vad en del tror, kontrolleras vingårdar en hel del, och detta oavsett vilken filosofi producenten bekänner sig till. Den som valt att gå den ekologiska vägen vet att den kontrolleras lite extra. Detta därför att utöver de allmänna reglerna och lagarna för vinproduktion ska det specifika regelverket för ekologisk odling efterlevas. Och allt detta kontrolleras med jämna mellanrum. En kontroll som nu alltså är genomförd. Och med det har lugnet infunnit sig här.Nu vidtar en, låt vara kort men ändå, väntans tid. Vi vill inte beskära vinrankorna förrän löven har fallit och saven dragit sig tillbaka. Detta lär inte ske än på några veckor. I vinkällaren handlar det mest om att då och då smaka av de olika kärlen så inget drar iväg åt ett oönskat håll och att vid behov vidta någon åtgärd. Men på det hela är det lugnt. Lugnet efter stormen. Skördens motpol.För egen del handlar det nu mycket om att kontinuerligt prova vinerna för att se att dofter och aromer utvecklas som i den vision jag har för varje vin. Så fort något avviker från visionen måste jag ändra planen. Det kan handla om att blanda fat och tankar för ett bestämt vin och sedan lägga tillbaka vinet på en annan typ av kärl, kanske flytta allt från ek till betong. Går det riktigt åt helvete kan det handla om att helt tänka om och göra ett  ”Y” fast det var tänkt att bli ett ”X”. Dock är det sista mycket ovanligt och då jag är konsult vill jag understryka att det aldrig, repeterar aldrig, händer med rätt konsult i vinkällaren.

Musik.

Okorkad korkdefekt

Publicerat av
2

Dök på ett annat forum in i en fråga om huruvida korkdefekt kan finnas i ett vin som förslutits med annat än naturkork. Mitt inhopp ledde till följdfrågor, och till sist bestämde jag mig för att skriva om saken här på vinifierat istället. Först som sist: korkdefekt kan finnas också i viner som förslutits på annat sätt än med naturkork.

Det vanligaste skälet till ”korkdefekt” när naturkork inte finns med i spelet är, att vinet smittats av bakterier eller på annat vis lagt sig till med ”off-aromer”/defekter/aromavvikelser under arbetet i vinkällaren. Detta till följd av oren materiel och hantering. Det kan vara gamla ekliggare, orena slangar eller annat.

Vidare kan vinet ha ”smttats” av klor på något vis. Kort sagt: Finns klor med i spelet kan korkdefekt uppstå. Detta kan gälla något nuförtiden så ovanligt som att någon behandlat i vingården med ett medel som innehåller klor, och det kan gälla klor som på ett eller annat vis tagit sig in i vinkällaren.

Det sistnämnda kan ske genom att källarpersonalen, kanske en oerfaren, extraarbetande källarråtta, ger sig till att tvätta golvet med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så kan en byggherre ha satt in takbjälkar eller liknande som smittats av klor. Eller så kan någon i en transportkedja ha kört in en pall med varor på ett lager som rengjorts med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så… som sagt: sätten är många, och så snart kloret nästlat sig in i vinkällaren kan det spridas och ta sig in i kärlen där vinet finns (kanske har vinbonden rent av satt ekstavar i sin tank, ekstavar som smittats under leverans till vingården).

Det finns kända exempel på att hela vinkällare smittats och fått renoveras för dyra pengar – det har då framförallt handlat om trädetaljer som impregnerats med ett klorbaserat medel. Bara för att nämna ett av flera mer eller mindre kända exempel på (duktiga) producenter som drabbats av detta: Contino (i slutet på 80-talet).

De ”korkdefekter” som nämns i början av texten ovan, och som alltså orsakas av annat än TCA (eller för den TCB, 2,4,6-triklorbromisole) och klor, beror nästan uteslutande på att producenten slarvat med hygienen och/eller använder materiel som borde utrangeras.  Den som åker på ”luktsmittning” och klorspridning i vinkärlen kan ha drabbats av detta utan att ha begått något större misstag – det räcker, som sagt, med att en källarråtta använder fel produkt en gång eller kör in en smittad pall i vinkällaren.

Det torde vara överflödigt att nämna att detta är något som ständigt oroar oss vinproducenter och att vi, i alla fall de flesta av oss, är smått övernitiska när det gäller att undvika klor.

En fråga som återkom på forumet jag inledningsvis nämnde, var om någon upplevt det här med ”korkdefekt” även då naturkork inte förekommer. För egen del har jag stött på det åtskilliga gånger. Både i då- och nutid. Vad gäller ”korkdefekt” pga orent arbete händer det titt som tätt och gäller framförallt det som i alla fall jag sedan 90-talet kallar ”smygkork”, skulle möjligen också kunna kallas ”lågfrekvent korkdefekt”. Alltså då defekten snarast yttrar sig som en sordin på glädjen, en aromdödande hinna över frukten. För oss producenter är ”smygkorken” den värsta ”korkdefekten”, för konsumenten tror då oftast att vinet inte är korkdefekt, bara tråkigt, rent av uselt.

När det gäller TCA har jag stött på smittade källare, bland annat nämnda Contino ovan, men mer vanligt när vi kommer till TCA är, förstås, att vinet smittats av korken. Och jag har, faktiskt, en erfarenhet av TCA i den egna vinkällaren. Det hände i det tidiga 90-talet, då två fat inköpta för Clos Dière ”cuvée II” ganska snart efter fyllning uppvisade klar korkanstrykning. Sannolikt hade faten stått en tid på ett lager där någon tvättat med ett klorbaserat meden.

Efter diverse diskussioner med tunnbindaren, som först vägrade erkänna sakförhållandet, fick jag två nya, korrekta, fat. De båda infekterade faten provade en kollega, inriktad på ”vin artisanal” (”hantverksvin”), och då han tyckte vinet var utmärkt, köpte han faten med vinet i. Under flera år framöver lät han mig sedan smaka på årets skörd, lagrad i de där båda faten. Lika korkdefekt varje år, och lika glada var såväl han som hans kunder för det.

Skörden : Avslut?

Publicerat av
Svara

Avslut på en skörd? Nej, det finns knappast. I alla fall inte för den som gör kvalitetsvin. Så länge vinet lever och utvecklas i flaskan lever skörden. På gott och ont. Det lyckade vinet skänker lycka åt alla som varit inblandade i dess väg från knopp till dryck i glaset. Det misslyckade vinet sprider i lika stor utsträckning smälek och skam. Ve den som är mån om sitt rykte och ändå, på grund av slarv eller inkompetens, buteljerar en sekunda vara och säljer den som kejsarens nya kläder. Historien är sällan barmhärtig mot den som försöker blåsa vinkonsumenten.

Men det är klart att det å andra sidan går att tala om något slags avslut på själva plockandet och jäsandet. Där är vi nu i vår bevakning av skörden på Domaine Rabiega 2020.

Som tidigare framgått såg druvorna genomgående, och särskilt de blå, mycket fina ut, och redan i det läget stod det klart att det skulle vara möjligt att göra bra vin i år. Exakt hur bra, har blivit tydligare allteftersom den alkoholiska och därefter den malolaktiska jäsningen genomförts. Vitt och rosa blir okej men inte exceptionellt bra, såvida inte vinmakaren lyckas med det omöjliga, vilket han just nu är i färd med att försöka sig på. Dock kan något återhållna förhoppningar vara på sin plats här.Med de röda viner förhåller det sig annorlunda. Plockade vid exakt rätt ögonblick för att druvorna skulle kunna leverera både frukt och struktur är de små mästerverk i vardande. Men här finns också plats för ett varningens ord: Att kocken står där med en perfekt fisk, grönsak eller köttbit bäddar för framgång, men, en klåpare och den som har ständig otur i köket kan förstöra också den ädlaste råvara. Detta gäller även i vinmakeriets understundom lika dystra som mystiska och glädjefyllda värld.Det jag säkert kan säga så här långt är att vi sitter på en tank med syrah som är fullt i klass med de bästa årgångarna av det högt prisade (både avseende priset och tilldelade utmärkelser och priser) Clos Dière ”cuvée I”. Någon carignan finns dessvärre inte kvar på gården och knappt heller någon grenache (planteras dock nu och kommer så småningom att återkomma), men det finns desto mer cabernet sauvignon. Den första caben på gården planterades 1989 och då som en understödjande del i en tänkt blend kallad ”cuvée II”. Nu har vi så mycket cab att vi måste tänka i nya banor och, förmodligen, göra en IGP-blend på cab och syrah, och kanske också en aop-blend med syrah och lite cab. Detta vid sidan om det tänkta, nygamla toppvinet på syrah à la ”cuvée I”.Det som hänt sedan sist är att de färdigjästa tankarna till del blendats. Bland annat har en högst medveten mix av cab jäst i öppna ekfat respektive tank blandats och i viss mån har syrah och cab satts ihop. Nu väntar olika lagring i tankar av rostfritt stål, ekfat av olika slag och storlekar samt äggformade betongtankar. Min vana trogen kommer jag säkert mixa om vid ett flertal tillfällen innan vinerna slutligen hamnar på flaska. Detta ”mixande” beror på hur vinerna utvecklas och om jag ser att något går åt fel håll eller upptäcker lägen där 1+1 kan bli 3. Om detta får vi återkomma när buteljeringen närmar sig, sannolikt någon gång i höjd i med skörden 2021…