Gårdagens Uppdrag granskning fokuserar på de usla villkoren hos en producent i Sydafrika. Detta har lett till att inte bara det företagets produkter utan rent allmänt vin från Sydafrika ställts i skamvrån. Men problemet är inte landet utan priset.
Det är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.Sist men inte minst: Många menar att det bästa man som konsument kan göra är att fortsätta stötta den som utnyttjar andra, därför att i sinom tid blir det bättre. I själva verket finns det ytterst få fall som stödjer den tesen. Däremot finns det otaliga exempel på att förändring åstadkommits snabbt när den som utnyttjar sett sin egen reveny minska eller rent av hotas. För övrigt: inget nytt under solen.
Läs mer här om vad det kostar att producera vin och vad det är skäligt att du betalar.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.
Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.
I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)
Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.
Kanske värst har odlarna i norra Frankrike drabbats. Förödande vårfrost följdes av än värre hageloväder och, till följd av fortsatt ostadigt väder, erövrade snart mjöldaggen mildiou vinfälten. Dels därför att vädret var gynnsamt för svampangreppen, dels därför att det var svårt att hinna skyddsbehandla vinstockarna mellan de snart sagt ständiga regnen under sommarens första del.
Nog av. Hur är vinet som nu släpps? Sanningen att säga har vi i dagarna provat det vinet – ett torrt, mousserande, utan ek – och ett par varianter av det, i olika grad ekade. Utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att hågen just nu står åt en av de varianter som gjorts vid sidan om huvudspåret. Dessutom är det inte otänkbart alls att tiden på mage måste/bör vara längre. Med andra ord är det nya, mousserande vinet inte liktydigt med det som komma skall. Oavsett det är det så klart ett mycket intressant vin att prova.
Många försöker bygga på sina solaris- och andra hybridviner så mycket de kan. Här har vi snarast gjort motsatsen och om ni frågar mig, som förstås har ett egenintresse i detta, är det rätt väg att gå. Framöver ska det mousserande undan för undan byggas på tills det hittar en form som ger mer utan att elegansen och finessen försvinner. En svår balansgång, som, det är jag övertygad om, vi, eller rättare sagt gården, kommer lyckas med.
Det första mousserande vinet som släpps från Ästad Vingård är rent, snyggt och elegant. Frisk syra som ger bra tryck i gom och svalg utan att på något vis sakna balans, dock inget för lipsillar och sockerdrickadrickare. Ett vin för vuxna. Svårt tro det är solaris eller att vinet gjorts i Sverige. Hygglig frukt och kropp. Ett måste för vinnörden i allmänhet och för den som vill följa utvecklingen av vin i Sverige i synnerhet. Spännande också att se hur vinet utvecklas på flaskan de kommande två-tre åren. Och än mer spännande att prova de versioner som i skrivande stund får mer tid på mage och de årgångar som ligger framför oss. Kom ihåg att Ästad hittills haft att arbeta med unga stockar och inte haft ett enda ”normalt” år. På tal om det så ser 2016 okej ut även om de på plats gnäller över liten skörd, men inget ont utan att det har något gott med sig.
Ordet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också
Som vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.
