En period som spänner över åren 2011 till 2017 kan tyckas lång. Eller väldigt kort. Sett som en del i etablerandet av ett nytt vinområde är det en kort mycket tid. Ändå har Ästad Vingård redan hunnit gå från den ena klarheten till den andra, och även om det förmodligen återstår en generation, eller möjligen två, innan det mesta fallit på plats lär ingen annan sexårs-period framöver kunna visa upp en lika dramatisk utvecklingskurva som de här första åren i projektets liv.
Mousserande tar tid
Innebär då det att det kommer välla ut en massa färdiga viner från producenten? Nej, långt ifrån. Rent allmänt tar det tid att skapa nya viner när allt ska ske från plantering till buteljering. När projektet dessutom är inriktat på mousserande tar det ändå längre tid. Bara för att ge er en uppfattning om detta: Min teori, som rådgivare, är att toppvinet ska ligga minst tre år, kanske fyra, på sin jästfällning innan det är redo att degorgeras. Hm, fyra år, och projektet är bara drygt sex år. Klart vi är långt, väldigt långt, från projektets fulla potential.
Flera parametrar
Bortsett från att det tar tid att göra de här vinerna ska i framtiden flera parametrar utvärderas. Till exempel är druvan solaris det alla springer på i Sverige idag, inklusive vi på Ästad, men det är förmodligen så att det inte är det bästa valet. Kanske just nu, men eventuellt inte om 25 år. Eller är det så att solaris visst är den stora druvan för Sverige, vi ska bara lära oss att tygla den bättre och att blanda den på rätt vis (och då gäller det att hitta druvan/orna den ska mixas med)? Hm, vi vet idag inte hur vi bäst gör ett mousserande vin i Sverige.
”Vet vad vi gör”
Det där sista innebär nu inte att Ästad Vingård och dess rådgivare inte vet vad de sysslar med. Vi är fullständigt på det klara med vad vi gör, var vi står och vart vi vill, och det är det där sista som gör oss ödmjuka inför situationen och projektet. Vore det inte så skulle vi jubla i högan sky över allt som gått så fullständigt spikrakt in i bull’s eye hittills. Vi vet till exempel att våra antaganden om hur man sannolikt bäst hanterar solaris för att få den så snygg som möjligt stämmer; vi vet vilken ek som sitter som hand i handske oavsett om vi talar ekstavar eller 225 liters-fat med inriktning på mousserande respektive stilla vin på solaris i Sverige; vi vet att toppvinet måste ligga lääänge på magen innan det är klart; vi vet att för standardcuvéen räcker det med 18-24 månader; vi vet att vi kommer kunna göra ett ganska snyggt och elegant stilla vin; med mera.
Höjer ribban
Vi har till och med hunnit göra ett halvtorrt tredjevin tre år i rad bara för att nu efter vårt senaste möte (häromveckan) bestämma oss för att lägga ner den produkten. Varför? Jo, den är nu så svag i förhållande till gårdens riktiga viner att det känns fel att ens fundera på att göra den. Det där sista kan säkert förvåna en och annan som på gården provat det här vinet (Ästad Vingård solaris halvtorrt), eller som kommer prova sista (sista, inte senaste) årgången 2016 i sommar – de flesta har blivit positivt överraskade. Jodå, vinet är inte urkass på något vis, det är bara det att, som sagt, de andra är mycket bättre. Vi höjer helt enkelt ribban, till glädje för oss själva och, hoppas jag, Vinsverige.
Årgången 2016
Årgången 2016, som vi har att arbeta med nu, är, nästan, den första riktiga skörden på gården – så känns det, nästan alltså, jag är övertygad om att vi kommer få se en hel del förändringar de kommande åren allteftersom stockarna blir äldre och rutinerna i källaren sitter som klippan i berggrunden (och, ska tilläggas, precisionen i vingården och skördetillfället förbättras ytterligare). Förhoppningsvis blir årets skörd också hyggligt stor, det gör det så mycket lättare att arbeta vidare – dessutom måste projektet nu också börja producera lite fler flaskor som kan säljas på gården(s restaurang) så att underskottet i vårt glädjefyllda famlande efter framtidens svenska vin blir något mindre.
PS
PS Den som är nyfiken på Ästad Vingård och vinerna där är alltid välkommen dit på besök – det finns till och med utmärkt restaurang, hotell och spa på plats, och den fjärde mars i år arrangeas dessutom #TWWD2017 där, en dag fylld av spännande seminarier under ledning av etablerade vinmakare och producenter som Clotilde Davenne, Simone Rings, Louis Sipp och Giovanni Folonari.
Musik
Sagt och gjort och det ledde i nästa steg till att en svensk importör kopplades in och för att göra en lång historia kort har nu, några år senare, Systembolaget köpt in två av vinerna från det där ”måste-projektet”.
Viña Vik och dess ägare Alexander Vik har som mål att göra Sydamerikas bästa vin. Det tog norrmannen två år, med start 2004, att hitta rätt plats, som visade sig vara en hel dal (!) i Cachapoal ett par timmar söder om Santiago.
”Platsen”, Millahue (betyder ”plats med guld”), är gigantisk och när den väl var utvald vidtog det dryga arbetet med att studera de geologiska och klimatologiska skillnaderna och förutsättningar och att välja ut rätt rotstockar och druvsorter med mera för varje fält/förutsättning. Till sin hjälp för det här arbetet hade Alexander Vik inte bara Patrick Valette utan också Jean-Pierre Mercier (känd druvgubbe för er som har nollkoll på livets väsentligheter). Idag är cirka 500 hektar planterade med Bordeaux-druvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och carmenere (ursprungligen från Bordeaux) samt syrah. Svala havsbrisar som drar fram genom den egna dalens raviner bidrar till att ge vinerna fräschör och det holistiska synsättet som gården drivs efter bidrar till en rik fauna i den lilla sjö och skog som finns på anläggningen. Cirka 300 personer sysselsätts här.
Det är ingen överdrift att Viña Vik är en fransk, ja rent Bordeauxsk vingård i Chile. Druvsorterna är de samma, odlingsdensiteten likaså (mellan 7000 och 10 000 stockar/ha, ofta beskurna i Guyot) och man arbetar med grönskörd och annat och avseende vinmakeriet bär det också sina spår av Bordeaux. Handskörd, nogsamt urval vid skörden, fem-sex dagars kallmacering vid 8+, fem överpumpningar per dag under jäsningen och därefter en till två veckors macerering. Ekfaten kommer från Frankrike och Bordeaux (Séguin-Moreau, Demptos, Sylvain…) och vinerna lagras mellan 18 och 24 månader på ek, med omdragning var tredje månad.
Eftersom vin per europeisk (mm) legal definition måste vara gjort på jäst druvmust – i annat fall måste produkten kallas något annat, som ”fruktvin” eller ”dryck gjord på vinbas” – blir det en pleonasm att än en gång förtydliga saken i en innehållsförteckning, och vad svavlet anbelangar ska det enligt lag också framgå av etiketten att produkten innehåller just det, med andra ord en pleonasm även det.
När Andrea nu får det här amerikanska priset är det ett uttryck för att hennes rykte idag vida nått utanför (nya) hemlandets gränser – noterbart är kanske att Andrea föddes, växte upp och utbildade sig i Kalifornien; i Sydafrika hamnade hon sedan hon och Chris träffats i franska Rhônedalen, där båda befann sig för förkovrans skull – och att sydafrikanska vinbibeln Platter’s Guide varit rätt på det då den vid ett flertal tillfällen på senare år utsett Mullineux till Sydafrikas bästa producent och flera av Andreas viner till bäst i sin klass. vinifierat faller in i hyllningskören: Grattis, Andrea!
att Niklas Jörgensen år ut och år in strävsamt fortsätter trycka ur sig initierade texter med stark nördvarning om Madeira, alltså bara Madeira (fattar ni?), måste man utgå från att uppmuntran av det här slaget är välkommen, och i övrigt gäller att ni snarast ska surfa in på Niklas utomordentligt utomordentliga och underhållande sida och ta reda på varför han fick priset och inte vinifierat – kanske hade juryn ändå en poäng i sitt val, surt men sant. Sist men inte minst: Stort grattis till vår högt värderade kollega, Niklas Jörgensen och
Hur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.
En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.
Det är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.