Fulvinerna: priset största boven

Gårdagens Uppdrag granskning fokuserar på de usla villkoren hos en producent i Sydafrika. Detta har lett till att inte bara det företagets produkter utan rent allmänt vin från Sydafrika ställts i skamvrån. Men problemet är inte landet utan priset.Taggtråd vingårdDet är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.Taggtråd vingårdSist men inte minst: Många menar att det bästa man som konsument kan göra är att fortsätta stötta den som utnyttjar andra, därför att i sinom tid blir det bättre. I själva verket finns det ytterst få fall som stödjer den tesen. Däremot finns det otaliga exempel på att förändring åstadkommits snabbt när den som utnyttjar sett sin egen reveny minska eller rent av hotas. För övrigt: inget nytt under solen.nominerade-dryck-matbloggsp

Läs mer här om vad det kostar att producera vin och vad det är skäligt att du betalar.

vinfierat nominerad till Årets dryckesblogg!

För andra året i rad har vinifierat nominerats till Årets dryckesblogg! Bakom nomineringen står Matbloggpriset, som verkar vara något slags ideellt, varför man förmodligen inte kan räkna med någon fet check om man mot förmodan vinner. Lite rip off där, känns det som. Å andra sidan är det förstås en ära att alls vara påtänkt så vinfierat tänker trots det snålt tilltagna priset inte göra en Wassberg eller Sartre utan accepterar inte utan viss stolthet nomineringen. Må nu bästa blogg vinna och skulle det bli så att något går fel så att någon av de båda andra nominerade vinner så är väl det nästan okej det också.nominerade-dryck-matbloggspHade idag tänkt spela lite Cowboy Junkies men med tanke på nomineringen ovan får det bli lite New York Dolls-nostalgia istället så alla kan falla in i en glad och munter dans med inslag av trans.

Fulviner, aktivister & snömos

Om inte själva grundproblemet var så allvarligt skulle den nu pågående diskussionen kring Systembolagets försäljning av vissa sydafrikanska viner vara en fars. Det hela började häromdagen med att Systembolags-personal protesterade mot att arbetsgivaren saluför viner från en producent vars medarbetare (vid flera tillfällen) bett sina svenska kollegor om hjälp för att få till stånd förbättringar i sina arbetsvillkor. Systembolagets utsända svarade då att företaget inte ägnar sig åt utrikespolitik. Som om etiska eller kanske snarare oetiska affärer i sig tvångsmässigt skulle vara utrikespolitik, och som om den som saluför varan inte har något eget ansvar eller kan fatta egna beslut oberoende av det världspolitiska läget.

Farsartat

Ändå mer farsartat blir det på importörens hemsida. Tydligen har denna känt sig så utpekad och orättvist behandlad att den låtit sin för ändamålet anställda etiska talesman skriva till alla som besöker sidan i eventuell upprördhet. Av texten framgår att importörens främsta försvar för sina påstått oetiska affärer är att det finns andra som är värre.

I samma farsartade anda förklarar vidare importörens CSR-ansvariga, som det heter, att vi kan göra skillnad genom att välja Wieta-märkta viner, och nämner i samma andetag att det utpekade företaget är Wieta-märkt, och fortsätter med att beklaga sig över att det här är femte gången sedan 2012 som den sydafrikanska fackföreningen CSAAWU ”med hjälp av Afrikagruppernas kampanj för rättvis handel” ropar på hjälp, eller ”vänder sig till pressen” som det blir i en pressad CSR-ansvarigs text när denne menar ”djävlas med oss”. Som pricken över i skriver importören kanske med en blinkning till alla som gillar konspirationsteorier, att det här ingår som ”en del i ett större program” med målet att uppmärksamma ” de många gånger svåra och utmanande villkoren för lantarbetare i syd”. ”Tanken är god och vi verkar också för förändring, men på andra sätt,” heter det vidare. Exakt vad det där sista skulle innebära framgår dock inte.

Fulviner

Fulviner i allmänhet och de ovan nämnda har flera gånger uppmärksammats här. Alla inblandade duckar alltid och hänvisar till att de vet bäst hur man ska komma till rätta med problemen och de arbetar på det, men det tar tid. Såvitt går bedöma är det inte mycket de bidragit med för att förbättra något överhuvudtaget. Om inte annat är de sydafrikanska arbetarnas ständiga rop på hjälp talande. I alla fall för vissa av oss.

Nu är det rimligtvis så att den som tjänar pengar på det här har svårt att självmant vidta åtgärder som påverkar den egna intjäningsmarginalen eller sänker försäljningsvolymen – något som kan inträffa om priset höjs. Med andra ord måste någon annan än producenten eller importören agera här, för från dessa kan vi blott förvänta oss mer snömos.

Konsumentens ansvar

Kvarstår konsumenten, du och jag, som kan låta bli att köpa billiga, icke fairtrade-märkta viner från Sydafrika och andra delar av världen där vi kan misstänka att människor och miljö betalar priset när vi inte gör det.

Systembolaget

Egentligen borde även Systembolaget kvarstå, men det har vid upprepade tillfällen visat att det inte är berett att agera för att lotsa fulvinerna mot mer etiskt farbara vatten. Ett tips: sätt er ner, Systembolaget, importören och producenten till de just nu utpekade vinerna, och diskutera kring hur ni gemensamt kan vända detta till något bra. Till exempel genom att producenten omgående tillmötesgår de mest akuta av arbetarnas/fackföreningens krav, bland annat bättre lön, samtidigt som importören, och därmed Systembolaget, höjer priset på vinet för att garantera producentens marginal då omkostnaderna på hemmaplan höjs. Detta leder till att konsumenten får betala ett något högre pris, vilket den förhoppningsvis kommer acceptera om den blir informerad om varför priset just gick upp. Den ängsliga importören och den inte helt trovärdiga producenten kan dessutom göra stor sak av att faktiskt ha gjort något gott på riktigt.

Övriga fulviner

Vad gäller övriga producenter och importörer av fulviner, och ytterst Systembolaget som saluför vinerna utan knot, ska så klart en liknande diskussion öppnas avseende sortimentets alla fulviner. Den som vill ha en billig fylla kan supa till på sprit som produceras under andra omständigheter och inte drabbar arbetare och miljö på samma vis, och den som vill vara korrekt mot allt från sweatshopsarbetande barn till misshandlade grisar får tillfälle att agera korrekt också mot arbetare och miljö i vinsammanhang.

Läs mer här: Upproret på Robertson, Industrial Action at Robertson Winery, CSAAWU och strejken 2012/13, Skandalen med vinskandalen, Svartas löner höften av vitas hos vinleverantör. Tidigare inlägg och debattinlägg om fulviner i mycket litet urval: Vingårdsarbetare livsfarligt yrke, vin livsfarligt?Replik Skånskan.

2014 vs 2015, renhet, bedömningar & årgångar

Årgångstabeller är allt som oftast gjorda i någons syfte och fortfarande i nådens år 2016 går vinbedömare på enkla tricks som primörprov från preppade fat och dito batchar. Att primörprov läggs tillrätta borde knappast förvåna någon, men tycks ändå göra det, och även om det nu inte skulle göra det bedömer många hela årgångar utifrån de här proverna. Nåja, det får vinbusinessen att rulla och ger oss något att tala om, som årgångarna 2014 och 2015 i Frankrike ställda mot varandra.IMG_1512Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.IMG_1585År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.IMG_1268Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.IMG_0598Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.bildAffärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.IMG_1662Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.

Musik på det.

Clos Pegase lyfter igen

Har av olika skäl kommit att besöka Clos Pegase i Napa Valley några gånger de senaste åren. Här talar vi om en riktig klassiker som inrymmer både en fin kärlekshistoria, unik arkitektur och viner av bästa snitt, men som kommit på lätt dekis och nu är på väg tillbaka till de högsta höjderna.img_1849Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.img_1858Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.img_1861I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)img_1859Pegase.img_1873

Horses.img_1874

Ponny.img_1872

Riders.img_1899

Crazy horse.img_1860

Eko bäst för business

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou har efter många och men bestämt sig för att certifiera sig ekologiskt. Också. Sedan tidigare är gården ”Terra Vitis”, alltså en certifiering för hållbart jordbruk, och i allt väsentligt arbetar man redan ekologiskt. Skälet till att Brescou nu tar steget fullt ut är rent kommersiellt. ”Terra Vitis” och andra certifieringar för hållbart jordbruk räknas liksom inte.IMG_1651Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.IMG_1658

Avseende Domaine de Brescou har gården valt att stanna kvar som ”Terra Vitis” och komplettera med det ekologiska certifikatet. Det som talade mot detta var att det blir två klassificeringar att betala för – å andra sidan, bedömde ägaren till min glädje, är det värt den extra pengen för att komplettera eko-certifikatet så hela verksamheten omfattas av de kontroller och regelverk som gården nu frivillig underställer sig.Domaine de Brescou lobster

Ni som redan har koll på Domaine de Brescou vet att producenten sedan några år också sätter ut vinernas totala svavelinnehåll på etiketten. Ytterligare en garanti för konsumenten, som genom svavelhalten kan få en idé om hur rent producenten arbetar – såväl i vingård som i källare.IMG_2248

I Sverige hittar vi (i beställningssortimentet) tre viner från Domaine de Brescou: Rosévinet ”Fleur d’Eté”, vitvinet ”Chardonnay”och rödvinet ”Carisma” (carignan-stukat) (OBS! årgångarna på SB:s sida är fel, samtliga är yngre årgångar). När etikettproblematiken löst sig för toppvinet ”Chateau de Brescou” (grenache-dominerat) (läs mer här) kommer även det att finnas att beställa.

Skörden 2016

Nu drar skörden igång lite varstans och vi kan blicka fram emot ett par månaders idogt arbete i norra halvklotets vingårdar. Den som är det minsta insatt vet förmodligen redan att det inte är så fagert överallt – å andra sidan: när var det fagert överallt senast i världshistorien?IMG_1867Kanske värst har odlarna i norra Frankrike drabbats. Förödande vårfrost följdes av än värre hageloväder och, till följd av fortsatt ostadigt väder, erövrade snart mjöldaggen mildiou vinfälten. Dels därför att vädret var gynnsamt för svampangreppen, dels därför att det var svårt att hinna skyddsbehandla vinstockarna mellan de snart sagt ständiga regnen under sommarens första del.IMG_1852

Således kan vi vänta oss små skördar från områden som Loire, Chablis och Champagne, för att nämna några. Detta är dock nu inte samma sak som att det blir dåligt. Eller jo, där mjöldaggen fått herraväldet blir det skräp, i många delar av Champagne till exempel och hos många som försökt skydda sig utan systemiska produkter. Hos andra, de som lyckats hålla mjöldaggen stången (med eller utan systemiska medel), kan det bli makalöst fina skördar. Den som söker, kommer finna guld från norra Frankrike 2016, och den som slarvar blir helblåst.IMG_1846

I de södra delarna av Frankrike och andra varmare delar av landet har vi inte alls sett samma besvärliga väder och kan närmast se fram emot en ”normal” skörd. Återkommer om detta då vi är i full gång på de gårdar jag arbetar med direkt eller indirekt.FullSizeRender

PS Från USA kan jag rapportera att allt ser bra ut på Red Mountain i Washington State och att man på de flesta håll i Kalifornien talar om en ”normal medel-skörd”, alltså medelstor och tämligen bra och vad det verkar lätthanterad. För andra året i rad startade man på flera håll i Napa Valley med sauvignon blanc redan i förra veckan.

Ästad Solaris Mousserande

I dagarna lanserar Ästad Vingård sitt första mousserande vin. Understrykas ska, att det fortsatt handlar om ”prototyper”. Möjligen kan det halvtorra vin som tidigare lanserats – ett från 2014 och ett från 2015 – ses som ett någorlunda färdigt dito. Avseende det torra, ekade vinet och det/de mousserande är det en bra bit kvar. Bara en sådan sak som att det ännu står skrivet i stjärnorna hur lång tid vinet bör få på mage, alltså tid för andra jäsningen och den därefter följande lagringen tillsammans med jästen. Vinet som nu släpps har fått något år men försök pågår fortsatt och kommer pågå upp till gissningsvis fyra år med andra delar av årgången 2014. Ja, ni har förstått: det här tar tid.IMG_1697Nog av. Hur är vinet som nu släpps? Sanningen att säga har vi i dagarna provat det vinet – ett torrt, mousserande, utan ek – och ett par varianter av det, i olika grad ekade. Utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att hågen just nu står åt en av de varianter som gjorts vid sidan om huvudspåret. Dessutom är det inte otänkbart alls att tiden på mage måste/bör vara längre. Med andra ord är det nya, mousserande vinet inte liktydigt med det som komma skall. Oavsett det är det så klart ett mycket intressant vin att prova.IMG_1693Många försöker bygga på sina solaris- och andra hybridviner så mycket de kan. Här har vi snarast gjort motsatsen och om ni frågar mig, som förstås har ett egenintresse i detta, är det rätt väg att gå. Framöver ska det mousserande undan för undan byggas på tills det hittar en form som ger mer utan att elegansen och finessen försvinner. En svår balansgång, som, det är jag övertygad om, vi, eller rättare sagt gården, kommer lyckas med.FullSizeRenderDet första mousserande vinet som släpps från Ästad Vingård är rent, snyggt och elegant. Frisk syra som ger bra tryck i gom och svalg utan att på något vis sakna balans, dock inget för lipsillar och sockerdrickadrickare. Ett vin för vuxna. Svårt tro det är solaris eller att vinet gjorts i Sverige. Hygglig frukt och kropp. Ett måste för vinnörden i allmänhet och för den som vill följa utvecklingen av vin i Sverige i synnerhet. Spännande också att se hur vinet utvecklas på flaskan de kommande två-tre åren. Och än mer spännande att prova de versioner som i skrivande stund får mer tid på mage och de årgångar som ligger framför oss. Kom ihåg att Ästad hittills haft att arbeta med unga stockar och inte haft ett enda ”normalt” år. På tal om det så ser 2016 okej ut även om de på plats gnäller över liten skörd, men inget ont utan att det har något gott med sig.

Stelbent blir lätt hänt valhänt

Det är sällan lätt att vara rigid utan att i längden riskera att framstå som aningen fånig. I dagarna lät Systembolagets etikettgranskare meddela Domaine de Brescous svenska importör, att det nya vinet, Château Brescou, inte får säljas i Sverige om inte baksidesetiketten åtgärdas. Där återfinns nämligen ordet ”bio” och det får inte stå på etiketten om inte vinet är ekologiskt certifierat.bildOrdet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också Domaine de Brescous viner i Sverige så om Brescous nya ”Château-vin” nekas plats i Systembolagets beställningssortiment finns det ändå att köpa i Sverige. Och det kommer finnas på restauranger.

Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!