Understundom efterfrågas en innehållsförteckning på vin. Sannolikt vet den som efterfrågar inte riktigt vad den talar om, för vad kan väl en innehållsförteckning tänkas innehålla? ”Innehåll: jäst druvmust och sulfit”?
Eftersom vin per europeisk (mm) legal definition måste vara gjort på jäst druvmust – i annat fall måste produkten kallas något annat, som ”fruktvin” eller ”dryck gjord på vinbas” – blir det en pleonasm att än en gång förtydliga saken i en innehållsförteckning, och vad svavlet anbelangar ska det enligt lag också framgå av etiketten att produkten innehåller just det, med andra ord en pleonasm även det.
Tillsatser
Nu kan någon invända ”men alla andra tillsatser då???”. Ja, vilka tillsatser? svarar vi då med en motfråga. Lagligt gjorda kvalitetsviner innehåller just jäst druvmust och sulfit. De kan även innehålla tillsatt syra eller till exempel koncentrerad druvmust som används för att ge vinet mer fräschör (syran) eller sötma (druvmusten). Det är alltså fortsatt naturliga tillsatser, men förvisso likväl tillsatser, och det kan man för all del tycka ska framgå av etiketten, vilket det inte gör idag. Där kan vi hoppas på en ändring.
I övrigt då? Kanske har jag missat något här men jag tror inte det. Det finns förvisso en del saker man kan tillsätta ett vin, som färg- och aromämnen, men då är produkten enligt europeisk lag inte längre legal och vi kan väl ana oss till att den som gör en illegal produkt knappast frivilligt skyltar med det på sin etikett, varför en mer detaljerad varudeklaration inte gör någon större skillnad där heller.
Livsberättelse
Nu ska sägas att det de flesta sannolikt egentligen efterfrågar i sitt krav på innehållsförteckning snarare är en livsberättelse för vinet i fråga. Alltså ungefär som om man avseende ICA:s saft (som vanligtvis innehåller bland annat färg- och aromämnen och socker och andra tillsatser) eller dito morotsjuice (som vanligen innehåller morotsjuice) skulle kräva information om varifrån vattnet i saften kommer och en analys av detta (alltmer vatten innehåller spår av mediciner och bekämpningsmedel) eller en förteckning över hur fältet där moroten vuxit behandlats det senaste året avseende gödnings- och bekämpningsmedel samt om några processhjälpmedel används i förädlingsprocessen, till exempel klarningsmedel eller filter.
Det där är rimligt att man som konsument ska få veta. Dock är det viktigt att understryka att det är just en livsförteckning över produkten vi talar om, eller möjligen ett historiskt produktionsschema, och inte en innehållsförteckning i sig. Det där med att vin kan innehålla vad som helst för det finns inga regler eller kontroller är desinformation som kan leva vidare enbart därför att en massa femtekolonnare i vinvärlden springer benen av sig för att sprida någon annans agenda.
Maria McKee. Libertines. Tanya Donelly.
När Andrea nu får det här amerikanska priset är det ett uttryck för att hennes rykte idag vida nått utanför (nya) hemlandets gränser – noterbart är kanske att Andrea föddes, växte upp och utbildade sig i Kalifornien; i Sydafrika hamnade hon sedan hon och Chris träffats i franska Rhônedalen, där båda befann sig för förkovrans skull – och att sydafrikanska vinbibeln Platter’s Guide varit rätt på det då den vid ett flertal tillfällen på senare år utsett Mullineux till Sydafrikas bästa producent och flera av Andreas viner till bäst i sin klass. vinifierat faller in i hyllningskören: Grattis, Andrea!
att Niklas Jörgensen år ut och år in strävsamt fortsätter trycka ur sig initierade texter med stark nördvarning om Madeira, alltså bara Madeira (fattar ni?), måste man utgå från att uppmuntran av det här slaget är välkommen, och i övrigt gäller att ni snarast ska surfa in på Niklas utomordentligt utomordentliga och underhållande sida och ta reda på varför han fick priset och inte vinifierat – kanske hade juryn ändå en poäng i sitt val, surt men sant. Sist men inte minst: Stort grattis till vår högt värderade kollega, Niklas Jörgensen och
Hur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.
En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.
Det är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.
Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.
I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)
Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.
