Sprang för några år sedan på Patrick Valette hos Jean Bouchon i Chile. Han var där för att ge lite råd om vingårdsskötseln och vinifieringen, jag för att blenda ett vin. Vi hade väl lite löst koll på varandra, jag mest på honom. Han tillhörde ägarkretsen och var den som gjorde vinerna på Château Pavie till dess slottet såldes och kom att göra viner så koncentrerade och maffiga att Parker gick i spinn av lycka och Jancis Robinson tog sig för pannan. Själv tyckte jag ”nya” Pavie var bra, låt vara att det tappat personligheten och blivit ett i raden av power-viner. Däremot rådde ingen tvekan om vilken vinmakare jag tyckte gjort det styvaste jobbet: vem som helst kan maka kraft, få kan skapa elegans. Patrick kan det där sista, och han, som tillhör en fransk-chilensk familj och stoltserar med dubbelt medborgarskap, berättade att han nu bland annat arbetade med ett oerhört spännande projekt med skandinavisk anknytning, ett projekt jag bara var tvungen att besöka och lära mig mer om.
Sagt och gjort och det ledde i nästa steg till att en svensk importör kopplades in och för att göra en lång historia kort har nu, några år senare, Systembolaget köpt in två av vinerna från det där ”måste-projektet”.
Viña Vik och dess ägare Alexander Vik har som mål att göra Sydamerikas bästa vin. Det tog norrmannen två år, med start 2004, att hitta rätt plats, som visade sig vara en hel dal (!) i Cachapoal ett par timmar söder om Santiago.
”Platsen”, Millahue (betyder ”plats med guld”), är gigantisk och när den väl var utvald vidtog det dryga arbetet med att studera de geologiska och klimatologiska skillnaderna och förutsättningar och att välja ut rätt rotstockar och druvsorter med mera för varje fält/förutsättning. Till sin hjälp för det här arbetet hade Alexander Vik inte bara Patrick Valette utan också Jean-Pierre Mercier (känd druvgubbe för er som har nollkoll på livets väsentligheter). Idag är cirka 500 hektar planterade med Bordeaux-druvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och carmenere (ursprungligen från Bordeaux) samt syrah. Svala havsbrisar som drar fram genom den egna dalens raviner bidrar till att ge vinerna fräschör och det holistiska synsättet som gården drivs efter bidrar till en rik fauna i den lilla sjö och skog som finns på anläggningen. Cirka 300 personer sysselsätts här.
Det är ingen överdrift att Viña Vik är en fransk, ja rent Bordeauxsk vingård i Chile. Druvsorterna är de samma, odlingsdensiteten likaså (mellan 7000 och 10 000 stockar/ha, ofta beskurna i Guyot) och man arbetar med grönskörd och annat och avseende vinmakeriet bär det också sina spår av Bordeaux. Handskörd, nogsamt urval vid skörden, fem-sex dagars kallmacering vid 8+, fem överpumpningar per dag under jäsningen och därefter en till två veckors macerering. Ekfaten kommer från Frankrike och Bordeaux (Séguin-Moreau, Demptos, Sylvain…) och vinerna lagras mellan 18 och 24 månader på ek, med omdragning var tredje månad.
Nu är inte Viña Vik bara en gigantisk och ambitiös vingård, det är också en förstklassig restaurang och ett finfint hotell, och utöver vin, mat och sömn erbjuder gården promenader på hästryggen, cykelturer med mountain bike, vandringar med mera.
Den som nu inte kan åka till Chile och förlusta sig på Viña Vik kommer i höst åtminstone få chansen att prova ett par av gårdens omtalade och alltmer hyllade viner (nu senast 95 p för Millahue 12 och 91 p för ”lill-vinet” Milla Cala av James Suckling (Milla Cala fick nyligen också guld i Concours Mondiale i Bryssel) och precis före årsskiftet fick årgången 11 av samma vin 96 p av Michael Franz). I september släpps drygt 300 flaskor av ”lill-vinet” Milla Cala 2011 för runt 300 sek och i november kommer fin-vinet Millahue 2011 för 900 pix. Häng på låset.
Susana Saez y Los Peñis de Cecil Gonzalez. Nationalskalden Neruda tolkad i Bogota. Hoola Bandola Band sjunger om Victor Jara. En liten latinsk kick med Cal Tjader. Los Kjarkas hörs ända till Chile när de stampar igång Munasquech. Och här dyker en lätt paranoid klassiker med Mikael Ramel upp utan att ha ett dugg med posten att göra: Artificiell Prana.
Eftersom vin per europeisk (mm) legal definition måste vara gjort på jäst druvmust – i annat fall måste produkten kallas något annat, som ”fruktvin” eller ”dryck gjord på vinbas” – blir det en pleonasm att än en gång förtydliga saken i en innehållsförteckning, och vad svavlet anbelangar ska det enligt lag också framgå av etiketten att produkten innehåller just det, med andra ord en pleonasm även det.
När Andrea nu får det här amerikanska priset är det ett uttryck för att hennes rykte idag vida nått utanför (nya) hemlandets gränser – noterbart är kanske att Andrea föddes, växte upp och utbildade sig i Kalifornien; i Sydafrika hamnade hon sedan hon och Chris träffats i franska Rhônedalen, där båda befann sig för förkovrans skull – och att sydafrikanska vinbibeln Platter’s Guide varit rätt på det då den vid ett flertal tillfällen på senare år utsett Mullineux till Sydafrikas bästa producent och flera av Andreas viner till bäst i sin klass. vinifierat faller in i hyllningskören: Grattis, Andrea!
att Niklas Jörgensen år ut och år in strävsamt fortsätter trycka ur sig initierade texter med stark nördvarning om Madeira, alltså bara Madeira (fattar ni?), måste man utgå från att uppmuntran av det här slaget är välkommen, och i övrigt gäller att ni snarast ska surfa in på Niklas utomordentligt utomordentliga och underhållande sida och ta reda på varför han fick priset och inte vinifierat – kanske hade juryn ändå en poäng i sitt val, surt men sant. Sist men inte minst: Stort grattis till vår högt värderade kollega, Niklas Jörgensen och
Hur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.
En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.
Det är välkommet att vinkonsumenten äntligen reagerar. I praktiken är det ingen skillnad på omoraliskt billigt vin och andra varor som produceras och säljs för omoraliskt låga priser. Både miljövänligt jordbruk och hög moral i form av skäliga villkor för medarbetarna kostar. Men hellre än att ställa ett enskilt land i skamvrån bör alla misstänkt billiga viner undvikas.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.