I dagarna lanserar Ästad Vingård sitt första mousserande vin. Understrykas ska, att det fortsatt handlar om ”prototyper”. Möjligen kan det halvtorra vin som tidigare lanserats – ett från 2014 och ett från 2015 – ses som ett någorlunda färdigt dito. Avseende det torra, ekade vinet och det/de mousserande är det en bra bit kvar. Bara en sådan sak som att det ännu står skrivet i stjärnorna hur lång tid vinet bör få på mage, alltså tid för andra jäsningen och den därefter följande lagringen tillsammans med jästen. Vinet som nu släpps har fått något år men försök pågår fortsatt och kommer pågå upp till gissningsvis fyra år med andra delar av årgången 2014. Ja, ni har förstått: det här tar tid.
Nog av. Hur är vinet som nu släpps? Sanningen att säga har vi i dagarna provat det vinet – ett torrt, mousserande, utan ek – och ett par varianter av det, i olika grad ekade. Utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att hågen just nu står åt en av de varianter som gjorts vid sidan om huvudspåret. Dessutom är det inte otänkbart alls att tiden på mage måste/bör vara längre. Med andra ord är det nya, mousserande vinet inte liktydigt med det som komma skall. Oavsett det är det så klart ett mycket intressant vin att prova.
Många försöker bygga på sina solaris- och andra hybridviner så mycket de kan. Här har vi snarast gjort motsatsen och om ni frågar mig, som förstås har ett egenintresse i detta, är det rätt väg att gå. Framöver ska det mousserande undan för undan byggas på tills det hittar en form som ger mer utan att elegansen och finessen försvinner. En svår balansgång, som, det är jag övertygad om, vi, eller rättare sagt gården, kommer lyckas med.
Det första mousserande vinet som släpps från Ästad Vingård är rent, snyggt och elegant. Frisk syra som ger bra tryck i gom och svalg utan att på något vis sakna balans, dock inget för lipsillar och sockerdrickadrickare. Ett vin för vuxna. Svårt tro det är solaris eller att vinet gjorts i Sverige. Hygglig frukt och kropp. Ett måste för vinnörden i allmänhet och för den som vill följa utvecklingen av vin i Sverige i synnerhet. Spännande också att se hur vinet utvecklas på flaskan de kommande två-tre åren. Och än mer spännande att prova de versioner som i skrivande stund får mer tid på mage och de årgångar som ligger framför oss. Kom ihåg att Ästad hittills haft att arbeta med unga stockar och inte haft ett enda ”normalt” år. På tal om det så ser 2016 okej ut även om de på plats gnäller över liten skörd, men inget ont utan att det har något gott med sig.
Ästad Solaris Mousserande
Svara
Ordet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också
Som vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.
Patetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.
Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.
Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.
Framgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.
Så här säger Systembolaget om vinet ”Fruktig, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av gröna äpplen, päron, citron och mineral. Serveras vid 8-10°C till rätter av fisk och skaldjur.”.
Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.
En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på 
känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.
vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på 
Vinet