Efter gårdagens inlägg om ”Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler” har minst en HR hört av sig och bett er utsände på de dansanta kännarnas välvalsade och välsteppade
parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:
1.Förse framförallt dig själv och i förekommande fall även dina gäster med ett glas bubbel, gärna från Marie Menger-Krug eller Clotilde Davenne.
2.Starta grammofonen och sätt på ett vax som får det att spritta i benen. Vi föreslår här 
twistskålstwisternas twist ”Pop opp i topp” med Lill-Babs och Tore Skogman.
3.Höj volymen.
4.Höj volymen.
5.Börja twista vilt med det fyllda glaset i ett fast grepp.
6.Efter en liten stunds vilt twistande ska twistskålens stormästare utropa ett högt och ljudligt ”Skål!”, varpå alla dansande svarar ”Skål!” innan de höjer sina glas och tar en lite smutt utan att för den skulle göra avkall på rytm och tempo.
7.Börja om från punkt 4 och repetera till dess vinet eller sången tar slut.
8.När låten tagit slut, börja om från punkt 1 till dess sällskapet utmattat och lyckligt sjunker ner i de för ändamålet i förväg förberedda fåtöljerna, stolarna, sofforna och annat sittbart med ett ljudligt ”åh, det måste vi göra om någon gång!”.
Twistskålens historia
Många tror att twistskålen är ett modepåhitt från Sam Cookes och Chubby Checkers dagar eller att det skulle vara något som bara dansades på Lyckliga gatan. Inget kunde
vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.
På 1700-talet blev ”Yé-yé twist d’Alexandre le Grand” en mycket populär dans vid det franska hovet och det var där drottning Marie (Lesczynska), Ludvig XV:s gemål, kom på 
den briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.
För att göra en lång historia kort är det alltså Alexander den Store, drottning Marie och Tony Irving vi ska ha i åtanke då vi kastar oss ut i en vildsint twistskål (eller skåltwist som Churchill kallade det, precis som han inledningsvis gjorde v-tecknet på fel håll varmed han sig själv ovetandes gav världen fingret på klassiskt brittisk vis med inte en utan två fingrar; Churchill lär f ö ha varit en hejare på att twistskåla, eller i hans fall skåltwista, något han själv berättar om i volym 4 i sina memoarer, sidan 345, kapitlet ”Twist and shout!”).
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
En del har kanske mer sådär en passant funderat över det genialiska i att sno titeln ”Judgement of Paris” från de gamla grekiska sagorna och mer närvarande över om det nog inte trots allt var något fuffens med den där provningen. Tja, till att börja med är sällan vinprovare hälften så bra som de själva tror, och om de får prova mer mogna och/eller välutvecklade saker jämsides med mer strama och eleganta varianter springer majoriteten på det lättillgängliga – det är för övrigt det som förklarar att väl mogna år alltid hyllas i sin ungdom, som nu 2015 (vilket, märk väl, inte alltid är fel). Det som hände 1976 var att utmärkta viner från USA med en mer tillgänglig sida ställdes mot purunga, mer svårspelade godingar från bland annat Bordeaux.
Juryn bestod av allt från provare som kunde det här med elegans, grundkvalitet och potential, sådana som trodde att de kunde det och sådana som varken kunde eller hade lust att kunna. Inte så konstigt att USA vann, i så väl röda som vita klassen. En del jury-medlemmar försökte ändra sina betyg i efterhand och flera menade att allt inte gått rätt till. Dumheter. Det är så det blir det när man vill vara något man inte är.
Idag, då vinvärlden krympt och mognat, är det inte så konstigt att det som skedde 1976 i Paris skedde, och det är inte konstigt att jänkare och andra emellanåt vinner över de fantastiska referenserna från Frankrike. Avseende de internationella domarpanelerna vill er utsände i de inte alltid helt pålitliga bedömarnas grumliga synvinklar säga, att, utifrån 30 års vana av internationellt jury-arbete (
Judgement of Paris 1976, 40 år sedan i år. Vann på den vita sidan gjorde Chateau Montelena Chardonnay 1973. För er som är nyfikna på det här vinet så finns det i Sverige – i en yngre upplaga, sagt till er som är tappade bakom en vagn – och inte nog med det, här finns även den röda varianten av Montelena. Båda gjorda i samma med dagens mått mätt strama stil som då – Chateau Montelena är en av får producenter som aldrig fallit in i powerskolan. Vinerna:
Man kan fråga sig hur det kunnat bli så här och det gör så klart även tävlingsledningen trots att den, rimligtvis, är medveten om vilka pengar den fått i både egen och officiell ficka, och att det är just de pengarna som avgjort saken. Nu står de där med eftertankens kranka blekhet skinande på sina fordom så rosenröda och runda kinder och försöker menande säga, att alla producenter kommer få sätta upp stånd gratis längs tourens vägar, varför allt kommer ordna sig till det bästa. Dessutom, säger de, aningen räddhågat och uttalat defensivt, till fransk vinpress, att de inte alls kommer nämna det chilenska vinet vid namn.
Lite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.
Men kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.
Musik:
Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.
Innebär en sådan här tidig start på säsongen att det blir tidig skörd? Nej, det går inte att dra några slutsatser av en tidig knoppning. Ofta infaller blomningen vid ungefär samma datum oavsett om saven stigit tidigt eller sent – såvida inte vädret är exceptionellt, men det är det sällan i mer varma lägen. Mer avgörande för skördedatumet är vädret mot slutet av säsongen, alltså från det druvorna på allvar börjar ta färg och mogna.
Kort om Abdyika och Valago och vi börjar med den senare: de första provvinerna från 2014 blev inget vidare, som HR:en vet var vädret uselt och odlingen inte alls förberedd på det. 2015 blev allt lite bättre och förhoppningsvis kommer odlingen skötas rätt helt och hållet nu i år. Vinerna från 2015 utvecklas väl. Utmaningen för Valago är att bygga en marknad, att skapa en efterfrågan. Förhandlingar pågår med både ett par stora restaurangkedjor i Bulgarien och kinesiska importörer. Vart det leder återstår att se. Klart är att Valago inte kan räkna med att få fullt betalt för sina viner förrän om ett par år – om allt fortsätter utvecklas väl. De här vinerna finns inte i Sverige.
Enligt 
Det som vinifierat framförallt följt och följer här är användningen av bekämpningsmedel i världens vingårdar. Rapporten från 2008 visar tydligt att i EU illlegala substanser fortsatt används i vingårdar utanför Europa. Enligt en 
Samtidigt är bordsdruvor kanske den frukt som enligt flera undersökningar innehåller mest och flest rester av växtskyddsmedel. Förklaringen är att bordsdruvor är betydlig hårdare drivna än druvor för vinframställning. Många gånger känsliga druvor som odlas med mer vatten, mer gödning och mer bekämpningsmedel. Detta för att druvorna ska se ut på ett sådant sätt att konsumenten väljer dem i butiken.
Ytterligare ett skäl till att innehållet av rester är lägre i vinet är att bonden inte får spruta nära inpå skörden och att flera ämnen, som koppar, elimineras i samband med att jäst och utfällningar faller till botten efter jäsningen. Avseende till exempel koppar är det vanligtvis så att eventuella rester av koppar i vinet kommer från kopplingar och pumpar med koppardetaljer eller koppar som tillsatts vin för att häva en reduktion.
Sist men inte minst och intill tjatig tydlighet: det är det högintensiva vinbruket som kräver vatten, gödsel och mycket växtskydd. Det är vanligtvis också vin sprunget ur storproduktion som i undantagsfall måste behandlas med koppar. Med andra ord ökar risken för rester av bekämpningsmedel med lågt pris.
PS Avseende bordsdruvorna finns det goda skäl att undvika dessa såvida inte tydliga garantier ges för druvornas ursprung och det finns information om hur de odlats och samma sak här: är priset för lågt är det garanterat inte Guds bästa druvor.