Kategoriarkiv: Vinvärlden

Vetenskap: Vin & sång

Publicerat av
3

Mer än en vinproducent spelar musik för sitt vin, både när det jäser och när det senare ligger och mognar på ekfat och amforor. I nästa steg har vi värdar för middagar och liknande tillställningar och restauranger som spelar musik för sina gäster på det att gästen och det som bjuds, och då inte minst vinet, ska bli ett, eller åtminstone erfara ett välbefinnande som vore svåruppnåeligt förutan musiken. På Domaine Rabiega har man gått ett steg till och flyttat ut musikern i vinfältet, och det redan i samband med beskärningen. Tanken är dels att i tid böja det som krokigt ska bli, dels att förgylla vinrankornas växtsäsong med ljuv musik från knopp till skörd. Därför underhåller Timo Räisänen under året Domaine Rabiegas stockar samtidigt som han gör nytta i vingården.

”Vår vinmakare har sagt åt oss att det här är det bästa sättet att göra bra vin och som han rekommenderade oss musik av Timo Räisänen bad vi Timo göra ett par spelningar här,” säger Domaine Rabiegas VD Yohan Adell von Corswant i en kommentar.

Vinmakaren, Lars Torstenson, säger sig vara mycket nöjd med att ha fått den hjälp han bett om i vingården.

”Min känsla har hela tiden varit att vi kan höja nivån på druvorna minst ett snäpp om Timo sjunger låtar som Creep, My Valentine och Lyckliga gatan för dem,” säger Torstenson som understryker vikten av rätt musik vid rätt tillfälle.

”Vi har testat lite tidigare och det har visat sig att vissa artister inte fungerar alls samtidigt som det gäller att hitta rätt låt till druvan och fältet ifråga. Det vi redan vet är druvan grenache verkligen gillar Timos version av Lyckliga gatan, särskilt när han själv är på plats och sjunger den.”

För att på bästa sätt förbereda sin medverkan i arbetsåret på Domaine Rabiega och gårdens ambitioner att höja druvornas kvalitet med hjälp av sång, har Timo Räisänen dels genomgått en kurs i vitikultur på ärevördiga Institut Français des cépages, dels studerat gamla franska chansoner om vin.

”Ska bli spännande att få vara med i hela den här processen från första början, och jag hoppas såklart kunna tillföra något. Man har ju ofta tänkt på att vin smakar bättre med musik till så det är väl egentligen inga konstigheter,” säger Timo Räisänen i en kommentar till det franska kulturmagasinet Les Inrockuptibles som i sitt senaste nummer uppmärksammar Timo och hans insatser för den franska vinnäringen.

En mer detaljerad redogörelse för vad som fungerar med vad kommer att presenteras i höst, efter skörden. Noterbart är att de här försöken med musik i vingården görs i samarbete med och stöd från Conservatoire Musique i Lyon och Institut des Sciences de la Vigne et du Vin.

Clos Dière 2003 vid god vigör

Publicerat av
4

Hade idag nöjet att prova en flaska Clos Dière 2003, som tillbringat de senaste drygt 17 åren i Domaine Rabiegas referenslager. Då det ligger ytterligare ett par hundra buteljer av samma vin i lagret och då tanken är att erbjuda de här flaskorna till franska stjärnkrogar, är det av yttersta vikt att vinet fortsatt inte bara är fräscht utan också himla gott. Så hur var det?Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga  13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.

Ästad Vingård: Efterlängtat vinsläpp & blendning årgång 2021

Publicerat av
4

Drygt tio efter att Daniel Carlsson och jag träffades på Arlanda flygplats för att prata om Ästads satsning på att bli vinproducent, är det nu äntligen snart dags att släppa gårdens första ”riktiga” vin. ”Riktiga” därför att hittills har alla viner som lanserats varit biprodukter och resultat av det intensiva FoU-arbete som bedrivits under snart tio år. Även om sättet gården kommit att arbeta på till största delen överensstämmer med de ursprungliga teorierna och tankarna, har otaliga varianter testats. Detta i syfte att säkerställa att vi inte haft fel eller om det funnits/finns andra sätt att göra det ändå bättre.Bland saker som testats kan nämnas olika typer av stilla vin – Ästad Vingård producerar mousserande viner, det var den ursprungliga tanken och den kvarstår –, olika typer av jäsningskärl, ögonblicket för att tillsätta svavel, test för mest effektiva ryttling och mycket, mycket annat. Men nu, äntligen, efter många års utvecklingsarbete och i det här fallet 36 månader på jästfällningen, är det alltså dags att visa upp det första riktiga vinet, ett årgångsbetecknat, mousserande vin från 2018. Brasklapp: När jag säger ”nu” menar jag fram i höst/slutet på året. Vinet ska nu degorgeras och sedan vila ett halvår sisådär innan det kan börja säljas (dessvärre bara till gårdens restauranggäster).

Hur det smakar? Hur det är? Ja, om vi inte vore nöjda skulle vi inte släppa det som första ”riktiga” vinet. Vad kan man förvänta sig av det? Man kan förvänta sig ett friskt, rent, elegant och läskande vin med lätta anslag av gul frukt och citrus och en läcker lie-karaktär. Värt att nämna är att vinet, trots att det är 100% solaris, inte dras med druvans baktunga sida, den som alltför ofta gör sig påmind och drar ner vinets kvalitet.

Vad väntar nu? Det kommer att komma fler årgångsbetecknade viner framöver. Tanken med dessa är dels att maxa året, dels att skapa en historiebok över svenskt vin och dess årgångar (åtminstone i Halland). Då själva idén är att släppa fram årets enskilda uttryck kommer de här vinerna att skilja sig åt en del. Vid sidan om årgångsvinet kommer det, så småningom, finnas ett ”non vintage”-vin, där tanken snarare är att  hålla en mer kontinuerlig stil över åren, bland annat genom att blanda olika årgångar. Gemensamt för vinerna kommer vara kravet på frisk syra och renhet utan att förfalla till standardiserade önolog-viner, alltså själlösa viner utan personlighet.Ovanstående, beslutet om när årgången 2018 ska släppas, stod också på programmet när jag i veckan var på Ästad för att blenda årgången 2021. Om det sistnämnda, årgång 2021, kan i all korthet sägas att Ästad nu är på väg in i nästa steg som vinproducent. FoU-arbetet kommer fortsätta (många år…) men det finns nu en vettig och tydlig bas att stå på för arbetet, samtidigt som volymerna ökar, dels tack vare äldre stockar, dels nyplanteringar. Rent krasst innebär detta för Claes, Leonard och Vanessa i Ästads produktion och för Daniel som projektledare och mig som konsult att vi har andra volymer att arbeta med och därmed betydligt lättare att både toppa toppvinet och stabilisera non vintage-vinet.  Det kommer ni konsumenter få känna av när ni i sinom tid får tillfälle att möta de här vinerna. Men först ska de jäsa en andra gång på flaska och lagras i mellan 18 och 36 månader.

Dyrare vin

Publicerat av
Svara

I spåren av covid har världen drabbats av en allmän brist på såväl råvaror som varor, och i spåren av det har priserna dragit iväg på det mesta. Än så länge ser vi detta mest i form av höga energipriser – som verkligen inte bara gäller Sverige (och inte bara beror på covid) – och långa leveranstider. Det vi sannolikt har att se fram emot är än högre priser i allmänhet och på jordbruksvaror i synnerhet. Kort sagt har böndernas produktionskostnader skjutit i höjden och om de ska överleva måste de få bättre betalt av oss konsumenter. Och detta gäller även vin.

Som lök på laxen drabbades stora delar av Vineuropa av vad som måste sägas vara missväxt 2021. Frost, regnstormar och torka bidrog till att inte minst Frankrike fick sin minsta skörd på 50 år. När nu vinbönderna ser över sina kostnader – ökade priser på i princip allt: bränsle, el, kartonger, etiketter, glas… – och slår ut dessa på en ovanligt liten skörd så signalerar allt högre priser.

När vi får se effekten av detta i Sverige beror till stor del på importörerna. Systembolaget tillåter bara priskorrigeringar två gånger per år, i mars respektive september. De här ändringarna ska meddelas ett par månader i förväg. Det är lätt att förstå det huvudbry importörerna hade i november-december 2021, när de satt med sina budgetar och kalkyler och försökte förutspå kommande prishöjningar och kronkurser. En del valde att ta det säkra före det osäkra och höjde en del priser från första mars 2022. Andra valde att ta risken att avvakta – kanske kommer några av dessa att höja priserna i september istället.

Självklart beror den här eventuella prishöjningen i september på hur kronkursen utvecklas. Just nu är den svag och ställer nog till det i mer än en priskalkyl hos importörerna. Stärks kronan under året talar det mot en höjning i september. Å andra sidan har fler prishöjningar i råvaruledet slagit igenom om ett halvår. Lägg därtill en planerad skattehöjning i januari 2023. Nej, billigare än nu blir det aldrig.

PS Vad gäller näthandlare och vinbutiker utomlands, kan de ändra priser när de vill, vilket gör att de är mer snabbfotade och relativt sett har lättare att följa fluktuationerna på valutamarknaden och att parera prishöjningar i tidigare led.

Chockrosa

Publicerat av
8

I år har vi valt att inte göra rosé vare sig på Domaine Rabiega (Provence) eller Domaine de Brescou (Languedoc). Det främsta skälet till detta är den långvariga torkan och de närmast överkoncentrerade och vätskefattiga druvorna 2021. Medan koncentrationen varit till nytta för de röda och i viss mån även de  vita, har den inte fungerat optimalt för det rosa. Därför var det med viss förvåning – rent av viss mer rubrikmässig chock – jag tog mig an blenden av Les Lauzeraies i Tavel förra veckan. Kort sagt är 2021 den bästa årgången på mycket, mycket länge i Tavel.Lyckligtvis har jag aldrig lämnat det årliga blendarbetet i Tavel annat än nöjd. Däremot har det inte alltid varit lätt att ”sätta” vinet. Under det senaste decenniet har flera år varit rejält utmanande. Frost, coulure, torka, överdrivet regn och mjöldagg har ställt till det. Särskilt tufft var det åren då vinet var ekologiskt certifierat medan bara en liten del av skörden var det. Då var urvalet begränsat, vissa år mycket begränsat, på grund av att skörden inte var bättre än så: det var inte självklart att hitta tillräckligt bra batchar. Nu, när producenten Cave de Tavel, är hållbart certifierad av Vignerons Engagés, är det ekologiska certifikatet mindre viktigt och volymerna att välja från betydligt större. Är sedan året, mot alla odds, exceptionellt bra i hela appellationen blir blenderns arbete rena parkpromanden. Eller för att uttrycka saken annorlunda: Normalt brukar jag börja med att ställa åt sidan batchar som jag känner inte fungerar i blenden och/eller inte är tillräckligt bra, kanske störda av ett uns för mycket av fel sorts beska. Därefter kan det egentliga arbetet börja. I år var varje batch så bra att svårigheten kom att ligga i att välja bort något överhuvudtaget (ja, jag överdriver lite, men inte mycket, maken till år har jag inte sett i Tavel). Nåväl, den nya årgången av Les Lauzeraies når er konsumenter någon gång fram i vår, sannolikt april, då får ni tillfälle att prova själva. Missa för övrigt inte att i år prova de tre terroiren i Tavel (”sand”, ”sten”, ”kalk”), de har, i alla fall inte hos Cave de Tavel, någonsin varit så tydliga, närmast övertydliga som årgången 2021.PS Les Lauzeraies (kalk), nr 2724,  finns i fasta sortimentet och därmed i ett flertal butiker, kan beställas till övriga. Cuvée Royale (sten), nr 70035, och Trésor de Sables (sand), nr 70166, finns att beställa (när nya årgången, 2021, kommer in i lager fram i mars-april).

Musik.

Kommersiellt driven svavelersättning

Publicerat av
6

”Naturvin” har alltid gjorts, även i Europa. När jag gjorde vin utan svavel på Domaine Rabiega i början av 1990-talet var det dock få om någon som ville köpa vinerna – annat än i rent utbildningssyfte. Idag ser det annorlunda ut. ”Naturvin” och ”vin utan svavel” har blivit en kommersiell grej. När Oenologues de France  frågade 468 medlemmar om de gör vin utan att tillsätta svavel svarade 52 % att så är fallet (jag är en av dem). Skälet, sa de flesta, är att de söker ett fruktigare vin, men, tillade de, det finns också en stor efterfrågan just nu. Kort sagt har ”naturvin” blivit en produkt för alla och därmed intressant för betydligt fler än de (ofta) små gårdarna och kufarna som en gång gjorde trenden populär.

Höga hygienkrav

All vintillverkning ställer höga krav på hygienen, den som vill arbeta utan svavel måste vara ändå mer noga. Minsta smuts på druvan eller i vinkällaren och minsta miss i arbetet leder lätt till oönskade aromer och smaker. Aromer och smaker som traditionellt ses som defekter då de avviker från det ”rena” och kemiskt korrekta. Det sista innebär till exempel att det säljs ”naturviner” med en halt av flyktig syra som vida överstiger gränsvärdena för vad som är tillåtet att sälja i Europa. Många, särskilt de som så att säga lärt sig vin via den här höga halten flyktig syra, ser inga problem med detta. Andra har svårt att uppskatta vinet. Samtidigt vill idag, till skillnad från för några år sedan, snart sagt alla dricka och tycka om ”naturvin”. Med andra ord finns det nu en efterfrågan på i konventionell mening korrekta naturviner – alltså utan alltför hög halt av flyktig syra eller en arombild påverkad av brettanomyces för att nämna två vanliga avvikelser – som rent krasst kommersiellt sett är ett vin för alla.

Så hur göra för att dels ära de krav som ställs på ”naturvin” (mycket lite eller inget tillsatt svavel alls, ingen tillsatt jäst osv), dels få till de där konventionellt korrekta produkterna? Till att börja med är det många som idag förtydligar sin version av ”naturvin”, alltså vad den är, till exempel ekologisk odling i kombination med inget eller mycket lite tillsatt svavel och jäst. Det öppnar för användandet av tekniker och produkter som producenten annars inte skulle använt i sitt arbete, och de teknikerna och produkterna är betydligt fler idag än för tio år sedan. Inte för att allt eller ens det mesta är nymodigheter, utan därför att de används på ett nytt sätt eller överhuvudtaget, alltså sådant som fanns men färre använde i sitt dagliga arbete.

Enkla grepp

Enkla grepp att vidta i syfte att minska behovet av svavel är att skörda vid relativt låga pH-värden och att hålla druvor och must kylda till dess det är dags att starta jäsningen. Detta att skörda vid lägre pH-värde omöjliggör vin i ”power-skolan” då de tidigare skördade druvorna saknar de övermogna skördarnas karaktär och möjligheter. Å andra sidan öppnar det dörren för lite friskare och lättare stilar.

”Bioprotection” är ett sätt att i antiseptiskt syfte skydda druvorna och musten innan jäsningen kommer igång. Detta sker genom en noga kontrollerad och styrd tillsats av utvald jäst, som tar herraväldet över druvans skal/musten. På så vis skapas ett skydd mot syre och angrepp från bakterier och annan naturlig jäst som styr aromer och smak åt ett ”defekt håll”. För den sanne och för sin omgivning garanterat lätt tröttsamme nörden kan nämnas att det är jästsvampar som Metschnikowia pulcherrima och Torulaspora delbrueckii som används. Noterbart är att syftet med den här jästen är att skydda, inte jäsa.

Ekfat

Den som får för sig att lagra sitt osvavlade vin på ekfat står inför en stor utmaning. Bortsett från viljan att ge sitt vin doft och smak av tunnan är ett skäl för ekfatslagring att långsamt oxidera vinet.  Den som arbetar utan svavel får se upp med nya fat då de oxiderar innehållet mer än en äldre tunna. Å andra sidan är risken för oönskade bakterier och brettanomyces större i äldre fat. Det nyss nämnda är förstås inga problem så länge konsumenten accepterar eller rent av gillar karaktären av flyktig syra och brettanomyces.

Den som jäst sitt vin och fortsatt inte vill tillsätta något svavel står inför en utmaning som är större än om hen arbetat med lite svavel. Här ska tilläggas att idag – då svavel-frågan svalnat något – väljer många som gör ”naturvin” och vin utan svavel att tillsätta lite svavel i det här läget. Någon invänder kanske, att då är det ju inget vin utan svavel längre. Nej, det är det inte, men om halten är så låg som kanske 20-30 mg/l (att jämföra med de tillåtna gränsvärdena för konventionellt vin på 150-200 mg/l (beroende på vin)) accepterar de flesta numer detta som ett ”svavelfritt” vin.

Den som ändå vägrar svavel måste fortsätta arbeta med så lite syre-kontakt som möjligt, alltså även då vinet kanske ska filtreras och definitivt buteljeras. Självklart är att fortsatt arbeta med högsta möjliga hygien-standard – allt annat straffar sig snart. De flesta som gör ”naturvin” buteljerar helst utan att ha klarnat eller filtrerat vinet, och de ser gärna att den naturliga koldioxiden som uppstått i samband med jäsningen följer med i flaskan, där den ger ett naturligt skydd mot oxidation. Andra tar det säkra före det osäkra och sterilfiltrerar i syfte att eliminera alla bakterier och annat oönskat. Kanske kombineras filtreringen med att koldioxidhalten korrigeras före buteljeringen. Åter andra drar till med det gamla pastöriseringskortet och värmer vinet före tappningen eller rent av varmtappar. Inget av detta behöver framgå på etiketten eller någon annanstans: såvida inte producenten berättar om detta blir det hens hemlighet (dock, är bäst att tillägga, måste allt sådant här föras in i producentens loggbok, där allt hen gör ska finnas dokumenterat, görs inte det kan dryga böter vänta). Ytterligare ett sätt att hålla efter ett vin utan svavel är att behandla det med steriliserande UV-strålning.

Sådan är kommersialismen

I samband med ett internationellt symposium i Zürich om naturvin för drygt tio år sedan kom frågan upp om vad de närvarande tyckte om en biodynamisk föregångare som Nicolas Joly på Coulée de Serrant, visst borde väl han vara ett föredöme och en hjälte i de här kretsarna? Men ej alls, snarare sågs han som en paria, en avfälling som vikt ner sig för de kommersiella krafterna: hans viner sålde ju hutlöst bra och till hutlösa priser och själv var han världskändis. Den här inställningen förvånade vissa av oss och det är lätt att föreställa sig hur de som redan då, för drygt tio år sedan, hade svårt för Nicolas Joly, reagerar på ”naturvinets” väg från deras baby till en kommersiell vara bland andra.

Det sista är intressant då en annan sak de flesta var överens om på det där symposiet var att det inte behövdes några regler för ”naturvinet”.  Essensen av naturvinsrörelsen var att gå vid sidan om mainstream, att vara rebell*. Numer finns det förvisso en hel del regler för den som är intresserad. Å andra sidan kan fortsatt i stort sett vem som helst säga att den gör naturvin även då den ersätter svavlet med trixande som inte alls ligger i den ursprungliga naturvinsidé och då druvorna odlas mer eller mindre konventionellt.

*Som vi tidigare påpekat kan inte vinnördar vara rebeller bara töntar, det gäller oss alla, vi är inte coolare än ett gäng filatelister specialiserade på svensk porto mellan åren 1890 och 1905, detta med undantag för de vinnördar som inte inser detta utan faktiskt tror att de är rebeller: dessa är inte ens uppe i filatelistens diskutabla cool-klass, de är lika ocoola som Alexander Bards knästrumpor.

Musik.

Beskärning som frostskydd

Publicerat av
2

Klimatförändringarna har i enlighet med prognoserna för de samma medfört ett alltmer nyckfullt väder. Till de för allt fler allt mer påtagliga problemen hör vårfrost. Det är inte så att det här problemet inte funnits tidigare – i områden som Chablis och Champagne är det vardagsmat sedan Hedenhös. Saken är den att problemet förvärrats. Detta beror dels på att det ofta är varmare tidigt på säsongen vilket leder till tidigare knoppning, dels att det blivit vanligare med köldknäppar senare på säsongen. Särskilt drabbat av det sista är mer sydliga lägen som södra Provence, där bland annat vi på Domaine Rabiega fått känna på detta både 2020 och 2021.Det är säkert bekant för de flesta att vinodlare i utsatta område försöker bekämpa frosten på olika vis. Till de vanligaste och mest uppmärksammade sätten hör värmande kaminer, som bonden ställer ut på sina odlingar och tänder när kvicksilvret sjunker, samt att spraya vatten över rankorna när det är minusgrader, på så vis bäddas knopparna  in i ett paradoxalt nog skyddande hölje av is.  

För oss på Domaine Rabiega har de ovan nämnda sätten att skydda knopparna hittills varit lite overkill – om det kommer att vara det också om några år får framtiden utvisa. Samtidigt måste, förstås, även vi vidta åtgärder, och det finns då, som tur är, en del annat att göra, som oreille de lièvre (sv. haröra) och pisse-vin (sv. hm, ja, ungefär samma sak).

Vinrankan är just det, en ranka, alltså en klängväxt, som hela tiden strävar uppåt. Det innebär att det är de högst sittande skotten som först utvecklas på grenen. Genom att lämna en extra knopp (haröra) eller två kan vi hämma utvecklingen av de lägre sittande skotten och på så vis försena knoppningen något. De här ”extra” knopparna klipps bort då växtsäsongen ska starta så att säga på riktigt. Normalt minskar det risken för att det ska finnas utvecklade skott att skada för frosten.Pisse-vin används som beskärningsterm också i andra sammanhang än frost, till exempel för att styra uttaget på högavkastande rankor tuktade enligt principerna för gobelet (vinranka beskuren som en krona, utan stöttor, ibland kallat bush vine). Här talar vi dock om frost och en gren som lämnas ”obeskuren” och full av skott. Som i fallet med haröronen innebär det att de här skotten utvecklas före lägre sittande knoppar. När det så är dags för säsongsstart klipps alla ”pisse-vin” av.

Utöver att använda tekniken med pisse-vin på vanligtvis tidigt knoppande rankor, som grenache, försöker vi också fördröja utvecklingen genom att beskära allt senare – och det gäller särskilt då de tidigt knoppande sorterna och rankorna. På Domaine Rabiega börjar vi alltid med cabernet sauvignon, som utvecklas sent, och avslutar med nyss nämnda grenache.

PS Bilderna ovan visar också personalens kläder som används på morgonen då det är kallt och lite termosar och jox samt hur vi lägger de avklippta grenarna i ”varannan rad”, den rad som varit sådd med blommor och baljväxter för biologisk mångfald och naturlig gödning och som ska plöjas ner till våren, medan den nu mindre gröna raden såtts för att agera mångfald kommande säsong.

Lite ny musik från Elvis på det. Bonus: lite äldre musik med Elvis, ändå äldre musik med Elvis och äldst musik med Elvis.

Skörden Abdyika 2021

Publicerat av
5

Mitt första konsultuppdrag i Bulgarien daterar sig till 2001. Sedan dess har jag arbetat med en handfull producenter i landet. Det senaste uppdraget, fram till nu, var Abdyika i sydvästra Bulgarien, 2014-2015, och nu, efter några års uppehåll, är jag tillbaka på Abdyika. Var i förra veckan där och arbetade med skörden 2021.Växtsäsongen 2021 i området påminner mycket om den i mina hemtrakter, alltså sydöstra Frankrike. En rejäl frostknäpp i april och en lång torr och varm period mellan juni och skörden. Däremot påverkades volymen mindre här. Abdyika klarade frosten bra och torrperioden har haft mindre inverkan.  Snarast är volymerna att anse som normala eller rent av något högre än normalt. Kvalitetsmässigt är det, som det oftast är, ömsom sol ömsom regn, låt vara att solen kraftigt dominerar. I veckan kunde vi plocka ut eller blanda till ett flertal lovande viner.

På vitvinssidan sticker en oerhört fräsch, frisk och ren chenin blanc ut. Chenin-druvorna skördades i två omgångar i år och det gav ett bra underlag för blendningsarbetet, men de tidigt skördade druvorna visade sig så bra att de nästan helt på egen hand utgör årets chenin-vin. Vid sidan om nämnda blend blev det ytterligare ett vin på druvan, då en rundare och mer ”mogen” variant.

Den som har koll på Abdyika kanske undrar vart assyrtiko-druvorna tog vägen. De har tidigare blandats med chenin. Svaret är att assyrtiko nu blir ett eget vin eller åtminstone en egen blend. Skälet till detta är att en blend alltid måste innebära att ett plus ett blir tre. Blir summan två, eller rent av mindre, är sammansättningen negativ och ska undvikas.  Druvorna chenin blanc och assyrtiko är vanligtvis så pass väsensskilda att det vill till mycket, eller en väldigt dålig kvalitet, för att de ska kunna lyfta varandra. För att inga missförstånd ska uppstå ska tilläggas att Abdyikas assyrtiko är bra och att den har ett fint druvuttryck på gården, och det gäller även årgången 2021.

Ett vin vi fick arbeta lite med var årets rosévin. Detta görs vanligen på Abdyikas två varianter av den lokala druvan melnik: melnik 55 och BLM (broad leaf melnik). I år är det gjort enbart på den egentligen lite enklare BLM. Bortsett från att vinet blev i mitt tycke utmärkt, är det kul att just BLM får stoltsera som avsändare.

På rödvinssidan är jag som vinmakare oerhört förtjust i den lokala druvan ruen, en korsning på melnik och cabernet sauvignon. Goda år ger den kraftfulla och fruktdrivna viner utan att någon extraktion behövs. 2021 är ett sådant år och ruen dominerar Abdyikas toppvin First Selection. Tillsammans med en tredjedel cabernet ska delar av det vinet nu lagras en tid på nya, franska ekfat.

Om ovanstående vin är ett ganska tajt sin som konnässören får vänta på, är Estate Blend snarast ett vin som ska vara tillgängligt även i ung ålder – låt vara att det också ska gå att lagra. Här är det istället en ganska mogen merlot som utgör basen och valet av ekfat är ett annat. Här talar vi om en större andel ettåriga fat, som har mindre direkt inverkan på smaken, snarare bidrar de till att långsamt oxidera vinet och på så vis utveckla dess karaktär. Riktigt kraftfulla viner som ruen-blenden ovan klarar och mår rent av, om vinmakaren prickar fatvalet rätt, bra av nya fat. Mer tillgängliga viner och viner med mindre ryggrad kan på nolltid förstöras av alltför kraftfulla tunnor.

De av gårdens viner som lagras på ek är First Selection och Estate Blend. Avseende övriga viner, röda som vita, är meningen att druvans karaktär och frukt ska stå i centrum. Det gäller inte minst årets Melnik Tradition, ett vin som föga överraskande görs på melnik (melnik55). Tycker årets variant blev mycket lyckad. Ren, snygg frukt vilande på en stabil bas av tannin och syra.

Sedan något år görs också ett melnik-vin som heter Retro. Detta ska vara ett modernt, lätt och ljust rödvin och precis så blev årets version. Ett vin att njuta utan djupare analyser, aningen kylt en varm sommarkväll, under vett häng på vinbaren eller kanske till en lättare rätt på favoritkrogen. Skål!

Skörden Domaine Rabiega 2021 4.0

Publicerat av
4

Hur länge pågår egentligen skörden? Är det verkligen rätt att skriva om den också snart två månader efter att druvorna höstats? Och om det är det: hur länge till går det att dra ut på den? Svaren följer här:

1.Skörden pågår till dess druvmaterialet buteljerats. 2.Ja. 3.Ända till dess vinet druckits upp, ity så länge vinet är odrucket utvecklas det och därmed också det ursprungliga druvmaterialet.     Riktigheten i det där sista, ”till dess vinet druckits upp”, bekräftas av det i vinkretsar ständigt pågående samtalet om ”årgångar”. Så vad kan vi då så här i det fjärde kapitlet om Skörden Domaine Rabiega 2021 säga om årgången? Jo:

Som den som läst de tidigare inläggen om året vet, utmärks 2021 i stora delar av Europa av besvärligt väder i alla dess former, och som en följd av detta små skördar. Små volymer är ett problem för alla, men allra mest för dem som vanligtvis tar ut onödigt stora skördar i syfte att åstadkomma enkelt vin till lågt pris (stor volym är en förutsättning för lågt pris). Å andra sidan kan små volymer, om orsakerna är ”de rätta”, innebära fin koncentration och goda förutsättningar för den som har för avsikt att åstadkomma storverk.För att lyckas gäller för vinmakaren att pricka skördetillfället, det vill säga plocka druvorna när där finns en balans mellan socker, syra och aromer. Exakt när den balansen infinner sig är inte alltid lätt att avgöra, och särskilt inte udda år som 2021. Här hjälper det med något för ungdomen så trist som erfarenhet. Den som varit med ett tag kan blicka tillbaka på tidigare år som uppfört sig på liknande sätt, och på så vis se förbi lab-analysernas i sammanhanget otillräckliga siffror. Så försökte vi göra på Domaine Rabiega i år och faktum är att det vi valde att göra, även då det stod i motsats till lab-analysen, kändes rätt hela tiden. Så här två månader efter druvhösten känns det om möjligt ändå mer rätt.

Det är rimligtvis få som skördat för tidigt 2021, i alla fall om vi bortser från dem som skördade andra generationens druvor, det vill säga druvor som sköt knopp efter den förödande frosten i april. Däremot är det många som skördat väl sent, som trott att syran var högre än den var och inte räknat med en ansenlig mängd äpplesyra (som när den omvandlas till mjölksyra i samband med den malolaktiska jäsningen blir mildare). En konsekvens av det är att vinet kanske blir väl alkoholstarkt och får väl mogna aromer (den som 2021 fortfarande gör ”Parker-vin” skrattar förstås hela vägen till sina 100 poäng).

Huruvida vi prickade mitt i prick 2021 är, kanske som tur är, omöjligt att svara på, men vi kan inte ligga långt från femettan när det gäller våra syrah-druvor. Resultatet är kanske det bästa syrah-material jag överhuvudtaget haft att arbeta med på Domaine Rabiega, och det ska bli oerhört kul och spännande att följa de här druvorna fram till buteljeringen nästa år och förhoppningsvis därefter under många år. Tyvärr är skörden, som sagt, mycket liten, men den räcker ändå till att precis som 2020 göra en version lagrad på betongägg och en version lagrad på barrique. Återkommer om de här vinerna i senare skörderapporter avseende Skörden Domaine Rabiega 2021…

 

Vinimportör i Sverige

Publicerat av
6

När det gamla importmonopolet Vin&Sprit AB föll 1995, sadlade så gott som alla de existerande ”agenterna” om till att bli importörer. Det var inget litet steg. Tidigare hade de haft provision på allt som såldes i utbyte mot ”marknadsföring” – så gott det nu gick med de många restriktioner som var på plats vid den här tiden (till exempel, för er som inte är torra bakom öronen, var det förbjudet att annonsera i media). Varorna de representerade köptes in och transporterades av eller via importmonopolets försorg. Kort sagt var de ekonomiska riskerna närmast obefintliga och möjlighet att tjäna grova pengar stor. Då Vin& Sprits tre monopol föll 1995 – produktion, import och distribution; endast Systembolagets detaljhandelsmonopol blev kvar – var agenterna plötsligt tvungna att själva ombesörja allt det där, med alla de ekonomiska risker detta innebär (tänk om en vara blir ”hyllvärmare” eller inte alls säljer, tänk om den levereras med en defekt, tänk om…). Därtill var de tvungna att skaka fram kapital för att hålla egna lager, anställa personal som kunde hantera logistikfrågor och mycket mer. Mer än en agent tvekade inför steget, men de flesta tog det – och har klarat sig bra. På den tiden var det, faktiskt, ganska enkelt att ”få in” en produkt på Systembolaget. Dels var konkurrensen inte så hård, dels tog Systembolaget tacksamt emot tips från de nya importörerna. Kort sagt hade vissa importörer lekstuga under några år innan saker och ting förändrades.

En stor förändring kom i samband med mutskandalen. Systembolaget sade sig ha varit ovetandes om problemet att vissa butikschefer och utvalda personer på huvudkontoret hade väl vänskapliga band till vissa importörer. Företagets ledning sade sig också ha varit ovetandes om att flera importörer talade om ”gröna” respektive ”röda” butiker. Alltså Systembolag där butikschefen var mottaglig för tips och uppmuntran och sådana där chefen inte var det – alltså lite grann som vilka ICA-handlare som helst. Detta var dock något som, bevisligen, bland annat Vin&Sprits dåvarande VD, Egon Jacobsson, påtalat både muntligen och skriftligen till Systembolagets högsta ledning. Svaret var och förblev att det behövdes konkreta bevis.

När skiten träffade fläkten kom bevisen, och en och annan butikschef och en och annan anställd på en eller annan importör dömdes för mutbrott. På det stora hela taget klarade sig de flesta undan med, gissningsvis, någon form av skräckblandad förtjusning. Dock ändrades spelplanen. Det fåtal aktörer som haft mer öppna dörrar till Systembolaget än andra fick det lite svårare, efter några år mycket svårare, och de kommande åren exploderade mängden importörer i Sverige.

De nya var allt från slipade affärsmän och -kvinnor, rent av börsbolag och stora internationella aktörer, till ”småskuttar”, alltså vinälskare som bara ville ta hem sitt favoritvin. Vid sidan om dessa fanns och finns, förstås, också en lång rad lycksökare som vid något tillfälle fått kontakt med en stor producent i, låt säga Spanien, och som skickar in ett vin till en offertförfrågan och vinner den, eller inte. I det första fallet kommer ”småskutten” tjäna stora pengar (om det är fråga om en box som säljs i stor volym), i det andra fallet var det förhoppningsvis en kul grej att vara med på (och ett störande inslag i de mer långsiktigt och hårt satsande importörernas vardag).Idag domineras den svenska vinimporten av ett fåtal stora, mycket starka aktörer med finansiella muskler som heter duga. De har i egenskap av detta ofta även kunnat knyta till sig andra stora aktörer i produktionsledet, aktörer som också är beredda att satsa hårt för att vinna de stora upphandlingarna, eller rent av ”trycka in” en väl utvald produkt. Det här är, ska understrykas, inget konstigt eller på grund av att Sverige är en monopolmarknad. Så här fungerar det på de flesta marknader. Det som är unikt för Sverige är – bortsett från att Sverige är en enda marknad (andra länder brukar kunna delas upp i flera regionala marknader) –  Systembolagets sätt att beskriva produkterna det vill köpa in. Det är sällan eller aldrig ”bästa möjliga vin från det här området för det här priset” eller ett visst varumärke/vin utan ett i detalj beskrivit vin, alltså ett designat vin med en bestämd smakprofil, något som kan innebära att det ”bästa vinet” eller det av konsumenten önskade vinet inte köps in, utan snarare det som passar bäst in på inköpsorganisationens idé om hur ett vin i kategorin ska beskrivas.

Vid sidan om de nyss nämnda typerna av importörer finns så de mindre, ofta mer av vinintresse drivna importörerna, och småskuttarna. De sistnämnda är, som torde framgått ovan, glada amatörer som, måste sägas, inte sällan, är ganska störande inslag för mer seriösa importörerna och framförallt för producenterna, som kanske lockas att satsa på en ”importör” som de facto varken har för avsikt, än mindre förmåga, att på allvar agera för producentens bästa på den svenska marknaden.Ser vi till de mindre, eventuellt medelstora (de flesta medelstora ägs i sin tur av någon av de stora grupperna som dominerar marknaden),  aktörerna med vinintresset i centrum, har de i huvudsak tre vägar att gå när de drar upp strategierna för sin låda: 1. Försöka sälja via Systembolaget. 2. Sälja via nätet. 3. Satsa på krogar.

1.Sälja via Systembolaget. Med undantag för beställningssortimentet är det svårt att få in viner på Systembolaget. Chansen ökar dock för den som arbetar på lång sikt och gör sitt jobb, alltså lägger ner tid och möda på att hitta duktiga producenter som är tillräckligt bra för att kunna vinna offertupphandlingar i Sverige, alternativt är så bra att Systembolaget kommer köpa in produkten i sitt ”tillfälliga sortiment” – ett sortiment öppet för mindre volymer av dyrare kvalitetsviner.

2.Sälja via krogen. Den som vill göra detta i större skala står inför utmaningen att skaffa sig en mer eller mindre omfattande, och kostsam, kår av säljare samt att konkurrera med stora aktörerna i importledet och inte minst de väl etablerade bryggerierna med sina många säljare, väl fungerande distributionslösningar och möjlighet att på ett eller annat vis stötta stora kunder.

3.Sälja via nätet. Den här lösningen har av självklara skäl kommit att öka i betydelse de senaste åren. Här hittar vi dels sådana som erbjuder ungefär detsamma som Systembolaget, ofta till lite högre pris, och som tilltalar framförallt sådana som inte vill handla på bolaget av principiella skäl (trots att SB egentligen säljer inte ”sina” viner utan importörernas och producenternas produkter) och sådana som tror att de upptäckt något nytt och bättre eller rent av att de handlar billigare, dels hittar vi här några av de ovan nämnda vinintresserade nördarna, som gör detta mest därför att de vill och kan och i mindre utsträckning för att tjäna pengar, och som kanske hittat nischer som leverantörer av högkvalitativa viner till särskilt vinintresserade grupper.

Med tanke på min inblandning i Terrific Wines och mitt vinintresse är det väl överflödigt att säga att det är hos de små och seriösa mer vin- än vinstdrivna importörerna mitt hjärta hör hemma – vill samtidigt förtydliga att jag med glädje ser kollegor, både i producent- och importledet, tjäna en hacka: alla de hårt, seriöst arbetande aktörerna är värda framgång. De andra, tja, de kan dra åt fanders.