Enligt Ehandel.se har nätbutiken Handlavin.se råkat ut för en polisrazzia. Vin har beslagtagits och företagets ägare riskerar nu upp till sex års fängelse för att under 2,5 års tid ha sålt viner för tillsammans 250 TSEK. Handlavin.se är såvitt vinifierat känner till ett respekterat och mycket nischat företag, inriktat på små, kvalitetsivrande och ekologiska producenter i Österrike. Till saken hör också att Handlavin.se, enligt företagets ägare, betalt svensk alkoholskatt och moms i enlighet med de pragmatiskt anpassade och vad det förefaller allmänt accepterade regler som gäller för detta. Man kan alltså med fog undra varför detta tillslag skedde. Kanske är svaret, det som ägaren själv antyder på Ehandel.se, att vi någon gång måste få klarhet i vad som gäller för näthandeln med vin i Sverige. I det skenet är det här kanske förståeligt, men likväl känns det som både överdrivet och direkt onödigt. Snarast ett exempel på hur den starke inte ska agera mot den svage. Om Handlavin.se varit ett av de många odeklarerade ”företagen” som åker till Fehmarn och köper alkohol så mycket bilen, och ibland släpkärran, klarar och sedan säljer spriten till vem det vara må hemma i garaget, då hade det här varit fullt i sin ordning. Nu känns det mest som ett övergrepp på den lille medborgaren och det är svårt att se att det här behövdes för att komma vidare i frågan om vad som är tillåten vinnäthandel i Sverige. Musik från Razzia Records.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Mognad & medel, Audrey & yé-yé
Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägs vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.
En kärleksförklaring till Châteauneuf-du-Pape & fler klassiker
När jag häromdagen sög i mig en snart 20 år gammal Châteauneuf-du-Pape slog det mig än en gång hur vansinnigt goda de här vinerna kan vara och vanligtvis är – och vi talar då både rött och vitt om än i det följande rött. Visst, det finns varianter som dumsenskördats eller ekats sönder och ryggradslösa fruktbomber som snarast ska drickas och det finns andra som är så späckade av vad gemene man kallar brett att en bråkdel av orenheterna kunde räcka, men på det hela taget wow! Grenache är en druva att utan förbehåll älska och som folket i château9 förstått att den alltid vill ha sällskap, kommer den bättre till uttryck här än någon annanstans. Kort sagt kan mer än en producent i château9 konsten att få fram grenaches innersta väsen. Detta känns väldigt angeläget att få sagt och nu när det är sagt lyssnar vi på en klassiker från Evis Costello, en annan från Pretenders och slutligen en klassisk Audrey inspelad hos Henri Salvador. Costello-bonus.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 6.0(, 7.0 & 8.0)
Själv ser jag inga problem med varuprover i sig; problemet är snarare skribenten. Varuproverna är ett utmärkt hjälpmedel för kritiker och något som ytterst och i bästa fall kommer kritikernas läsare till godo. Det kan gälla litteratur, musik, vin, fordon, ja det mesta. Samtidigt är kritikerns objektivitet och kunnande en evig problematik för, vanligtvis, kritikern själv och, definitivt, läsaren. Ytterst handlar det om att den siste ska kunna lita på sin kritiker och det är endast den med tillräckligt eget kunnande som vet om den kan det. Såg till exempel häromdagen att ett vin som i samband med ”Vinforum 2.0” visade sig vara störigt orent, hyllats rejält på flera håll. Frågan är då om den som hyllar ett orent vin bara är inkompetent som provare eller om den har en annan agenda än att ge sin läsare en korrekt bild av produkten, vill den till exempel stötta just den producenten eller importören av något för oss övriga okänt skäl, eller har det bara blivit en ”våg”, som det ibland blir, då alla bara hänger på och hyllar därför att det verkar vara det rätta att göra som en i gänget. Om, å andra sidan, du som läsare vet att du alltid tycker precis som kritikern X eller alltid precis motsatt vad Y säger, ja, då kan du förstås följa den kritikern oavsett hens kompetens eftersom du vet vad hens smak och råd är värda.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 7.0
Självklart är det bästa att hitta någon som jagar själv, som alltid befinner sig längst fram och gör de där sanslösa upptäckterna innan alla andra gör det. Nya konstnärer, manusförfattare, artister eller för att tala vin igen: nya områden, producenter och druvor och det oftast till ohajpade priser. Å andra sidan är det svårt att som privatperson alltid ligga längst fram samtidigt som många jagar. Inte bara skribenter. Det finns många duktiga importörer och vinhandlare världen över som ofta ligger i framkant. Ett enkelt sätt att själv vara med är att följa dessa och om de då och då ger kritikern tillfälle att träffa en producent eller bistår med varuprover eller provningar som allt som oftast innehåller för hen intressanta produkter som breddar hens synfält eller adderar till hens erfarenhet, kan det inte vara negativt i sig. Negativt blir det bara den dagen kritikern skriver upp en produkt som tack för senast.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 8.0
Janis Joplin. Janis Joplin. Janis Joplin. Jancis Joplin. Jancis Joplin. Janis Joplin. Janis Joplin.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan
Häromdagen skrev Vinovis om hur Pommery skickat på honom ett varuprov, som han senare dissade. Detta föranledde Pommery att i sin tur dissa kritikern. Att detta ställer utom allt tvivel att Pommery inte har det skarpaste bladet i knivlådan som PR-ansvarig är uppenbart. Uppenbart är också att Vinovis gjorde rätt i att följa upp dissandet med att berätta om hela affären. Vinvärlden är inte bortskämd med intressanta, rent av avslöjande texter.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 2.0
Vinovis tar också upp frågan om huruvida det som vinskribent är rätt att ta emot och skriva om gratis varuprover. Själv avstår han helst, föredrar att betala för vinerna han skriver om. Tveklöst är detta mycket hedervärt. Samtidigt är det begränsande. Kanske är ett sätt att hantera balansgången mellan att varuprova och inte varuprova att tydligt ange de gånger då hen anmäler ett gratis varuprov eller varit på en gratis provning. Något som för övrigt många skribenter gör. Den som skriver på en lite bredare bas torde inte ha något annat val än att springa på så många provningar som möjligt och att ta emot och prova så många varuprover som möjligt – den som läser dessa mer spridda texter utgår säkert också från att skribenten ifråga inte betalar för sina prover. Det vi som konsumenter kan hoppas på är att skribenten är kapabel att bedöma varje produkt för vad den är. Rimligtvis går det inte att stå opåverkad inför en spännande, underhållande och kanske dessutom trevlig producent och det är helt i sin ordning, eftersom det aldrig kan vara fel att hylla en god gärning, på samma vis som det är en sann verklighetsskildrares plikt att skriva ner den som beter sig illa i sin gärning; att sålla agnarna från vetet.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 3.0
En annan fråga som borde diskuteras flitigt inte bara inom vinvärlden är, att så många tidningar och liknande håller sig med vinkritik samtidigt som de erbjuder sina läsare vinlådor, – resor och – böcker. Som vinifierat redan tidigare suckat är det säkert så att många försöker hålla isär de olika aktiviteterna, men redan misstanken att det ena påverkar det andra räcker för att en seriös aktör ska avstå. I flera fall tillkommer vinlådorna dessutom genom nära samarbete med enskilda importörer, som ibland rent av betalar för annonsplatsen. Undantaget från det nyss nämnda är alla som tydligt deklarerar vad som gäller – i vinifierats fall förekommer som HR:en förhoppningsvis redan vet dels en direkt koppling till flera producenter som är kunder till er utsände i vinmakandets pastorala paradisvärld, dels en direkt koppling till importören Terrific Wines, vars producentportfölj i icke ringa utsträckning påverkas av er utsände i importvärldens mersmakande mylla. Att det är rasande viktigt för en vintidning att hålla isär redaktion och annonsavdelning torde vara en pleonasm. Blotta misstanken att stora annonsörer särbehandlas positivt eller att en vintidning skulle erbjuda redaktionell text mot ekonomisk ersättning är förödande inte bara för publikationen ifråga utan hela branschen.
Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 4.0
Mel Brooks. Flea m fl. Boris Vian. TCV. MisterWives. Morrissey. St Vincent. Feist.
PS Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 5.0
På tal om gratis varuprover har vinifierat vid tre tillfällen blivit kontaktad av mellanhänder/PR-byråer som erbjuder ersättning mot att vissa produkter omnämns på bloggen. Månne smått pinsamt för de aktuella importörerna att PR-byråerna inte hade koll på vem som står bakom vinifierat, och ja, jag tackade nej till dessa flotta erbjudanden. Den reklam som förekommer på vinifierat gäller uteslutande produkter kopplade till mig själv.
Prowein 2014 & 2 x Wagner
Den välorganiserade vinmässan Prowein i Düsseldorf genomfördes söndag – tisdag den här veckan. Över 4800 utställare från 47 länder visade upp sig för drygt 48 000 besökare. Det är ingen nyhet att det här numer är Europas, kanske världens, viktigaste vinmässa, i alla fall om vi talar affärer. Handlar det om socialt umgänge är Vinexpo i Bordeaux fortsatt världsledande. Dök i år bland annat på ett par fantastiska viner från Priorat och Monsant. Priorat tillhörde mina favoriter för 25 år sedan, men har befunnit sig i ett utslätande ”vi-har-sett-det-förut-och-det-är-
bara-för-mycket-och-tråkigt-fall” de senaste 10 – 15 åren. Därför var det extra kul att bli visad till Clos del Portal av producentens svenska importör (som jag inte är kopplad till, bör kanske tilläggas) – förhoppningsvis kommer Twosonkollegan och jag att kunna presentera ett par magnum från producenten någon gång i framtiden, åtminstone var det så tongångarna gick där på mässan när vi omfamnade varandra – Twosonkollegan, importören, producenten och jag – i ett närmast pinsamt och snudd på tårfyllt konsensus om de här vinernas storhet. Två viner bör särskilt framhållas: Tros de Clos 2012, gjort på 101 åriga carignan-stockar, och Trossos ”Tros Negre”, ett imponerade garnacha-bygge. Hatten av för både producent och importör. Två andra fynd, för att inte göra listan alltför lång: Bourgogne-producenten Pascal Clément, en manlig Clotilde Davenne, och Muhr van der Niepoort, inte minst Dorli Muhrs fascinerande Syrah från Spitzerberg. Innan vi släpper på musiken påminner vi om att det är den internationella veckan utan pesticider 20-30 mars, alltså i skrivande stund. Musik: Richard Wagner. Dick Wagner & Peter Gabriel. Dick Wagner & Lou Reed. Dick Wagner & Steve Hunter.
Ästad Gård – en kort lägesrapport & Puccini
Det magnifika vinkällarbygget på Ästad Gård är på väg in i sin avslutningsfas. Som det är HR:en bekant är produktionslokalerna sedan länge klara – ja, alltså, det hade, typ, varit svårt att vinifiera skörden 2013 i lokalerna annars – men nu talar vi om allt det övriga: vinbarer, konferenslokaler och andra för vinproduktionen ointressanta men för besökaren ack så spännande och inbjudande påhitt. Fram i maj ska allt vara i bruk, enligt byggchefen Daniel Carlsson. Kul. Det ryktas sedan om en officiell invigning i början av september, just före skörden. Ett evenemang som såväl den som är mer inne i den svenska
vinodlarvärlden som den som är road av vin i största allmänhet eller som tycker om tokiga kulturgärningar inte får missa. Hur är det då med vinet? undrar nu alla de som suttit och retat ihjäl sig på tomgångspratet ovan. Jo tack, det är riktigt bra. Inte så att någon någonsin ska vara nöjd med första försöket, men det är tillåtet att tycka att det som uppnåtts är okej utifrån förutsättningarna och det gör vi, väldigt mycket så till och med. Det vi tror oss kunna se är att vi kan stryka somligt som vi velat stryka från det dagliga arbetet med skörden medan vi tycker oss ha fått svart på vitt redan år ett att somligt av det vi valt att göra är huvudet på spiken. Bland annat lutar det mesta kraftigt åt att gårdens huvudvin kommer att bli mousserande. Detta har förvisso varit ett av projektets ursprungliga antaganden, men det är först nu när buteljjäsningen kommit en bit på vägen vi tror oss veta lite mer om det vi självsäkert uttalar oss om så snart någon är vänlig nog att kasta åt oss en fråga likt ett köttben åt den utsvultna besten i löplinan. Om något i texten ovan är otydligt vill vi förtydliga, att ja tack, allt ser väldigt bra ut på Ästad och vi är mycket nöjda med arbetet och vinet så här långt och tror oss kunna presentera något riktigt snyggt och bra inom en inte alltför avlägsen framtid, samtidigt är vi ödmjuka inför den inte orimliga tanken att det kommer ta sisådär 50 år att komma på hur vinet ska göras. Madame Butterfly.
Het El Rey & Elvis
vinifierat har tidigare hintat om att något är på väg att ske med det perfekta husvinet El Rey, vinet som går till allt från tacos till getostsallad. För att göra en lång historia kort lät producenten Santo Cristo mig använda en räcka ekfat när jag i vintras var på plats för att se till den sista tappningsbatchen av 2012 och för att förblenda årgången 2013. Varför, vet jag inte, men kan gissa att de gillar vinet och gärna låter oss vidareutveckla det – det är inte alls otänkbart att Santo Cristo själva säljer närliggande varianter till den här blenden på andra marknader. Nog av. Finfina ekfat fanns att tillgå och självklart tog jag dem. Det innebär att den sista batchen El Rey från 2012 är upphottad med lite Garnacha som ekfatslagrats. Nu har jag inte velat ändra stuket på vinet utan har istället använt fatkomponenterna till att bygga på och bredda. Således bör ”nya” El Rey vara lika allround som förut samtidigt som du och jag får en liten större upplevelse av det. Den sista, upphottade, batchen 2012 släpptes i butikerna igår och är alltså den som gäller till dess den nya årgången släpps på fram i sommar. Förhandsinfo till HR:en: El Rey kommer snart att byta kläder. I mitten av april dyker vinet upp med en ny etikett, som vi får anledning att återkomma till då. En annan kung.
Nya Sav & dess dosage & Torstens & The French Connection
Hade i förrgår äran att få vara med och sätta ”dosagen” på den länge emotsedda årgången 2012 av det mousserande björkvinet Sav. Har tidigare berättat om de ändringar i produktionen jag kunnat vara med och genomföra och de stora förhoppningar dessa ingett. Vågar nu, efter att ha provat den (nästan) färdiga 12:an, påstå att det mesta gått vägen. Nya Sav har mycket litet gemensamt med den produkt som tidigare sålts. ”Gamla” Sav utmärktes av en inte helt gästvänlig jolmighet och kort sagt avsaknad av det som den som köper ett mousserande vin för flera hundra kronor letar efter. Det vi nu gjort är att arbeta bort jolmigheten och den oxiderade tonen och ersatt detta med en mer neutral och mineralstukad fräschör i såväl doft som smak. För att verkligen ta tillvara på detta valde vi att sätta dosagen mycket lågt, på blott 2 g/l. Eftersom björksaven till skillnad från vinmust – som oftast får mellan 1 och 3 g/l naturlig restsötma – blir helt torr efter jäsningen är det totala sockret i den här produkten densamma som dosagen, det vill säga 2 g/l. Någon anar kanske nu att nya Sav inte är något för blåbär och, ja, precis så är det. Finns ingen anledning att göra vin för kreti och pleti för de föredrar ändå bara Appassimento och söta skräpviner. I och med att 12:an är så bra kommer Sav-gänget att plocka bort nuvarande årgången (09) från hyllorna och ersätta med den nya, friska stilen. Återkommer när så skett. Torstens & The French Connection.
Plikt, förkovran, Gustibus & ELO
På tal om förkovran och vår skyldighet att dela med oss av vår kunskap. Var, som det är HR:en bekant, häromveckan i Stockholm och talade om ”Tillsatser i vin”. Ägnar dagarna som idag och imorgon är åt att gästföreläsa på Gustibus sommelierutbildning i Malmö respektive Göteborg. Egentligen behövs jag inte där, men det har förstås sitt värde att få tala direkt med en vinmakare på det egna modersmålet och själv är jag mycket nöjd med att få vara med på ett hörn för trots att jag inte behövs egentligen vill jag gärna vara med och bidra till att alla som vill lära sig mer om vin får och kan göra det. Vi som kommit lite högre på kunskapsstegen har alltid ett stort ansvar att se till så att proselyterna, oavsett vilken nivå de befinner sig på, hamnar på rätt köl i vinvärlden. Kort sagt har vi redan nog av komplexfyllda petimätrar som fått för sig att vinet finns där för att de ska kunna förhäva sig och inte för att vi andra ska ha kul. ELO.