Konungen är död – länge leve Konungen!

Husvinernas slottsvin, Allroundvinernas kung, El Rey, har fått nya kläder! Se så stilig han är. Måhända mer klassisk än tidigare, måhända mer förutsägbar och mindre subkulturell, så som sig bör när en gentlehenEl Rey ny etikett växer ur de bekymmersfria tonåren, blir vuxen och inser att hen har ett tungt ansvar för mänsklighetens väl och ve. Så, vi Alla, låt oss hylla Konungens nya kläder och digga hans ansvarsfulla anletes åldersfåror vackert sprungna ur gamla vinstockar och spansk mylla. Enligt uppgift levereras de första, nya flaskorna med en neckhanger, eller nackhängare för er som hatar engelska ord, med en fiffig QR-kod som den som är lagd åt det hållet kan läsa av med sin med den nödvändiga appen försedda telefon och, vilket är betydligt mer komplicerat, sedan tillaga och, nu är det enkelt igen, äta till vinet. Bilder nedan på den gamla etiketten vid sidan om den nya samt på en av de rätter som QR-koden sägs hysa i sitt mönster. En del har haft lite svårt att veta huruvida den senaste tidens El Rey-flaskor varit från den nya, hottade batchen eller den tidigare inte heller så tokiga – med den nya etiketten råder det inte längre några tvivel: nu talar vi den tunade batchen. Lite kungamusik.El Rey tapasEl rey, gammal och ny

Larm: AB smaksätter skåpsmat!

Igår slog Aftonbladet, en tidning som delar ut plus till skräpviner, till med ”Larm: här smaksätts ditt lådvin”. Dubbelmoral förstås, men betydigt värre är att artiklar av den här typen försvårar för alla som på allvar försöker upplysa om det omoraliska i att konsumera skräpviner. Omoralen ligger i att det inte finns några billiga viner – någon måste alltid betala och är det inte konsumenten lär det vara miljön ochAftonbladet logga vingårdsarbetaren som står för merparten av notan. Aftonbladet och den en gång i tiden intressante hemlige kocken Mats-Eric Nilsson maler däremot på i enlighet med påhittade ”Naturvinsakademiens” intill dumhet felaktiga propaganda. Några snabba, korta om Aftonbladets artikel igår: 1. Att Takis Soldatos blandar och tappar vin i Simrishamn är sannerligen inget nytt. 2. Ämnena som nämns – gelatin, kasein (felstavat i tidningen) och äggvita – är till skillnad från vad som påstås inte tillåtna tillsatser i vin; det är tillåtna behandlingsmedel och de används för att klara vinet ungefär som man klarar saft. Notera också att till skillnad från vad som sägs i texten måste användande av sådana här proteiner angesTV4 logga på etiketten. 3. I artikeln nämns MCR ”som fungerar som socker” och allt låter i ett slag otäckt, men MCR är socker eller mer exakt söt druvmust. Naturligt så det förslår. Sedan kan man invända mot att kreti och pleti föredrar produkter som är sötade och det är en del av den mer seriösa debatten om skräpviner som andra försöker föra – samtidigt som vi här ger oss in på konsumentens smakpreferenser och vi kan knappast skälla på den som tycker om ett mjukt och runt vin, möjligen lite snobbigt beklaga det. 4. Sanningen är att inget av det som Aftonbladet, Mats-Eric Nilsson, ”Naturvinsakademien” och Kalla Fakta kommer dragandes med är till närmelsevis så upprörande som de själv tycks tro på, som det förefaller, fullt och infantilt allvar. Det överlägset farligaste i en laglig flaska vin är alkoholen. Repeterar: det överlägset farligaste i en laglig flaska vin ärDödskalle alkoholen. 5. Sanningen är den att legalt tillverkade viner, särskilt om de är ekologiskt odlade, inte innehåller eller har utsatts för en massa livsfarliga tillsatser. 6. Och här har vi pudelns kärna: medan vissa av oss försöker visa på det omoraliska i att handla sweatshopsandaler, svinbillig fläskfilé (om uttrycket tillåtes) och skräpviner kommer sådana här okunniga domedagsprofeter och tvingar oss att förklara hur fel de har i sin skrämselpropaganda och plötsligt verkar det som om vi försvarar skräpvinerna.  7. Ingen har gjort så mycket skada för den seriösa och verkliga debatten om skräpviner som Aftonbladet, Kalla Fakta, Mats-Eric Nilsson, ”Naturvinsakademien” och alla deras inte alls pålästa eller, uppenbarligen, inte heller källkritiska proselyter. 8. Vad som kan vara ett verkligt problem för allergiker och den som är överkänslig för vissa ämnen är framförallt olagliga tillsatser i vin, somVingård, Cori färg- och smakämnen, samt ochratoxin, vars halt vanligtvis är högre i skräpvinerna eftersom de måste tillverkas med stora skördeuttag som främjar utvecklingen av mögel. Notera för övrigt att ett sätt att få ner halten ochratoxin är att klara vinet (se ovan). Inget av det nyss nämnda finns med på några listor över vad som är tillåtet. Vore oerhört intressant att se debattförstörarna lägga ner fem minuter på lite egna, seriösa, efterforskningar om till exempel färgämnena eller ochratoxin och dess förekomst i skräpvinerna. Det skulle kunna bli en bra larmartikel. 9. Eller sätt fokus på det konsumenten behöver hjälp med att se: övergödning, slöseri med vatten, oförsvarlig hantering av systemiska pesticider, utsatta vingårdsarbetare, högintensivt bruk med förhöjd halt av ochratoxin som följd… Allt det som gör ett skräpvin billigt. 10. Blir så oändligt trött, därför att i grunden vill många av oss samma sak: få bort skräpvinerna. Men det måste ske med sakliga argument, inte dumheter och skrämselpropaganda, som endast kan spela IOGT-NTO i händerna när de ska kräva nya alkoholrestriktioner.

Torrontés: tycke & smak & Julieta Venegas

Lyckligtvis är smaken som baken och så länge produkten ifråga är välgjord och moralisk finns det inget att säga om den saken. Således finns det inte heller så mycket att säga om att någon hyllar ”Argentinas druva” torrontésJuileta Venegas därför att hen tycker om den. Men när torrontés framställs som en makalös druva, som ruvar på potentialer som vinmänniskan tidigare bara kunnat drömma om, ja, ni vet så där som en del vinskribenter tappar koncepterna som vore de ingresskrivare i Sportbladet, då, då måste någon sätta ner foten. Torrontés kommer aldrig att bli en stor druva. Argentina har den i brist på annat, en förbannelse när det globala perspektivet blivit en verklighet för den argentinska vinindustrin, en druva för enkla, aromatiska viner för en enkel gom och en täppt näsa. Julieta Venegas.

Montagny & Shanana

Huruvida det tidigare funnits viner från den lilla appellationen Montagny i Systembolagets bas-sortiment vet jag inte, men i juni är det dags. Då lanseras Françoise Feuillat-Juillots Montagny ”1er Cru Les Coères” (dåMontagny - vingårdar med varunr 2812 och till priset 149 sek). På tiden. Montagny är med födelseåret 1936 inte bara en av Bourgognes utan en av Frankrikes äldsta appellationer. Så länge jag kan minnas har det alltid funnits oerhört prisvärda viner att finna i de mindre kända Bourgogne-ursprungen. Att just Montagny, som ligger 15 km söder om Châlon sur Saone och 30 km söder om Beaune, fortsatt hör till de mer diffusa områdena är både förståeligt och obegripligt. Förståeligt därför att här finns blott ett fåtal mer eller mindre små producenter och produktionen domineras av ett kooperativ, som kanske inte alltid varit så intresserat av att marknadsföra appellationen. Obgripligt därför att förutsättningarna för att göra stora viner tveklöst finns här och föga förvånansvärt finns det en hel del godis att finna för den som botaniserar, så gott som alltid till högst resonabla priser. Jorden och berggrunden (kalkdominerad ”kimmeridgian” och märgel), exponeringen, klimatet, vinden, vattenresurserna, allt stämmer. Inte minst om du arbetar med chardonnay – druvan som gäller för appellationen. AOP Montagnys totalt 300 hektar domineras av det läckra ”Montagny-berget”, där de bästa odlingarna återfinns, bland annat Françoises. Här på mellan 200 och 400 meters höjd över havet och blickande mot söder och sydost tillverkasFrançoise Feuillat-Juillot syrastyrda viner av 1er Cru-kvalitet på löpande band. Inte mindre än 2/3 av appellationens odlingar är klassade som första cru, bara en sådan sak. Bortsett från att jag känner Françoise Feuillat-Juillot och gläds med denna heroiskt kämpande småföretagare och hårt arbetande, skickliga och aningen blyga vinmakare och att jag har, minst sagt, mycket lätt för att gilla hennes precisa hantverk, är jag synnerligen glad över att snart få se Montgany representerat på Systembolagets hyllor. Eftersom vinifierat sedan någon dag snöat in på yé-yé och annan töntmusik firas fredagen med ett litet Shanana-potpurri: 1,2,3.  PS Vill du testa en Montagny i väntan på ”riktiga” släppet av Françoises 1er Cru Les Coères, kan du slå till på hennes Montagny ”Les Crêts” (73009, 129 sek, beställningsvara).

Razzia hos svensk vinhandlare

Enligt Ehandel.se har nätbutiken Handlavin.se råkat ut för en polisrazzia. Vin har beslagtagits och företagets ägare riskerar nu upp till sex års fängelse för att under 2,5 års tid ha sålt viner för tillsammans 250 TSEK. Handlavin.se är såvitt vinifierat känner till ett respekterat och mycket nischat företag, inriktat på små, kvalitetsivrande och ekologiska producenter i Österrike. Till saken hör också att Handlavin.se, enligt företagets ägare, betalt svensk alkoholskatt och moms i enlighet med de pragmatiskt anpassade och vad det förefaller allmänt accepteradeweeping Willows regler som gäller för detta. Man kan alltså med fog undra varför detta tillslag skedde. Kanske är svaret, det som ägaren själv antyder på Ehandel.se, att vi någon gång måste få klarhet i vad som gäller för näthandeln med vin i Sverige. I det skenet är det här kanske förståeligt, men likväl känns det som både överdrivet och direkt onödigt. Snarast ett exempel på hur den starke inte ska agera mot den svage. Om Handlavin.se varit ett av de många odeklarerade ”företagen” som åker till Fehmarn och köper alkohol så mycket bilen, och ibland släpkärran, klarar och sedan säljer spriten till vem det vara må hemma i garaget, då hade det här varit fullt i sin ordning. Nu känns det mest som ett övergrepp på den lille medborgaren och det är svårt att se att det här behövdes för att komma vidare i frågan om vad som är tillåten vinnäthandel i Sverige. Musik från Razzia Records.

Mognad & medel, Audrey & yé-yé

Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägsAudrey vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.

En kärleksförklaring till Châteauneuf-du-Pape & fler klassiker

När jag häromdagen sög i mig en snart 20 år gammal Châteauneuf-du-Pape slog det mig än en gång hur vansinnigt goda de här vinerna kan vara och vanligtvis är – och vi talar då både rött och vitt om än i det följande rött. Visst, det finns varianter som dumsenskördats eller ekatsChâteau9 sönder och ryggradslösa fruktbomber som snarast ska drickas och det finns andra som är så späckade av vad gemene man kallar brett att en bråkdel av orenheterna kunde räcka, men på det hela taget wow! Grenache är en druva att utan förbehåll älska och som folket i château9 förstått att den alltid vill ha sällskap, kommer den bättre till uttryck här än någon annanstans. Kort sagt kan mer än en producent i château9 konsten att få fram grenaches innersta väsen. Detta känns väldigt angeläget att få sagt och nu när det är sagt lyssnar vi på en klassiker från Evis Costello, en annan från Pretenders och slutligen en klassisk Audrey inspelad hos Henri Salvador. Costello-bonus.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 6.0(, 7.0 & 8.0)

Själv ser jag inga problem med varuprover i sig; problemet är snarare skribenten. Varuproverna är ett utmärkt hjälpmedel för kritiker och något som ytterst och i bästa fall kommer kritikernas läsare till godo. Det kan gälla litteratur, musik, vin, fordon, ja det mesta. Samtidigt är kritikerns objektivitet och kunnande en evig problematik för, vanligtvis, kritikern själv och, definitivt, läsaren. Ytterst handlar det om att den siste ska kunna lita på sin kritiker och det är endast den med tillräckligt eget kunnande som vet om den kan det. Såg till exempel häromdagen att ett vin som i samband med ”Vinforum 2.0” visade sig vara störigt orent, hyllats rejält på flera håll. Frågan är då om den som hyllar ett orent vin bara är inkompetent som provare eller om den har en annan agenda än att ge sin läsare en korrekt bild av produkten, vill den till exempel stötta just den producenten eller importören av något för oss övriga okänt skäl, eller har det bara blivit en ”våg”, som det ibland blir, då alla bara hänger på och hyllar därför att det verkar vara det rätta att göra som en i gänget. Om, å andra sidan, du som läsare vet att du alltid tycker precis som kritikern X eller alltid precis motsatt vad Y säger, ja, då kan du förstås följa den kritikern oavsett hens kompetens eftersom du vet vad hens smak och råd är värda.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 7.0

Självklart är det bästa att hitta någon som jagar själv, som alltid befinner sig längst fram och gör de där sanslösa upptäckterna innan alla andra gör det. Nya konstnärer, manusförfattare, artister eller för att tala vin igen: nya områden, producenter och druvor och det oftast till ohajpade priser. Å andra sidan är det svårt att som privatperson alltid ligga längst fram samtidigt som många jagar. Inte bara skribenter. Det finns många duktiga importörer och vinhandlare världen över som ofta ligger i framkant. Ett enkelt sätt att själv vara med är att följa dessa och om de då och då ger kritikern tillfälle att träffa en producent eller bistår med varuprover eller provningar som allt som oftast innehåller för hen intressanta produkter som breddar hens synfält eller adderar till hens erfarenhet, kan det inte vara negativt i sig. Negativt blir det bara den dagen kritikern skriver upp en produkt som tack för senast.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 8.0

Janis Joplin. Janis Joplin. Janis Joplin. Jancis Joplin. Jancis Joplin. Janis Joplin. Janis Joplin.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan

Häromdagen skrev Vinovis om hur Pommery skickat på honom ett varuprov, som han senare dissade. Detta föranledde Pommery att i sin tur dissa kritikern. Att detta ställer utom allt tvivel att Pommery inte har det skarpaste bladet i knivlådan som PR-ansvarig är uppenbart. Uppenbart är också att Vinovis gjorde rätt i att följa upp dissandet med att berätta om hela affären. Vinvärlden är inte bortskämd med intressanta, rent av avslöjande texter.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 2.0

Vinovis tar också upp frågan om huruvida det som vinskribent är rätt att ta emot och skriva om gratis varuprover. Själv avstår han helst, föredrar att betala för vinerna han skriver om. Tveklöst är detta mycket hedervärt. Samtidigt är det begränsande. Kanske är ett sätt att hantera balansgången mellan att varuprova och inte varuprova att tydligt ange de gånger då hen anmäler ett gratis varuprov eller varit på en gratis provning. Något som för övrigt många skribenter gör. Den som skriver på en lite bredare bas torde inte ha något annat val än att springa på så många provningar som möjligt och att ta emot och prova så många varuprover som möjligt – den som läser dessa mer spridda texter utgår säkert också från att skribenten ifråga inte betalar för sina prover. Det vi som konsumenter kan hoppas på är att skribenten är kapabel att bedöma varje produkt för vad den är.  Rimligtvis går det inte att stå opåverkad inför en spännande, underhållande och kanske dessutom trevlig producent och det är helt i sin ordning, eftersom det aldrig kan vara fel att hylla en god gärning, på samma vis som det är en sann verklighetsskildrares plikt att skriva ner den som beter sig illa i sin gärning; att sålla agnarna från vetet.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 3.0

En annan fråga som borde diskuteras flitigt inte bara inom vinvärlden är, att så många tidningar och liknande håller sig med vinkritik samtidigt som de erbjuder sina läsare vinlådor, – resor och – böcker. Som vinifierat redan tidigare suckat är det säkert så att många försöker hålla isär de olika aktiviteterna, men redan misstanken att det ena påverkar det andra räcker för att en seriös aktör ska avstå. I flera fall tillkommer vinlådorna dessutom genom nära samarbete med enskilda importörer, som ibland rent av betalar för annonsplatsen. Undantaget från det nyss nämnda är alla som tydligt deklarerar vad som gäller – i vinifierats fall förekommer som HR:en förhoppningsvis redan vet dels en direkt koppling till flera producenter som är kunder till er utsände i vinmakandets pastorala paradisvärld, dels en direkt koppling till importören Terrific Wines, vars producentportfölj i icke ringa utsträckning påverkas av er utsände i importvärldens mersmakande mylla. Att det är rasande viktigt för en vintidning att hålla isär redaktion och annonsavdelning torde vara en pleonasm. Blotta misstanken att stora annonsörer särbehandlas positivt eller att en vintidning skulle erbjuda redaktionell text mot ekonomisk ersättning är förödande inte bara för publikationen ifråga utan hela branschen.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 4.0

Mel Brooks. Flea m fl. Boris Vian. TCV. MisterWives. MorrisseySt Vincent. Feist.

PS Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 5.0

På tal om gratis varuprover har vinifierat vid tre tillfällen blivit kontaktad av mellanhänder/PR-byråer som erbjuder ersättning mot att vissa produkter omnämns på bloggen. Månne smått pinsamt för de aktuella importörerna att PR-byråerna inte hade koll på vem som står bakom vinifierat, och ja, jag tackade nej till dessa flotta erbjudanden. Den reklam som förekommer på vinifierat gäller uteslutande produkter kopplade till mig själv.