En susning om Sav

Sav, det mousserande björkvinet, gjort i Östersunds-trakten och efter ett 200 år gammalt recept, måste väl vara ett projekt som alla spontant vill omfamna? Ändå har det gått lite trögt så här långt. Skälet är att man inte haft tålamod att vänta in en tillräckligt bra produkt. Det här är, vågar jag

Björksprit

påstå, ett kardinalsfel som majoriteten nya vintillverkare gör; man är så uppfylld av projektet och sin produkt att man genast vill visa den för världen. I Östersund har dock eldsjälen, ekoingenjören, kemisten och vinmakaren Peter Mosten insett hur saken ligger till. I ett svep har verksamhetens fokus flyttats till den nyligen lanserade björkspriten/snapsen Sav. Ett klokt drag. Det är både billigare och enklare och, vågar vi förmoda, lönsammare att göra vit sprit än vin. vinifierat kan också avslöja att Peter och hans medfinansiärer börjat snegla på andra produkter som en hälsodryck baserad på björksav och en… björk-sake! Vinet då? Sav Sparkling är

Björk

fortsatt det centrum verksamheten snurrar kring. Det som nu sker är att man tar ett steg tillbaka, kasserar några årgångar och förbättrar så gott som alla led i kedjan och räknar med att snart vara tillbaka med en ny årgång som på alla sätt och vis gör konsumenten nöjd och glad. Undertecknad har ett finger med där. Faktum är att de första stora förändringarna gjordes redan i samband med skörden 2011 och framförallt 2012, nu tar vi ett steg till. Det som vi redan nu kan säga är att basvinet, alltså saven efter första jäsningen, innan det dras på butelj för en andra jäsning, blivit klart bättre. Friskare och fräschare – och det var väl främst fräschör som tidigare saknades. En ny klarningsprocess av basvinet bidrar också till att höja kvaliteten ett snäpp. För att nu inte tala om en noga utvald jäst och process för själva buteljjäsningen och… ja, som sagt, mängder med förändringar har gjorts och görs. Tyvärr lär det dröja ytterligare ett par år innan gemene man kan prova det ”nya” vinet – det tar, som bekant, tid att göra mousserande enligt champagnemetoden. Hursom önskar vinifierat Peter & Co all framgång – ett så skogstokigt projekt som ett vin på björksav måste bara få lyckas!  Och i väntan på vinet får vi fokusera på Sav – The Spirit of Birch.

Sveriges bästa vinimportör & Blue for Two

För andra året i rad nominerades av Sveriges vinskribenter, eller i alla fall cirka 40 av dem, lilla Terrific Wines, som, som vinifierats idoga läsarskara vet, jag har en intim och kärleksfull koppling till, till Årets Importör. Motiveringen löd: ”Terrific Wines visar att liten kan vara naggande god med uppstickarviner från världens alla hörn”. En liten aktör täljer inte precis guld med fällkniv, däremot skänker ett kvalitetsdrivet arbete mycket tillfredsställelse, inte minst när sådana här nomineringar dyker upp. Kul var också att förra årets rosévin Tavel Les Lauzeraies i år blev tvåa i den kategorin, slagen endast av ett betydligt dyrare vin som bara fanns inne över en begränsad tidsperiod, vi är så enögda och fantastiska kring det här vinet att vi ser detta som att Les Lauzeraies blev Årets rosé för andra året i rad. Och Clotilde Davennes lilla vinhus kom sexa i kategorin ”Årets vinhus”. På tal om Terrific: missa inte nya Terrific Wines Club eller Terrific Editions nya bok vinfierat. Terrific Wines finns även på Twitter som @theterrificwine. Vem blev då ”Årets importör”? Johan Lidby Vinhandel – en annan seriös aktör på marknaden och en värdig vinnare av utmärkelsen. vinifierat gratulerar så mycket! Blue for Two.

Superkritisk koldioxidextraktion & Diam? Damn!

En gång i tiden fanns en kork som hette Altec. Den skulle enligt producenten Sabaté vara garanterat fri från TCA. Tack vare ett speciellt tillvägagångssätt vid tillverkningen kunde bindemedlet lignin elimineras och därmed risken för TCA, påstod reklamen. Det hela slutade med en katastrof. Mängder av producenter blev sittande med viner som efter en tid uppvisade en lätt korkaktig doft.  Såväl undertecknad som några av undertecknads nära kollegor i USA, Spanien, Frankrike och Bulgarien, vet av bitter erfarenhet att Altec var kvalificerat snarvel. Något ansvar för sin bluff ville dock Sabaté inte ta och efter ett tag försvann, föga överraskande, Altec och Sabaté med den.  Bara för att återuppstå. Altec till exempel via Bouchonnerie Jocondienne och Sabaté blev Oeno Bouchage. Idag säger Oeneo Bouchage att Altec skapades för att hålla tätt, inte garantera mot TCA och man vill inte kännas vid sitt påstående om att Altec gjordes med den senaste tekniken, så komplicerad att det var svårt för gemene man att förstå den. För några år sedan lanserade Oeneo Bouchage sin senaste skapelse, Diam. Denna är också TCA-fri, sedan den producerats med en teknik så komplicerad att gemene man inte förstår den. Nu talar vi om superkritisk koldioxidextraktion – något som mer än en skribent i världen entusiastiskt berättat om i tämligen okritiska hyllningar av Diam. Träffade den superkritiske kemisten och ekoingenjören Peter Mosten häromdagen och frågade honom om saken. Han blev upprörd. ”Superkritisk koldioxidextraktion? Varför? Det är dyrt och tidskrävande, medan korkarna är billiga. Och vad är meningen med den behandlingen? Försöker man lura omvärlden med ett nytt begrepp? Hur fungerar de bindemedel som används? När löses de olika ämnena ut och vid vilka temperaturer, pH-värde och så vidare? Naturkork kan vi, men här har vi inte alls den koll man måste ha”, säger Mosten och avslutar med att konstatera, att obegriplig eller otillräcklig information alltid är farlig och måste ifrågasättas.

CSR:s oändliga svårighet

I en annonsbilaga till dagens SvD finns en text om Systembolagets ambitiösa CSR-ansträngningar. Här kan man ta del av hur företaget kräver att dess leverantörer efterlever en seriöst utarbetad code of conduct. Gott så. Problemet är att Systembolaget tycks ha fått en släng av det svenska reko-hyckleriet, där man säger en sak, som känns skönt i själen att säga och som ser bra ut, men som man sedan inte fullt ut följer, eftersom det kan vara jobbigt att leva som man lär – fråga Telia, Ikea, Vattenfall, Sverigedemokraterna eller Säpo, för att nämna några som fått en betydligt allvarligare släng av sjukan. Hur kan det annars vara så, att Systembolaget efterfrågar och säljer vin, rent av rättvisemärkt och ekologiskt odlat vin, till omöjligt och oseriöst låga priser?

Ny, mörkerskygg vinklubb

Idag ser ännu en vinklubb dagens ljus: Terrific Wines Club. Föräldrarna till denna klubb är behovet av en outsinlig sjö av vinklubbar av alla de slag och Terrific Wines behov av att flasha med viner som upptäckts under företagets Jorden runt-resor men som omöjligen kan lyftas fram i inte bara dagens utan också rampens ljus med mindre än att extraordinära åtgärder vidtages. Här klickar man om man vill veta mer. 

Förbannade kooperativ! & Stiff Little Fingers

Knappt har vi hunnit få ett riktigt pannationellt, nåja i alla fall pan-europeiskt, regelverk för ekologiska viner, förrän ett gäng kooperativ börjar lipa och vill ha till förändringar.  Vad är det då för förändringar de vill ha? Pinsamma sådana och bara sådant som gör att de kan fortsätta slarva med odlingen. 1. Regelverket sätter en övre gräns, +70 C, för hur mycket man får hetta upp vinet för att racer-urlaka och döda bakterier. Suck, de vill alltså inte

EU:s eko-logga

bara pastörisera utan döda vinet helt, istället för att sköta sina vingårdar. 2. Elektrodialysen har förbjudits och okej, man kan hävda att man använder dialysen för att hålla nere svavel och annat, men hur kul är det? Och vad annat är det än ännu ett sätt att smita från hemläxan? Nu känner vinifierat att ett gigantisk, måndagsgrått grumpy-moln infann sig och la sig som en sordin över det välbefinnande som annars kommer smygande och smeksamt lägger sig som bomull runt hjärnan då dagens första espresso inmundigas.  Alla som oroar sig för alltfler uniforma viner har allt intresse av att förbanna ”flash-détente” (tok-hetta i vinfieringen) och andra ”det-här-gör-jag-istället-för-att-göra-rätt”-sätt att påverka vinet. Avslutningsvis och med tanke på den debatt Svenska Vinakademien dragit igång avseende vad för slags vin vi får om vi inget vill betala: Alla seriösa producenter av ”viner gjorda på ekologiskt odlade druvor” arbetade redan efter de regler som nu stadsfästs och de som inte gjorde det eller nu inte vill göra det bör inte heller få kalla sitt vin ”ekologiskt” och, rimligtvis finns det fortsatt inte heller några billiga ekologiska viner. Stiff Little Fingers lugnar ner oss och försätter oss i pre-jul-mood.

Fransmän, sprutglada bönder & Adele

Fick mig till livs att någon via en vinutbildning i Sverige lärt sig att vinodlingsarealen upptar åtta procent av den totala jordbruksmarken i världen samtidigt som vinbönderna gör av med 80 procent av det totala användandet av jordbrukskemikalier. Hoppsan! I Frankrike är, enligt Direction générale de l´alimentation, förhållandet drygt tre procent av den odlade jorden och 15 procent av bekämpningsmedlen. Med andra ord måste fransmännen med råge vara världsbäst på att inte bespruta vingårdarna! Eller kan det vara så att någon gjort ett dåligt grundjobb igen? I så fall lär det inte vara byråkrathjärnorna och petimätrarna på Direction générale de l´alimentation (Sous direction de la qualité et dela protection des végétaux dessutom). Adele.

En sprutglad en

 

Föga svavelosande Brescou & Damir Imamovic

Även om jag är skeptisk till delar av naturvins-rörelsen, som påminner väl mycket om eko-rörelsen för 25 år sedan, är jag också avvaktande positiv. Just för 25 år sedan började jag, trots alla de alltför vanliga tröttmössorna inom eko-världen då och övertygad om att det skulle ge bättre vin, odla ekologiskt och till och med maka vin utan svavel, låt vara det sista på en mer experimentell basis inom ramen för V&S FoU-arbete. Snart upptäckte jag att, trots allt, de svavlade vinerna alltid föll bättre ut i blindprovningarna. Å andra sidan stod det också klart att ”slentriansvavlandet” – som ökade, först, kraftigt med Peynaud och, sedan, när Nya Världen gjorde allt för att undvika ”brett”, som bekämpas med renhet och svavel – inte heller var särskilt bra. Trots att vissa av våra viner, särskilt de som gjordes i ”vinhandelshuset” Rabiega (alltså inte på gården utan i vår källare i Brignoles), var tämligen enkla, arbetade vi alltid med svavelvärden på högst 80 mg totalt och avseende toppvinerna låg de oftast betydligt lägre, även efter lång ekfatslagring. Eftersom vi visste att vår box, t ex, låg, vanligtvis långt, under konkurrenterna funderade vi på att sätta ut den totala svavelhalten. Vi menade att svavelhalten skulle vara en värdemätare på hur pass ren frukt och utrustning man arbetar med och hur noga man är i sin verksamhet – detta, förstås, under förutsättning att vi talar viner utan defekter. Nu stannade dock det hela vid en idé eftersom svavel inte var en viktig fråga då runt sekelskiftet. Men nu är det det och nu tycks den gamla idén bli verklig på Domaine de Brescou! Som på alla andra ställen jag arbetar med ligger vi, vanligtvis, stadigt mellan 40 och 80 mg totalt svavel på samtliga viner, även de vita. Till min glädje har nu ägaren bestämt sig för att börja sätta ut den totala svavelhalten – såvida inga konstiga regler sätter stopp för det; andra, som arbetar med betydlig högre, fortsatt lagliga, halter, brukar inte tycka om att indirekt få byxorna neddragna: kan de sätta käppar i hjulet kommer de att göra det. Vad mer är, är att vi i början av nästa år lanserar gårdens första osvavlade vin! En Chardonnay och en Cabernet sauvignon. Eller rättare sagt: vi har, eller kommer ha, som de flesta andra som gör ”osvavlade” viner, tillsatt 2 x 1 g/hl – det sista grammet tillsätts just före buteljeringen. Det gör att den totala svavelhalten landar under 20 mg/l, som är den enda gräns som någonsin, egentligen, nämns avseende vin som på riktigt är svavelfritt, eller så gott som svavelfritt eftersom helt svavelfria viner inte finns – det ser naturen till. Damir Imamovic Trio.

Vincents dag blir Vinets dag!

Kom ihåg var ni läste det först: Vinakademien i Sverige, populärt kallad Svenska

Guess Who

Vinakademien, har utsett den 22:a januari, vinodlarnas skyddshelgons Vincent dag, till Vinets Dag. Tanken är att restauranger, vinklubbar och kanske rent av importörer, sommelierskolor och Systembolaget ska ha ett verktyg att arbeta med när vintern är som kallast. Med andra ord är det nu upp till de nyss nämnda att börja fundera på hur man ska manifestera vinet den 22:a januari med start 2013. Akademien förväntar sig vinmenyer och exklusiva viner på glas på restaurangerna och att vinklubbarna bjuder in nyfikna till vinprovning eller kanske i samarbete med en importör får sig tillsänd en intressant föredragshållare.

Billig, ny fransk ek, tack! & Bowie

Enligt egen och/eller, i förekommande fall, importörens uppgift finns det producenter som lagrar allt sitt vin på nya, franska ekfat i sex månader och ändå kan sälja produkten för några och tjugo kronor. Kort sagt är det imponerande med producenter som drivs så till den grad av välvilja, att de väljer att sälja sina viner med förlust så länge det gör oss uppspelta och glada. Varför inte ekvationen går ihop? Tja, ett nytt, fransk ekfat på 225 liter kostar i runda slängar 8000 kronor. Även om man slår ut den kostnaden på två viner (två x sex månader) blir det dyrt: 8000 kr/450 l = drygt 17, 50 kronor/liter. Räknar man baklänges på ett vin för 75 kronor får producenten drygt en tjuga för sitt vin. Det ska täcka själva vinet, buteljen, etiketten, förslutningen och lådan flaskorna läggs i. Och så eken på minst 13 kronor per 75 cl. Och då har vi inte tagit med i beräkningen arbetet med att sköta faten (fylla, tömma, eventuellt dra om, rengöra, lagerhyra…) och kostnaden för att hålla dem fulla (avdunstningen) samt den bottenrest som alltid går bort när vinet ska blandas eller dras om. Bortsett från den orimliga kalkylen: varför skulle en producent förslösa nyinköpta, svindyra fat på ett skäligen enkelt vin den ändå inte får bra betalt för? vinifierat överlåter till sina hängivna hängruntare att göra en egen sannolikhetskalkyl för detta. Hur går man då till väga med eken i billigare viner? Tja, man använder med fördel ekspån eller ekstavar. Båda fungerar utmärkt, ofta till och med bättre än nya fat på mindre koncentrerade viner av det enkla skälet att de inte torkar ut vinet på samma sätt. Varför inte använda gamla fat? Det kan man göra, under förutsättning att man söker den stilen det ger. Kan man kombinera några nya fat med ekstavar? Jo, det är också ett sätt. Blir det inte billigare om man arbetar med större ekfat? Sällan, därför att ju större fat, desto dyrare är de. Varför säger inte producenterna, importörerna och detaljisterna som det är, borde inte någon, i Sverige till exempel Systembolaget, slå hål på myten? Tveklöst. Men det sistnämnda har till och med avslagit offerter på vin i prisläget 70 – 79 kronor med hänvisning till att vinet är gjort med ekstavar och inte nya fat, vilket andra importörers produkter sagts vara. Med andra ord en regelrätt uppmaning att ljuga nästa gång en offert skickas in på en förfrågan avseende billiga viner lagrade på dyra fat. Bowie goes Lynch. Bowie takes it to the airBowie burns it slowly.