Hur det nu kommer sig så har genom åren mer än en irländsk musiker visat
sig ha ett hål i själen. Detta i grunden tragiska förhållande har samtidigt tillåtit dem att emellanåt skapa musik och framförallt tolkningar som ingen annan kan nå upp till. En som detta stämmer väl på är Rory Gallagher, som, som den irländare han var, skulle avnjutas live. Vi hör övertonernas mästare ta sig an A Million Miles Away.
Oavsett var envar står ideologiskt inbjuder somligt till pragmatiskt, fritt tänkande. Bra exempel på det är när vi frågar oss hur vi vill använda våra pengar och vår konsumentmakt. Vill vi, till exempel, stötta sweatshopar, bönder som producerar bakteriefläsk och omoraliskt billiga viner? Vi vet, de facto, att någon annan än vi betalar – ja, såvida vi inte akut drabbas av en MRSA-bakterie eller hamnar i ett upplopp i Bangladesh. I samma sken kan vi fråga oss hur billiga upphandlade resor rimligtvis kan vara. Veolia vann den senaste upphandlingen för den svenska Öresundstrafiken – ett avtal värt 530 Mkr per år under fem år med möjlighet till en förlängning med ytterligare två år samt ”optioner för en rad nya linjer i systemet”. Gunnar Wulff, VD för Öresundståg AB, kommenterade då det hela med att ”… Anbuden har utvärderats med avseende på pris och kvalitet och vi är övertygade om att vi kommer att få en stabil trafik där vi nu tillsammans… kan arbeta för en ökad kundupplevd kvalitet och punktlighet”. Så blev det inte, vet vi idag när tågen står stilla sedan en dryg vecka med omfattande samhällsekonomiska förluster och stora problem för resenärerna som följd. Wulff fortsatte med att säga ”… Det nya avtalet innebär en viss kostnadsminskning från dagens nivå…”. Saken är den att Veolia redan ansvarade för driften under den föregående upphandlingsperioden och frågan är hur allt kan bli bättre samtidigt som det ska bli billigare alltmedan övriga priser och kostnader går upp? Idag vet vi att det enda sättet Veolia kommit på är att försämra för sina anställda. I ljuset av att tågen står stilla och avtalet grundar sig på en försämring av de anställdas villkor är det svårt att se att någon – annat än möjligen Veolia – kan tycka att det nya avtalet och dess effekter är bra. Helt lätt är det inte heller att förstå hur någon tror att den ska kunna få en engagerad och konsumenttillvänd medarbetare genom att försämra hens arbetsvillkor – eller med andra ord uppnå en ”ökad kundupplevd kvalitet”. En inte alltför vild gissning är att de ofta både duktiga och kloka människorna på Almega, som har att hantera situationen åt arbetsgivaren, inte är särskilt förtjusta i den här konflikten och sin egen roll – låt vara att de inte kan säga det samtidigt som Almegas förhandlare sannolikt är mer positivt inställd med tanke på att hon tidigare varit HR director på Veolia Transport Sverige AB. Avslutningsvis bör Öresundstrafiken-fallet stämma till eftertanke hos alla upphandlare som tror att det alltid är det lägsta budet som är det bästa.
Alla vet, egentligen, att Midsommar ska firas med sång, grodhoppande, sill och nubbe. Trots detta är det samhällsomstörtande vanligt förekommande, att det ska sittas ute i kvällen och natten och regnet eller i bästa fall nattfukten och låtsas som att knotten och myggen inte alls är
ett störande inslag i den redan eländiga tillvaron och då!, som om inte allt detta elände vore nog, dyker värden, eller, i mindre vanligen förekommande fall, värdinnan, upp med en vidbränd flintastek som inte bara är skådebröd. I just den skogstokiga stunden, då flintan ligger där och undrar hur det egentligen gick till när den packades och märktes om i butiken för att huxflux hamna här, gäller det att vara förberedd ity risken är överhängande att det nu också vankas sockerboostad appassimento, italiensk hittepåzinfandel eller omoraliskt skräpvin på budgetbox; smörja som du förväntas fylla dina sinnen med så till den milda grad att allt detta eländes elände verkar vara en god idé. Det är då bra att inte bara ha läst följande vintips utan också köpt på sig de melankolidödare som där nämns, melankolidödare i tre utföranden, vilket gör att det finns en färg och en smak för alla och till alla upptänkliga produkter som kan ha misshandlats på grillen vid sidan
om flintan, kanske en fisk eller en sallad, låt vara att den sistnämnda mer undantagsvis hamnar på grillen, även i svenska midsommarsammanhang, och skulle det vara så att någon, till exempel en extrem tillskyndare av svenskheten, får för sig att hedra de riktigt gamla traditionerna genom att själv smågrilla sina fötter via en promenad på glödande kol ska den veta, att de skräpviner som blir över då alla, egentligen, helst dricker något av de följande tipsen, de skräpvinerna är utmärkta att smörja in fötterna med både före och efter promenaden ity som smörja göre sig skräpvinerna väldigt väl. Nog av. Här är de tre melankolidödarna som klarar av att nå genom såväl midsommarnatten som grillångorna och de trubbiga sinnena, notera att de i förekommande fall måste beställas så var gärna ute i god tid, idag till exempel: Girard Old VIne Zinfandel, nr 22337, pris 165 sek; Girard Chardonnay, nr 74963, pris 169 kr, Les lauzeraies, nr 2724, pris 99 kr.
Bandet Fleetwood Mac, ursprungligen Peter Green’s Fleetwood Mac, blev
mest känt under 80-talet och med sättningen med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, men ursprungsformeringen med bland annat Peter Green hann på mycket kort tid med att skapa fler toppar än bandet sedan gjort under resten av sin mycket långa karriär. Vi lyssnar på Abatross och då kanske alldeles särskilt på den så samstämda rytmsektionen.
Är ni i Zaragoza eller någon annanstans inte alltför långt ifrån Bureta, som närmare bestämt ligger mitt i Campo do Borja, 65 km väster om Zaragoza, på vägen mot Logroño och Bilbao, måste ni bara göra en avstickare till den pyttelilla byn Bureta. Här kan ni äta gott, och billigt, på Casa Palacio de los Condes de Buretas restaurang, eller ta en fino eller en lokaltillverkad öl och utmärkt Iberico och hemgjord ost i samma ställes bakficka
El Condes vespa påpassligt parkerad i entrén
eller, sist men inte minst, gå den guidade turen i palatset. Även innan krisen satte klorna i Spanien struntade myndigheterna i de historiska skatterna som finns i Casa (o s v). Det är dagens Conde, en synnerligen sympatisk och alldaglig eldsjäl vid namn Antonio, som tar hand om rubbet. Här kan ni se rum som i princip stått orörda sedan sekler eller varför inte ta del av ett brev författat av Christopher Columbus? Stället är nedlusat med korrespondens författad någon gång mellan nyss och pre-Columbus. Ett måste för alla med undantag för obildbara tölpar som åker på semester för att supa ner sig och rapa och ha sig.
En sådan här musikhistorisk resa som vinifierat alldeles oförhappandes
hamnat på blir knappast fullständig om inte Derek And The Dominos Layla kommer med. Om någon av vinifierats HR missat att låten är ganska lång uppmanas hen att lyssna på allt. Eric Clapton och Duane Allman i högform: Layla.
Det är inget mindre än ett avskyvärt hån, alla de här oöppningsbara engångsförpackningarna till våtservetter, tandpetare och annat livsviktigt när du sitter där i planet och är kladdig både om händerna och mellan tänderna. Som att få en fint inslagen julklapp som, visar det sig vid en närmare undersökning, inte går att öppna. Fint och tämligen meningslöst. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot oöppningsnbara förpackningar! Kommen så här långt i texten dyker Hustrun upp, läser småleendes över axeln (avskyr när folk läser över axeln), låter leendet stelna och lämnar mig med kommentaren ”Mycket dumt har du skrivit, men det där… alla vet att öppningarna är utmärkta med ett litet streck eller så och det ligger mer hos brukaren än avsändaren om det där inte fungerar”. Kanske det, men det spelar ingen som helst roll. vinifierats krav inte bara kvarstår, det ökar tiofalt i styrka efter detta påpekande ity uppenbarligen har de skamliga avsändarna av de oöppningsbara förpackningarna varken vett eller tillräckligt djupa känslor för att på ett fullgott sätt märka ut var öppningen eventuellt finns om det mot förmodan nu skulle vara så som Hustrun antyder att det alls finns öppningar på de oöppningsbara förpackningar. Förresten så hörs det på namnet, oöppningsbara förpackningar, att det inte finns några öppningar. Förbud!
På tal om alla livealbumen på 70-talet. The Whos Live at Leeds var ett av
de första livealbumen och de la ribban högt för resten av decenniet . Vi lyssnar på den minst sagt klassiska versionen av My Generation från Live at Leeds.
