Ett monopol har av självklara skäl ett extra stort ansvar att ta, såväl mot kunder som mot leverantörer. Om monopolet, i likhet med Systembolaget (SB), söker en CSR-profil och, med rätta, ställer krav på sina leverantörer, ökar kraven på det egna ansvarstagandet än mer. Dessvärre klarar inte SB av att leva upp till de här kraven. Ska här ge två långt ifrån unika exempel.

1.SB tar inget moraliskt ansvar mot sina importörer och producenter. Leverantörerna har många regler att efterfölja och en produkt blir lätt avlistad vid minsta strul, däremot känner SB inget ansvar mot de producenter företaget arbetar med eller rent av via sina offertförfrågningar triggat till att skapa produkter som ibland kräver särskilda investeringar i form av maskiner, nya förslutningar eller unika blandningar. Ett exempel: När SB för några år sedan efterfrågade en PET-flaska från DO Campo do Borja i Spanien innebar det att offertvinnaren skulle få/tvingas investera i en tappningsanläggning för PET eftersom en sådan inte fanns inom Campo do Borja samtidigt som appellationens viner måste buteljeras på plats. Fair enough. Win-win. Men. När producenten som vann den där offerten fick inkörningsproblem med sin nya tappare och levererade flaskor som i samband med transporten från varma Spanien till svala Sverige blev buckliga och därmed osäljbara innebar det, att A de inledande försäljningsmånaderna försvann i en blink B produkten hade ett extremt uselt utgångsläge när producenten väl fått ordning på sin nya maskin. Kontentan blev att vinet så småningom långsamt ökade i försäljning under SB:s utvärderingsperiod, men inte snabbt nog för att behålla en position i SB:s hierarki. När importören å producentens vägnar frågade om inte SB kunde tänka sig att ge vinet ytterligare en utvärderingsperiod med tanke på, att A vinet skapats av SB och att inkörningsproblemen berodde på den nya maskin som produkten krävde B producenten, ett inte alls rikt kooperativ, skulle får stora ekonomiska problem om det inte ens fick tillfälle att sälja så pass mycket att det kunde betala merparten av den nya maskinen (som dessutom skulle bli värdelös om produkten avlistades), kort sagt bad producenten via importören en affärspartner om en fair chance och i normala fall hade rimligtvis beställaren förstått situationen och sett sitt eget ansvar i detta och gett leverantören sex månader till. SB gjorde inte det. Tvärtom löser SB alla sådana här situationer med att konstatera att vill du leverera till oss så är det våra regler som gäller och de reglerna kan aldrig vara föremål för diskussion eller resultera i flexibla lösningar ens då det utifrån en strikt affärsmoralisk utgångspunkt är det rätta. Kort sagt: SB ser inte att det har något affärsmässigt eller moraliskt ansvar gentemot sina affärspartners. ( För er som undrar så har kooperativet ifråga överlevt, men känner fortsatt, några år senare, av den ekonomiska smäll det svenska äventyret innebar – utöver den värdelösa investeringen tvingades producenten också ta tillbaka två containrar med vin som inte gick att sälja i Sverige p g a de buckliga flaskorna, en kostnad den aldrig fick chansen att ta igen.)

2. Var i fredags eftermiddag inne på ett SB i en svensk stad med 50 000 invånare. Letade efter El Rey. Slut. Frågade en person i personalen om de möjligen hade mer på lagret. Personen ifråga kände inte till vinet, trots att det såldes i butiken, men kunde så småningom meddela att det var slut i affärens lager. M a o går importören och producenten här miste om minst en och en halv dags försäljning, dessutom fredag eftermiddag och lördag då, rimligtvis, mest vin säljs i de flesta svenska SB. Kanske försvinner också måndagen eftersom nytt vin ska levereras och plockas upp i hyllorna innan försäljningen kan komma igång igen. Det här är nu inte unikt för nämnda butik. Hyllorna gapar alltför ofta tomma på olika SB. Problemet här är att varje produkt utvärderas efter sin försäljning och får minskad (eller ökad) distribution beroende på efterfrågan/försäljningen, men här kan man alltså inte mäta efterfrågan korrekt eftersom produkten inte fanns/finns tillgänglig, och SB tar, så klart, inte ansvar för att det inte har en vara tillgänglig. Kort sagt förs ingen statistik över tomma hyllor och de skador detta medför för individuella produkter. När El Rey i september i år klassas ner i SB:s distributionssystem beror det säkert delvis på otillräcklig efterfrågan, men bevisligen kan det också bero på att vinet inte alltid finns/funnits tillgängligt. Sist men inte minst: om producenten/importören inte levererar vin i tid till SB måste de ha mycket goda skäl för att inte riskera böter eller rent av att strykas ur sortimentet. När SB självt är otillräckligt är det, som exemplet ovan visar, inte tal om några ursäkter från SB:s sida, än mindre ett ansvarstagande för de affärsmässiga konsekvenser leverantören eventuellt drabbas av.

Slutsatsen är att det är helt i sin ordning att SB ställer höga krav på sina leverantörer, men det måste i konsekvensen namn ställa lika höga krav på sig självt.

Dela “Systembolagets eget ansvar?” på Twitter