Vinmässan Festiwine i Dubrovnik förra veckan sammanträffade med Klapa-festivalen Aklapela. Självklart passade er utsände på Balkan på att samla på sig lite informationsmaterial så att även HR:en nu kan njuta lite klapa. Vi börjar med briljanta Pinguentum och Ja odlazim draga, fortsätter med Cesarice och So maki sum se rodila, hoppar till Cuvite och Lipe san ti govorila rici och avslutar med en Bijelo Dugme-bonus. Njut!
Foto: Lato
Den utmärkte vinskribenten Jan Holmström satte igår på Facebook fingret på en lika öm som pinsam och onödig punkt i vinvärlden: tidningarnas ofog att sälja vin. I det här fallet handlade det om ett vin som heter Big Zin Old Vine Zinfandel American Oak och som säljs av Allt om Mats vinklubb. Till skillnad från vad man kan tro är detta ett italienskt vin och på det hela taget tyckte Janne H, högst förståeligt, att det finns skäl att förtydliga att varken han eller någon annan i Allt om Mats vingrupp haft något att göra med här vinet. Problemet är att läsaren/klubbmedlemmen/köparen rimligtvis utgår från att Allt om Mat inte bara står för utan också har valt ut vinerna som vinklubben säljer, och om tidningen valt ut vinerna bör det lika rimligtvis vara vingruppen som gjort det. Oavsett om Allt om Mat går ut med informationen att vinklubben är fristående från tidningen och/eller vingruppen, kommer läsaren fortsätta tro att det förhåller sig på annat vis eller i annat fall fråga sig varför tidningen säljer viner den inte står för. Nu är detta inget unikt problem för Allt om Mat och skribenterna där. Tidningarna som idag på det här viset håller sina vinkritiker gisslan är otaliga. Möjligen kan någon här invända att om det är så synd om skribenterna, varför slutar de då inte skriva för den publikationen? Tja, till exempel därför att det kan tänkas att även en vinskribent behöver en inkomst och det är inte precis så att uppdragen växer på träd – skulle för övrigt du tacka nej till att skriva för Allt om Mat? Dessutom är det här inte skribenternas problem: det här är tidningarnas problem. Det går för all del förstå Allt om Mats och andra tidningarnas kortsiktiga vinstintressen i att kränga vin på det här viset och under trycket att visa bra siffror är det lätt att falla till föga. Önskvärt vore dock att de kunde höja blicken och se bortom innevarande kvartal och fundera över den skada för tidningens
trovärdighet och dess, i grunden oskyldiga, vinskribenters anseende sådant här på lite längre sikt innebär. Är en tidning som i allmänhet säljer vin, och som i det här fallet i synnerhet kränger en smågangster från Syditalien som en Capo di capo från Nordamerika, att lita på när den betygsätter viner eller när den eventuellt kritiserar Systembolagets inköpspolitik? Eftersom de individuella skribenterna knappast kan tillåta sig alltför öppen och modig kritik, som den Janne H framför, åligger det alla oss andra att påpeka för Allt om Mat, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och alla de många andra att de kanske ska försöka dra in sina pengar på annat vis – och det gäller alldeles oavsett hur mycket de bedyrar och bevisar att det är vattentäta skott mellan vinklubben och den övriga verksamheten, eller kanske just därför . Norrbottens Järn.
Dela “Kortsiktigt vinstintresse håller vinskribenter gisslan & Norrbottens Järn” på Twitter
Om du i samband med en vintävling där du varit domare blir ombedd att dela ut diplom till äldre, väderbitna, kroatiska vinbönder med nävar som dasslock, kan det vara bra att veta detta: 1. Inse stundens allvar; se hellre sammanbiten än glad ut. 2. Se mannen – det är alltid en man – i ögonen. 3. Fatta hans hand innan han fattar din. 4. Ta ett diskret men
djupt andetag och kläm till åta helvete. 5. Släpp inte av på greppet förrän du ser ett tyst samförstånd i din motparts ögon; när du släpper greppet: gör det långsamt och försiktigt och inte i snabbare takt än lufsen du just står och håller i handen. 6. Om du glömmer något av det sagda eller inte tar stundens allvar på allvar kommer den kroatiske jätten att sluka din hand i sin, klämma till åta helvete och idissla din nu slappa hand i sin innan han med en bestämd nick, som säger ”jag visste väl det, din kyckling”, släpper den. 7. Om punkten 6 inträffar, se då för allt i världen till att ta det som en man, kort sagt håll inte med en ömkansvärd skrynkla i ansiktet upp din slappa hand för allmän åskådan och, framförallt!, skaka den inte i luften samtidigt som du lätt lyfter det ena benet. Goran Beregovic.
På bästa läget, med slående utsikt, i Stari Grad, Gamla Staden, i Dubrovnik ligger vad som måste vara stadens bästa restaurang, 360. Tjatigt att bli alltför detaljerad, kort sagt är detta för den matintresserade ett måste då kosan fört den nyss nämnde till Kroatiens sydligaste spets. Läcker miljö, fantastisk mat, utmärkt service och en schysst vinlista i kombination med priser som även många andra, mindre bra krogar tillåter sig. Adressen är Sv. Dominika BB, så vet ni mer exakt var den ligger. Ni som kan er Goran Bregovic måste så klart också gilla Bijelo Dugme (lyssna på gitarren fem minuter in i låten och fråga er om kanske killarna i Pink Floyd hörde det här innan de ljudade om Gilmores sound till The Wall, kul sammanträffande är det i alla fall).
Foto: Lato
I samband med Vinakademiens i Sverige första sammankomst för året avsmakades ett litet antal vin, som det är er utsändes i akademiernas förgängliga gungflyt plikt att informera er om. Det och att förhoppningsvis imponera på någon enstaka HR. Årets första möte inleddes med en
lagom lätt Chouilly-robust och mycket god Legras&Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1996 och följdes upp med två jämförande provningar, där äldre vitingar ställdes mot yngre dito, samt en rödvinsprovning med mindre åldersskillnad. Vid handen gav detta, att Viña Tondonia 1981 var ett utmärkt exempel på gammal, skön, vit Rioja när den är som bäst (stor, mogen, nötig, komplex doft med en rejäl skjuts väl integrerad och ren ek samt ett uns svamp, mango, bivax och honung i doften, högviskos smak med en fin, bärande och uppfriskande syrastruktur), att Labores 2011 var ett snyggt och typiskt exempel på en förhållandevis ung verdejo från Rueda (ganska stor, frisk doft med inslag av citrus, bra och balanserad syra, ganska lång, ren eftersmak med inslag av grape), att Chablis GC ”Les Preuses” 2005 var precis så snyggt och vackert som bara Clotilde Davenne kan få till ”Les Preuses” (elegant, disciplinerat, komplext, läcker syra, tropiska inslag blandade med lätt yllekofta i positivaste mening, gott nu men kanske ändå bättre om några år, äh, klart det kommer vara ändå bättre om några år: det är Les Preuses från Clotilde Davenne för bövelen), att 
Chablis GC ”Les Preuses” 1993 från Dauvissat inte är så dum den heller (här divergerade ledamöternas åsikter något, en överväldigande majoriteten tyckte det här var mumma medan en er närstående gnällspik påstod att vinet inledningsvis var stört, jo stört, på grund av onödiga svavelföreningar som låg där som sordin på den annars uppsluppna stämningen, dock ändrades detta något då syret attackerat svavlet och satt var sak på sin plats), att Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 var ytterligare ett vin värt att diskutera och i vanlig ordning tyckte en överväldigande majoritet att det här var mumma medan samme gnällspik som ovan påpekade att vinet var reduktivt och att acetaldehyd svävade ur glaset om någon dristade sig till att stoppa ner snoken och inhalera samt att ävenledes flyktiga syror fanns där och bara väntade på den nyss nämnda inhalerande snoken, dessutom, påpekade gnällspiken, var vinet lite orent, inget av detta godtogs som lämpliga argument av övriga
ledamöter som tyckte vinet var gott men då ingen av dem skriver historien här har de fel), att Querciabella Chianti Classico Riserva 1997 var ett väldigt trevlig och italienskt vin med rätt stramhet och strävhet för att bli älskat av hela folket. Nog av, låt oss gå vidare: Årets första Twoson-lunch serverades häromveckan på Pontus! Hedersgäst den här gången var Laurent Champs från Champagne Vilmart. Laurent lät gästerna prova ett större antal champagner av olika ålder och klass. Er utsände i de esoteriska lunchernas magiska värld tyckte, möjligen aningen subjektivt, att förra årets ”Twoson-champagne”, ”Twoson 1999 Vilmart Cuvée de Creation”, var bäst, trots den hårda konkurrensen. Dagens vin var annars årets första medlemsvin ”Twoson 2009 Echezeaux Grand Cru” från Laurent Ponsot – ett vin som endast kan beskrivas med ett enda stort ”oh boy!”, inte långt från det allra bästa från Bourgogne. Klubbmedlemmarna fick dessutom tillfälle att se hur väl Twoson 2005 Barbera Gallina från La Spinetta utvecklats, mycket gott nu, men fortsatt inte helt moget.
Dela “Liten vinfrossa med Vinakademien & Twoson lunch #1 2014” på Twitter
Thomas Pynchons senaste storverk är mestadels förlagt till New York, heter Bleeding Edge och tar oss i ett rasande tempo via diverse intriger och teknikens under anno millennieskiftet mot 11e september och vidare
därbortom, samtidigt som vi bland annat via något som kallas DeepArcher bjuds på turer tillbaka till ett svunnet New York. Huvudpersonen får mig att tänka på Bette Midler i Beast of Burdon, låt vara att hon här är en privatutredare med bedrägerier som specialitet, en privatutredare som befinner sig i en tillvaro klart influerad av tidigare tiders amerikanska hårdkokta deckare. Nämnde jag att vi får oss ett antal Pynchonska konspirationsteorier serverade också samt en hel del kunnigt om teknikens unders undervärld? Extra plus för att en klar och vibrerande avsky för världens sämsta affärsidé, IKEA:s skruva-ihop-det-själv-dummer, kommer till uttryck och för att professionella näsor får en hel del uppmärksamhet. Ja, vad ska man säga, går inte riktigt att sammanfatta, men att ni ska läsa den är en stående rekommendation: detta är en fullödig Pynchon.
4 skivor spansk serranoskinka (hittar du Iberico… desto bättre)
4 rejäla skivor spanskt lantbröd
1 tomat
1 vitlöksklyfta
Se till att ta ut skinkan ur kylen en stund innan den ska ätas (är den kylskåpskall är det inte ens hälften så god). Riv tomaten (på rivjärn) i en skål. Häll i ett par droppar olivolja i stekpannan och rosta brödskivorna på båda sidor. Klyv vitlöksklyftan och gnid den mot ena sidan av det nu rostade brödet. Lägg lite riven tomat på samma sida som du just gnidit tomaten och avsluta med att lägga skinkan på toppen. Om du vill kan du grilla den hastigt i smörgåsgrill för att värma upp skinkan. Klart!
Calabacín relleno (Zucchini bruschetta)
1 stor Zucchini
8 skivor kokt skinka
8 skivor ost (mild smak)
1 röd paprika
2 dl mjöl
2 ägg
2 msk olivolja
1 tsk salt
Dela paprikan i 8 delar och stek bitarna på svag värme i olivoljan. Skär Zucchinin i centimeter tjocka skivor. Vänd Zucchinin först i mjöl och därefter i de uppvispade äggen. Salta och peppra. Stek därefter de panerade zucchiniskivorna i stekpanna (använd samma som du stekt paprikorna i) på medelhög värme i ca 2 minuter på varje sida. Varva sedan zucchini, paprika, skinka, ost och zucchini igen i en ugnsfast form och gratinera dem i ugnen på 175 grader C. i 4-5 minuter tills osten smällt. Serveras varma.
Tortilla de patatas
6 ägg
2 potatisar
½ gul lök
Salt
Olivolja
Tortilla de patatas är Spaniens drottning. Varje spanjor har sitt eget favoritrecept och några gillar den med lök, andra utan. Några vill ha den torrare och hårdare i konsistensen, andra tillsätter röd och grön paprika. Här får ni ett klassiskt recept och sedan är det bara att experimentera där hemma. Först måste du dock bestämma vilken stekpanna du ska använda. Du måste välja en där alla ingredienser får plats men samtidigt inte är för stor för då blir tortillan för tunn och därmed torr. Skala och skär potatisen i tunna, jämna skivor. Tjockare skivor tar längre tid att tillaga och det ger återigen en torrare tortilla. Hacka löken fint. Potatisen måste stekas i en ansenlig mängd olivoja men den kan man sedan sila av när potatisen stekt färdigt om så önskas. Stek potatisen på medelhög värme utan att de blir bruna och tar färg (det är inte pommes frites du gör och potatisen ska vara mjuk inuti men utan att ta färg) rör om då och då. Ungefär när de är halvvägs klara tillsätts löken. Under tiden lök och potatis steks, vispa upp äggen i en skål. När potatis och lök är klara, häll av oljan och lägg potatis och lök i skålen med de uppvispade äggen och salta därefter. Låt vila i ca 15 minuter. Häll sedan smeten i en ordentligt upphettad stekpanna och stek på hög värme i en minut. Dra därefter ner värmen till medelvärme. När äggblandningen nästan har stelnat kommer vi till den verkligt dramatiska delen av tillagandet. Tortillan måste då vändas. Använd en stor platt tallrik som minst täcker stekpannan och skaka till stekpannan så att du är säker på att omeletten inte sitter fast. Vänd sedan tortillan och låt den glida tillbaka ner i stekpannan. Stäng av värmen och låt den bara eftersteka i pannan i några minuter. Servera i tårtbitar med lite bröd och om du vågar lite chilisås.
Calamares
Friteringsolja
600 gram bläckfiskringar
100 gram mjöl
2 ägg
2 matskedar torkad persilja
Salt
Svartpeppar
2 citroner skurna i klyftor
“Calamares” sitter som hand i handsken till ett smarrigt glas El Rey Old Vine Garnacha en solig söndagsförmiddag. Trots att Madrid ligger mitt i landet, långt från havet, är kanske ”los madrileños” de som bäst kan konsten att tillreda detta tilltugg – det händer till och med att de tar de friterade bläckfisksringarna och lägger dem mellan två skivor vitt bröd och äter dem som en ”bocadillo de calamares”, bläckfiskmacka.
Häll oljan i en stor kastrull så djupet blir fem centimeter, värm till lite mer än medelvarmt. Blanda mjöl, persilja, salt och peppar i en stor skål. Vispa äggen i en annan skål. Gör flera mindre satser så att inte det blir för mycket bläckfisk i kastrullen eftersom oljan då kyls ner och det blir svårt att få en krispig yta på bläckfisken. Doppa bläckfisken först i mjöl och sedan i ägg och lägg sedan försiktigt ner bläckfisken i den varma oljan. Fritera till de är gyllengula och krispiga (ca 1-2 minuter). Lyft upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper. Lägg upp på tallrik och servera med citronklyftorna.
Champiñon
8 champinjoner (bara hatten, inte foten)
4 räkor
2 vitlöksklyftor
1 msk finhackad persilja
1 dl vitt vin
2 msk olivolja
Salt
4 skivor lantbröd
Det här är den absoluta stjärnan på Spaniens mest kända ställe för tapas, calle Laurel i Logroño, Rioja. Den ser möjligen inte ycket ut för världen men du ser allt som oftast köer med folk som ropar ”champiñon!” på de bästa barerna på gatan. Och det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, du får aldrig ur dem receptet. Så låt oss göra på vårt egna sätt!Häll i olivolja i en stekpanna och hetta upp den till medeltemperatur. Skiva vitlöken i små tunna skivor och lägg ner dem i stekpannan. Stek ett par minuter utan att det tar färg och tillsätt därefter persilja och vitt vin. Låt koka ner i ca 1 minut. Tillsätt nu resten av olivoljan till en annan stekpanna och stek räkorna hastigt. Lägg på tallrik och ställ åt sidan. Stek nu svampen med toppen uppåt, salta och stek i ca 3-4 minuter tills de börjar få färg. Vänd dem så att undersidan av svampen är uppåt. Tillsätt en tesked av såsen i hatten på champinjonen och stek tills svampen är genomstekt. Placera två champinjoner med hålet uppåt (som på bilden) på en skiva bröd, lägg en räka ovanpå och fixera med en tandpetare. Om du önskar kan du tillsätta ytterligare en sked av såsen innan servering. Ät varma.
Svenskens 2014 är fyllt av valmöjligheter och för att det ska fortsätta vara så är det viktigt att du röstar – och det gäller även om din röst är en
blankröst. Vissa orkar inte, bryr sig inte, andra menar att de så klart är för demokratin men att de inte hittar något parti som passar. Alla de här röstar likväl och i sin enfald röstar de med sin uteblivna röst mot det fria ordet och demokratin, Med andra ord är de inte bara enfaldiga, de utgör också en allmän fara. Patti Smith.
När TV4 lägger ner sina lokalredaktioner är skälet det högst legitima att lönsamheten inte finns där och det sätter fingret på en öm punkt för demokratin och det fria ordet: lokalbevakningen. Bevisligen är det så att makten väldigt lätt hamnar på fel sida om den moraliska gränsen vad gäller korruption och annat om den inte övervakas. Sällan avslöjas skumraskaffärer, flagranta felgrepp och överdrifter förrän i efterhand, 
men även då kan ett avslöjande bli kännbart för inblandade. Det går att skratta ända till banken, men att i allmänhetens ögon betraktas som en fuskare och omoralisk individ kan ändå kännas tungt och är du politiker kan ett avslöjande också i efterhand innebära slutet på karriären. Just nu räcker det rimligtvis att viska Nuon, Vattenfall eller varför inte vapenaffärer i Saudi-Arabien för att understryka det ovan sagda. De stora missgreppen avslöjas vanligen, men långt från alltid, av de stora, nationella, redaktionerna och av journalister som av mindre, specialiserade tidningar ges möjligheten att gräva och avslöja. Samtidigt är det inte så att frestelsen att falla för det korrupta och maktmissbruk bara förekommer på högsta nivå. Så är det förstås inte, och den kommun eller småpamp som lämnas obevakad torde ha lättare att falla för frestelsen än den som vet att hens beteende ständigt bevakas av kritiska ögon. Det sista kan låta jobbigt men det är en förutsättning för en fungerande demokrati och långt ifrån NSA:s skogstokiga 
sluggerövervakaning av allt från Angela Merkel till dig och mig. Lyckligtvis verkar lokalpressen ha en framtid, men det är allvarligt när TV4:s lokalbevakning försvinner därför att det pekar på problemen med att som TV-bolag få till en lönsam, eller i vart fall tillräckligt lönsam, lokalbevakning, vilket rimligtvis utesluter att kommersiella kanaler kommer kunna bistå demokratin och det fria ordet på den punkten. Slutsatsen av detta, oavsett om vi är för eller emot Public service-TV i sig, är att vi som sanna demokrater och förespråkare för det fria ordet måste förstå vikten av en fri och obunden Public service-service och dess möjligheter till en fristående och kritisk lokalbevakning. Count Basie. Duke Ellington. Duke-bonus.
Dela “Lokalredaktionerna & demokratin & Count Basie & Duke Ellington” på Twitter
Redan när vinet släpptes häromåret fick jag frågan om El Rey Old Vine Garnacha verkligen kan vara moraliskt korrekt. Detta med tanke på det relativt sett låga priset, numer 69 sek, och allt jag säger om risken för omoral när priset är lågt. Jodå, undantagsvis finns det moraliskt korrekta
viner även i den här prisklassen, men visst, det gäller att känna sina Pappenheimare – jag skulle inte chansa om jag inte hade koll på avsändaren. Vad gäller El Rey görs vinet av kooperativet Santo Cristo i Campo do Borja. Det innebär att druvorna odlas av småbönder som själva arbetar i fälten. Överuttag, vattenmissbruk och annat tillhör undantagen här. Tar den enskilde odlaren ut för stora skördar eller levererar orena druvor får hen helt enkelt mindre betalt av kooperativet, det vill säga sig själv. Således, gläd er ni som inte vill betala skjortan men ändå dricka moraliskt och utan överdrivna sockertillsatser trots ett lägre pris. El Rey Old Vine Garnacha 2012, varunr 2260, 69 sek. (ny etikett nu i veckan). Alex Fox.