Missade skam till sägandes att hinka Beaujolais Nouveau i torsdags – dagen då årets utgåva släpptes. Tredje torsdagen i november. Så har det varit sedan 1985. Före det lanserades vinet den 15:e november. Och, undrar kanske då någon, när började vinet säljas, är det inte en ganska ny företeelse? Tja, allt är relativt och Beaujolais Nouveaus
födelseår anses vara 1951. Däremot var det först på 1980-talet hajpen slog till. Under några år var det rent ut sagt crazy. I Sverige, vill jag minnas, hyrde restaurangen Fjäderholmarna in en pluton kustjägare som kom i landstigningsbåt och stormande upp på land med Nouveau-flaskorna i händerna istället för AK4 och annat mer skjutvänligt. I London ville man inte vara sämre och hyrde in helikoptrar som tävlade om att vara först till den brittiska huvudstaden med årets vin. Sedan dess har det lugnat ner sig. Dels finns det gränser för en hajp, dels har det kommit många kopior med den delvis korrekta, delvis smygkommersiella förklaringen att ”vi har alltid druckit årets skörd till skördefesten i våra trakter”. Ett tag trodde sådana som ville vara vinkonnässörer utan att vara det, att Beaujolais Nouveau var ett fint vin och gjorde därför en stor sak av det årliga släppet. Både i Sverige och utomlands bedömde mindre kunniga vinskribenter årets skörd genom att prova primörvinet från Beaujolais. Idag vet nog de flesta att vi talar om ett lätt, saftigt vin som ska hinkas utan större åthävor. Förr doftade och smakade det en hel del hallon och röda bär. Senare, efter 1985, fick vinerna ett mer tydligt inslag av skumbanan, orsakade av att någon började med den då nyframtagna jästen 71B, som sedan släppts i en massa ”pimör-”varianter. Nuförtiden har den mer naturliga hallon-stilen kommit tillbaka och delar scenen med skumbananerna. Det Beaujolais Nouveau jag i går hinkade, väl kylt, var en mycket tydligt version av skumbanansprimören och det var precis så saftigt och intetsägande som det här vinet ska vara. Vive le Beaujolais Nouveau! (Temps A Nouveau)