Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid och otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.
Barolo & Beatles
Vad sägs om ett litet vintips så här när många av er kastar sig utan skyddsnät rakt ut i semesterns besvikelser och pseudohändelsen Almedalen närmar sig sin västgötaklimax (för övrigt ett uttryck som vi västgötar vet att Svearna hittat på i sin frustration över att inte sitta på Svea Rikes vagga och som vi älskar att använda eftersom det är så 1984)? Tycker då att ni ska prova Giulia Negris ”Barolo La Tartufaia”. Att Giulia, som kallar sig själv Barolo Girl, är en ung, kvinnlig vinmakare behöver inte ha någon betydelse i sig, men ”La Tartufaia” är tveklöst en Barolo i en egen stil, en stil som blickar både bakåt och framåt och som förmår att samla kraften samtidigt som den är ovanligt lätt: kort sagt en snabbfotad och slagkraftig mellanviktare från tungviktsklubben Barolo. Sist men inte minst: ”La Tartufaia” är förbannat gott. Beatles.
Europa, USA, Snowden & Chicago
Om Europa visste att USA avlyssnade frihandelsavtalsförhandlarna, undrar man vilken typ av partner det är som bär sig åt så och, inte minst, vilka företrädare vi har som accepterar sådant? Om Europa inte visste att USA avlyssnade förhandlarna, undrar man varför våra företrädare nu jagar Snowden, till och med tvingar ner den bolivianske presidentens plan, och inte kräver huvudrullning i USA? K-märkt Chicago-klassiker.
Daft Punk, svensk punk & RAM
Okej, okej, alla ni, för ni är oroväckande många, som menar/t att jag snarast måste ta mig an Daft Punk och RAM, därför att det bara är såå bra och ja, nu har jag gjort det och irriterande nog är det ganska bra och för att detta inte ska gå en enda HR förbi lyssnar vi nu på en av den franska duons senaste kreationer, den finfina Touch, och som bonus, svensk punk i form av TT Reuter och Reklamation och vi avslutar med RAM.
Santanas finaste ögonblick
Visst har det någon gång, ibland när du inte alls är beredd på det, jag menar, det är klart det kan hända när du, uttråkad, går och letar efter påstortellini i snabbköpet eller när du i din ensamhet äter asfalt på Autobahn, men ibland kommer det, tämligen olämpligt, över dig mitt i ett intressant gruppsamtal om Edward Snowden och Barack Obama eller när du egentligen borde sjunga ”Ja må hon leva” på Mors Dag och missar både ingången och utgången på låten för du står där och tänker så det knakar och, det värsta, det hör de andra, de säger ”Men vad är det som knakar?” och du måste då snabbt sluta knaktänka och istället titta misstänksamt på någon annan person i rummet alternativ peka mot taket och mumla något om att ”det är nog dags att sätta ut fällorna igen”, hänt att du funderat, till och med så det knakar, på när Santana hade sitt finaste ögonblick, i alla fall sitt finaste ögonblick hittills? För att undvika framtida pinsamheter och för att bespara dig vidare funderingar på saken har vinifierat efter mycket vägande fram och tillbaka kommit fram till att det här är Santanas finaste ögonblick, i alla fall hittills (OBS! måste avnjutas på mycket hög volym).
Bo i Yountville, Ca & Hold Me x 2
Vilse i Napa Valley, ingenstans att bo, lost, på lipen… torka dina tårar ity vinifierat, denne lille hjälpare i nöden, bistår dig även i en slik ödesstund och tar dig i handen och håller om dig och tar dig med till North Block och hoppas att du har råd för helt gratis kommer det inte vara men dollarn är ju så låg nu och du behöver själv muntras upp, minns hur du nyss kände dig i början av meningen!, och ja, då är North Block stället för dig, ett stenkast från alla krogarna, med egen finfin pool, mysiga rum, schysst frukost och en innergård där du kan röka en cigarr eller två och du kan, om andan faller på, i din telefon, platta eller vad du nu lyssnar från, ta in She & Him och tänka på vinifierat eller om du tycker att natten ännu är för ung först höra P J Proby köra sin variant av det här med att hålla mig.
Clos des Roses & Guns N’ Roses
Precis i utkanten av Fréjus, ni vet den där urgamla kuststaden som är hopbyggd med St Raphaël och där Sverige och Frankrike spelat klassisk Davis Cup-tennis och som nästan alla i Sverige uttalar på hemgjord engelskfranska typ ”Fräjjass” istället för typ, mer korrekt, ”Frekyss (som i kyss)”, just innan man kommer fram till vägtullen mot Nice, in till höger, där ligger Clos des Roses. En vingård som försetts med en förstklassig restaurang, Bastide du Clos, och ett antal övernattningsrum. Här kan du sitta på terrassen och äta medan du blickar ut över de välskötta vinfälten och medan den alerta personalen ser till att du aldrig sitter torr eller hungrig. Inget att invända således? Jo, det är aningen för dyrt för vad det är, men åk dit, titta på de vackra byggnaderna och skulpturerna, som finns lite här och där, och ta bara en förrätt och ett glas vin och intensivnjut av utsikten så länge du förmår dra ut på förrätten. Guns N’ Roses.
Finca Dofi 199X & Brand-X
År 1997 begav sig personalen på ”Rabiega Vin” – vingårdarna Domaine Rabiega och Château d´Esclans samt negociantfirman Rabiega – och ”Rabiega Conference” – hotell- och restaurangverksamheten på Domaine Rabiega på resa till Priorato eller, som det också kallas på katalanska och bara för att krångla till det, Priorat. Där åt vi bland annat lunch med min kompis Alvaro Palacios. Av någon outgrundlig anledning blev alla damerna, fransyskor som svenskor, mer än lämpligt förtjusta i Alvaro och riktigt illa blev det när en fransyska fånigt och med dumstora ögon frågade ”Monsieur, vad krävs för att bli en bra vinmakare?”. Detta fick Alvaro att sluta karva i den gigantiska blodkorven på hans tallrik, lägga ner besticken och titta fransyskan djupt och allvarligt i ögonen med sina egna, som damerna sa, ”ofattbart djupa och mörka ögon”. ”Madame,” sa han, ”alla kan bli bra vinprovare, men att göra bra vin är…” här gjorde han en paus under vilken endast enstaka gnyenden hördes från den kvinnliga publiken, ”… att lida.” Ett unisont sus som lät som ett stönande ”åååh” gick då genom åhörarskaran och hade inte mitt överjag hunnit stoppa underjaget hade jag fallit in i kören, men för tusan!, hur skulle det sett ut och framförallt hur hade det låtit? Nog av. Plockade igår fram en Finca Dofi från 1990-någonting – dessvärre är sista siffran… öh, förstörd… – men jag gissar att det är, var, en 1994. Har aldrig riktigt trott att Alvaros Priorat-viner utvecklas väl över en 20-årsperiod, snarare att de skulle tappa sin kraft och komplexitet, men icke sa Nicke. Finca Dofi 1994 (?) visar sig vara i utmärkt form, massvis av kraft och välgörande syra och den balanserade mognaden och alkoholstyrkan (13,5) ger oss ett livfullt och spännande vin med personlighet och lagom mängder mognad, frukt, integrerad ek och allt annat du med rätta kan kräva av ett Alvaro Palacios-vin och hur mycket han nu än lidit när han gjorde det där, stackaren, så gör det inte alls ont att dricka det. Brand-X.
Trisslottsskrap, Husqvarna & korkade kollegor: Grumpy Friday samt Anna von Hausswolff, Kavinsky, Talking Heads & Queens Of The Stone Age
Bevare mig för att hamna i TV för att skrapa Trisslott. Du vet att du vunnit 50K och allt annat än en fördubbling av det är ett nederlag, ja allt under 2,5 miljoner är en besvikelse. Och så står programledarna där och låtsas vara intresserade i en för dem rutinmässig situation och, i ett försök att öka spänningen, förhöjer de även dina förhoppningar och så står du där plötsligt med 50K och då ropar den satans programledare ”Femtio tusen, du! Ska du ut och resa nu?!” och samtidigt som du sväljer förtretet och besvikelsen och försöker se ut som en god förlorare och ser den nya bilen och Jorden Runt-resan flyga sin kos hör du dig själv säga något i stil med ”Ja, jo, nej, jag vet inte, vi får se…” men då har programmet redan gått vidare. Dock: vinner du så köp dig inte en Husqvarna gräsklippare byggd till billigast möjliga pris och därför, som det verkar, utan normala kvalitetskrav. Har tidigare berättat om mitt felköp. När jag var ute och luftade klipparen igår och mellan det att jag gång på gång, med risk för fingrar och annat, fick skruva ihop den, körde jag på en liten sten och det räckte för att motorn skulle stanna,
normalt, och, onormalt, ena hjulet vika sig! När jag sedan bankade och trixade för att få det numer skeva hjulet rullbart igen noterade jag att Husqvarna måste ha köpt Corgi Toys bortglömda restlager av plasthjul i Taiwan för på mindre än ett år har däcksmönstret slitits ut! Snacka om B-produkt och snacka om att ett fint gammalt småländsk kvalitetsmärke har sålt sin själ till kvartalskrösus och därmed undergräver sin kvalitetsstämpel och trovärdighet varje gång någon klipper gräset med en av deras BiB-klippare. Otrevliga kollegor: berättade häromdagen att en mig närstående importör vunnit en Systembolags-upphandling med det utmärkta vinet ”Crémant de Bourgogne” från stjärnvinmakaren Clotilde Davenne. Döm om importörens förvåning när en sur kollega ringt monopolet för att påtala att det på Clotildes, i det här fallet obsoleta, hemsida står att vinet innehåller mer Pinot noir än det idag, och sedan länge, gör och att vinet därför borde stoppas; enligt kollegan skulle andelen Pinot noir vara 6,6 % för stor. Öh? Vet inte vilken kollega det är fråga om, men helt säkert en som säljer kemiskt pimpad Bag-in-Box och annat skräp och som ler stövelslickande brett nästa gång vi ses. Vi förjagar denna fredag en viss del av all grumpiness med Anna von Hausswolff, Kavinsky, Talking Heads & Queens Of The Stone Age.
Muse & Skip The Use i Nice & svett
Är det värt att sitta i timslånga köer in och ut ur Nice, där 50 000 människor samlats, bara för att få se och höra Muse spela live? Låt mig svara med en annan fråga: Skulle jag vilja kunna spela gitarr som Matthew Bellamy? Nog med frågor med självklara svar. Kort sagt var 2nd law tour – spelningen i Nice fullständigt lysande. Bokstavligen talat, och föga överraskande, fantastiskt sceneri, underbara låtar och musiker som är snudd på övermänskligt bra, därför att hur bra nu Bellamy än är så är rytmsektionen också något bland det bästa vi kan hitta idag. Nog av. Kan bara rekommendera HR:en att göra sitt yttersta för att se någon av spelningarna på den här turnén. I Nice var till och med
förbandet Skip The Use riktigt bra och gav sitt yttersta för att värma upp den förväntansfulla publiken. Var då ingenting dåligt? Nej, jo, vänta, det var förstås det där paret, Fröken Perfekt och Unge Herr Klassensordningsman som belåtet stod där och sög på en löjlig slang kopplad till Unge Herr Klassensordningsmans ryggsäck samtidigt som de såg ansträngt besserwisseraktiga ut, ja, ni vet sådant där som ni inte bryr er om men som får ert känslospröt i festival- och konsertträsket att bli misstänksam och se! när er man i Nice av olyckliga omständigheter och ett gungande folkhavs oberäkneliga vågrörelser senare under konserten råkade komma närmre de misstänkta objekten, visade sig båda stinka av flera dagars gammal svett. Visste väl att det var något fel på dem för så där perfekt ser bara den ut som har något att dölja.