Q-rious – en svanesång

Publicerat av
Svara

Man ska aldrig säga aldrig, men i vart fall tillsvidare försvinner varumärket Q-rious snart ut ur de svenska Systembolagshyllorna. Följare av vinifierat frågar sig kanske nu irriterat och förvånat ”man va f är inte redan Q-rious redan ute ur leken?!”. Ha! Det trodde jag också, men enligt en vanligtvis välunderrättad källa reas i skrivande stund de sista flaskorna Q-rious Semillon ut till det facila priset av… 51 sek! Nu har jag inte provat det här vinet på snart ett år, men det skulle förvåna mig om det inte är fortsatt fräscht – enligt den vanligtvis välunderrättade källan (se ovan) är vinet fortsatt bra och sanningshalten i det säljande påståendet kan man själv enkelt utröna genom att köpa på sig en panna eller två.

Navelfaring av Chilensk nagelfaring

Publicerat av
Svara

Många känner sig säkert kallade när den bästa vinproducenten i Chile ska utses. Som om det nu skulle vara möjligt att göra något sådant: utse den bästa. En av dem som definitivt skulle vara med i leken avseende de röda vinerna är alldeles oavsett måttet av orimlighet i saken i sig Perez Cruz. Inte särskilt kända i Sverige, annat än i små, obskyra vinnördskretsar, alltså sådana där grupperingar som består av sådana som jag som sitter där och nagelfar vin på det mest opassande vis istället för att njuta. Där sitter vi, glädjeförstörarna, och talar om för oss själva, att ”jo, men här är det minsann lite mindre syltburk än det brukar vara i Chile och då är det bra”. Dessutom tycker vi oss hitta druvkaraktär och då är det ändå bättre om vi nu talar Chile. I mindre utsträckning funderar vi över om det är gott. Några av oss sitter till och med och tittar mer på etiketten än ner i glaset. Det vi har gemensamt är att vi alla stirrar oss i naveln, vilket om man så vill innebär att vi navelfar oss själva samtidigt som vi nagelfar vinet och det förstår var och en att det inte kan bli annat än esoteriskt trams av ett slikt beteende. Men sådana är vi vinnördar och vi älskar att vara sådana, därför att vi älskar såväl vin som våra navlar och, i förekommande fall, oss själva och framförallt vår egen röst och åsikt. Och vi har svårt för Chile, därför att det är helt enkelt för mycket av det goda. Nu tycker som tur är inte vettiga vindrickare att det nödvändigtvis förhåller sig på det viset, de tycker till och med om chilenska viner. Även de röda. Och visst finns det röda chilenare värda att upptäcka och om nu jag, som den korrupte bloggare jag är, ska lyfta fram en producent så blir det, förstås, Perez Cruz, som jag varit med och välsignat in i den svenska importörens Terrific Wine portfölj och skälen till att jag gjort så är många: 1. Perez Cruz viner har relativt sett låg syltfaktor och tämligen hög druvtypiskhetsfaktor. 2. Perez Cruz ligger i sprillans nya ”Maipo Andes”. 3. Perez Cruz gör en Carmenere som är drickbar. 4. Perez Cruz gör ett av Chiles bästa viner i i och för sig långt ifrån billiga Quelèn, men Herregud!, vem av oss vinnördar vill missa en enda av de här dyrgriparna med hög svansföring och stor käft? Kosta vad kosta vill, det är värt vartenda öre att få veta vad de andra talar om eller ändå bättre: på ett självklart vis kunna tala om ett vin de andra inte har provat, medan de sitter där och avundsjukt blickar ner i sina navlar samtidigt som man själv dansar elegant på den styva lina som spänts högt över deras huvuden. Internationell hyllning av Quelén.

Smaklöst om Geronimo

Publicerat av
Svara

Enligt uppgift från min säkra källa i den internationella nyhetsvärlden stämmer det att man använde kodnamnet Geronimo för UBL. Lite svårt att tro, men stämmer det, vilket alltså min vanligtvis tillförlitliga nyhetsvän bedyrar, kan man väl lugnt säga att valet av kodnamn var mindre lyckat än insatsen i sig. Passar på att påminna om tidigare inlägg om indianer.

Irländska bokfynd men ingen Djuna Barnes

Publicerat av
Svara

I år är det 100 år sedan Flann O´Brien föddes och på The Killarney Bookshop i Killarney hittade jag hans debutbok ”At Swim-Two-Birds” – som, upptäckte jag nyss, numer även går att handla via svensk nätbokhandel… så klart -, vilken jag mer eller mindre aktivt letat efter i decennier, vilket, ska erkännas, i bästa fall låter en aning korkat och i värsta fall som att jag är obsolet med tanke på det nyss sagda om svensk nätbokhandel, men jag är nu en gång för alla en sådan där som gärna handlar cd och böcker i affären. Får återkomma till hur den är. I väntan på det rekommenderar jag mer än gärna O´Briens ”Klagomunnen”. Efter att ha hittat den efterlängtade ”At-Swim-Two-Birds” blev jag så till mig att jag trodde jag kunde hitta det som inte finns, som en ny bok av Djuna Barnes, och det fick mig att i en stund av mer än vanligt utvecklad sinnesförvirring blanda ihop Edna O´Brien och Djuna Barnes, varför jag köpte en novellsamling av Edna O´Brien (”Saints and sinners”), återkommer eventuellt om den – hur jag kunde göra detta fatala misstag vet jag inte, men det ger mig en bra anledning att rekommendera något av Barnes, till exempel ”Nattens skogar”. Däremot var det inget misstag att köpa Roddy Doyles senaste, ”Bullfighting”, och dessutom tredje delen i trilogin om Henry Smart, ”The Dead Republic”, som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte läst – de båda första delarna är bra, del ett, ”En stjärna kallad Henry”, bör alla läsa. Det här inlägget, vägrar jag inse, är ungefär lika ointressant som ett inlägg om vilka matvaror jag köpt idag (påstortellini) eller vilka viner jag funderar på att köpa framöver (Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir). Mer irländsk musik.

Polarprisad Patti punkikon?

Publicerat av
Svara

Polarpriset brukar i min mening sällan gå till någon som inte förtjänar det synnerligen väl. I år går det bland annat till en av mina gamla favoriter, en favorit som aldrig upphört att utvecklas och som därför har hängt med i skivsamlingen genom åren. Däremot förvånas jag över att så många kallar Patti Smith för punkikon och punkens gudmor. Rimligtvis har personerna som använder sådana epitet på Patti Smith varken koll på henne eller punken. Patti framför tre låtar av andra låtskrivare: 1, 2, 3. Pattibonuscover från Stockholm. Givet vinval till Patti.

Temple Bar: öl, ostron & sång

Publicerat av
Svara

Det finns många Temple Bar, men bara en Temple Bar i Temple Bar i Dublin och om man någonsin ska gå på en Temple Bar är mitt råd att man ska gå på just Temple Bar i Temple Bar i Dublin. 160 års historia, flera inslag av levande musik dagligen, hundratals whiskey- och whiskysorter, finfina ostron från Galway Bay och minst lika finfina pints Guinness att skölja ner blötdjuren med och om inte det skulle duga finns också typisk pubmat som Ploughman´s lunch av bästa sort och även om det tar emot att dricka annat än Guinness i Guinness hemstad är det tillåtet att prova Smithwick´s till Ploughman´s lunch . Utöver allt detta finns det en beer garden som ger den som längtar efter en cigarr möjlighet att avnjuta denna på plats. Sist men inte minst: atmosfären är som sig bör hur fin som helst och på väl valda platser hänger porträtt av Phil Lynott och Rory Gallagher.

Kärt återseende i Dublin

Publicerat av
Svara

När det började kännas lite småtråkigt under den guidade turen vid Christ Church, i hjärtat av Dublin, stod de plötsligt bara där, vid sidan om en bänk och två bara fötter: ett par tvättäkta ukrainska vittofflor! Ytterligare ett bevis på hur den ukrainska toffelimperialismen skördar framgångar just nu (låt oss här också påminna oss om den snörda stockholmsvariant som dök upp härförleden). Tilläggas kan, att vittofflornas innehavare – mannen med de bara fötterna – till synes inte hade några strumpor, inte ens undanstoppade i en ficka, varför man kan dra slutsatsen att han inte var en schweizisk bankman. Dock såg han ut att ha druckit en eller annan Guinness i sin dag och, vid närmare eftertanke, även idag.

Äta i Irland

Publicerat av
4

Lika självklart som det är att äta angus beef i Irland är det att inmundiga omåttliga mängder av de lokala ostronen. Såvitt jag har kunnat utröna ska man vara försiktig med molluskerna från Dingle Bay, i alla fall en stor del av året. Inte för att de är dåliga i sig utan därför att bukten och golfströmmen samverkar på ett vis som i mitt tycke gör ostronen för feta. Detta förhållande gäller inte blötdjuren från Galway Bay. Vid en ytterst vetenskaplig molluskprovning i Galway kom jag fram till att såväl de ursprungliga irländska ostronen som de inplanterade Gigis-ostronen är utmärkta och att, dessvärre får man väl säga, de inplanterade är allra bäst. Vill man både prova ostron och äta förstklassig angus i Galway kan man med fördel göra det på Kirwan´s Lane Restaurant eller The Seafood Bar @ Kirwan´s – de båda sitter ihop och ligger undanskymt på Kirwan´s Lane i gamla stan, inte helt lätt att hitta men den som söker den finner. Ett annat bra ostronställe är mot all förmodan Temple Bar i Dublin, mer om det i kommande inlägg.

Udda Champagneår, säger Rodolphe

Publicerat av
Svara

Det är inte jag som påstår att 1997, 1986 och 1981 är udda Champagneår. Det är Rodolphe Peters på Pierre Peters som gör det. Han sa i alla fall det när Twosonkollegan och jag var där hos honom för att dosera Twoson-champagnen. Han slängde fram de tre nämnda åren av familjens toppvin, Les Chetillons, och kallade dem ”udda”: 1997 (riktigt bra, komplex, stor doft och smak, tydlig mognad, lagerblad, kalops, okokta makaroner, bra syra, lite nötig, en karaktär som minner om ett varmt år (jomenvisst), brynt smör, vit choklad, rökig och sist men inte minst en hel del botrytis (tror knappt det är sant att jag skrev så mycket på det vinet, ett ord, möjligen tre, räcker ju egentligen för att beskriva ett vin, eller hur?)), 1986 (ostbågar, stram, petroleum, valnöt, oxidtoner, botrytistouch, det här vinet har, om jag uppfattade saken rätt, aldrig sålts p g a ett misstag då flaskorna beställdes (fel buteljtyp levererades), har endast används ”inom familjen”, vid bröllop och liknande tillställningar), 1981 (nyansrik, mognad, smör, krita, mogen chardonnay, fin utveckling i glaset, komplex, nötig, lite vanilla fudge, bra syra). Vi provade förstås också lite jämna Champagneår (eller vad är annars motsatsen till udda Champagneår?), som 2002, året vi plockat ”vår” Twoson-variant från och jag behöver väl knappast säga att Pierre Peters fått till det ordentligt det året?

Patrick McCabe & Flann O´Brien, Myles na gCopaleen eller Brian O´Nolan

Publicerat av
Svara

Vissa öar, till exempel Island och Irland, är förmodligen så karga och trista att det enda invånarna har att ta sig för är att fantisera. Hur ska man annars förklara den mängd av utmärkta kulturarbetare, inte minst musiker och författare, som tycks välla ut ur dessa öriken? Nu ska jag åka till Irland för att studera frågan på plats samt undersöka förutsättningarna för vinodling nere i det varma och fuktiga sydvästra hörnet av ön, där Golfströmmen gnider sig mot klippformationerna och skapar ett klimat där till och med palmer växer.