Polarprisad Patti punkikon?

Publicerat av
Svara

Polarpriset brukar i min mening sällan gå till någon som inte förtjänar det synnerligen väl. I år går det bland annat till en av mina gamla favoriter, en favorit som aldrig upphört att utvecklas och som därför har hängt med i skivsamlingen genom åren. Däremot förvånas jag över att så många kallar Patti Smith för punkikon och punkens gudmor. Rimligtvis har personerna som använder sådana epitet på Patti Smith varken koll på henne eller punken. Patti framför tre låtar av andra låtskrivare: 1, 2, 3. Pattibonuscover från Stockholm. Givet vinval till Patti.

Temple Bar: öl, ostron & sång

Publicerat av
Svara

Det finns många Temple Bar, men bara en Temple Bar i Temple Bar i Dublin och om man någonsin ska gå på en Temple Bar är mitt råd att man ska gå på just Temple Bar i Temple Bar i Dublin. 160 års historia, flera inslag av levande musik dagligen, hundratals whiskey- och whiskysorter, finfina ostron från Galway Bay och minst lika finfina pints Guinness att skölja ner blötdjuren med och om inte det skulle duga finns också typisk pubmat som Ploughman´s lunch av bästa sort och även om det tar emot att dricka annat än Guinness i Guinness hemstad är det tillåtet att prova Smithwick´s till Ploughman´s lunch . Utöver allt detta finns det en beer garden som ger den som längtar efter en cigarr möjlighet att avnjuta denna på plats. Sist men inte minst: atmosfären är som sig bör hur fin som helst och på väl valda platser hänger porträtt av Phil Lynott och Rory Gallagher.

Kärt återseende i Dublin

Publicerat av
Svara

När det började kännas lite småtråkigt under den guidade turen vid Christ Church, i hjärtat av Dublin, stod de plötsligt bara där, vid sidan om en bänk och två bara fötter: ett par tvättäkta ukrainska vittofflor! Ytterligare ett bevis på hur den ukrainska toffelimperialismen skördar framgångar just nu (låt oss här också påminna oss om den snörda stockholmsvariant som dök upp härförleden). Tilläggas kan, att vittofflornas innehavare – mannen med de bara fötterna – till synes inte hade några strumpor, inte ens undanstoppade i en ficka, varför man kan dra slutsatsen att han inte var en schweizisk bankman. Dock såg han ut att ha druckit en eller annan Guinness i sin dag och, vid närmare eftertanke, även idag.

Äta i Irland

Publicerat av
4

Lika självklart som det är att äta angus beef i Irland är det att inmundiga omåttliga mängder av de lokala ostronen. Såvitt jag har kunnat utröna ska man vara försiktig med molluskerna från Dingle Bay, i alla fall en stor del av året. Inte för att de är dåliga i sig utan därför att bukten och golfströmmen samverkar på ett vis som i mitt tycke gör ostronen för feta. Detta förhållande gäller inte blötdjuren från Galway Bay. Vid en ytterst vetenskaplig molluskprovning i Galway kom jag fram till att såväl de ursprungliga irländska ostronen som de inplanterade Gigis-ostronen är utmärkta och att, dessvärre får man väl säga, de inplanterade är allra bäst. Vill man både prova ostron och äta förstklassig angus i Galway kan man med fördel göra det på Kirwan´s Lane Restaurant eller The Seafood Bar @ Kirwan´s – de båda sitter ihop och ligger undanskymt på Kirwan´s Lane i gamla stan, inte helt lätt att hitta men den som söker den finner. Ett annat bra ostronställe är mot all förmodan Temple Bar i Dublin, mer om det i kommande inlägg.

Udda Champagneår, säger Rodolphe

Publicerat av
Svara

Det är inte jag som påstår att 1997, 1986 och 1981 är udda Champagneår. Det är Rodolphe Peters på Pierre Peters som gör det. Han sa i alla fall det när Twosonkollegan och jag var där hos honom för att dosera Twoson-champagnen. Han slängde fram de tre nämnda åren av familjens toppvin, Les Chetillons, och kallade dem ”udda”: 1997 (riktigt bra, komplex, stor doft och smak, tydlig mognad, lagerblad, kalops, okokta makaroner, bra syra, lite nötig, en karaktär som minner om ett varmt år (jomenvisst), brynt smör, vit choklad, rökig och sist men inte minst en hel del botrytis (tror knappt det är sant att jag skrev så mycket på det vinet, ett ord, möjligen tre, räcker ju egentligen för att beskriva ett vin, eller hur?)), 1986 (ostbågar, stram, petroleum, valnöt, oxidtoner, botrytistouch, det här vinet har, om jag uppfattade saken rätt, aldrig sålts p g a ett misstag då flaskorna beställdes (fel buteljtyp levererades), har endast används ”inom familjen”, vid bröllop och liknande tillställningar), 1981 (nyansrik, mognad, smör, krita, mogen chardonnay, fin utveckling i glaset, komplex, nötig, lite vanilla fudge, bra syra). Vi provade förstås också lite jämna Champagneår (eller vad är annars motsatsen till udda Champagneår?), som 2002, året vi plockat ”vår” Twoson-variant från och jag behöver väl knappast säga att Pierre Peters fått till det ordentligt det året?

Patrick McCabe & Flann O´Brien, Myles na gCopaleen eller Brian O´Nolan

Publicerat av
Svara

Vissa öar, till exempel Island och Irland, är förmodligen så karga och trista att det enda invånarna har att ta sig för är att fantisera. Hur ska man annars förklara den mängd av utmärkta kulturarbetare, inte minst musiker och författare, som tycks välla ut ur dessa öriken? Nu ska jag åka till Irland för att studera frågan på plats samt undersöka förutsättningarna för vinodling nere i det varma och fuktiga sydvästra hörnet av ön, där Golfströmmen gnider sig mot klippformationerna och skapar ett klimat där till och med palmer växer.

Skandal i Kina!

Publicerat av
Svara

Det är direkt upprörande, att så fort det kommer fram en vettig ”högt uppsatt chef” så är någon där och ställer till det för honom. När högt uppsatta chefer i till exempel Vattenfall frångår ägarens uppdrag, alternativt inte fått något uppdrag och hittar på själva, får de extra bra betalt och förlängd pension. Vinifierat kräver upprättelse för Lu Guangyu!

Påskäggsinlägg

Publicerat av
Svara

Larmandier-Bernier 1er cru Blanc de Blancs (hustypisk: elegant, stram, krita, mineral, syra, lie, lagrad två år i min vinkällare, utmärkt), Mumm 2002 (mer årgångs- än hustypisk, har lagrats i rumstemperatur (mitt kök) ett år, bra att dricka nu), Château Cheval Blanc 1981 (njee, kanske fortfarande typisk (jag hade dock inte satt den i en blindprovning, inte ens i närheten), men i min vinmakargom trött och sliten, småtrist, mer Fronsac än St Emilon, har förvisso genomlidit eländestiden i min vinkällare, men ändå…), Le Petit Cheval 1989 (första året Cheval Blanc arbetade med gallringsmatta och de var supernöjda då, andravinet, bra lagrat (av mig, tro det eller ej), är just nu perfekt att dricka, suverän form och med alla inslag av St Emilion, Cheval Blanc och annat som ska vara där, t o m årgångstypiskt, mycket bra), Twoson Washington State Cabernet Franc 2004 magnum (bra att dricka nu om än fortsatt lite ung kanske, strålande (ja, vad trodde ni?), Gewurztraminer Kirchberg de Ribeauvillé Grand Cru 1993 (Faller) (oerhört typiskt för hur Fallers (Robert Faller & Fils, ska kanske tilläggas) viner var vid den här tiden: elegant, tillbakahållen Gewurztraminer, stor, härlig doft med mer frukt och botrytis än krydda och Gewurztraminer, ljuvligt att dricka idag, det inte helt diskreta men välplacerade inslaget av botrytis gör att det känns runt såväl i näsan som i munnen, trots att det i grund och botten är fråga om en ganska frisk Gewurztraminer- variant, snyggt jobb, utmärkt idag, har lagrats väl (av mig, igen!, i vinkällaren som inte översvämmats etc), satt som smäck till färsk grönsparris och lax och någon vit röra som jag måste fråga hustrun vad det var, men som också gick bra till vinet). Varför jag drog alla dessa viner? Jo, barnen kom på besök och de låtsas alltid att de inte dricker vin när jag är med och hustrun hade förstås fullt upp med att, tillsammans med de skenheliga barnen, laga mat till oss alla.

La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse

Publicerat av
Svara

I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.