Höll häromveckan ett föredrag om ek för några av de mest entusiastiska vinodlarna i södra Sverige. Många av dessa har upplevt tiden då de förlöjligades å det grövsta och de förtjänar nu att, som så sker, höjas till skyarna. Dock befinner sig sanningen någonstans mellan dessa båda extremer. Pionjärerna har förvisso aldrig varit löjliga, men det är heller inte så att de plötsligt producerar superviner, även om utvecklingen gått framåt i rasande fart. Dessvärre lär många av de första pionjärerna missa tåget när det går. Enkelt uttryckt har de varit alltför entusiastiska och sluggat sig fram utan tydlig affärsidé eller en klar strategi för framtiden. När de nu gjort grovjobbet är det enkelt för den som kan hitta rätt riskinvesterare att starta en kommersiell vintillverkning där man använder sig av de rön som entusiasterna hittat fram till. Kanske slår då den här alerte producenten till med en areal på >30 hektar i huvudsak planterade med Solaris avsedd för i första hand friskt, mousserande vin, i andra hand för en mindre mängd friskt, kanske lätt pärlande vitvin, i tredje hand ett exklusivt, sent skördat sött vin och i fjärde hand, i liten volym, en prestigecuvée lagrad på ek. Problemet för dagens odlare är att deras enheter är för små, varför priserna blir höga. En ”storproducent” kan i ett slag kapa mellan 50 och 70 % av priset och om vinet är bra kanske rent av få en listning på Systembolaget. Istället för 300 sek kostar vinet 90 sek och det finns tillräckliga mängder för en liten Systembolags-listning, horeca-bearbetning och rent av export. Den vakne läsaren har redan insett att det rent av är klokare att gå loss på >60 hektar från början och att ovan nämnda 30 är det minsta en snabbfotad investerare ska ge sig i kast med. Den som blir först kommer att kunna etablera sig innan övriga hängt med i svängarna. Vad kan de andra göra då? Tja, man kan alltid hoppas på gårdsförsäljningen. Samtidigt måste alla inse att bara för att den blir tillåten kommer inte kunderna att köa upp sig på led utanför lokalen där vinet görs. Även här blir det konkurrens och bara den som har ett riktigt bra vin och/eller intressant anläggning för besök kommer att få några kunder. Merparten av odlarna i framförallt södra Sverige borde fundera över att sätta upp ett ”Vinets hus” någonstans i Skåne. Där kan alla odlare som är med och betalar (efter volym) visa såväl sig själva som sina viner och som det kan bli ett populärt turistmål borde det inte vara omöjligt att få kommunerna att slåss om huset ifråga och kanske rent av få bidrag från både den ena och den andra. Kan de små producenterna enas, kan de kanske också samarbeta avseende gemensamma jäsnings- och lagringslokaler. Slutligen: att inte SLU Alnarp redan har en professionellt skött försöksodling där man provar ut lämpliga druvsorter och kloner och att man där ännu inte bedriver någon forskning avseende anpassade tillverkningsmetoder är ett pinsamt kapitel för sig. All heder åt pionjär-odlarna som gör grovjobbet helt på egen hand.

Dela “Vinodling i Sverige: nu och då” på Twitter