White Guide, naturliga viner & världshistorien

Missade dessvärre årets White Guide – gala (var och blandade vin på Domaine de Brescou). Läste på annat håll om en diskussion kring ”naturliga viner” i samband med galan och jag förvånas något över det jag läser. Påståendet att någon gör ”naturligt” vin är ganska pompöst må jag säga, särskilt om man säger att det enda man gör är att inte tillsätta något till den skördade musten (t ex jäst och svavel). Frågan är då hur pass ”naturligt” man odlar sin planta? Är den oympad och obeskuren? Har den hittat sin egen odlingsplats? För övrigt kan man även fundera över hur pass naturligt och otyglat musten fått jäsa? Samtidigt slängs hej vilt påståenden om att ekologiska odlare får göra vad de vill med sin vinmust. Så är det, naturligtvis, inte. Jag ger två enkla exempel fiskade ur en uppsjö av regler och förbehåll för eko-odlare: en fransk eko-odlare får bara tillsätta max 100 mg/l svavel till sitt rödvin, medan en ”traditionell” odlare får tillsätta 160 mg/l (notera f ö att även den ”traditionelle” odlaren har regler att följa), en eko-odlare får förvisso klara sitt vin med äggvita, men då måste äggvitan komma från ekologiska ägg. För övrigt undrar jag vad som får folk att tro att ekologiska odlare år 2011 är skogstokiga manipulatörer? Jag tror att många ekoodlare gör exakt så som de naturliga odlarna menar att de själva gör: arbetar utan andra tillsatser än lite svavel – alltså ingen jäst eller annat, mitt gamla Clos Dière (1990 – 2004) gjordes så t ex – låt vara att många ”naturliga” odlare inte tillsätter svavel alls. Ett annat påstående som alltid får mig att häpna i smakdiskussioner är att vi fått smaklökarna manipulerade. Självklart har vi det. Det behöver knappast upprepas som ett mantra. Alla vill rimligtvis dricka och äta så nyttigt som möjligt, men man kan omöjligen marknadsföra produkter som ingen vill dricka eller äta med hänvisning till att man själv vet bäst, att andra producenter är charlataner, att smaklökarna är manipulerade och att konsumenten inte förstår sitt eget bästa. Själv eko-odlare med intresse både för det biodynamiska och det ”naturliga” sedan 1990-talets första skälvande år, har jag genom åren stött på många eko-odlare, biodynamiker och ”naturliga odlare” och, för den delen, ”traditonella” vinbönder. Det jag kan konstatera är att i samtliga kategorier finns mer eller mindre seriösa producenter och de som gör skräpviner förtjänar ingen uppmärksamhet därför att de gör skräpviner vanligtvis på grund av att de inte förmår bättre – och det är varken övriga producenters, konsumentens eller världshistoriens fel.

Marskatterna i Calatayud & Gösta Knutsson & jag

När jag i samband med att jag nästan cyklade omkull Gösta Knutsson där han lugnt promenerade fram på en trottoar som jag ganska okontrollerat och helt säkert illegalt trafikerade med en het tvåhjuling fick tillfälle att sitta ner på Ofvandahls och diskutera lite medan han tog för sig av det fredsfika jag föreslagit som en flott försoningsgest avslöjade han att han inte fick idén till sin kattvärld i Uppsala utan i Calatayud. ”Calatayud”, sa han, ”är en stad med sin storhetstid bakom sig, precis som hela Aragon för övrigt, som har sett sina bästa dagar, sönderslitet som det blev under inbördeskriget,”(vill här skjuta in att han talade så där, Gösta Knutsson, massvis av kommatecken hela tiden och ett och annat semikolon), ”men Calatayud, är också en märklig stad, därför att en gång om året, i mars närmare bestämt, intas, sedan sekler, kanske årtusenden, kanske sedan alltid, människornas kroppar av kattsjälar; från en dag till en annan blir uteliggarna strykarkatter och stugsittarna, i alla fall dom som inte steriliserats, och det är få människor som har steriliserats i Calatayud, oj, vad goda gräddbakelserna är!, tack ska du ha, käre velocipeddrummel, för dom, hursomhelst så ger sig stugsittarna ut på gatorna som vilka bakgårdskatter som helst, och de ger sig i lag med andra katter som, precis som dom själva, i ett slag gått från att vara fullblodsmänniskor, med människosjälar, utlovade till Gud, i detta av inkvisitionen för långliga tider förstörda Aragon, till att vara katter i människokroppar, och detta oavsett om dom vill det eller inte.” Ända sedan den där dagen har jag velat ta reda på om det ligger någon sanning i min barndoms favoritförfattares berättelse. Den som undslapp honom så där i förbifarten medan han mumsade gräddbakelser och, tro det eller ej, drack jordgubbssaft. Sagt och gjort, i år åkte jag till Calatayud för att vaka in mars och, ja, passa er noga, säger jag, och mer än så vill jag inte säga, men om någon annan får för sig att åka dit för att studera det här calatayudska marskattefenomentet, kan jag rekommendera det synnerligen prisvärda boendet på Hospederia Mesón de la Dolores. Rummen är på gott och ont lyhörda (fördelen är att man hör om rumsgrannen förvandlats eller inte) och framförallt billiga, frukosten bra och huset i sig fantastiskt. Ett sista råd innan ni ger er ut på egna expeditioner till Calatayud i mars: man kan med fördel medtaga en bitsk hund eller två alternativt en hundkostym.

Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 är här!

I samband med att jag var i Briones och tittade till Mazuelo de la Quinta Cruz 2010 fick jag tillfälle att prova årgången 2009 för första gången på ett halvår och jag måste säga – låt vara att jag är part i målet – att den är riktigt bra. Både Miguel Merino och jag rankar den före 2006:an, som fick 94 poäng av ”Sobremesa” och utsågs till ett av Spaniens bästa viner av ”Los 300 mejores vinos de Espana”. Medan årgångarna 2007 och 2008 uppvisade Mazuelo i sin rödaste kostym är 2006, 2009 och 2010 mer sobert mörka i dräkten. Jag vet att några av vinifierats hang arounds köpte på sig seriösa mängder 2006 och jag kan nu tipsa dessa Mazuelo-dyrkare, och för den delen er andra, om att den sannolikt bästa årgången Mazuelo de la Quinta Cruz släpptes i Systembolagets beställningssortiment igår. En fördel med 2009:an är att den efter en liten kastrullering är synnerligen drickbar redan nu för den som inte orkar vänta ut den. Ni som återupptäckt viner med lägre alkoholstryka ska veta att Mazuelo de la Quinta Cruz generellt brukar ligger runt 12,5 %, år efter år. För övrigt ryktas det att det ligger (eller kommer att ligga) en kort men hemsk filmsnutt med Miguel och mig på nylanserade www.terrific.se.
PS Catavino om Mazuelo de la Quinta Cruz.
PS2 Äsch, här finns filmsnutten och vid närmare eftertanke är den inte alls hemsk, den är bara gullig och fin.

Mazuelo de la Quinta Cruz 2010

Har varit i Briones i hjärtat av Rioja och kollat upp Miguel Merinos och mitt projekt Mazuelo de la Quinta Cruz version 2010. Enkelt uttryckt ser allt bra ut så här långt. Året är tveklöst bra för det här vinet, som ligger på fat sedan några månader och som nu har avslutat den malolaktiska jäsningen. Mina instruktioner för den närmaste tiden är att vinet ska dras tillbaka till en tank om en månad ungefär, blandas och sedan ska det åter i faten, där det ska ligga ytterligare något halvår. Såvida inget går galet framöver kommer vi att kunna använda årets alla fjorton fat, vilket ger någonstans mellan 3000 och 3500 buteljer när bottensatserna avskilts i framtiden.

East – väster om svampen

Gjorde i förra veckan återbesök på East i Stockholm och kunde konstatera att senast jag var där stod där ett utmärkt flipper – ”Avalanche” – i baren och servicen och sushin var utmärkt så även om jag saknar mitt flipperspel tycker jag att East fortsatt är en bra krog, som säkert Stockholmarna redan har koll på och som ni som i likhet med mig själv är lantisar och turister ska veta är en krog ni gärna kan gå på nästa gång ni är i storstan och känner er bortkomna och går runt med hungrande magar utan att riktigt veta vart ni ska ta vägen..

Luftning, treglastestet & P J Harvey

På tal om kastrullering: hur vet man att man ska lufta vinet? Man kan göra ett enkelt test, som fungerar för det mesta. Ta tre glas. Fyll två av dem med vinet i fråga. Häll det ena glasets vin mellan det glaset och det tredje, tomma, glaset. Om möjligt, be någon flytta om glasen så den efterföljande provningen kan ske blint. Låt stå ett par minuter. Prova. Är det luftade glaset bättre ska vinet luftas, är det sämre, ja, det får ni faktiskt räkna ut själva vad ni då ska ta er för. Huruvida P J Harvey är en flitig användare av treglastestet vet jag inte, men hon har släppt en ny CD.

Skämt skämt om kastrullering

Vafalls? Någon påstår i en text att ”kastrullering” är ett skämtsamt uttryck för dekantering! Nu är det faktiskt så att jag myntade uttrycket ”kastrullering” för snart 20 år sedan och skrev om det i ”Vinsmagningens ABC/Vinprovningens ABC” för tio år sedan. ”Kastrullering” är ingen fjantig dekantering skämtsamt. Det är en brutal luftning av vinet, som hälls fram och tillbaka några gånger mellan ett par kastruller. Punkt slut.