Hur det kan gå när haspen inte är på, är något Helmer Nilsson numer vet mer om än de flesta. I alla fall får vi anta att det är så. Men låt oss ta det från början.
Byn där Helmer föddes ligger mitt ute i ingenstans någonstans mitt i Sverige. En sådan där liten håla som på den tiden fortfarande omfattade inte bara boningshus utan också bondgårdar, integrerade i byn, en kvarn och ett mejeri och två lanthandlar. Ett stenkast från huset där Helmer föddes gick grannens grisar och bökade fredligt i jorden och svinstians odörer vilade tungt över omgivningen, särskilt dagar med lågtryck. Nu var inte det något någon direkt tänkte på då. Snarare hade nog de flesta reagerat om doften inte fanns där en morgon när de vaknade. ”Vad är det för fel på lukten?” hade de kanske då frågat sig, ”Något stämmer inte!”, paniken hade kunnat bli total. Det går inte att annat än förundras över att grisarna en dag försvann och svinstian med den, utan att en katastrof inträffade, utan att folk blev som galna och undrade vem som tagit deras samtid från dem.
Mejeriet låg någon kilometer bort, i en krök nära den gamla skolan, för skolan var gammal redan när Helmer var ung. En envåningsbyggnad i trä. Ursprungligen grå men senare uppiggad med faluröd färg och vita knutar. Skolgården en fruktträdgård med gråpäron, äppleträd, krusbär och vinbärsbuskar. Astrar, prästkragar och rosor. Dill och persilja. Nässlor. Ett med tiden vitmålat staket runt skolgården som såg till så inget barn förvillade sig ut på grusvägen, där bönder och handelsresanden susade förbi i Saab 93:or, Volvo Duetter och, godsägaren, en Mercedes Benz 180, senare 219 och slutligen en 220. Helmer gick lågstadiet där. Mellanstadiet och högstadiet i den närliggande tätorten fick byns barn åka buss till. En gul buss med grå knopp på växelspaken. Sätena, stål och vaxduk. Delad framruta. Runda lyktor. Helmer hade nära till sin hållplats, strax bortom svinhuset. Andra fick gå någon kilometer från sitt torp eller gård i skogen ut till landsvägen, som inte asfalterades förrän Helmer började högstadiet.
Helmers mor arbetade på mejeriet och fadern på kvarnen, som levde vidare ända in på 80-talet. En odefinierbar låda i grått och rött, till vilken böndernas traktorer och släp och lastbilar från när och fjärran kom och åkte efter bestämda mönster.
Vackraste huset och platsen i byn var då som nu kyrkan och prästgården. En liten oas vid sidan om grusvägen som ledde från byn bort till herrgården, sommartid dold av prunkade grönska och på vintern inbäddad i vit vadd. En stenkyrka med smalt torn och en prästgård i karolinerstil och magnifikt målad i Stendahls färger. Helmer döptes och konfirmerades i kyrkan och hans föräldrar döptes och konfirmerades där, och de gifte sig där och nu ligger de begravda där.
Vid sidan om sina två lanthandlar, herrgården, mejeriet, skolan och kvarnen hade byn en teve-apparat, eller ja i alla fall under en tid, till dess teve-apparaterna en kväll stod och flimrade i snart sagt varje hus i byn. Den första teve-apparaten, med en kanal, Olle Björklund, Ria Wägner, Lennart Hyland och svartvit bild, 24 tum, bodde hos systrarna Högberg. Elvira, byns skolfröken och ansvarig för det i skolan belägna biblioteket. Hedvig, traktens distriktssköterska, en bestämd dam som med fast hand åkte runt, först i en Saab 93 tvåtaktare med kidnappardörrar, senare en Saab 95 V4 herrgårdsvagn, och lade om bandage, räddade avhuggna händer och sprutade vaccin i folk. Systrarna Högberg bodde i huset där de fötts, i klockarbostaden, intill skolan, där deras far varit lärare.
Byn sveptes vintertid in i en air av snö och granved. Snön gjorde att ljuden från gårdarna, mejeriet, kvarnen och bilarna som genomkorsade byn ekade dovt i nejden. Under resten av året blandades vardagens ljud upp med råmande kor, bökande grisar och bräkande får. Om hösten kunde jakthundarna höras yla i skogarna.
Så här i efterhand snöade det alltid på vintern och solen sken på våren och bäckarna porlade, berusade på smältvatten, och de återvändande flyttfåglarna fyllde luften med sin sång. Somrarna innebar arbete på någon av gårdarna eller, som en sommar, Johan Bäckströms lanthandel, mitt i byn. Inte för att Johan och Ulla Bäckström behövde hjälp, men de tyckte att de skulle ge någon av byns barn chansen att tjäna lite extra varje sommar. Helmer var en av de lyckligt utvalda. Att gå och sniffa i lanthandeln, fylld av rökt medvurst, tjära och godis, var något annat än att hjälpa till att kastrera grisar och nacka hönor eller sköta en ladugård. Mjölkning, mockning. Utfordring.
Efter skolan fick Helmer jobb på mejeriet. Där blev han kvar fem år, tills mejeriet köptes upp av Mjölkcentralen. Osttillverkningen flyttades och med den doften av mjölk, ost och rentvättade mjölkkannor och tankar i rostfritt stål. Byns egen ost levde kvar som varumärke, men kom att göras på importerad mjölk och fick en smak som inte hade något att göra med sitt ursprung. Produktionen av glass lades ner och lanthandlarna fick istället köpa glass tillverkad i lite varstans i Europa, fast med svenska namn förstås.
Medan skolan sedan länge gjorts om till privatbostad och numer hyrs ut som airbnb, har mejeriet fått förfalla. En brun och vit skamfläck med förspikade fönster. Det här med airbnb i byn föreföll de flesta av de gamla byborna som en minst sagt tokig idé. Tysken som köpt skolan skulle snart nog bli varse detta, menade de, men tji fick de, för tyskens airbnb går som tåget. Semesterfirare från Europas mer tättbefolkade delar uppskattar lugnet och att ingenting, absolut ingenting, händer i byn. Det förfallna mejeriet ser de som ett pittoreskt inslag och hade grisarna funnits kvar i byn hade de varit pricken över i. Märkligt nog verkar det inte bekomma sommargästerna att de måste köra en mil till tätorten för att handla. Bäckströms höll ut i det längsta, men när ingen ville ta över när Johan gick bort och Ulla tyckte det blev för tungt att driva verksamheten själv, valde hon att lägga ner. Även lanthandeln hyrs idag ut via airbnb.
Under åren Helmer arbetade på mejeriet hann han med att göra lumpen som skyttesoldat och att gänga sig med Britt Eklund från regementsstaden. Hon flyttade först till byn med Helmer och arbetade som hemsamarit. När mejeriet lades ner, fick Helmer hjälp av Arbetsförmedlingen att ta trafikkort och han fick snart jobb som taxichaufför i tätorten. Där föddes Britts och Helmers båda barn. De trivdes i tätorten, Britt och Helmer och barnen. Efter 25 år som taxichaufför fick Helmer sluta. En upphandling, där kommunen var tvungen att ge kontraktet till den billigaste offerten, ledde till att ett taxibolag tio mil bort, i den stora centralorten, fick ta hand om färdtjänsten i tätorten och därmed tappade de lokala droskorna underlaget för sin verksamhet. Numer finns ingen taxi att tillgå i tätorten, annat än om någon av det avlägsna, stora bolagets bilar råkar vara på plats och har tid och lust.
Tätortens liv cirklade då som nu kring sitt pappersbruk, en stinkande anrättning nedåt sjön till, dit lastbilar kom och for i en dygnet runt pågående skytteltrafik. Myror på väg till och från stacken. Timmerstockar in. Gigantiska pappersrullar ut. Hade inte bruket legat där, hade tätorten kunnat anlägga både en hamn och en badplats där. Nu fick den som hade båt åka någon mil bort till granntätortens hamn och den som ville bada hittade både en badplats och en utomhusbassäng där.
Bortsett från hamn och badplats fanns det mesta i den genomasfalterade och under 60-talet moderniserade tätorten. Vivo, Ica, Konsum, Systembolag, herrekipering, damekipering, kläder för barn och ungdom, leksaksaffär, glasmästeri, bosättningsaffär, fotoaffär, urmakeri, busstation, liten järnvägsstation för rälsbussen och godstågen, korvkiosker, kiosker, folktandvård, bokhandel, sportaffärer, primärvård, optiker, konditorier, elaffär, apotek, manufaktur, kemtvätt, ett efter kommunsammanslagningen 1971 gigantiskt kommunhus, till och med en resebyrå och en fotbollsklubb i division tre. Av detta finns inte så mycket kvar idag. Kommunhuset förstås. Stort och fult. Fotbollslaget i nya division fyra, långt under sin gamla nivå. En kiosk finns kvar, men de flesta butikerna är borta och ersatta av en stor Ica Supermarket och ett flertal pizzerior. Den som vill handla kläder, klockor och sportartiklar med mera är hänvisad till den ändå större tätorten eller internet.
När Britt och Helmer flyttade till tätorten var det egentligen inte så stor skillnad på att bo på landet och i staden. Det fanns fortfarande utedass och hus med bara kallt rinnande vatten både här och där, och posten levererades dagligen både här och där och telefonerna fungerade ungefär lika bra och taxibilarna drog sig inte för att åka ut till byn och hämta folk när undantagsvis någon behövde taxi där. Nu är det större skillnad. De som bor kvar i byn har fått vänja sig vid sämre postgång och sämre kommunikationer och service rent allmänt och att åka och handla i tätorten och att leva med halvdålig telefoni sedan de fasta linjerna tagits bort. Britt och Helmer ångrade aldrig att de flyttade. Från dåtiden till den nya samtiden.
Det gick lätt för Helmer att hitta ett nytt jobb efter att taxirörelsen blivit olönsam. Från taxi flyttade han till speditionsbolagens alltmer hektiska värld. Till att börja med levererade han paket till allt från småbutiker till privatpersoner. Allteftersom småbutikerna började försvinna och näthandeln tog över, ändrades Helmers arbetsuppgifter. Till slut hade konkurrensen pressat priserna så mycket att det mest handlade om att köra runt som en dåre och ringa telefonnummer och lägga på innan någon svarade. Vi var där. Ingen hemma. Undantagsvis körde han fram till någon adressat, men helst bara om han visste att det var lätt att hitta dit och att han snabbt skulle bli av med paketet.
Det märkliga den här ovanligt varma sommardagen, dagen då Helmer Nilsson blåste bort, en dag då hettan fick luften att dallra och fåglarna att tystna, var att han var tvungen, verkligen tvungen, att gå in på centralortens sjukhus och leverera sitt paket. Ett litet ilpaket med, uppenbarligen, livsviktigt innehåll. Mannen i sjukhusets informationsdisk såg sommartrött på Helmer när denne frågade var han kunde hitta doktor Schmidt på Ortopeden. Utan att säga något pekade receptionisten upp i skyn på en informationstavla, av vilken det framgick att Helmer skulle gå den orange korridoren bort och sedan ta hissen fyra våningar upp. Mannen i sjukhusets informationsdisk var helt klart slagen av värmen. Uppenbarligen var sjukhusets luftkonditionering ur funktion, om nu sjukhuset, en 70-talistisk betongmanifestation av samtiden, hade en sådan.
Så långt allt väl. Helmer gick den plastmatteluktande korridoren med de orange linjerna bort. Tryckte ner hissen, hälsade på de båda patienterna som kom ner med den, iförda syrgastuber och droppflaskor i ställningar och cigarettpaketen i högsta hugg, tog hissen och tyckte att den tog väl lång tid, en seg hiss, stor så att sängar fick plats i den, skrapade väggar, men ”ping” så var hissen framme. Det var nu problemen började. För ingenstans stod det något om Ortopeden, än mindre om doktor Schmidt. På måfå började Helmer vandra runt i korridorerna. Till slut blev han så trött av värmen och att inte veta var han var att han gick in ett litet rum med en säng och lade sig att vila där. Han var ingen ungdom längre och definitivt inte i toppform, tvärtom var han lätt överviktig och hade ont lite överallt. Åderbråck. Högt blodtryck. Höga kolesterolvärden. Dålig höft. Massor av inte så bra.
När han vaknade hade någon tagit av hans kläder och klätt honom i pappersmössa, operationsskjorta knuten baktill, papperskalsonger och papperstofflor och som pricken över i ett par stayups. Han låg i en säng, på höger arm satt en kateter kopplad till en flaska dropp. Något sa honom att det här måste vara ett misstag. Han var här för att leverera ett paket till doktor… eller var han inte det? Någon körde sängen han låg i. Vart? Han ville fråga. Säga att det var ett misstag. Men han fick inte fram ett ord. Sängen stötte emot en vägg och rullade vidare. In i en operationssal. Lampor och ramper i taket. Kirurger, narkosläkare, sjuksköterskor… alla i blått med pappersmössa på huvudet och mask för ansiktet. Flera med glasögon. Varmt. Som tur är står fönstren öppna så det fläktar lite. Jobba i den här värmen! Han somnar. Och lika bra är det. För just som läkarteamet inför titthålsoperationen blåser upp hans mage med koldioxid för dagen utbytt mot vätgas står en av sjuksköterskorna inte ut längre. Hon öppnar ytterligare ett fönster just som vinden lyfter därute i högsommarvärmen. Det blir tvärdrag och innan någon hinner reagera har Helmer lyft från operationsbordet och blåst ut genom fönstret, med sin uppblåsta mage och droppflaskan dinglande från katetern. Läkarteamet försöker fånga honom men kan inget göra, kan inte hindra honom från att blåsa bort. Bestörta står de i fönstret och tittar efter Helmer där han svävar iväg, en allt mindre prick, som till slut försvinner helt.
Alldeles bortsett från att det är synd om mig om ni inte köper minst ett ex vardera, måste ni så klart läsa den här burlesken, långt från autofiktionen, de förutsägbara historierna och andra i tiden liggande sömnpiller, anpassade för en av modernitet förstörd människa som slutat bry sig på ett mer påtagligt emotionellt plan, varför den istället för att på riktigt leva i Nuet åser världen genom det ständigt pågående och därför overkliga informationsflödet.
”Herdedikter & Mord” är uppdelad i tio delar. Var och en skriven i sin egen stil. I del I, den längsta delen, försvinner en novell och en svampdealande herdepojke. Novellen glöms snart bort, men många försöker klara ut vad som hänt ynglingen, som en dag bara inte fanns där på sitt fårafält utanför den provensalska byn Riensac. När den lokala polisen går bet, infinner sig ett flertal mer eller mindre kända detektiver för att lösa mysteriet, bland dessa Tintin och Miss Marple. På bokens sista sida får vi veta vad som hänt. Förhoppningsvis har läsaren så långt kommen låtit sig roas furstligt av de vilt sluggande och lätt absurda och emellanåt rent psykedeliska utsvävningarna den otyglade texten tagit sig friheten att göra på sin resa från sidan ett till 224.
I förordet till 1982 års upplaga, en av ett femtiotal svenska utgåvor av verket, slår professor Sigfrid Svensson fast ”… det är ett starkt blandat och egentligen högst förvirrat innehåll som rymmes i den berömda boken…”. Förvirrat var ordet. Kort sagt samlar Bondepraktikan en rad lösa antaganden, rena dumheter, skrock, folktro och trams. Att boken fått ett sådant genomslag genom åren säger en hel del om hur okunnig och förlorad människan, eller i vart fall alltför många människor, är.
Å andra sidan finns det alltid något humoristiskt i det mediokra och med risk för att falla in i de hånfulla skratt som kommer byfånen till del, citerar vi här friskt ur ”Den gamla bondepraktikan” (1982 års upplaga):
Bland de mer allmänna visdomsorden återfinner vi, både på latin och svenska, följande klokskap: ”Raro breves vivi, rufosque fideles… Sällan finnes en stackot ödmjuk och en rödhårig vara trogen.”
De här böckerna brukade återfinnas i en snurrställning utanför de på den tiden så vanliga kioskerna, eller lite undangömda i bokhandeln, i den mån de alls återfanns där. En perfekt ordning. Kiosklitteratur var, och är, förströelselitteratur. Böcker skrivna inom väl definierade ramar och efter väl utprövade recept. Soppor kokade på spik. Böcker att inhandla tillsammans med kvällstidningen eller ett paket Prince eller lite frukt eller en nöt-crème, tre dixiekolor och en rulle mjölkchoco.
Böcker utan större åthävor, som marknadsfördes och lästes som det de var. Gedigna hantverk i en förutsägbar genre.
Manhattan. Kometdeckaren. Prinsessromaner. Mysrysare. Romansbiblioteket. Hemligt uppdrag. Kalla kårar. Chase. Nick Carter. Bill och Ben. Carter Brown. Mack Bolan. Harlequin. Hank Janson. Mickey Spillane. OSS 117. Big Jim… ”Agentspel i Alaska”, ”Lönnmord i Lugano”, ”Bröd till döds”, ”Rysk roulett”, ”Kär i doktorn”, ”Mannen som hoppade av”, ”Bättre fly”, ”Rum för romans”… Namn som nog inte säger något till den som inte var med. Desto mer till den som var med.
Idag har kiosklitteraturen kommit sig upp, vilket inte hindrar att den fortsatt är kiosklitteratur, benämningar som chick lit, kriminalroman, autofiktion och feelgood till trots. Och tur är väl det för vad vore världen utan det medelmåttiga?
Således rekommenderas härmed ”Nada”, Max Cabanes och Doug Headlines version av Jean-Patrick Manchettes 70-talsbok om en anarkistisk grupps actionfyllda och misslyckade försök att kidnappa den amerikanske ambassadören i Paris. Med enkla penseldrag och genom att plocka det väsentliga ur Manchettes original skapar Cabane och Headline en värld det är lätt att kliva in i och ta på allvar. Bilderna tar oss på ett effektivt vis rakt in i 70-talets Paris och det samtida franska samhället.
Veterligt finns inte boken på svenska. Å andra sidan kan den som inte talar franska nöja sig med att titta på bilderna, precis så som vi alla gjorde med vår Kalle Anka när vi var alltför små för att ta till oss verket på annat vis. Tror det fungerar också. Storyn i sig är, som sagt, inte det fantastiska här. (
1.Skörden gick bra. Året har varit gynnsamt, men en utmaning blev en ”galopperande mognad” (ett fenomen jag skrivit om tidigare) som slog till just som alla invaggats i övertygelsen att skörden skulle dröja. Med andra ord blev det som det plägar bli sådana år, att vi fick springa efter mognaden och skörda så mycket vi hann med och vinkällarnas tankar räckte till. Och det gick bra. Lite hög alkohol i vissa tankar och lite väl mogna aromer i något fall. Det där sista gäller inte minst en liten skvätt pinot noir. Normalt används all pinot på gården till rosévinet ”Fleur d’été”, men i år ville ägaren också göra lite rött på druvan – för första gången sedan 2013. Då, 2013, fick vi till en ganska snygg pinot, särskilt för att vara i ett så varmt läge som Languedoc, bra druvkarakteristika och snygg balans. Nu, 2020, blev det mest syltburk av det hela. Alltså ett mycket koncentrerat vin med massor av frukt och godis, men utan druvkarakteristika. Kunde lika gärna vara övermogen Merlot, och då, med utgångspunkt från våra kvalitetsmål och stilinriktning, går druvan bort som möjligt endruvsvin. Annat, det mesta, blev dock bra och det gäller framförallt druvorna till toppvinerna, Château de Brescou rouge och Château de Brescou Blanc.
2.På tal om Château de Brescou Blanc så är det ett vin som vi skapat från grunden. Druvorna planterades så sent som 2013 och första upplagan gjordes 2017. Sedan dess har vi skruvat på hanteringen av skörden samtidigt som stockarna blivit äldre, låt vara att de fortsatt är väl unga för stordåd. Det vi framförallt gjort när vi provat oss fram är att börja jäsa och till del lagra vinet på betongägg. I år kunde vi än en gång jämföra druvmixen – grenache blanc, roussanne, marsanne, bourbolenc och clairette – jäst på stort (nytt) ekfat, betongägg respektive rostfritt. Och vilken skillnad! För att hålla det kort: ägaren investerar i fler ägg till nästa skörd. Årgången 2019 av det här vinet fick nyligen en stjärna i Guide Hachette. 2020 är inte sämre…
3.Det vi i huvudsak gjorde när vi i veckan träffades på gården var att ”grovblenda” årets skörd. Trots att flera av vinerna inte är färdiga med den malolaktiska jäsningen gick det bra. Utan att sticka ut hakan är det lätt att konstatera att toppvinerna, ”Château-vinerna”, kommer bli utmärkta (om inte distansvinmakaren dummar sig och felbedömer och ger usla instruktioner). Båda de här vinerna är ”nykomponerade” och det är först från ungefär nu de ska bedömas och ses som de tänkta toppviner de förhoppningsvis är. Stilen på dem? Båda är gjorda i en ganska bakåtlutad och lätt diskret stil där elegans och balans står i centrum.