Naturvin & druvtypiskhet

Publicerat av
Svara

Fick häromveckan i samband med en work shop med studenter i Grythyttan frågan varför det är så svårt att hitta druvtypiska aromer i naturvin. Nu är det ju inte alltid så, men påfallande ofta. Medan välgjorda, osvavlade viner kan uppvisa aromer som äpplemos, gula äpplen, saft, saftsoppa, fruktkompott och druvjuice, kan de svavlade kvalitetsvinerna ge prov på aromer som är knutna till en viss druva, alltså aromer som citrus, krusbär, bivax, viol, smultron, hallon, asfalt och peppar (ja, det är skjutet från höften och inget att fördjupa sig i här och nu så läs bara vidare). Svaret på detta är inte helt enkelt men det går att se några tydliga skäl till att det föreligger skillnader mellan svavlade och osvavlade viner vad gäller aromerna i det här hänseendet.Men först: ett kvalitetsvin tarvar inte mycket svavel; den som kan sin sak och arbetar med rena druvor och en ren vinkällare kan utan större åthävor göra sina viner med en total svavelhalt  långt under hälften av vad som tillåts. Samtidigt är det viktigt att vinmakaren går in med sin svaveltillsats vid rätt tillfälle. Gör hen inte det kan insatsen förfelas och vara direkt negativ för vinets fortsatta utveckling (det förklarar också varför en del svavlade naturviner, som bevisligen har så låg svavelhalt som 30-40 mg/l, kan lukta svavel). Låt oss därför för enkelhetens skull utgå från att allt nedan görs korrekt.1.Frågan gällde också om klarning och filtrering används för att förhöja druvkaraktären (detta eftersom ”naturviner” inte klaras eller filtreras). Svaret är att majoriteten kvalitetsviner inte klaras eller filtreras och det snarast av motsatt skäl: hård klarning eller filtrering kan strippa vinet på såväl aromer som färg och struktur (försäljarna av filter hävdar annat, men många års erfarenhet på fältet talar sitt tydliga språk). Så nej, utebliven klarning eller filtrering påverkar inte ”druvtypiskheten” i vinet negativt.2.Vad gäller de druvtypiska aromerna är de flesta av dessa mycket flyktiga. De uppstår under jäsningen och förflyktigas väldigt lätt efter denna. Eftersom flera av dem är svavelbaserade (det uppstår alltid lite ”naturligt” svavel i vinet under jäsningen och ibland följer svavel som druvorna besprutats med in i jäsningskaret) och eftersom svavel kan motverka att aromerna förflyktigas, kan vinmakaren gå in med en mindre mängd svavel efter den alkoholiska jäsningen i syfte att bevara de nämnda aromerna. Andra väljer att inte göra så, ofta till priset av att de flyktiga aromerna går förlorade.

Vidare jäses och, inte minst, lagras flera ”naturviner” på amforor och andra kärl som inte är helt gastäta, varför en (önskad) långsam oxideringsprocess kan ta plats – en oxidation som är ett direkt hot mot de flyktiga aromerna (såvida dessa inte skyddats med svavel). Med andra ord ytterligare ett skäl till att vi eventuellt hittar mindre druvtypiska aromer i ett ”naturvin”.Sist men inte minst ”maskerar” en liten mängd svavel vissa ”off-flavors” som till exempel etanal; ”off-flavors” som inte nödvändigtvis alltid är detekterbara men som likväl finns där och ”döljer” andra aromer.

PS En fråga som tangerar ovanstående kan vara varför en del uppfattar aromerna i översvavlade viner från till exempel Chablis som ”terroir”, men det får vi ta i ett annat inlägg (ja, detta var en så kallad cliff hanger av Guds nåde).

Gångbart hållbart i vinvärlden

Publicerat av
7

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 ville jag så gott som direkt ställa om till ekologisk odling. Drivkraften bakom detta var i första hand att det ekologiska sättet att arbeta i vingården föreföll mig bäst ligga i linje med det jag uppfattade som ”rätt väg” i min strävan efter att uppnå bästa möjliga vin på gården. En klok slutsats av nybörjaren. Idag tycker jag däremot att det inte riktigt räcker. För att optimera kvalitén så föralldel, det är fortsatt ett viktigt steg, men då som nu är låg avkastning, minimal gödning med mera det som är avgörande. Även den som arbetar ekologiskt kan arbeta på ett ”ohållbart” sätt i flera avseenden, där (för) hög avkastning bara är ett av flera tokgrepp i odlingen och den övriga hanteringen.

Att arbeta med låg avkastning et cetera, har varit en självklarhet för mig ända sedan jag började göra vin. Det ger det bästa vinet och det är bäst för miljön och… det är hållbart. Då, i början av 90-talet, fanns såvitt jag kan minnas inga ”hållbara” certifieringar och eko-certifieringen sågs av en majoritet konsumenter och producenter som något småskumt. Skumraskodling som haschrökande jeppar i toppluva och otvättade kroppar ägnade sig åt. Faktum är att vi låg lågt med ordet ”ekologiskt” ända till dess lagen efter flera års ekologiskt skumraskande tvingade oss att sätta ut certifieringen på etiketten.Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.

I Frankrike toppas enligt mig hållbarhetsligan av ”Vignerons engagés” – en certifiering som såg dagens ljus 2010 som ”Vignerons en Développement Durable” (VDD), bara för att byta namn för ganska exakt år sedan till Vignerons engagés. Den här certifieringen är den enda som utöver de ”vanliga” hållbarhetskraven på produktionen även inkluderar socialt och ekonomiskt ansvarstagande  genom alla led, kort sagt CSR (bland annat via ISO 26000) ända in i kaklet.

 

Om vi mer ska förlita oss på den franska staten än undertecknad och AFNOR som kontrollerar odlarna som är ”Vignerons engagés”, toppas hållbarhetsligan av ”HVE3” (Haut Valeur Environnemental nivå 3). En certifiering som kom till efter ett statligt och nationellt initiativ 2011 och utvecklades av CNCE (La Commission Nationale de Certification Environnementale). CNCE består av representanter för den franska staten, olika jordbrukssammanslutningar, miljöorganisationer samt representanter för livsmedelsindustrin och olika konsumentorganisationer.

Syftet var och är att  styra jordbruket mot ökad hållbarhet genom tydliga regler och, på nivå 3 (det finns också HVE1 och 2), årliga kontroller. Enkelt uttryckt fokuserar regelverket på fyra saker: biologisk mångfald, återhållsam växtskyddsbehandling, återhållsam gödning och återhållsam bevattning. Krav ställs, förstås, också på väl fungerande maskiner, spolplattor för traktorerna och dylikt. Inom ramen för HVE hittar vi andra mer eller mindre kända certifieringar som ”Terra Vitis”, ”Qualenvi” och ”SME du vin de Bordeaux”.

HVE, med målet att nå toppen inom HVE-ramen (HVE3), är tveklöst den både bland producenter och konsumenter populäraste hållbarhetscertifiering i Frankrike idag. Efter en trög start har HVE gått från cirka 1500 godkända företag i januari 2019 till över 8000 idag (!). Skälet till att det ökar så snabbt är att alltfler distributörer och konsumentorganisationer önskar och ibland rent av kräver att varorna de köper är hållbarhetscertifierade, samtidigt som HVE är en enkel loga och formulering att förstå.

Värt att nämna i sammanhanget är också CO2-neutral certifiering, som i Frankrike kontrolleras av den belgiska inspektions- och certifieringsorganisationen Vinçotte. En certifiering för den som månar lite extra om klimatet och som alltfler adderar till någon av de ovan nämnda certifieringarna (inklusive ekologisk och biodynamisk). På tal om att addera är det också alltfler som certifierar såväl ekologiskt/biodynamiskt som hållbart och/eller CO2-neutralt.

Vid sidan om de officiella certifieringarna ovan, som tar sikte på hur företaget som sådant arbetar i flera avseenden, finns det ett antal ”etiketter” och ”kontrollstämplar” som fokuserar på själva produkten. Det kan då handla om ett officiellt AOP-godkännande eller låt säga en ”etikett” som ”Vin nature”. I det sistnämnda fallet handlar det  precis som med ”Vin vegan” och ”ZRP” (Zéro residue de pesticides), om etiketter utan officiell status eller godkänd certifieringsprocess.

Hållbar fredagsmusik.

Svavel i ”mina” viner

Publicerat av
Svara

Har tidigare skrivit om svavel i vin och eventuellt tillsatt jäst. Det här är frågor som ligger i tiden och som vinmakare får man, när konsumenter och andra är förvetna, numer frågan om svavel oftare än den om till exempel ek i vinet. Jästen däremot var, tro det eller ej, emellertid en vanlig fråga redan på 90-talet.

Detta innebär inte att svavel inte var intressant också för låt säga 20 år sedan. Redan i slutet på 90-talet ville jag sätta ut den totala svavelhalten på vinerna jag gjorde. Detta därför att, enligt mitt synsätt, ett välgjort vin alltid innehåller låga halter svavel. Och vice versa. Lite att hänga ut den som slarvar, alltså. Så blev inte fallet, och klokt var nog det: om vi satt ut svavelhalten på våra viner hade mer än en konsument reagerat med att välja bort vårt vin till förmån för ett som inte innehöll svavel, vilket, måste rimligtvis konsumenten ha tänkt, det inte gjorde om det inte stod något om detta på etiketten (då, för drygt 20 år sedan, var det fortfarande inte obligatoriskt att sätta ut texten ”Innehåller svavel” på förpackningen).

Frågan om svavel dök senast upp nu i veckan, när den svenske importören av Domaine Rabiegas viner frågade om svavelhalten i de viner vi gjort på årgången 2020. Jag kunde lugna honom. Ända sedan det tidiga 90-talet ligger, som sagt, alla viner jag gör lågt i svavel. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna frestas att tro, en modegrej, utan, som ovan torde ha framgått, en fråga om kvalitet på vinet: ett välgjort vin tillverkat under hygieniskt korrekta former tarvar helt enkelt mycket små mängder svavel.Medan många numer tänker sig för en extra gång innan de svavlar, kunde jag ända fram till för några år sedan inte sällan mötas av ifrågasättande invändningar när jag vägrade panga på med svavlet så som ”andra” gjorde. Skälet till det var helt enkelt att de läroböcker som användes och den undervisning som bedrevs, och till del fortsatt bedrivs, på olika lärosäten världen över lärde ut att svavel skulle användas vid upprepade tillfällen, och i väl angivna doser, under hela tillverkningsprocessen. Från det druvorna plockats på fältet, och alltså ännu ej  krossats, via jäsningen och lagringen till buteljeringen. Detta gjorde att även ”rena” viner kunde landa in på onödigt höga svavelhalter (dock långt ifrån de gränsvärden som gällde och gäller). Viner gjorda på angripna druvor, som transporterats långt eller hanterats i en inte helt ren källare kunde få, då som nu, väldigt höga svavelvärden.

Med tanke på frågan från den svenske importören av Domaine Rabiegas viner, kom lab-analysen på de viner vi just ska till att buteljera på Domaine de Brescou, en annan av mina uppdragsgivare, lägligt, när den landade in samma dag som importören oroade sig. Brescou är certiferad hållbart (Terra Vitis), ekologiskt (Ecocert) och koldioxidneutralt. Dessutom arbetar vi med låga svavelhalter sedan många år – vi sätter till och med ut den totala svavelhalten på etiketterna. Ett av våra viner innehåller inget svavel alls – ja, där har vi gett efter för modet – och med ytterst få undantag ligger samtliga viner långt under de gränser som gäller för ekologiskt vin. Uttryckt i siffror ligger, till exempel, den totala svavelhalten för det vita toppvinet Château de Brescou blanc 2020 på 44 mg/l (att jämföra med ”tillåtna” 150 för ekologiskt vin – OBS! innan någon petimäter hinner bli nervös: det finns en mängd olika nivåer, mellan 80 och 200 mg/l, beroende på vilket lands regler vi talar om med mera). Skälet till våra låga nivåer är, alltså, att vi inte behöver tillsätta mer.

Viktigt att lägga till när vi talar låga svavelhalter är att vi inte ersätter svavlet med något annat. Askorbinsyra, sorbinsyra, DMDC, kitosan , glutation, lysozym och annat, som den som är besatt av osvavlat vin och naturvin lätt missar att producenten faktiskt kan använda istället för det förhatliga svavlet: Baksidan av att ett större fokus idag sätts på svavlet är att en del konsumenter hellre väljer ett ”osvavlat” vin än ett bra vin.

Förbud mot Antwerpen – nu!

Publicerat av
2

De eländiga covid-tiderna har gjort att vi snart sagt dagligen överöses med förbud. Detta har i sin tur gjort att rättskaffens medborgare, suktande endast efter ordning och reda och ett uns rättvisa för den skötsamme och rättfärdige, har fått ligga lågt, ity i dessa dystra dagar, då det går tretton förbud på dussinet, försvinner ett välbehövligt förbud alltför lätt i mängden, men nu är det likväl dags för ett förbud! Staden Antwerpen, eller Anvers som den försåtligen försöker gömma sig som i den franska språkdräkten, har nämligen förbrukat de rättskaffens medborgarnas förtroende och på det skamligaste sätt utsatt er utsände på Belgiens ofarbara vägar för ett övergrepp så vittomfattande att inget mindre än ett förbud mot själva staden Antwerpen kan komma ifråga!

En stad som låter bygga om sitt vägnät på ett så försåtligt vis att också de mest rekorderliga bland de rekorderliga luras att ta fel avtagsväg, varmed de hamnar i den usla och numer förbjudna staden Antwerpens yttre kvarter och som, så snart den rekorderlige lurats in på stadens stinkande gator, låter fotografera denne och dennes bil och därefter skickar ett bötesföreläggande, ett bötesföreläggande!, därför att den nyss nämnde rekorderlige och i sammanhanget såväl aningslöse som oskyldige, ja rent av utnyttjade, tagit detta Sodoms gator i bruk under en tid som inte överstigit tio minuter med en dieselbil som denna korrupta stads höga herrar behagat bedöma som bötesgill!

Med anledning av att såväl den belgiska staten som det belgiska postverket medverkat till att detta Europas Sodom och Gomorra kunnat förfölja oskyldiga, laglydiga och föredömliga européer med löjliga krav på hundratals, hundratals!, euros för denna hittepå-brottslighet, som skapats av den kriminella ledningen för den numer förbjudna staden Antwerpen, måste vi också kräva ett förbud mot nationen Belgien!

 

Musik: Det numer förbjudna Belgiens bästa rockmusik, förbjuden för att inte skrämma den före detta nationens barn.

Les Lauzeraies Tavel 2020 & vignerons engagés

Publicerat av
2

Sedan några år blendar jag den ekologiska varianten av rosévinet ”Les Lauzeraies Tavel” för den svenska marknaden. När vinet lanserades för snart tio år sedan på våra breddgrader var det ”konventionellt”, och versionen som såldes i Sverige var densamma som i övriga världen. Skälet till att jag fick en roll att spela var: 1. Att producenten ställde om en del av sina odlingar till ekologisk odling, och några år efter lanseringen i Sverige fanns i ett slag en ekologisk variant av vinet, 2. Att den svenska importören ville ha den ekologiska varianten, 3. Att alla inblandade ville att den ekologiska varianten i stil och uttryck skulle ligga så nära den konventionella som möjligt, samt, förstås, att vinet skulle vara ”bra”. Det var alltså det där sista, punkten tre, jag skulle åstadkomma.I år när jag var på plats för att blenda valde jag, rätt eller fel, att välja bort den ekologiska varianten. Det finns två skäl till detta: 1. Det var i år omöjligt att nå önskad stil och kvalitet med druvorna från de ekologiska odlingarna, 2. Sedan ett år är producenten certifierad ”Vigneron engagé” och i mina ögon smäller denna nära nog allomfattande hållbarhetscertifiering högre än en ekologisk certifiering. Medan den sistnämnda ”bara” tar sikte på odling och i viss mån arbetet i källaren, tar ”Vignerons engagés” (som det heter i pluralis) sikte på helheten, något som uttrycks via de fem grundpelarna: 1. Hushålla med våra gemensamma naturtillgångar. 2. Skydda den naturliga biologiska mångfalden. 3. Minska användandet av kemiska produkter i produktionen. 4. Öka miljömedvetenheten (hos odlarna) och minimera avfallet. 5. Delta i kampen mot klimatförändringarna. Uttryckt i det dagliga arbetet omfattar detta allt från planteringen via produktionen till limmet i kartongerna som levereras till kunder och konsumenter. Drägliga villkor för medarbetarna, rening av spillvatten,  koldioxidneutralitet, att favorisera underleverantörer i närområdet med mera ingår också i konceptet.

Vad innebär nu då detta för vinet och årets blend? Med utgångspunkt från att de ekologiska volymerna jag hade att arbeta med inte riktigt ”satte” stilen och att jag föredrar den nya certifieringen innebär detta, att Les Lauzeraies tar steget från ekologiskt till hållbart inom ramen för vignerons engagés (av många ansedd som världens tuffaste certifiering för vin). Stilmässigt landar årets blend in ”mitt på” skalan av årgångarna vi haft i Sverige. Själv är jag mycket förtjust i den stilen, alltså en elegant och för området ganska stram stil. Denna förtjusning, dels därför att stilen passar min personliga gom, dels, och framförallt, därför att stilen är en avsevärt mycket större utmaning, och därför så mycket roligare att arbeta med, än ett mer kraftdrivet eller rent av, bevare oss!, flabbigt vin. Sådana kan vemsomhelst göra hursomhelst närsomhelst.

PS Nya årgången av Les Lauzeraies Tavel släpps i Sverige runt månadsskiftet februari-mars. Vinet kommer då vara ganska nyfiltrerat och även om det säkert kommer ligga rent och snyggt och behagligt fruktigt i munnen, kommer det växa rejält med några månaders lugn och ro innan det är redo för stordåd.

Vi lyssnar på Rhett Miller och Joey Santiago när de gör en Pixies.

Domaine Rabiega: 2020 Rosé & Blanc

Publicerat av
4

”Vår” första årgång efter köpet av Domaine Rabiega i augusti förra året är 2020, och nu närmar sig buteljeringen av vitt och rosé från årgången. Vinerna går på flaska i slutet av februari och börjar säljas under våren.

I samband med skörden var jag lite tveksam till vitvinet. Vi fick, som nog många känner till, förbereda oss för skörden i all hast och det var inte tal om att ”pricka” skördetillfället avseende de gröna druvorna. Glädjande nog har 20, Blanc utvecklats mycket positivt de senaste månaderna. Det här är en blend på sauvignon blanc, chardonnay och viognier och det är första gången sedan 2005 som de tre druvorna blandas på gården.

De gröna druvorna planterades runt 1990 i syfte att blandas. Med andra ord valdes sorternas respektive klon ut dels utifrån förutsättningarna (klimat, jordmån…), dels för att vara lågavkastande och producera kvalitet, dels för att de skulle fungera väl tillsammans. Det där sista, att de fungerar väl tillsammans, kunde vi konstatera redan på 90-talet – värt att nämna är att årgångarna 2003, 2004 och 2005 fortsatt är vitala. Med det sagt är 2020 blanc från Domaine Rabiega ett komplext och nyanserat vitvin som förenar kraft och fräschör på ett sätt som avsågs redan i samband med att stockarna planterades för 30 år sedan. Ett något oväntat men desto mer glädjande positivt utfall av skörden 2020.

Till skillnad från majoriteten Provence-gårdar domineras Domaine Rabiegas produktion av rödvin. Rejält. Å andra sidan, är det sagt, ska vårt rosévin vara ”exceptionellt bra” (jo, det är uppdraget jag fått!). Men vad innebär det? I min värld finns det gränser för hur bra ett rosévin kan bli, och den nivån ligger avsevärt lägre än för rött och vitt. Å andra sidan kan ett rosévin bli riktigt bra, och definitivt personligt och… svåröverkomligt. Den som förstått det sist sagda inser att volymen rosé från Domaine Rabiega är liten, 2020 så liten som 500 flaskor. Frågan är om och i så fall hur vi kunnat skapa en riktigt hög kvalitet och därtill ett unikt vin.

Jag har valt att ta upp tråden från tiden på Château d’Esclans och det ekfatsjästa rosévin jag gjorde där – alltså vinet som numer heter Garrus och kostar skjortan. 2020, rosé är således ett ekfatsjäst och -lagrat rosévin, gjort utan tillsatt jäst i syfte att undvika enformig karaktär och citrus/grape-doft och -smak. Hur väl detta lyckats överlåter jag åt konsumenten att ha en åsikt om men upplysningsvis är jag nöjd och jag hoppas vinet kommer bli skitdyrt. Det är det värt.

Parosmi

Publicerat av
12

Förr, när jag vara liten, var det ett par gamla tanter som brukade vinterbada. Det innebar att de varje morgon, så länge bassängen var öppen, cyklade ner till den kommunala utomhuspoolen och simmade några vändor, vanligtvis 200 meter, fyra gånger femtio meter. Vi barn i staden var mäkta imponerade. De lite äldre var tämligen övertygade om att tanterna inte hade alla hästar hemma.

Tanterna cyklade från sitt hem i villaområdet i stadens södra utkanter, genom centrum och ner till kvarteret med alla de kommunala idrottsanläggningarna: fotbollsplanerna i gräs och grus, den numer alltmer sällan använda isrinken med resterna av de isigare femtio- och sextiotalens rinkreklam för Zingo, Spaps, Center, Jofa och Sandströms ishockeyklubbor, anläggningarna för allehanda friidrott, idrottshallen och utomhusbadet med den välskötta femtiometersbassängen och den vidhängande undervisningsbassängen. Båda tanterna hade badmössa och badrock på sig, trots att de därunder var fullt påklädda. På pakethållarna hade de varsin korg med en handduk och en termos sockrat te. De såg stolta och medvetna ut där de trampade fram på sina gamla cyklar av märket Rex. Som om de visste något som ingen annan visste. Och de hävdade bestämt, om någon frågade och även då ingen frågade, att människan mår bra av att vinterbada; att vinterbadande föryngrar kroppen och förlänger livet.

Kanske visste de, tänkte mer än en av stadens invånare, något som vi andra inte visste. Fröken Blomdahl hade varit lärare i naturorienterande ämnen på stadens enda högstadieskola – min pappa hade henne i både biologi och kemi hela högstadiet och han tyckte hon var en mycket bra lärare – och hennes syster, Fru Karlsen, hade en lång karriär som distriktssköterska i bagaget. Kanske visste de att det faktiskt är nyttigt att utsätta sig för den plåga och späkning som vinterbadande innebär.

När det tog närmare 100 år innan Fröken Blomdahl gick ur tiden och över 100 år innan Fru Karlsen gjorde det, tog stadens invånare detta som intäkt för att vinterbad trots allt nog, kanske, är hälsosamt. Plågsamt. Men hälsosamt.Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.

Det där med Fröken Blomdahls övervintrande i bassängen satte effektivt och definitivt och för många år stopp för det i staden vid den tiden spirande intresset för vinterbad.

När jag många år senare genomgått Svenska Livräddningssällskapets simlärarutbildning i två steg  och också varit verksam som simlärare en tid, blev jag av Livräddningssällskapet inbjuden till en fortbildningskurs i vinterbadande i allmänhet och livräddning på is i synnerhet. Kort sagt var tanken att jag tillsammans med ett fåtal andra utvalda simlärare skulle bli respektive hemregions spjutspets när det kom till sjövett, säkerhet och livräddning vintertid. Vi skulle utbilda andra och hjälpa hugade att erövra Livräddningssällskapets särskilda märken för i första hand ofrivilligt vinterbadande: Silverisbjörnen och Guldisbjörnen.Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.

Så länge vi höll på med teorin var det en angenäm kurs. Det var kul att sitta i lektionssalen och småskratta åt hur kallt det måste vara där i vaken och hur lustigt det måste vara att jaga runt en nedkyld och naken vinterbadare i jakt på förbättrad blodcirkulation. Vi pratade högt, överträffade varandra med historier om hur allt detta kunde gestalta sig, och vi skrockade och låtsades vara inte alls oroliga över hur vi skulle klara morgondagens dopp i isvaken.

När vi dagen därpå samlades på Mälarens is, i närheten av Eskilstuna dit kursen var förlagd, var vi mer spaka. Ödmjuka inför det som väntade. Hoppa ner i en vak för första gången i livet. Hur skulle det gå? Klara av chocken när det kalla vattnet sveper in över huvudet, få fram isdubben och sega sig upp ur vattnet, ta av sig och se till att bli varm. Hur? Springa runt, rimligtvis.

Medan jag inte haft en tanke på Fröken Blomdahl och Fru Karlsen under den teoretiska delen av utbildningen, tänkte jag desto mer på dem under den praktiska delen. Oerhört besviken. För jag insåg ju att de bara ljugit. De var inga vinterbadare. Möjligen sensommarbadare och försommarbadare. Och det fick de väl vara, men det var djupt orättvist att de uppnått en sådan status som vinterbadare trots att de inte varit det. Kort sagt var de charlataner. Det gjorde ont att inse det för jag hade verkligen varit imponerad av dem. Till och med velat ha en likadan badmössa som Fru Karlsen. En vit med fiskfjäll på. Liksom. Och en liten fena på toppen.

Alla utom en kille från Bergslagen, som visade sig ha en fallenhet för att svimma när kylen slog till, klarade av utbildningen, och jag blev snart en uppskattad expert på att få folk att bli vänner med idén att trilla i en vak och att ta sig ur densamma, och jag hjälpte oräkneliga unga och vuxna att ta de speciella märkena, isbjörnarna, och det var väl just denna popularitet som för en tid sedan spelade mig ett spratt. Ställde till det för mig.

Covid i all ära, när det handlar om att bada isvak och träna livräddning är det lätt hänt att man kommer nära varandra, att man ute i friska luften och det kyliga vattnet glömmer bort det där med avstånd, och munskydd är så klart inte att tänka på. Vem som var smittad i min senaste utbildningsgrupp är omöjligt att veta, ingen visade några sjukdomssymptom, och så är det tydligen: folk kan vara covid-positiva utan att uppvisa symptom.

Hursomhelst så blev vi smittade allihop. De tolv kursdeltagana, min simlärarassistent Ulla, och jag själv.Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.

På väg till snabbköpet om hörnet noterade jag att bilarnas avgaser luktade sparris och i snabbköpet kom en odiskutabel doft av banan från osthyllan. Kassörskan spred en omisskännlig odör av bävergäll och tiggaren utanför snabbköpets entré satt i ett moln av varm välling och höll fram sin mugg och sa ”Hejhej”.

När brevbäraren någon dag senare dök upp utanför min dörr med ett rekommenderat brev, noterade jag att hon luktade ruttna ägg. Jag blev först paff och sedan förbannad, skrek ”Men hur luktar ni, människa!? Snusk!”. Brevbäraren såg oförstående på mig och sade något i stil med ”Jag är verkligen ledsen men jag tror inte jag luktar något speciellt?”, ”Ni stinker, stinker, som ett ruttet ägg! En postverkets tjänsteman komma hit och stinka!”, ”Jag är verkligen ledsen, men är ni säker på att det är jag som luktar? Jag duschade i morse och har nytvättade kläder, det svär jag på…”, försökte den olyckliga brevbäraren, jag fäste ingen vikt vid detta utan gjorde bara en otrevlig grimas mot henne och drämde igen dörren.

Men det där fick mig att börja fundera, och närmare undersöka vad som kunde ha hänt med mig, varför jag blivit sådan, det var knappast så att apelsinerna faktiskt börjat lukta bensin över en natt eller att Jeanette från Tinder förlorat sin lockelse bara sådär. Något måste ha hänt.

Snart hittade jag på Google det jag sökte. Den som drabbas av en corona-infektion kan förlora sitt luktsinne, anosmi, eller delvis förlora det, hyposmi. Dessutom finns en tredje variant, parosmi, som på något vis har att göra med att luktbulben och andra för luktupplevelsen relevanta organ och företeelser misstolkar eller misshandlar den information som näsan samlar in, och detta på ett sådant vis att saker och ting inte alls luktar som de egentligen gör. Med andra ord kan apelsiner börja stinka bensin och ett ragg plötsligt förlora den lockelse dess utsöndrande av och av näsan insamlade feromoner tidigare gett upphov till, medan annat kanske börjar lukta bättre, vidbrända bacon luktar jordgubbar och, tänkte jag och tittade, förmodligen lystet, på soffbordet, ting kan visa sig utsöndra en märklig lockelse, lika stark som någonsin Jeanette från Tinder.

Musik! Musik! Musik! Musik! Musik!

 

Corona & lukt & smak

Publicerat av
4

Covid-19 drabbar oss människor på de mest oväntade och sinsemellan olika vis. Ett av de symptom många vittnat om är att de tappar lukt och smak. I samband med att jag nu haft en ett par veckor lång dust med corona-viruset, har jag haft tillfälle att direkt känna av det där med lukt och smak.

För min del började covid-sejouren med rethosta och lite feber. Detta följdes av trötthet. Så mycket värre än så har det inte blivit. Med andra ord tillhör jag de lyckligt lottade. Fast det var det där med lukten och smaken – nog så viktiga sinnen för en vinmakare och andra som till äventyrs lever på de där sinnena.Exakt när lukten och smaken började påverkas kommer jag inte ihåg nu, men kanske efter en knapp vecka. Dock blev det hela synnerligen påtagligt. Till att börja med förvånades jag över att världen var så ”ren”, kan inte uttrycka det på ett bättre vis. Kort sagt luktade inget någonting. På gott och ont, kan man tänka, men i mitt fall faktiskt mest på… gott. Detta sagt trots att till och med kaffet slutade lukta.

Den som arbetar med luktsinnet, som kanske fötts med ett väl utvecklat sinne för doft, som tränat sitt nasala organ, vet att detta med dofter är på gott och ont. När näsan behövs är den gudasänd. Men så snart arbetsuppgiften, kanske en vinblend, är klar, är det där överkänsliga organet mest till besvär.

För egen del har jag med åren tränat upp förmågan att stänga ner luktsinnet. Så känsligt som det är efter att ha arbetat på högvarv en dag i vinkällaren är en sådan förmåga ett måste.

Men vad hände nu då? Jo, till att börja med vill jag påstå att vi covidare inte tappar smaksinnet, ”bara” luktsinnet. Att många blandar ihop de båda hänger nog ihop med ovanan att använda de här sinnena på ett mer medvetet vis. För egen del förstärktes snarast smaksinnet när luktsinnet lade av. Ungefär som att prova ett vin och hålla för näsan i syfte att bättre känna vinets smaker, sötma kanske. När näsan vek ner sig upptäckte jag att jag till och med kände sälta i de mest oväntade saker – sälta är normalt min akilleshäl som provare, men nu hittade jag den lätt som en plätt.

Smakerna satt där alltså. Men inte dofterna. Oerhört skönt. En, som jag skriver ovan, ”ren” och fräsch värld. En fascinerande, spännande och, faktiskt, skön upplevelse, som, självklart, måste ta slut, för vad gör vinmakarkonsulten annars? Ljuger resten av livet? Hittar på saker som ”ja, mycket blommig bouquet på min ära och en sådan charmig bärighet där är”, ”men känner inte farbror att vinet är korkdefekt? dessutom luktar det gödsel och skurtrasa!”, ”va?, jajo, det förstås, självklart, men nu fokuserar jag på blommorna och bärigheten!”. Njoo, det skulle nog gå som vanlig vinbedömare, för då kan man säga mest vad strunt som helst eftersom så många andra inte heller vet vad de ska säga. Men som vinmakare och blender är det, dessbättre, omöjligt. I alla fall om kunderna ska stanna kvar. Vill med det sagt försäkra mina kunder om att mitt luktsinne är helt, h-e-l-t, återställt! Bättre och m-e-r värdefullt än någonsin.

Skämt åsido. När luktsinnet  för ett par dagar sedan hastigt och lustigt kom tillbaka, slog det till med oanad kraft. Kan inte påstå att jag direkt oroat mig, kanske mer njutit av vapenstilleståndet och den luktfria tillvaron, men självklart ville jag snarast ha tillbaka mitt luktsinne. Det fick jag, som sagt, med besked. Eller, förmodligen är sinnet precis som tidigare. Grejen var att det blev en smärre chock då det varit borta en vecka och jag hunnit vänja mig vid att saker och ting inte luktade. Nu, när allt kom tillbaka, hade jag glömt hur allt, a-l-l-t, luktar. När jag gick ut med hunden i morse kände jag dofterna av de mest märkliga ting. Självklart brinnande ved lång borta någonstans, rykande rimfrost (!), blöta grässtrån och jorden i de tinande rabatterna. Bollen som jag brukar kasta åt hunden. Hundens morgon-tvåa inne bland buskarna.

Sist men inte minst lite fakta kring det här med ett eventuellt förlorat luktsinne: Corona-viruset angriper stödceller i luktslemhinnan som hjälper luktreceptorerna att bearbeta lukter. Lämnar stödcellerna in, lämnar luktsinnet till slut in. Men viruset angriper också luktbulben i hjärnan, där lukterna bearbetas, vilket kan få oanade konsekvenser (se nedan).  Anosmi betyder att individen förlorar luktsinnet, hyposmi att förmåga att känna lukter minskar. Värst är kanske parosmi, som innebär felkopplingar, att luktsinnets förnimmelser misshandlas i hjärnan vilket kan leda till att en jordgubbsglass luktar gammal armsvett och en oljetrasa bacon. Ja, detta hemska, parosmi, kommer dyka upp i någon litterär text vad det lider, var så säkra, men till dess, Du som drabbats av parosmi: det finns hjälp att få! Dels förbättras ofta luktsinnet av sig självt med tiden, dels går det att luktträna (vid åtminstone några öra-näsa-hals-kliniker i Sverige).

Ray Ventura med vänner. Patti Smith tycker det osar katt eller något. Taste. A Taste of Honey. Doften av tomhet.

När Covid kom till gården

Publicerat av
Svara

I tre veckor höll vi oss för oss själva. Hemmavid. I vårt hus. Det med de två små sovrummen, den överdimensionerade skrytsalongen, matsalen, miniköket, de tre toaletterna, snickarverkstaden och de två badrummen och den väldiga terrassen med utsikt över hagarna med åsnorna och Allans Sunbeam: en Alpine series V, rak fyra med dubbla förgasare. 93 hästar. 65:a. Den står under den för ändamålet uppsatta carporten, mitt i stora åsnehagen. På så vis är risken minimal att någon vill stjäla rariteten, menar Allan. Vara hur det vill med den saken: under de femton åren vi bott här har inget stulit bilen.

Fast kanske Allan har rätt i att åsnorna skrämmer bort tjuvarna, att de är rädda för åsnorna. Till och med vildsvinen är rädda för åsnorna, säger Allan, och jag tror han har rätt i det. Hästtränaren i grannbyn har en åsna bland sina lösgående hästar. Håller både vildsvinen och vargen borta, säger hon. Om sanningen ska fram är jag också rädd för åsnorna. De är Allans husdjur och små älsklingar. Jag tycker de är envisa och lömska. Inte för att de någonsin gjort mig något, men de är djur och låter och luktar konstigt. Och de har långa svansar som hänger och dinglar och som de kan vifta med. När jag tänker på saken skulle jag aldrig stjäla Allans Sunbeam där den står mitt bland åsnorna i stora åsnehagen.

Hade det varit andra halvan av året hade vi säkert hängt en del i skuggan på terrassen eller gått runt i åsnehagarna och Allan skulle ha pratat med djuren eller så skulle vi ha suttit i Allans Sunbeam och lekt bil: åkt till Örebro för att titta på Svampen, medhavd matsäck i skuffen, i en rutig väska med blixtlås upptill, kaffetermos i plåt och med avrundad kopp på toppen, limpmackor med falukorv invirade i smörpapper, punka i höjd med det stora vägbygget, nya E3 och E18, Örebros koppling till Världen. Oslo, Göteborg och Stockholm och allt därbortom.

”Allt därbortom”. Där är vi nu. Långt från Örebro. Och bygget av motorvägen förbi Skostaden, ja, E3 heter inte ens E3 nu. E3 har blivit ett travlopp och E20. Så kan det gå. Och i tre veckor höll vi oss hemmavid. I vårt hus. Och vi gick inte ens ut i åsnehagarna eller satte oss i Allans Sunbeam och lekte bil. Vi nyttjade inte terrassen. Istället satt vi och huttrade i vårt nedsläckta hus. Allan menade att om en är i karantän är en. Då äter en inte och eldar inte och tänder inte ljuset. Karantän innebär lidande. Späkning.

Det där trodde jag inte alls på så jag smygåt av läckerheterna i vår kyl, vårt skafferi och vår matkällare. Om sanningen ska fram åt jag upp rubbet. Jag drack upp Allans gamla fina bordeauxer också. Cheval Blanc, Petrus, Latour och allt vad de hette. Vin som vin, tycker jag, men Allan, han är lite sjåpig. Tycker inte att jag förstår skillnaden på vin och vin och det gör jag ju inte och nu gör inte Allan det heller för han tappade smak och lukt när han fick Covid. Så kan det gå. Och det var jag som smittade honom.

Allan kan inte för sitt liv förstå hur han kunnat bli smittad: vi satt ju i självpåtagen karantän. I tre veckor höll vi oss för oss själva. Hemmavid. Det tror i alla fall Allan. Jag stod inte ut. Medan Allan späkte sig själv och svalt och frös, med undantag för när han badade risbastu och då han åt söndaglunch – han tillät sig själv ett rejält skrovmål på rovor helgen till ära – smög jag ut och roade mig kungligt med hans betalkort. Köpte ett nytt keyboard i musikaffären, som bara lät som mest fyra maskförsedda kunder befinna sig samtidigt i butiken. Jag stannade rekordlänge. Har aldrig varit så lugnt i den butiken, så få kunder, jag passade på att provspela så många instrument som möjligt. Bastuba! Vilket instrument! Betydligt lurigare än en Fender jazzbas pluggad via en Cry baby och en Boss FZ-5 in i en begagnad Ampeg basförstärkare av något slag som lät högt och skrovligt till dess den sprack på något vis. För att inte tala om trummor! Mycket lättare än bastuba. Tycker i alla fall jag. (Jag frågade killen i musikaffären om han höll med om det där med att trummor är lättare att spela än bastuba, han sa ”Jag skiter fullständigt i vilket”, det tyckte jag lät ganska otrevligt, men, det ska villigt erkännas, det glömde jag så snart jag hittat ekot i sånganläggningen, fick till och med en låt som Främling att rocka fett. Så mycket bättre med mig.)

Fån musikaffären gick jag med min låda med mitt nya keyboard till klädaffären intill, mitt på den ganska öde huvudgatan, där blott enstaka och maskförsedda individer hasade fram, tyngda av stundens allvar och den ogynnsamma samtiden. Men strunt i det för i klädaffären var det likadant: högst fyra maskförsedda kunder åt gången! Och Allans betalkort fit for fight, still going strong! Köpte en pepitarutig kostym och en lila kubb. Elegant som få hastade jag vidare och hann före klockan 20 – då vi här i vårt land i ”allt därbortom” måste vara hemma om vi vill undvika att betala böter i dessa covid-tider – med majoriteten av stadens butiker. Med undantag för kostymen – Allan ser aldrig vad jag har på mig – och keyboarden – Allan har nollkoll på mina instrument, som står på rad i det gamla garaget jag byggt om till en woman cave – gömde jag undan allt jag köpt i matkällaren.

Men nog om detta nu! När vi, eller iallafall Allan, suttit där i självpåtagen karantän – alltså, myndigheterna vill, som sagt, bara hålla oss inomhus mellan 20 och 06 – och firat jul och nyår för oss själva, kände vi oss plötsligt lite sjuka en dag. Det började med att jag hade rethosta. Så fick Allan rethosta. Så blev vi trötta båda två, och fick feber. Massvis med feber, och ont i knoppen och kroppen. Allan tappade lukt och smak och kräktes därtill, och han kunde inte alls begripa hur vi kunnat  smittas av covid, vi som hållit oss för oss själva, hemmavid, i tre veckor.

Basmusik!

Nyårsnovell: Ormtjusaren

Publicerat av
2

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder,” det vet varje sann golfare. En smått besvärande vind eller ett irriterande duggregn sätter bara lite piff på tillvaron. Detta innebär självklart dock inte annat än att alla, både de sanna och de osanna golfarna, föredrar behagligt varma och solstänkta dagar och, inte minst, välskötta banor fria från kängurur, ormar, flodhästar och annat som kan utgöra gissel såväl i ruffen och vattenhindren som på fairway och tee. För att nu inte tala om vad som kan dväljas i en vildvuxen ruff.

Nu var inget av det där något som min vän Konradson och jag funderade närmare på, där vi efter en ganska väl genomförd första halva av artonhålsbanan avancerade mot utslagsplatsen för hål tio. Ett 4-par hål med dold green, vattenhinder och ett par bunkrar. Allt i ett.  Mitt absoluta favorithål, ett hål för riktiga män, vackert omgivet av buskage och träddungar, sparade från den naturskog som golfbanan en gång i tiden var. Ganska precis 400 meter långt. Perfekt för min träklubba, en tre-etta döpt till Ullabulla i på golfklubbens restaurang inköpt Chapel Hill, ungerskt bubbel som enligt klubbens ungerske pro medför golflycka i det långa loppet. Det hör till på vår klubb att en döper sina träklubbor i sprit eller bubbel. Lord Calvert eller Chapel Hill. Två i mitt tycke välbalanserade och mycket smakrika drycker som inte ger alltför mycket huvudvärk. Dessutom fungerar båda med fruktsoda och is.

När vi kom fram till herr-tee såg vi till vår irritation att ett par damer stod och glodde vid sidan om dam-tee, längre fram, nedanför oss. Det såg ut som om de diskuterade. Det här är en dödssynd på golfbanan, att inte skynda på, att inte hålla sin plats, göra sitt och se till att slå ut och pallra sig iväg så köbildning kan undvikas och tempot hållas uppe. Kafferep kan man ha hemma. Det skrek i alla fall Konradson till dem. Damerna skrek då tillbaka, medan de ivrigt gestikulerade mot utslagsplatsen, ”Här ligger en orm!”. Så irriterande.

Konrad, som vi kallar Konradson för det mesta, och jag såg oss nödda och tvungna att lämna våra bagar på herr-tee och knalla ner till dam-tee för att få igång golfspelet som gått i stå på grund av de här damernas sjåperier. Väl framme insåg vi båda, i alla fall jag, att de irriterande damerna var dels en fruktansvärt snygg och läcker dotter på sisådär 25 och en mamma som måste varit mycket ung när hon fick sin dotter och som nu mer liknade dotterns om möjligt ändå läckrare syster än något annat. Just det där vet vi för samtidigt som jag la in en ny snus – kramvänligt lössnus, General, Gud förbjude påsar, mintsmak och annat tjafs – frågade jag ”Systrar?”, då svarade mamman ”Tack, mor och dotter,  kan ni göra något åt ormen?”. Jag pillade till snusen med tungan, tittade på snoken och sa ”Inga problem.”

Jag kavade iväg upp på tee och tog sikte på snoken. Kanske var det mer i mitt inre jag såg det än något som verkligen hände, men det var ändå en på riktigt upplevd känsla när jag kände värmen och beundran som strömmade från de båda kvinnorna och det ska villigt erkännas att jag i tanken redan satt och tog emot deras beröm över ett glas Chapel på restaurangen efter rundan, som vi nu självklart skulle avsluta tillsammans. BFF, och kanske mer än så. Mest en fråga om vem man skulle välja. Dottern var ju lite mer min egen ålder, några år yngre bara, men mamman, ändå läckrare, var inte så lastgammal i förhållande till mig själv, även om hon var betydligt äldre. Sådär gick tankarna samtidigt som jag tog sikte på snokens nacke, alltså utrymmet strax bakom det trekantiga huvudet, där jag avsåg att fånga ormen i ett fast grepp, ja, jag hade bara veckan innan sett ett nyhetsinslag från Adelaide i Australien och hur de hanterade sina oönskade trädgårdsgäster där: ett fast grepp om nacken och så ner med slingerdallen i en säck eller släng över den till grannen.

Nu gick det inte riktigt som tänkt. När min hand var någon decimeter från snokens nacke vände den sig om och högg sig fast mellan högra handens tumme och pekfinger. Det gjorde ont. Väldigt ont. Men utan att visa detta med en min reste jag mig från min halvhukande ställning med ormen dinglande från handen och sa ”Sådärja”, gick bort till en buske och viftade och vevade med handen tills ormen efter vad som föreföll vara en evighet släppte mig.

Om ormen nu varit en snok hade kanske min historia slutat här, men nu visade sig snoken vara en huggorm. Detta blev jag varse när jag på ingen tid alls blev vimmelkantig och snart föll ihop på dam-tee. Där låg jag med blottade ögonvitor, små ryckningar och konvulsioner och snusfärgat saliv rinnande ur ena mungipan. Enligt Konradson hade jag konstiga ljud för mig också. Små kvidanden och en slags bullrande uppstötningar.

Hursomhelst släpade Konradson mig av tee och la mig vid sidan om så damerna kunde spela vidare och sedan satte han sig att tillsammans med mig vänta på ambulansen han haft vänligheten att ringa efter. Blåljuset kom efter bara någon halvtimme och allt löste sig till det bästa, men jag tvingades, fullt förståeligt, byta golfklubb sedan klubben uteslutit mig för vulgärt och olämpligt uppförande och störande av klubbens allmänna ordning.