Förbud mot steklurendrejerier!

Vet inte vad som for i mig. Kanske var det den smått surrealistiska samtiden med utegångsförbud och pest. Hursomhelst hörde jag mig själv plötsligt säga ”Jag lagar maten ikväll, älskling!”. Hustrun tittade förskräckt på mig. Själv blev jag alldeles iskall medan eftertankens kranka blekhet spred sig på kinderna. Vi insåg båda att detta kunde gå hur illa som helst och att vi inte ville detta. Men ingen av oss kunde dra sig ur. Nåväl, i slika stunder är alltid spaghetti carbonara ett nästan säkert kort. Vad kan gå fel?

Jo, det kan jag tala om! Huruvida det beror på att bacontillverkaren är en bluff, som säljer ostekbar bacon, eller om det är stekpannetillverkaren som säljer undermåliga och brandfarliga produkter, är ointressant: Saken är den att plötsligt var det stekta fläsket inte kokt utan uppbrunnet! Kort sagt brann och rök det så brandvarnarna gick igång och det luktade så att till och med hundarna gnällande ställde sig vid dörren och ville ut och då dök Hustrun upp i röken som en annan Wallensteinare i Lützen-dimman och skrek ”men vad gör du?” och jag visste att kvällsmyset gått upp i rök.

viniferat kräver förbud mot ostekbart bacon och undermåliga och brandfarliga stekpannor! Den som bryter mot förbudet och säljer någondera av de båda hånen mot all seriös köksinkompetens ska med omedelbar verkan sättas i en illaluktande isoleringscell på avloppsvatten och svartbränd bacon skrapad ur en undermålig mördarstekpanna under en tidsperiod som inte får understiga sju månader och två dagar!

Musik. Musik. Musik.

Karantän

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Corona: Vem räddar vinimportörerna?

Huruvida hysterin kring det nya coronavirusets och covid-19:s framfart varit rätt och riktig får vi veta när krutröken lagt sig. I dagsläget handlar det om att agera inom ramarna för det rådande läget och de undantagstillstånd som införts eller är på väg att införas på allt fler håll. Kort sagt befinner vi oss i ett krigsliknande tillstånd, där världsekonomin genomgår en duvning värdig ett världskrig. Effekterna är enorma och vid sidan om bräckliga ekonomier och affärer slås väl fungerande strukturer sönder. Rika samhällen som det svenska gör sitt bästa för att försöka mildra de dramatiska effekterna.

Till de hårdast drabbade branscherna hör krogen, där effekterna redan är påtagliga och vi får se välskötta företag hamna på pottkanten sig själva oförskyllt. En förhoppning är att staten/samhället är väl medveten om situationen och går in med riktade åtgärder där och när detta behövs.

En inom kort tillkommande krisbransch i Sverige ser ut att bli vinimporten. Inte nödvändigtvis därför att försäljningen via krogen minskar eller därför att folk kommer dricka drastiskt mycket mindre till följd av krisen utan därför att botten gått ur den svenska kronan. Enkelt uttryckt lär de flesta vinimportörerna ha arbetat med en kalkylkurs på runt 10.60 (sek mot en €) när 2020 års budget gjordes. I skrivande stund pendlar kronan mellan 11.10 och 11.40. Det behövs ingen Alan Turing för att inse att det inte står länge på förrän flera av importörernas produkter kommer säljas med förlust (allteftersom lagret måste fyllas på).

Det är uppenbart att sunda företag riskerar att snabbt gå under om försäljningsmarginalen försvinner och rent av blir negativ.

Men vad kan vi då göra för att förhindra utvecklingen, det lär trots allt ”bara” handla om att övervintra en tid? Ett förslag är att staten/samhället ger Systembolaget i uppdrag att hantera situationen  och att SB agerar på ett synnerligen snabbfotat och flexibelt sätt. Till exempel genom ett tillfälligt påslag på fem eller tio procent på allt vin som säljs. Påslaget kan göras i kassan och förpassas vidare till importörerna som på så vis får eventuellt livsavgörande konstgjord andning. Extraordinärt ja, men så är också situationen extraordinär och krispaketen och nödlösningarna redan många.

Men kan inte importörerna bara höja priset när kronan går genom golvet? Nej, det kan de inte. I så fall vore saken klar. Men Systembolaget fungerar så att det bara tillåter prisförändringar två gånger per år, första september och första mars, och de här ändringarna ska meddelas flera månader i förväg. Importörerna kan i det rådande läget alltså som bäst hoppas på att få höja sina priser i september. Och tänk om de i enlighet med regelverket meddelar SB sina prisökningar flera månader i förväg och kronan sedan stärks kraftigt – då är det konsumenterna som blir blåsta.

Musik.

Alice Zeniter: Konsten att förlora

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.

Corona, handtvätt & vinmakande

Alla ni som de senaste dagarna börjat fundera på vad ni tar i och börjat irritera er på folk som nyser, hostar och snörvlar i er närhet och som börjat tvätta händerna frekvent: välkomna i gänget! Det är precis så vi konsulterande vinmakare har det. Och det beror inte på bacillskräck utan på professionalism.

Tänk er att ni sitter på ett plan på väg från Europa till Argentina, där ni ska fatta avgörande beslut rörande blenden av en producents nya årgång samt slutblenden på förra årgången – ett enormt ansvar. Intill sitter en människa och nyser och skvätter smittad kroppsvätska både på sig själv och sin omgivning och, inte minst, även då ni förväntas äta flygplansmaten. Inte kul. Ändå värre att vid första dagens uppvaknande i Argentina känna sig hängig och att näsan är täppt.

Eller så går ni runt på en provning eller en mässa och måste ta en väldans massa människor i hand. Klart ni alltid desperat ser er om efter ett utrymme där ni kan tvätta händerna innan ni tvingas klia er i näsan eller ögat eller, ändå värre, äta.

Får ofta de där frågorna: Vad händer om du blir förkyld? Hur gör du för att inte bli förkyld? Ibland blir du förkyld/får influensa oavsett hur du beter dig, men den som försöker undvika att hamna i nysskvätt, äta mat som kan ha skvätts ner och inte andas in i närheten av hostmänniskor och som trycker på knapparna i hotellets hiss med armbågen eller rumsnyckeln och som ständigt tvättar händerna, den klarar sig ganska bra. Och blir du ordentligt förkyld är det bara att ställa in.

Samtidigt ska sägas att åtminstone jag sedan länge försökt ta kommandot över de sinnen som behövs för att göra en blend eller bedöma vinerna i en uppdragsgivares källare. Det innebär att stänga av näsan när den inte behövs och att hitta vägar genom en eventuellt lätt snuva eller något annat – källardoft! – som påverkar åt ena eller andra hållet. Det fungerar faktiskt och det beror kanske inte minst på att den som blendar söker mindre efter de små subtiliteterna än avvikelserna och det som hjälper snarare än stjälper blenden. Brukar fungera.

Sist men inte minst en iakttagelse sedan många år: Enligt vetenskapen ökar känsligheten i  havande kvinnors luktsinne, rimligtvis därför att det var och är extra viktigt att äta rätt, eller framförallt inte fel, under graviditeten. Luktsinnet lär sig också att varna för sådant som den kopplar till negativa upplevelser, till exempel ostronförgiftning. Just kopplingen mellan luktsinnet och fara/obehag kan åtminstone jag uppleva särskilt starkt i samband med blend-arbete. Mår du lite si sådär, kanske blivit lätt åksjuk på väg till vinkällaren, eller om du har en maginfluensa eller matförgiftning – händer oss ständiga resenärer sällan men likväl alltför ofta – på gång, blir kort sagt luktsinnet förfinat på ett närmast skrämmande vis. De små nyanserna blir till romaner. Smått skrämmande och lika viktigt att lära sig hantera som det nedsatta luktsinnet i exemplen högre upp i texten.

Givet musikval… igen. Feel good-musik. Också ett givet musikval.

Nattkvarter

Upplysta av den anlagda banans strålkastare – de svävar högt däruppe i den snöfyllda skyn – åker mörka siluetter skridskor. Några ilar fram, snabba som vinden. Andra stapplar osäkert fram över isen. Vissa ligger lika mycket på isen som de står upp; på stela och darrande ben och med händerna utsträckta framför sig famlar de efter balansen. Stora siluetter som stöttar mindre siluetter, små och stora isprinsessor och -prinsar, gamla hockeyspelare, nybörjare och de som kan fara fram som vinden och de som aldrig kommer lära sig behärska den förrädiska isen.

Avklädda träd, också de siluetter i den svarta vinterkvällens snöyra, skymmer utsikten mot parken, och med jämna mellanrum passerar bilar förbi på Dalagatan. Stora taxibilar med plats för sju passagerare, vanliga taxi i svart och med loggan för ”Taxi Stockholm” på taket och gula taxi med blå text på sidan, lyxiga privatbilar, skruttiga privatbilar, en röd buss, mopedbilar. Kämpande och slirande fotgängare skyndar hukande förbi utanför den kombinerade bistron och barens allt immigare fönster. Ovädret har på bara någon timme hunnit belamra trottoarerna med svårforcerade snödrivor.

Hans tankar vandrar från skridskoåkarna och snödrivorna till de förhatliga ockrarna som tillåts fortsätta lura turister med ohemula kostnader för sina taxiresor. Lantisar och oförstående turister från när och fjärran, alla luras de in i bilen, körs till sin destination och får en chock när de får klart för sig att de låtit sig luras av en samvetslös person som borde vara kriminell – varför gör ingen något åt de där ockrarna, funderar han och stampar irriterat med foten i golvet.

För att lugna ner sina plötsligt heta och svallande känslor stirrar han i golvet, de svartvita rutorna, hans bruna läderskor, kostymbyxornas avsmalning nertill, marinblått mot brunt, brunt mot marinblått, mot svart och vitt, vitt och svart. Byxorna är fuktiga nertill där snön kommit åt dem, och skorna har missfärgats av ovädret. Han suckar, tittar upp på sin öl, där på bardisken, tar en ny klunk, känner att han inte borde dricka mer, men han har bara druckit ett glas, någon måste försöka droga honom, eller vänta, kanske någon tänk droga kvinnan som sitter ensam tre platser bort med en likadan öl, Kronenbourg Tigre Bock på fat; i ögonvrån har han noterat att en man närmat sig henne, de talar nu, mannen som försökt droga henne kanske undrar varför kvinnan inte är mer påverkad än hon är. Själv känner han sig lätt snurrig, vimmelkantig, rummet går i vågor, svajar, han måste därifrån.

Han lämnar bardisken och sin öl och glömmer sin portfölj och vinglar iväg, kallsvettig och högt flämtande, han lossar på slipsens välslagna och dubbla windsor och ser att folk vid bistrons bord stirrar på honom, någon vill säga något, sträcker fram en hand, vill kanske hjälpa till, han slår bort handen och rusar mot en dörr långt in i lokalen, en metalldörr som leder till en kulvert. Någon ropar efter honom, men han har redan tagit klivit ut i det okända och har inga planer på att gå tillbaka till den stimmiga och alldeles för varma baren. Hans ansikte är svettigt och han känner skjortan klibba mot ryggen.

Var är han? Kulverten leder till en ny kulvert som leder till en ny kulvert. Vitt rappade betongväggar upplysta av iskalla lysrör. Ett bårhus? Gångar som leder till ett krematorium? Nils Ferlin. ”När kroppens krematorium förbränt din själ till aska och snus och vin och opium till föga fröjder för, då tör du nöjsam, bror, mot evigheten traska – det är en ren formalitet för mången att han dör.” Gångar som leder till gångar. En kulvertlabyrint, lika outgrundlig som livet självt.

Ett cykelförråd. Här luktar av både väloljade kedjor och nytt gummi. Och den där doften som alltid ligger som en dimma i alla källarutrymmen. Källare. Det luktar källare. Men inte här. Soprummet. Och källsorteringen. Där luktar det papp och ursköljda glasflaskor och plastförpackningar. Lite surt. Tvättstugan. Tvättmedel och rena kläder. Linne och bomull. ”Så må du ta det ganska lugnt fast dina fotsteg vackla när döden spelar trött och tungt sina gråa gammelvals. Han står i livets medelpunkt och blåser ut din fackla… Det är en ren formalitet, – sen är det inget alls.”

Nej, vidare, vidare, vidare! Davai, davai, davai! Avanti! Vamos a la playa! De vita kulvertarna har grå golv. Ser nymålade ut. Sådan där tjock färg som skyddar golvet, nej utgör golvets yta. Lätt att göra rent. Tål stötar och tappade vikter. Det glänser. Finns här möss? Råttor? Han är mitt i staden, måste finnas. Har här lagts ut rodenticider? Säkert. Musik? Han når fram till ett rum, en festsal i källaren eller var det är han befinner sig. Under Dalagatan? Under kvarteret Resedan? Mitt i Vasastan i Stockholm? Resedan därför att stadsplaneraren Albert Lindhagen ville ha det så? Kvartersnamn som Blåklinten och Gullvivan. Men de är inte resedaväxter väl? Resedaväxter, beskrivna av Ivan Ivanovitj Martinov. Hepp! Resedaväxter, vanliga i trakterna av Medelhavet. Varför reseda? Finns det alls inhemska arter i Sverige? Förunderlig är världen. Som livet självt. Men vänta nu! Musik var det! ”Sen är det någonting – du slumrar grönt och fagert och glömmer alla bittra sting och sår som livet gav. Ditt finger i din fingerring det blir så vitt och magert – men du förmärker ingenting där nere i din grav.”

Ett bröllop! En festsal med glada människor. Rödmosiga av värmen efter ovädret där utanför. Uppklädda. Samlade kring ett långbord. I bortre änden av rummet, på en liten scen med ett piano, står en präst i kaftan och elva och vid sidan om honom, som Snövit själv, en brud. Prästen är som sig bör stor och rund. Myndig. Gråhårig, bestämda ansiktsdrag. Bär runda och stålbågade glasögon. Ser sträng ut. Ber oss snart svara på frågor om katekesen, tänker han med ett flyktigt leende. Bruden är fager. Iklädd en väldig brudklänning och slöja. Framtill smiter klänningen åt, baktill svallar den ut över golvet i oöverblickbara vågor av vitt siden. När han kommer in i salen upphör allt sorl och prästen säger ”Nå, äntligen!” och vinkar fram honom.

Han ställer sig intill bruden och tittar på prästen som ser strängt på honom. En pianist som inte satt vid pianot alldeles nyss sitter där plötsligt och börjar spela paso doble. Åhå! Han är matadoren som sveper min cape över dansgolvet, bruden verkar inte misstycka när han tar henne i sin famn och sveper runt där framför prästen. Pianisten spelar ganska falskt och det gamla pianot verkar dessutom vara ostämt, men de får till det, bruden och han. Då slutar musiken och prästen harklar sig och nickar menande åt brudparet. Det ska ställa sig framför honom.

Det är då han ser att hans blivande fru har stånd. ”Men, men…” undslipper han sig samtidigt som han tänker på att det här har han aldrig förr varit med om. Varken att gifta sig eller att gifta sig med en kvinna med stånd. Nåja, ombyte förnöjer och det här blir väl ungefär som det var förr när alla var oskulder på bröllopsnatten, tänker han. Helt enkelt. Och då vet ingen vad som väntar egentligen. Hur det ska gå till. Eller kännas. Han tittar på den pekande pitten och tänker att en sådan tingest har han då aldrig fått sig till livs förut.

”Tager du denna…” dundrar prästen så elvan vippar bestämt. ”Denna?” säger han. ”Denna? Ser du då inte, präst, att denna hära har en penis? Den står ju som ett spänt järnspett, rakt ut i den vita bröllopsklänningen – inte ens hundra underkjolar och en krinolin kan dölja det ståndet!” Prästen tittar då på honom, och sedan på brudens stånd, och så lutar han sig fram och blinkar med ena ögat. ”Då vet du i alla fall att din fru inte är impotent,” viskar prästen så bara bruden och han hör, och han kan hålla med om att det förvisso är sant.

Då klämmer pianisten i igen. Mozarts requiem svävar ostämt och klumpig ut i rummet. Prästen ser nöjd ut, ler mot pianisten, nickar och stampar den obefintliga takten med foten. Och han tänker på hur det kunde bli så här. Bara för att han blev drogad? Eller var det något annat? Borde han brytt mig mer om skridskoåkarna, där i parken. Siluetterna i det upplysta mörkret. Skymda av mörka träd och framrusande bilar. Men likväl där. Tydliga för den som ville se. Följa deras piruetter och famlande armar och stela ben och hockeyspelarnas vådliga framfart över banans frusna spegel. Och varför skulle han gifta sig? När bestämdes det? Vem har styrt och ställt med honom, hans liv? Varför gick han alls ner i kulvertarna? Har han fått i sig rodenticider? Cider. Varför tog han en öl?! Men det är så dags nu, när han förirrat sig ner i underjordens kulvertar och prång och festsalar, ner under Resedan, där han förlorat sig. ”Du saknar ingen tid som går men sover som Törnrosa. Törnrosa sov i hundra år men du ska sova mer. Du saknar ingen tid som går ty strävsam var din kosa och det var knappt du tog dig hit till detta nattkvarter.”

Musik.

Sav 1785 – skogstokigt projekt

Som det är HR:en bekant konsultar jag sedan en tid för ett nytt björkvins-projekt i Sverige. I likhet med tidigare initiativ även den här gången med säte i Östersund och, dessvärre, med ett namn, Sav Winery, snarlikt ett par äldre projekt i staden. Det här med namnet gör att de olika projekten lätt kan blandas ihop. Må ni som läser detta dock veta skillnaden: vinet jag varit med och gjort heter SAV 1785 (japp, med versaler), kommer från Sav Winery och har artikelnummer 77440 (Systembolagets beställningssortiment) och kostar… 98 sek!Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).

SAV 1785 är gjort enligt ”méthode suédoise” – ett unikt sätt att göra mousserande vin med minsta möjliga mänsklig inblandning och utvecklat av er utsände i de konsultande vinmakarnas uppfinningsrika värld var gång nöden slår till och kräver tankar utan lag. Enkelt uttryckt är méthode suédoise en blandning av méthode traditionelle och méthode ancestrale (vinet påbörjar jäsningen i en tank och flyttas till flaska innan jäsningen är klar, och i samband med det tillsätts en liqueur de tirage).När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.

Musik.Musik.Musik.Musik.Musik.

Emma Reyes: Brev från min barndom

Mellan 1969 och 1997 skrev konstnärinnan Emma Reyes (född i Bogotá 1919, död i Bordeaux 2003) brev till sin vän Germán Arciniegas och berättade om sin uppväxt som fattighjon i Colombia. Någon gång under 70-talets början visade Germán Arcienegas breven för Gabriel García Marquez. Denne blev så till sig att han kontaktade Reyes i syfte att få henne att ge ut breven som en bok. Detta gjorde konstnärinnan tillika brevskriverskan så förbannad att hon under flera år slutade skriva till sin vän.Senare lät Arcienegas sin sekreterare renskriva de många breven – ett arbete Reyes själv deltog i – varefter de lades ut till försäljning, men inget förlag i Bogotá nappade. Först sedan både Arcienegas och Reyes gått bort förbarmade sig det lilla förlaget Laguna Libros över manuskriptet och gav ut det 2012. Resten är som det brukar heta historia. Succén var omedelbar, upplagorna lades till varandra och de utländska förläggarna stod snart i kö för att få ge ut ”Brev från min barndom”.För oss som har en viss förkärlek för latinamerikanska författare i allmänhet och García Marquez i synnerhet är den här boken ett måste. Underbar magisk realism. En bok som bara har ett fel: att den är för kort. Och det är bara att instämma i det den engelske översättaren av boken, Daniel Alarcón, säger i sitt förord till den svenska upplagan: ”Min egen introduktion till Emma Reyes var både ovanlig och typisk för en bok med så pass passionerade fans – en främling tryckte bokstavligen boken i min hand på bokmässan i Bogotá 2014. ’Du måste läsa den här,’ sa hon. ’Du bara måste’. Nu uppmanar jag er att göra detsamma.”

Musik!

Sally Rooney: Normala människor

Sally Rooney är en utmärkt iakttagare och lika bra på att analysera som att skriva. Normala människor är en bok om att ha och ändå inte ha och att inte ha och ändå ha, att vara och inte vara, om underkastelse, om att ha makten och vara medveten om det eller inte, om hur grymma folk kan vara utan att inse det själva, om vad som hände efter skolan, om att finna sig själv, om att växa upp, om… en massa saker som finns att se i förhållanden och relationer och strukturer och unga människors vardag. Vi följer Marianne och Connell från gymnasietiden i småstaden  Carricklea till universitetet i Dublin och det är väl berättat och kanske lite tjatigt och till slut förutsägbart och aningen utdraget för oss som tycker om dynamik, men en bok som är läsvärd och mycket prisvärd om den köps som pocket.

Veckoresumerande söndagstankar med viss självinsikt

Minns för ett antal år sedan, när striden stod som hetast mellan dem som skrek ”naturvin!” och dem som skrek ”absolut inte naturvin!”, och jag blev ombedd att kommentera denna ickefråga i Allt om Vin. Hamnade då i en i sammanhanget något märklig mitt-emellan-icke-position. Skönt. Hade varit pinsamt att så här när röken lagt sig inse att jag stått på den ena eller andra barrikaden i detta meningslösa ordutbyte mellan folk som borde veta bättre.Låt vara att tonen är lite mer vårdad nu, men förvånansvärt nog förekommer trots allt vin som runnit i struparna sedan ”naturvin” var en het fråga fortfarande två läger, för och emot, som om det inte handlar om vad som är gott och bra. Som att läsa en bok bara för att alla andra läser den. Eller bara lyssna på en sorts musik. Äta en sorts mat.Vilket osökt för in tankarna på det här med om det finns coola vinsnubbar – ett tag togs ju i vissa kretsar naturvinstillhörighet som en intäkt för att vara cool, trots att den som anslöt sig bara flöt med mitt i strömmen. Har förvisso tidigare skrivit om detta, men det upphör inte att förvåna att folk på fullt allvar tror att en alls kan vara cool om en håller på med vin. Men det hjälper inte hur tokigt en klär sig eller hur mycket en tatuerar sig eller hur galen en ser ut på fotografier eller låter skägget bli ovårdat eller hur mycket rebell en än kallar sig eller hur ung och snygg en än är eller hur många rätt fel saker en lär sig att säga och anamma eller hur krystat elegant en än försöker vara… Vinsnubbar, av alla kön och alla inkluderade från vingårdsarbetaren via sommelieren till munskänken och den som mässar vin vid middagsbordet, är inte coolare än kompisarna i filatelistklubben. Hade vi varit det hade vi inte varit vinnördar.

Musik.Musik.Musik. Musik. Musik.