–Det är en trädgubbe, en man i ett träd, en slags torso invuxen i trädet, mitt emellan grenarna, alltså just där grenarna delar på sig och trädet blir en slags krona, ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt, sa jag och tittade bort mot terapeuten i en fåtölj vid namn ”Ägget”, ritad av Arne Jacobsen och av varumärket Fritz Hansen. Värd miljontals kronor. Det hade terapeuten berättat för mig långt innan jag blev hennes klient, på en smokingmiddag för skogsägare i den södra änden av landet; vi kände inte varandra, hade blivit placerade intill varandra, vi åt anka och drack ett förfärligt uselt vin från Bourgogne, ”anka och bourgogne, canard et un rouge de bourgogne, det är sedan gammalt”, sa värden tämligen intelligensbefriat när han skänkte i våra glas och trodde kanske själv att det gällde all slags anka och all slags bourgogne. Vi slutade tala med varandra vid den där middagen sedan terapeuten iförd en gredelin festblåsa och afrofrilla och glasögon från 1970 berättat om sin fåtölj. Jag tyckte hon var pretentiös och hon tyckte nog att jag var oerhört tråkig i mitt icke-i-behov-av-en-terapeut-tillstånd och mitt orange jag-är-grovarbetare-och-därför-en-rejäl-karl-ställ. Det hade kanske blivit annat ljud i skällan om jag sagt att jag var livrädd för trädgubben.
Hennes fåtölj står någon meter snett till vänster från min Berlin, en enkel, stoppad säng, och vid sidan om hennes förvånansvärt enkla skrivbord från Ikea, mest plast och metallrör, står ett urval pinnstolar i färgglada mönster och väggarna, klädda i tapeten ”Terapi”, förmodas kanske invagga mig och andra klienter i en passande stämning, eller om det möjligen är terapeuten som behöver vaggas av tapeterna, hursomhelst består ”Terapi” av väldiga, naiva solrosor i svart på en vit bakgrund och här och där dyker som på måfå små färgklickar upp mellan de svarta strecken. Gröna, orange, gula, lila, olivgröna, grå och beige. En direkt fånig tapet, och det har jag också sagt till terapeuten. ”Tapeten här är hemsk, nej, den är fånig!” sa jag. Hon satt tyst ett tag med benen i kors i Ägget, och ett anteckningsblock och en blyertspenna i knät. ”Skrämmer den dig?” frågade hon sedan.
–Trädgubben ser ut som Freud, sa jag och tittade upp i det vita taket, som en vit öken sedd från hög höjd, det sa jag också och då frågade terapeuten ”Får trädgubben, Freud, dig att tänka på en öken?”. ”Nej,” svarade jag, ”taket ser ut som en vit öken sedd från hög höjd.” Terapeuten satt tyst en stund, med benen i kors i Ägget. ”Vad tycker du om taket?”. Jag funderade en stund. ”Inget. Det är vitt. Som en öken. Sedd från hög höjd. Neutralt och ganska slätt. Det har inget med trädgubben att göra. Eller Freud. Det skrämmer mig inte. Som trädgubben. Och Freud. Jag drömmer aldrig om taket. Har aldrig drömt att jag gått vilse i det, att jag förlorat mig i det, gått ner mig i allt det vita, försvunnit i en sanddriva i ett vitt veck i färgen eller som det kan se ut från hög höjd, från en satellit, en rymdfarkost på väg bort och där sitter jag och tittar ut genom det lilla raketfönstret och ser Jorden försvinna under mig, och där ser jag en öken, en vit öken, fast glaciärerna smälter och isen i Arktis och ja det är skrämmande, men inte så skrämmande som det måste vara för isbjörnarna och inte på långa vägar så skrämmande som trädgubben, tänk dig att ha en trädgubbe i trädgården! Ett träd med en gubbe! En gubbe som är ett träd! Ett träd som är en gubbe!”
–Jag hör ju att du blir upprörd nu, och att det finns en koppling mellan allt det vita, Freud och trädgubben, sa terapeuten och det var då jag såg hur hon sakta förvandlades till Freud. Blev en man. Och vit. Benigt ansikte med skägg. Och kort hår. Mer grått. Nyss var hon ganska ung och väldigt brun i hyn och hade svart hår, en leverfläck på ena kinden, som en öde ö i en ocean fylld av skeppsbrutna. Jag måste ha sagt det, ”skeppsbrutna”, för plötsligt säger hon ”Skeppsbrutna? Vem är skeppsbruten?”, och jag kommer alldeles av mig och vet inte alls vad jag ska säga.
-Det är nog dialektalt, säger jag till slut och ser att det börjar växa ut grenar ur hennes huvud, det låter som att jag säger trägubbe. Men jag säger trädgubbe. För det är en trädgubbe. En gubbe i ett träd, en gubbe som är ett träd.
-Är gubben inte gjord av trä? frågar terapeuten. De knotiga grenarna som emanerar från hennes huvud har vuxit sig stora och starka. Först såg det ut som att hon hade en hjorts väldiga krona på huvudet. Liksom. Nu förbinder grenar stabbiga som stammar henne med taket. Händer inget snart kommer hon växa genom taket. Till lägenheten ovanför. Vad förvånade de ska bli där då, de som bor där. Eller är det också en slags mottagning eller klinik där? En annan terapeut, eller kanske en äktenskapsrådgivning eller en fastighetsmäklare eller ett hemligt rum som säkerhetspolisen använder för avlyssningsändamål?
-Det är väl klart att trädgubben är av trä, han är ju ett träd! svarar jag ilsket för hon börjar gå mig på nerverna den satans terapeuten och hennes byngliga kropp: grenar från huvudet växer upp till fastighetsmäklaren, och hennes armar har nu blivit alldeles odugliga till att skriva med, hon har tappat blocket och sitter där med svajande armar som förlängts med smala grenar som hon med svårighet kan hålla uppe utan stöttor och fötterna har vuxit fast i marken. Dumma människa. Trädgubbe kan hon vara själv. Eller trädkärring iallafall.
-Finns det träd på de skeppsbrutna ö? frågar hon då och det är då jag går ut och hämtar motorsågen och fäller henne, herr domare.
-Återigen: jag är inte domare, inte ens rådman, jag är åklagare och ni står åtalad för att brutalt ha dödat och styckat doktor Stanford, har ni glömt det, Moritzen-Nilsson? säger den som det förefaller oerhört trögfattade domaren.
-Det där är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga, säger jag. Om alla som har ihjäl träd skulle dömas i domstol skulle landets rättsinstanser inte ha tid med annat än att döma julgransplantageägare, julgransmånglare och julgranstorskar, för att inte tala om alla skogsbolag som skulle ställas inför rätta! säger jag och får till det riktigt bra, det där kan inte ens den enerverande domaren argumentera mot. Eller, jodå, det kan han visst, där han trampar på i sina ullstrumpor i ett gyttjebad av mörkast tänkbara dumhet:
-Ni hade ihjäl en människa, Moritzen-Nilsson, inte ett träd…
-Det där kan diskuteras, herr domare, såvitt jag vet fällde jag ett byngligt träd, sedan kommer ni plötsligt här och gapar om mord. Mord?! Snälla ni, akta er ni så ni inte begår övergrepp i rättssak och justitiemord, säger jag och det är nu jag ser hur domarens huvud börjar knoppas, och så armarna, som vide på våren, och plötsligt bara allt slår ut, domaren växer i raketfart upp i rättssalens tak och får sina fötter fast förankrade i golvets frodiga parkettmylla. Som tur är är jag på plats och ser det ske. Någon motorsåg har jag dessvärre inte till hands men jag är stark som ett troll och jag drar mig inte för hårt arbete så fortare än videknoppen brister har jag kastat mig ur mitt bås och börjat slita grenar och armar och öron och annat som härbärgerar de ondskefulla fröna och knopparna ur kroppen på den stackars domaren.
Nåväl, eftersom vi ändå är goda föräldrar och gör allt för våra barn, till och med carbonara, rotar vi därför, medan det svider i hjärtat där otacksamhetens pilar träffat och i skinnet där flottskvättet bränt sig fast, snabbt efter lite grönsaker, hittar tomater, ställer fram ett sådant där plasttråg tomater och säger ett glatt ”Voilà! Des tomates! Salladen är färdig, mademoiselle!” (Ja, vi talar med fransk brytning som sig bör då vi är en mästerkock) Och! Som pricken över i, som Arkimedes Eureka, som pilen i Bull’s eye, som grädden på moset, ställer vi fram en flaska med någon slags balsamvinäger. Då den otacksamma ungen inte riktigt förstår vilket fint kalas hon hamnat på tvingas vi förklara ”Dressing, unge, dressing!” samtidigt som vi än en gång inser att otack är världens lön.
Värre är det med Academedias rektorer som dricker som vore de högstadieelever begåendes sin alkoholdebut. Päroncider och Chill Out, det är vad de passar på att trycka i sig när det bjuds gratis! Ja, det är skandal och slikt resursslöseri av andras pengar måste per omgående förbjudas! Vuxna som beter sig som ovuxna är ett gissel lika stort och samhällsonödigt som skrikande barn på flygplan. Vuxna som är ovuxna i sitt dryckesmönster är etter värre och måste förbjudas att överhuvudtaget inta vätska på annat sätt än intravenöst till dess de med Clockwork orange-liknande metoder fåtts att se vidden av sitt beteende och cederat med att tonårsbete sig på konferenser.
Det är förstås illa nog att alla kvinnor måste botox-operera sina läppar och alla män måste ha yviga skägg som de skrattande går till den lokala och likaledes klämkäckt flinande barberaren och ansar, men det här med att pensionärerna slänger bouleklot efter ungarna (eller möjligen, att de hjuldrivna ligisterna sladdar omkring på de förskrämda pensionärernas boulebana eller, mest sannolikt, både och) är något som absolut måste kvävas i sin linda, innan det hinner sprida sig till grannkommunerna och vidare över landet. vinifierat kräver att regeringen och riksdagen och lokalpolitikerna och GW och förre polischefen per omgående vidtar kraftfulla åtgärder och stoppar såväl botoxmissbruket som de klämkäcka barberarna och de barnjagande pensionärerna och de ligistanstrukna ungarna och de sjukligt vinkande människorna. Allt finns på film och något måste göras nu, annars kommer aldrig någonsin någon att frivilligt flytta till detta helvete på jorden.
Förvisso fanns bibliotek också tidigare men det var då, i början av förra seklet, de tog steget ut till alla. Långt från de otillgängliga boksamlingarna i klostren och patriciervillorna. Nu fanns böckerna och bildningen där för alla. Medborgarna fick tillgång till kunskap på ett tidigare aldrig skådat vis och detta drev på samhällets utveckling och bidrog till grundadet av den nya välfärdsstaten med dess ökade rättvisa och frihet för de allra flesta, och vi såg medelklassen födas.
Kort sagt är det få av oss, dagens medborgare, som kunnat ta oss dit vi nu är utan tillgång till goda skolor, bibliotek och annat som hjälpt oss bygga såväl oss själva som vår samtid och vårt samhälle. Obegripligt nog hotas nu allt detta. Biblioteken är utsatta för både nedskärningar och nedläggningar.
Vid ett ytligt påseende utgörs hoten av klåfingriga och trångsynta politiker och räknenissar med ett inte helt välavvägt mått begåvning. Satt under luppen handlar det, som alltid, om trångsynta och naiva väljare. Kanske inte om dig och mig, men eventuellt och dessvärre om folk vi kanske känner, eller åtminstone känner till. Bekanta vi kan tala vett med, och politiker vi kan avstå från att rösta på. För vart tar allt det goda våra föräldrar byggde upp vägen om vi börjar montera ner den allmänna kunskapen? Vad händer om vi utlämnar vårt samhälle till den alltmer utbredda byfånementaliteten i de sociala medierna, dokusåporna och, till del, inom politiken?
För att nu inte tala om biblioterapi. Alltså terapiformen där läsning av böcker och samtal kring dessa ligger i fokus, eller som terapi för den som ligger sjuk, eller för den som behöver hjälp med att bearbeta ett trauma av något slag. Hur bedriva biblioterapin på våra vårdinrättningar om böckerna inte finns där?
”Man vet var och hur de Torstensonska novellerna börjar men aldrig var och hur de slutar. I den till synes fridfulla vingården går en seriemördare lös. På NK i Stockholm blir en man ihjälslagen när han inte kan skilja på gummi och gummi. I fransk teve gör poeten Francois Villon bort sig när han tafsar på programledaren. Från en krypta sänder de döda radio och moraliserande lyrik. Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom dess eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.”
”Lars Torstenson är inte bara vinmakare, han är författare också. Den senaste boken Bränna vass är en novellsamling med företrädesvis korta, absurda noveller med knorr. Många berättelser lockar till överraskade gapskratt medan andra stämmer till eftertanke.”
Det här med att folk tror att de har rätt att gnälla å det grövsta över hur äggen är kokta… den rätten har de inte. Till att börja med kan den som äggkverulerar koka sina egna ägg och vad mer är, är att den som trots det nyss sagda äggkverulerar, må det sedan vara över egenkokta ägg eller sådana som kokats på entreprenad, ska kunna ådömas hemska straff både av samhället inrättade och kontrollerade domstolar och ambulerande folkdomstolar och hastigt på- och hopkomna lynchmobbar. På grund av det där sista kan straffen för äggkverulering inte närmare preciseras än att vi här talar om spontana och säkerligen rättvisa straff framvuxna ur den upprörda folksjälen och exekverade med lynchmobbens sedvanliga pedanteri.