De franska meteorologerna hade med lätt skärrad uppsyn varnat för värmeböljan under lång tid och nu var den här. Den drabbade hela landet men allra värst var det i de sydöstra delarna, ner mot italienska gränsen till, och i de sydligaste delarna av Provence. Solen vräkte sig över de snabbt uttorkade floderna och grödorna och satte hänsynslöst eld på buskage och vanskötta trädgårdar. Med risk för solsting och värmeslag köade folk utanför affärerna som fortfarande hade fläktar, mobila luftkonditioneringar eller is eller vad som helst att kyla med. En del strök med där de stod i den gassande värmen utan annat solskydd än ett nött paraply eller en smått anakronistisk papperstidning över huvudet; på morgonen, när de intog sin plats bakom de mest desperata, de som valt att sova på stentrottoaren utanför butikens entrédörr, stod de upprätta och förhoppningsfulla på en plats som rimligen innebar att de inte skulle komma över någon fläkt eller ens lite is idag heller och senare på dagen, när solen och den vibrerande hettan gjort sitt, sjönk de flämtande och skrumpna och utan hopp ihop på den glödheta marken. Folk klev över dem eller trampade i värsta fall på dem; alla var trötta och vimsiga av värmen och inte längre så noga med mänsklig värdighet och hänsyn. För dem alla hägrade drömmen om ett uns kyla att lätta den börda den utdragna torkan och hettan lagt på dem.När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof  upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame  Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.Något besviken kunde han snart konstatera att där bara fanns torr röksvamp att tillgå. ”Å andra sidan”, tänkte han, ”om jag trycker till så röken puffar ut och om jag då snabbt inhalerar den blir det som att gå på skitnödig stjärnkrog och bli hög samtidigt, kan fungera”. Sagt och gjort och efter nio-tio svampar var Yves fylld av energi igen och den svåra törsten bortglömd. När han så hörde ett ”poff!” som från en gigantisk röksvamp och såg Madame Points inre skvätta upp i luften och han kände en vidrig stank sprida sig över området, kunde han inte låta bli att skratta och där satt han fortfarande och skrattade när antiterroriststyrkan G5 Sahel – speciellt influgen från Mali och van vid hetta – stormade fältet sedan byborna slagit larm då de var övertygade om att de utsattes för ett överlagt och dödligt gasangrepp – på inga villkor kunde de tro att det var Madame Point som exploderat i Yves Rostangs hage. Det kunde inte heller de gasmaskförsedda antiterroristerna i Sahel G5 så för att vara på den säkra sidan sköt de Yves Rostang innan de gick i närkamp med det trasiga och illaluktande kadavret efter Madame Point, ur vilket förvisso dödlig gas nu steg upp.Samtidigt, inne i byn Riensac, hade den desperata befolkningen nyss kunnat se hur det slutade rinna vatten i de många brunnarna. Något som aldrig tidigare hänt. Inte under österrikarnas obehagliga ockupation efter Napoleon-krigen, inte under de båda världskrigen, inte ens under den långa torkan 1720 i samband med pesten eller när författaren Pagnol korkade igen byns tillflöden i syfte att skaffa sig stoff till sina romaner. Hade det funnits en bastilj att storma hade pöbeln gjort det. Nu var det närmaste en offentlig byggnad de kunde komma på att storma den hastigt till sjukstuga inredda småskolan. Den rasande människomassans första offer blev vaktmästaren Monsieur Dutroix som skrumpen och hålögd men ändå tämligen myndigt ställde sig i vägen för pöbeln och hostade – vinden förde fortsatt med sig de apokalyptiska dunsterna från Madame Points kadaver –  ”Stopp! Erkannerligen säger jag eder: Jag släpper ingen Djävul över bron!”. Detta tog nog nu inte den skränande hopen någon större notis om där den rusade vidare in i småskolan; frågan är om den ens märkte att den sprang ner vaktmästaren och att denne snart kletades ut och blev till ett illaluktande – allt luktade illa i värmen – men ändå färgglatt inslag i den annars grå betongen på skolgården, just innanför grinden.Väl inne i småskolan gjorde pöbeln processen kort med doktorn, de frivilliga sjuksköterskorna och patienterna och det var först när antiterroriststyrkan Sahel G5 kom dit som ordningen kunde återställas sedan styrkan nedgjort den skränande hopen, vilken försvarade sin småskola med vanvettiga blickar, ilsket morrande munnar med tänder som spruckit i hettan och, ibland, med hår som fattat eld när upphetsningen helt enkelt blivit för mycket för kroppen i den vibrerande hettan. Kort sagt var folk lättantändliga i den enorma värmen.

På värmeböljans tjugofemte dag kom så det befriande regnet. Det började med att himlen inte ville ljusna en morgon och allteftersom klockan gick insåg de överlevande Riensac-borna och den nu avvaktande antiterroriststyrkan Sahel G 5, som fått strikta order från Paris att se till så inga Riensac-bor kunde lämna byn, att det var mitt på dagen men fortsatt kolsvart. På slaget klockan tolv brakade så helvetet loss på riktigt. Blixtarna rungande så tätt att de fick de gamla Stalin-orglarna att verka långsamma. Åskan mullrade och dånade så människor blev galna av oväsendet och lyckliga var de som fick  sina trumhinnor sprängda eller sina öron föråskade till dövhet. Och så kom det antediluvianska regnet. Madame Point och hennes vänner i Gråkoltarna 2.0 hade varnat för syndafloden och nu var den här. Den svepte med sig alla, de överlevande byborna, hörande som döva, både de med hela trumhinnor och de med trasiga trumhinnor, alla kadaver som låg lite varstans, inte bara i småskolan och däromkring, antiterroriststyrkan Sahel G5: allt och alla.

Värmeböljan i Riensac 2019 har gått till historien som den varmaste och dödligaste värmeböljan i Frankrikes historia och ännu idag står knarkarna i närbelägna Draguignan utan langare och Gråkoltarna 2.0 är ett minne blott. I Agay arrangeras en gång om året, under en vecka i juli, ”Skådespelar-veckan”. Då kommer ett kringresande tivoli till den lilla staden och överallt slår månglare upp sina stånd för att sälja helikoptrar och repliker av skådespelaren och hans sällskap i alla de former och material, trä, plast, metall, till och med halm och de inofficiella världsmästerskapen i asfaltskokning arrangeras. Regerande världsmästare är Irland.

Dela “Värmeböljan i Riensac 2019” på Twitter