1.En fasansfull upptäckt
Efter att på olika håll och i samband med olika familjesammankomster tappert ha försökt avsätta årgångstomtarna från 2016 och då mest bara bemötts med spott och spe, tömdes så äntligen tomtarna i en glasburk i samband med att någon ville liva upp glasburkens i sig intetsägande färgsättning. Detta ledde till att plastburken som tomtarna levt i under de senaste två åren blev tom och därmed närmare kunde utforskas. En grundlig olfaktorisk undersökning av dess botten resulterade i en fasansfull upptäckt: burkens botten har antagit en odör som är en oerhört uttrycksfull och vedervärdig och vomeringsinbjudande (ja, en lätt och ofrivillig kväljning, omöjlig att dölja då den var tämligen högljudd, uppstod vid upptäckten) doftkombination av skumtomte, slå-kullerbytta-madrass-i-gympasal (svett och ostbåge) och urin! Resultatet gör att vi måste varna varje vetenskapligt driven HR för att försöka sig på det här testet hemma. 
2.Mamma Vinmakare hittar en spännande smakkombination
(Gemytligt Annandagjul-stämning, levande ljus, barn med tindrande ögon, en gemenskap kring ett välfyllt bord med mat och blandad dryck.)
Vinmakaren (till en inte alls särskilt intresserad familj): Som sagt, det är en bordeaux, kanske inte den allra bästa men bra för sitt relativt ringa pris, men kanske går spanjoren bättre till…
(Vinmakaren stannar upp, tittar på sin mor som börjat hälla julmust i sitt vinglas.)
Vinmakaren: Mamma! Det där är julmust!
Modern: Ja?
Vinmakaren: Du häller julmust i vinglaset!
Modern: Ja?
Vinmakaren: Det är vin i vinglaset!
Modern:Ja?
Vinmakaren:Du kan inte göra så mamma!
Modern: Ta dig inte vatten över huvudet, Lilleman, jag gör precis som jag vill och just nu vill jag ha julmust i min bordeaux.
Hustrun, som skulle kunna välja att stötta sin make i nöd och lust, som skulle kunna sitta och tindra med ögonen när hennes man kastar sig utan skyddsnät rakt ut i det okända, som… men nej, istället sätter hon sig att, med en äcklad min, läsa på lådans etikett: ”Gick ut i december 2017, står det här.” Till råga på allt är Yngsta Dottern där och apar efter sin mamma: ”Men Pappa, det där känns inte sunt, två år gammalt skumgodis, kom igen, det är inte gott, erkänn!” Jag: ”Det är faktiskt jättegott, två gånger så goda som de färska, men skyll er själva om ni inte äter några.”
Men sanningen att säga är de här lagrade Julenissarna aka Juleskumen en besvikelse. En avgrundsdjup besvikelse. Luften har liksom gått ur dem och med den smaken. Ingen seghet kvar. Är mest bara damm. För familjedisciplinens skull åt jag med vad som måste ha verkat som god aptit ytterligare ett halvt tjog dammtomtar, medan Hustrun och Yngsta Dottern först tittade med avsmak på mig och därefter började prata om annat och då det är väldigt trist att sitta och trycka i sig uttorkade Julenissar aka Juleskum när ingen bryr sig så avslutade jag strax testet. Vad händer nu, undrar ni? Tja, det är ju julafton snart och om jag lägger lite papper i botten av lådan ser den full ut igen. Perfekt till julklappsleken.
Öppna påsen! Häll innehållet i en kastrull med vatten! Koka en stund! När tortellinin faller isär är de överkokta! Häll upp tortelliniröran i en terrin! Tillsätt julröd ketchup! Plocka en skinkbit från skinkpaketet och lägg det på ett fat! Smeta på senap! Den som vill få ändå mer jul tillsätter kanel och socker och äter jultortellinin med grötsleven! God jul! (Text: ”Receptet finns på tevekocken.se”)
(Ny text i rutans nederkant: Dryckestips: Billig och obalanserad prosecco och dyrt naturvin som är rejält funky och orent – använd vid behov julmust som groggvirke.)
Passar också på att tipsa om ”
Fråga: Exakt vad innebär ordern ”Håll stånd!”? Fakta: Styvfader är en plastpappa, inte en katolsk präst. Fråga: Om en föreståndare uppvisar sitt bestånd av ståndare och gör sig lustig över dessa, ”När ska bröllopet stånda hehehe”, är denne då att betrakta som ståndaktig eller snarare oförståndig? Fakta: Ståndort är en växtplats, inte en plats för ståndrätt, ståndskall eller ett gruvarbetarens intima krypin. Fråga: Om en utställare inte vill vidstå sitt eget stånd på mässan, kan den då ställa sig själv på stand by? Fakta: Ett bokstånd är ett slags välstånd. Fråga: Är det nattståndet att fråga om Mink De Ville på sin tid räknades in i minkbeståndet? Fakta: Vattenståndet bryr sig inte om tillstånd. Fråga: Är tillståndet priapism en form av stillestånd? Fakta: Till skillnad från morgonståndet inträffar solståndet mitt på dagen.Fråga: Vad står på? Fakta: Det här puerila inlägget förtjänar verkligen inga stående ovationer.
Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.
I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!
Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett 
Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina 
Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”
Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.
