En sann frihet är inte en frihet från utan till.
Frihet
6
En dag i skidbacken
På tidiga förmiddagen
Det var en sådan där dag som inte riktigt finns. En dag då allt är perfekt. I det här fallet innebar det att temperaturen höll sig några grader under nollan och solen gnistrade i snön och värmde den som fått för sig att det skulle vara gott med en kopp varm choklad i toppstugan. Det luktade nysnö och den friska luften fyllde lungorna på det mest behagliga vis. Pisterna var så perfekta de kan bli, ja, som dansgolv, och det bästa av allt var att det var så få människor ute i dem. Inga skollov, ingen helg, bara tomma pister. Och perfekt väder. Mina skidor stod inte vädret efter. Jag hade hyrt dem samma morgon och jag måste säga att jag, när det gällt att hitta rätt skidor, sällan eller aldrig haft sådan träffsäkerhet tidigare.
När jag gjorde mig redo för att köra nerför den pist jag valt ut inför mitt fjärde åk för dagen, tänkte jag just på hur perfekt allt var. Jag blickade ut över de kringliggande bergstopparna och bara njöt. Och inte en människa i den nypistade nerfarten. Jag kastade mig iväg och kom väl en knapp kilometer innan något hände, vad vet jag inte, men jag bröt nog inget ben, så där som man gjorde förr, snarare tänjde jag ut ett ledband och så bröt jag helt säkert flera revben och jag hade ont. Ont. Jag kunde inte göra annat än att ligga där jag hamnat, i en hög mitt i nerfarten. Jag vet inte hur länge jag låg där, eller hur länge jag låg avsvimmad, innan en åkare kom nerför backen. Det tog ett tag, för det var, som sagt, inte många ute och åkte.
Jag vinkade mot åkaren, men det behövdes inte för han tog sikte på mig redan uppe på krönet, det som jag körde över något hundratal meter innan jag föll, för jag vet inte hur länge sedan. Temperaturen är den samma som när jag startade åket, och vädret, och nerfarten ser lika nypistad ut. Det står utom allt tvivel att jag legat avsvimmad, men knappast någon längre tid.
Han har täckbyxor och täckjacka i rött och blått, och en röd toppluva och skidglasögon med en reflekterande yta. Säkert skönt när solljuset är så starkt som idag. Åka kan han. Han stannar med en sladd och skvätter snö på mig. Jag skänker honom ett leende av det tappra slaget och håller upp en hand som snart gör en menlös gest över kroppen samtidigt som ögonen tittar menande ner över bröstet. Det är förstås för att tala om att jag är skadad, att jag har ont, att jag inte kan röra mig.
Han tittar inte på mig. Han undersöker om jag är skadad. Han känner igenom min kropp. Känner att revbenen är av. Öppnar min jacka och tar min plånbok. Han tar ut min plånbok för att se om jag har någon försäkring eller något kreditkort som kan betala en helikopterhämtning. Han tar ut kontanterna och stoppar dem i sin egen ficka, sedan lägger han tillbaka plånboken, tar på sig skidvantarna och åker sin väg.
Jag fryser och funderar. Varför gjorde han så? Ska han ge helikoptern ett förskott? Går det fortare att hämta hjälp än att försöka ta ner mig? Det gör det förstås och nu kommer det fler åkare över krönet. De kommer hit. Ynglingar. Märkligt. De skvätter också snö på mig, men de förstår nog allvaret, ja, det gör de, för de tar av mig skidorna, åh tack, och så pjäxorna, det var skönt, men kallt, men… de åker sin väg med skidorna och pjäxorna. Det är kallt. De är borta. Det där förstår jag inte… Jag fryser verkligen nu och det är länge sedan någon kom över krönet. Ingen har kommit över krönet sedan de där ynglingarna som åkte ner med mina skidor. Och pjäxor. Men nu är de tillbaka! Jag visste väl det. Hur länge har jag då väntat? De skrattar och, men nej, en av dem kissar på mig! Det är väl inget att skratta åt! Jag blir så trött, vad tror de att jag är – en uteliggare?
Efter lunch någon gång
– Titta vilken äckelgubbe. Uteliggare. Luktar piss. Har frusit fast? Verkar hålla på att dö. Kunde han inte valt ett bättre ställe att dö på? Usch! Men de där solglasögonen är inte att leka med – ska vi se om vi kan få loss dem? Eller tror du att de sitter för hårt?
– Nej, det är väl bara is och is kan man alltid slå sönder, även om den är gammal och gul. Prova.
– Nej, de sitter stenhårt, vad ska jag göra?
– Vänta, jag kan nog slå loss dem med staven… såja, nu kan du ta dem.
– Han blöder inte ens!
– Nej, han är nog redan död, eller så har blodet stelnat i honom.
– Äckel!
– Ja, det är skandalöst att de låter sådana ligga och skräpa i backarna, det kan ju komma förbi barn. Eller så kan någon köra på honom och skada sig.
Efter skidsäsongen
– Det är ofrånkomligen så att det som göms i snö, kommer upp i tö, och inte minst vi som är satta att sköta en kommun som lever på sin snö, sina skidturister, sin vinter, inte minst vi måste inse vikten av att städa upp efter snön. Jag…
– Nej men det där är absurt! Det kan inte vara kommunens sak att städa upp i skidbackarna. Det måste vara arrendatorns sak!
– Jo, det kan man tycka, men vi får inte glömma att vi alla har glädje av att det går bra för skidanläggningen och det är rimligt att vi ställer oss solidariska med arrendatorn när denne har problem.
– Det som gör mig upprörd är att det bara blir fler och fler lik för varje år. Så länge arrendatorn inte gör vad han ska eller ens vad han kan…
– Stopp nu. Arrendatorn gör vad han kan. Och mer därtill.
– Och det har inget att göra med att han är din måg? Va? Jag vidhåller att så länge arrendatorn inte gör mer så ska inte heller kommunen städa upp i hans backar. Den dagen han börjar städa upp i backarna v-a-r-j-e kväll och den dagen han sätter ut likkorgar i backarna, likkorgar som töms minst en gång in veckan, först då är det rimligt att kräva att kommunen ska ta ett större ansvar.
Till sist
Bestämdes det att kommunen och arrendatorn på en fiftyfifty-bas skulle se till att plantera in gamar i trakten. En lösning som visade sig så framgångsrik att driftiga personer i området öppnade en gamuppfödning och snabbt såg till att få ett de facto monopol på landets gamproduktion. Idag säljer de gamar till landets alla skidanläggningar och ett tiotal exportmarknader. Utvecklingen har gått i ett sådant tempo att företaget fått pris både av landets ledande finanstidning och omnämnts i såväl Financial Times som National Geographic.
Sherry, Donnie Yen, Frankie Valli, Guthrie Govan & Les Chats Sauvages
Först som sist tips på två trevliga sherry: Bertola Amontillado 12 Años, nr 76696, 90 sek (375 ml), och Bertola Oloroso 12 Años, nr 76699, 90 sek (375 ml). Snart sagt alla vin-förståsigpåare slår ständiga slag för sherry. Uppercuts, högersvingar, vänsterkrokar, raka käftsmällar och kraftfulla träffar i solar plexus. Inget hjälper. Så där är det ibland.
På 1980-talet var det hart när omöjligt att sälja italienskt vin i Sverige. Trots att de då alltmer betydelsefulla vinskribenternaa ständigt talade om för allmänheten att den borde upptäcka fler pärlor från Italien. Det där är svårt att tro idag när italienarna går som tåget här. Att sherry ska nå samma framgång är inte troligt men det vore trevligt om fler vågade servera sherry fino till tapasbordet eller varför inte lite oloroso till hummersoppan (sedan en skvätt av den ädla drycken fått förstärka Campbell-burken, eller hur ni nu tillverkar era soppor). Just det där sista – både skvätten i burken och vinet till soppan – är något er utsände i sherry-varianternas komplexa, väldoftande och nötspäckade buteljer är synnerligen svag för. Nog om detta.
Nu till töntlåten Sherry. Denna välljudande förolämpning mot god smak förefaller locka fram det mest pinsamma i varje människa. Om ett band med ett tufft namn som Les Chats Sauvage (vildkattorna!) ska göra en video till nämnda låt så blir det så här, och om kampsportaren med mera, den annars ganska tuffe Donnie Yen ska mima låten blir det så här, och inte blev det så mycket coolare när Frank Valli en gång i tiden själv tog sig an falsettsången och movsen. Tur att Sherry själv finns och kan lira Guthrie Govan!
Dela “Sherry, Donnie Yen, Frankie Valli, Guthrie Govan & Les Chats Sauvages” på Twitter
Besök på Ästad Vingård
En period som spänner över åren 2011 till 2017 kan tyckas lång. Eller väldigt kort. Sett som en del i etablerandet av ett nytt vinområde är det en kort mycket tid. Ändå har Ästad Vingård redan hunnit gå från den ena klarheten till den andra, och även om det förmodligen återstår en generation, eller möjligen två, innan det mesta fallit på plats lär ingen annan sexårs-period framöver kunna visa upp en lika dramatisk utvecklingskurva som de här första åren i projektets liv.
Mousserande tar tid
Innebär då det att det kommer välla ut en massa färdiga viner från producenten? Nej, långt ifrån. Rent allmänt tar det tid att skapa nya viner när allt ska ske från plantering till buteljering. När projektet dessutom är inriktat på mousserande tar det ändå längre tid. Bara för att ge er en uppfattning om detta: Min teori, som rådgivare, är att toppvinet ska ligga minst tre år, kanske fyra, på sin jästfällning innan det är redo att degorgeras. Hm, fyra år, och projektet är bara drygt sex år. Klart vi är långt, väldigt långt, från projektets fulla potential.
Flera parametrar
Bortsett från att det tar tid att göra de här vinerna ska i framtiden flera parametrar utvärderas. Till exempel är druvan solaris det alla springer på i Sverige idag, inklusive vi på Ästad, men det är förmodligen så att det inte är det bästa valet. Kanske just nu, men eventuellt inte om 25 år. Eller är det så att solaris visst är den stora druvan för Sverige, vi ska bara lära oss att tygla den bättre och att blanda den på rätt vis (och då gäller det att hitta druvan/orna den ska mixas med)? Hm, vi vet idag inte hur vi bäst gör ett mousserande vin i Sverige.
”Vet vad vi gör”
Det där sista innebär nu inte att Ästad Vingård och dess rådgivare inte vet vad de sysslar med. Vi är fullständigt på det klara med vad vi gör, var vi står och vart vi vill, och det är det där sista som gör oss ödmjuka inför situationen och projektet. Vore det inte så skulle vi jubla i högan sky över allt som gått så fullständigt spikrakt in i bull’s eye hittills. Vi vet till exempel att våra antaganden om hur man sannolikt bäst hanterar solaris för att få den så snygg som möjligt stämmer; vi vet vilken ek som sitter som hand i handske oavsett om vi talar ekstavar eller 225 liters-fat med inriktning på mousserande respektive stilla vin på solaris i Sverige; vi vet att toppvinet måste ligga lääänge på magen innan det är klart; vi vet att för standardcuvéen räcker det med 18-24 månader; vi vet att vi kommer kunna göra ett ganska snyggt och elegant stilla vin; med mera.
Höjer ribban
Vi har till och med hunnit göra ett halvtorrt tredjevin tre år i rad bara för att nu efter vårt senaste möte (häromveckan) bestämma oss för att lägga ner den produkten. Varför? Jo, den är nu så svag i förhållande till gårdens riktiga viner att det känns fel att ens fundera på att göra den. Det där sista kan säkert förvåna en och annan som på gården provat det här vinet (Ästad Vingård solaris halvtorrt), eller som kommer prova sista (sista, inte senaste) årgången 2016 i sommar – de flesta har blivit positivt överraskade. Jodå, vinet är inte urkass på något vis, det är bara det att, som sagt, de andra är mycket bättre. Vi höjer helt enkelt ribban, till glädje för oss själva och, hoppas jag, Vinsverige.
Årgången 2016
Årgången 2016, som vi har att arbeta med nu, är, nästan, den första riktiga skörden på gården – så känns det, nästan alltså, jag är övertygad om att vi kommer få se en hel del förändringar de kommande åren allteftersom stockarna blir äldre och rutinerna i källaren sitter som klippan i berggrunden (och, ska tilläggas, precisionen i vingården och skördetillfället förbättras ytterligare). Förhoppningsvis blir årets skörd också hyggligt stor, det gör det så mycket lättare att arbeta vidare – dessutom måste projektet nu också börja producera lite fler flaskor som kan säljas på gården(s restaurang) så att underskottet i vårt glädjefyllda famlande efter framtidens svenska vin blir något mindre.
PS
PS Den som är nyfiken på Ästad Vingård och vinerna där är alltid välkommen dit på besök – det finns till och med utmärkt restaurang, hotell och spa på plats, och den fjärde mars i år arrangeas dessutom #TWWD2017 där, en dag fylld av spännande seminarier under ledning av etablerade vinmakare och producenter som Clotilde Davenne, Simone Rings, Louis Sipp och Giovanni Folonari.
Musik
Fredagstanke med musik
I största allmänhet tycker folk att de är viktigare än de är, och att andra är mindre viktiga än de är.
Fredagsmusik: Mörbyligan! The Cure! London!
Nu får det vara nog!
Nu ska jag säga som det är i det här landet med sin media som aldrig säger sanningen! Hur jag vet det? Jo, därför att jag har a-l-d-r-i-g fått säga min mening i PK-media! För de har en massa krav på att det ska finnas källor och belägg för det man säger som om man inte får ha en åsikt eller förutfattad mening i det här landet längre!
Var ska det sluta? Någon pension får jag inte heller! Det är skandal hur man behandlar oss som arbetar i det här landet! När ska jag få min pension??? När jag är 65. Typ. Hallååå! Jag vill ha pension nu! Varför ska jag behöva vänta tills jag blir 65? Det mest skandalösa är att det finns en klar överrepresentation av gamlingar, flera 65+, bland landets pensionärer – men det är det i-n-g-e-n som skriver om i PK-media!
I-n-g-e-t fungerar längre i det här kapsejsade vraket till före detta stolt nation vars ställningstaganden för mänskliga rättigheter och namn ärat flög över jorden, det var på den tiden vi hade Flygande tunnan och separatorn, och Gunnar Sträng och Karl XII. Och PK Banken. I morse till exempel fungerade inte min väckaklocka längre! Slut på batterierna! Och inte en polis inom synhåll! Dan Eliasson, när ska du avgå din krumelur som genomför riksdagsbeslutet om polisens omorganisation som om civil olydnad inte fanns? Varför olyder du inte civilt, din kanalj? Eller är det så att det är riksdagsbesluten som plötsligt gäller i den här bananrepubliken?
Och vart tog originalversen till ”Du gamla, du fria” vägen? Den från ursprungsvisan ”Olof Adelin”? Vad var det för fel på ”Så rider jag mig genom sjumilaskog/ me’n andra så söteligen sova”? Va! Snart gör väl någon en cover på Hallelujah också! Men jag tänker inte vara tyst! Jag ska skriva en gnälltweet nu också, det kan ni i PK-eliten fethaja!
Och nu ska jag spela musik, från det djupaste av folkdjupet, musik som i-n-g-e-n spelar, som om den inte vore bra nog för kultur-eliten och därför ska tystas ner! Har någon av er någonsin läst om den här spelningen i media? Nej, tänkte väl det!
På besök hos Clotilde Davenne
Hur mår Clotilde Davenne idag, efter missväxten 2013 och det ödeläggande haglet 2016? Och allt detta just som hennes företag befann sig i en expansiv fas? Jo tack, det kunde vara både bättre och sämre och det finns hopp om livet, visade det sig vid ett besök hos henne förra veckan. Men låt oss ta det vin för vin.
Bourgogne Blanc
Bourgogne Blanc, nr 5562, 130 sek, tog mest stryk i samband med missväxten 2013. Till följd av den gick priset upp med 25 procent och årgången 2013 var – låt vara förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna – inte hennes allra bästa. Nu fanns det inte så mycket vin från årgången så den tog snabbt slut. Och följdes av lysande 2014. Det är den som säljs just nu och som är, tycker jag som förvisso part i målet men framförallt som vinmakare, ett litet mirakel av renhet och precision. Det är lätt att glömma bort det, men det är få oekade, vita bourgogner som spöar det här vinet.
Fick vid besöket sätta näsan och gommen i 2015 och, ja, självklart har Clotilde satt den årgången också. 2014 är 2014 och 2015 är 2015; ni med vett i skallen förstår vad jag menar. Bara att lyfta på hatten. Vilken årgång som är bäst? Tja, jag är ytterst svag för strama år som 2014, men de flesta kommer nog ranka 2015 högre, och inte mig emot, varför välja när du kan få båda (i alla fall om du skyndar på att köpa 2014 innan den tar slut; 2015 är på väg mot Sverige). Bäst av allt: de problem som uppstod med brist och prishöjningar efter 2013 är nu historia såtillvida att det finns lager och att priset inte kommer fortsätta gå upp varmed Bourgogne Blanc, åtminstone i min bok, med sin oerhörda precision och renhet fortsatt är ett rejält fynd.
Crémant de Bourgogne
Ett annat vin med medvind är Clotildes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 140 sek. Här såg det också ett tag ut som att priset skulle dra iväg samtidigt som den ökande försäljningen i Sverige skulle brytas på grund av vinbrist (2013 igen…). Nu kan Clotilde meddela att hon ridit ut stormen. Hon har lyckats öka produktionen med tanke på oss i Sverige och även om priset sannolikt måste korrigeras till 149 sek kommer det att ligga kvar där lång tid framöver, vilket, såklart, innebär att hon har ytterligare ett klart fynd för oss i Sverige i sitt bubbel. En kanske kul nyhet i sammanhanget är att en rosa variant av samma vin (ren pinot) kommer presenteras för Systembolaget – kanske köper det in vinet som tillfällig vara, återstår att se, hursomhelst är den rosa varianten riktigt bra den också och det skriker pinot noir och jordgubbar om den.
Irancy & co
Ja, så här kan vi hålla på. Clotilde har fått till riktigt bra (röd) Irancy de två senaste årgångarna, sitter på en del utmärkt Saint Bris Vieilles Vignes (dock ej 2016 då hela skörden haglade bort), Bourgogne Aligoté… för att nu inte tala om hennes Grand Cru! I likhet med 2013 är Bougros från 2015 galet bra. Förhoppningsvis snart i ett beställningssortiment (eller en TSE-listning) nära dig. Men! Det är, förstås, inte bara klackarna i taket där borta i Préhy, där Clotilde har sin egendom Les Temps Perdus.
Chablis
Det stora problemet efter haglet 2016 är bristen på chablis. Inte bara hos Clotilde, utan överhuvudtaget. Vad nu gäller Clotilde och hennes chablis (nr 6307, 160 sek) som hon skämt bort oss med år efter år, alltid lika precis, raffinerad, ren och läcker, så gör hon 2016 cirka tio procent av normal volym! Möjligen blir historien än sorgligare av att kvaliteten är utmärkt på det lilla som blev. Skarpaste och läckraste syran någonsin vad det verkar. Till lycka för oss i Sverige har Clotilde lovat att prioritera denna hennes viktigaste marknad. Vi får den lilla mängd 16 som kommer bli och till dess får vi gotta oss åt den fina 2015 som just nu förgyller Systembolagets sortiment. Förmodligen kommer priset på Clotildes chablis gå upp någon krona, men vinet kommer inte ta slut och priset kommer trots situation inte springa iväg. Således goda nyheter även där – samtidigt som vi inser att en skördeförlust på 90 procent inte går producentens nedersta rad förbi, varken i år eller nästa år.
Merarbete
Fjolårets hagel innebär att årets beskärningsarbete kompliceras. Det gäller att spara och bygga vidare på rätt grenar i förhoppningen att få en normal skörd i år – något som kan vara tämligen vanskligt då rankan har en förmåga att på egen hand korrigera förra årets oegentligheter, på gott och ont. Noterade att en del av Clotildes grannar begärt dispens för att sätta upp nät mot hagel i år. Ett merarbete det också. När beskärningen är klar och växtsäsongen i full gång gäller det att balansera rankans nycker och sannolika försök att sätta extra frukt. Nåja, det står utom allt tvivel att Clotilde kommer hantera det på samma utmärkta vis som hon jäser sina viner.
Morgonpanelen debatterar Idévärlden
Program Ledaren: Välkomna hit, Völva Delfisdotter, du är modeorakel, bloggare och känd från ”Prästfru söker swingers” och nu ska du vara med i Mellon också! Berätta!
Völva Delfisdotter: Jag ska vara med i Mellon.
PL: Välkommen hit också Orakel Siason, du är debattör, TV-kock och ja närmast en institution på Söders kaféer.
Orakel Siason: Jag bloggar också, precis som Völva, har nog fler läsare…
VD: Det tror inte jag…
OS: Också tweetar jag och instar och…
PL: Ja, välkomna hit ska ni vara, hela panelen! Idag ska vi tala om det nya programmet på SVT, Idévärlden. Vad säger vi om det? Är det bra med ett långt program på bästa sändningstid med lågt tempo, där man diskuterar saker på djupet?
OS: Jag gillar det, jag gillar att gå på djupet, jag minns den där, var han italienare, en gubbe, som dök och hade sig, han hade en ubåt, som gick under vattnet, minns inte om gubben åkte i båten men det var jäkligt cool alltså!
PL: Du tänker på den franske oceanografen Jacques Costeau?
OS: Ja, den gubben var det kanske! Hade han en ubåt som åkte under vattnet?
PL: Ja, bland annat.
VD: Nej, alltså jag tycker det är skitäckligt med hav och fiskar och sjögräs och sånt.
OS: Men om du är i en ubåt då? Som han gubben hade?
VD: Under vattnet?
OS: Ja!
VD: Nej!
OS: Fan, man kan se hajar och skit ju!
VD: Nej! Säger jag. Ubåtar som går under vattnet är bara så dumt, vem vill åka under vattnet? Det är äckligt nog att vara på vattnet!
PL: Men det här programmet, Idévärlden, som vi talar om, det är ett program där några lärda personer sitter och diskuterar frågor på djupet, det kan vara existentialism, hur mycket vi egentligen behöver eller borde arbeta, historiska…
OS: Skitbra alltså!
VD: Ja, det är alltså precis som vår panel här i morgon-soffan!? Varför är inte vi med då för?
PL: Nja, de försöker väl föra en annan sorts samtal. De skulle till exempel nog inte diskutera sådant som vi brukar ta upp.
OS: Hur menar du nu?
PL: Alltså, du är ju, det glömde jag säga, också ordförande i Foliehattarnas Riks-Association FRA, ni går omkring i foliehattar och det kan ju en del ha åsikter om så om jag frågar dig vad du får för reaktioner på din foliehatt när du är ute på stan så är det en fråga som vi här gärna diskuterar men som knappast skulle bli föremål för en djupare diskussion på Idévärlden.
OS: Ja men jag tror jag får betydligt mindre reaktioner på min foliehatt än vad Völva får på sitt hipster-skägg, det är fan inte många brudar som har sån hårväxt i fejan.
VD: Nej alltså, så länge jag sitter tyst brukar folk inte säga så mycket, men det är cool att en del reagerar när jag börjar tala och de hör att jag är tjej liksom, då ba, åh vafan e du en brud, vikken jäla buske du har!
PL: Men vad säger du om de här forskningsrönen om att skägg innehåller bajspartiklar och andra föroreningar?
VD: Va?
OS: Hallå, är det sant?!
PL: Ja, enligt forskare i Kanada så kan ett rejält skägg innehålla mer bajspartiklar än en smutsig toalett.
OS: Så jävla häftigt! Jag måste ta en bild Völva!
VD: Okej, så här, från sidan? Syns läpparna?
OS: Grymt, jag tweetar nu…
VD: Grymt.
OS: Du heter at volva eller hur?
VD: Ja.
OS: Okej, stavas happens med ett eller två p?
PL: Två.
OS: Haha, ”at volva har fått en bajsbuske på hakan, shitt happens!”
VD: Sweet, lägger du ut på Insta också?
OS: Redan gjort och snapchat och… Alltså det är ju så jävla bra. Fattar ni? Bajsbuske, shit happens? Bajs-shit?
PL: Där måste vi tyvärr sluta för idag och gå till nyhetsstudion. Hallå, nyhetsstudion, har ni några nyheter som berör oss idag?
Så sant som det är sagt
Sanningen kan förvisso vara relativ, däremot aldrig alternativ.
Chilenskt toppvin till Sverige
Sprang för några år sedan på Patrick Valette hos Jean Bouchon i Chile. Han var där för att ge lite råd om vingårdsskötseln och vinifieringen, jag för att blenda ett vin. Vi hade väl lite löst koll på varandra, jag mest på honom. Han tillhörde ägarkretsen och var den som gjorde vinerna på Château Pavie till dess slottet såldes och kom att göra viner så koncentrerade och maffiga att Parker gick i spinn av lycka och Jancis Robinson tog sig för pannan. Själv tyckte jag ”nya” Pavie var bra, låt vara att det tappat personligheten och blivit ett i raden av power-viner. Däremot rådde ingen tvekan om vilken vinmakare jag tyckte gjort det styvaste jobbet: vem som helst kan maka kraft, få kan skapa elegans. Patrick kan det där sista, och han, som tillhör en fransk-chilensk familj och stoltserar med dubbelt medborgarskap, berättade att han nu bland annat arbetade med ett oerhört spännande projekt med skandinavisk anknytning, ett projekt jag bara var tvungen att besöka och lära mig mer om.
Sagt och gjort och det ledde i nästa steg till att en svensk importör kopplades in och för att göra en lång historia kort har nu, några år senare, Systembolaget köpt in två av vinerna från det där ”måste-projektet”.
Viña Vik och dess ägare Alexander Vik har som mål att göra Sydamerikas bästa vin. Det tog norrmannen två år, med start 2004, att hitta rätt plats, som visade sig vara en hel dal (!) i Cachapoal ett par timmar söder om Santiago.
”Platsen”, Millahue (betyder ”plats med guld”), är gigantisk och när den väl var utvald vidtog det dryga arbetet med att studera de geologiska och klimatologiska skillnaderna och förutsättningar och att välja ut rätt rotstockar och druvsorter med mera för varje fält/förutsättning. Till sin hjälp för det här arbetet hade Alexander Vik inte bara Patrick Valette utan också Jean-Pierre Mercier (känd druvgubbe för er som har nollkoll på livets väsentligheter). Idag är cirka 500 hektar planterade med Bordeaux-druvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och carmenere (ursprungligen från Bordeaux) samt syrah. Svala havsbrisar som drar fram genom den egna dalens raviner bidrar till att ge vinerna fräschör och det holistiska synsättet som gården drivs efter bidrar till en rik fauna i den lilla sjö och skog som finns på anläggningen. Cirka 300 personer sysselsätts här.
Det är ingen överdrift att Viña Vik är en fransk, ja rent Bordeauxsk vingård i Chile. Druvsorterna är de samma, odlingsdensiteten likaså (mellan 7000 och 10 000 stockar/ha, ofta beskurna i Guyot) och man arbetar med grönskörd och annat och avseende vinmakeriet bär det också sina spår av Bordeaux. Handskörd, nogsamt urval vid skörden, fem-sex dagars kallmacering vid 8+, fem överpumpningar per dag under jäsningen och därefter en till två veckors macerering. Ekfaten kommer från Frankrike och Bordeaux (Séguin-Moreau, Demptos, Sylvain…) och vinerna lagras mellan 18 och 24 månader på ek, med omdragning var tredje månad.
Nu är inte Viña Vik bara en gigantisk och ambitiös vingård, det är också en förstklassig restaurang och ett finfint hotell, och utöver vin, mat och sömn erbjuder gården promenader på hästryggen, cykelturer med mountain bike, vandringar med mera.
Den som nu inte kan åka till Chile och förlusta sig på Viña Vik kommer i höst åtminstone få chansen att prova ett par av gårdens omtalade och alltmer hyllade viner (nu senast 95 p för Millahue 12 och 91 p för ”lill-vinet” Milla Cala av James Suckling (Milla Cala fick nyligen också guld i Concours Mondiale i Bryssel) och precis före årsskiftet fick årgången 11 av samma vin 96 p av Michael Franz). I september släpps drygt 300 flaskor av ”lill-vinet” Milla Cala 2011 för runt 300 sek och i november kommer fin-vinet Millahue 2011 för 900 pix. Häng på låset.
Susana Saez y Los Peñis de Cecil Gonzalez. Nationalskalden Neruda tolkad i Bogota. Hoola Bandola Band sjunger om Victor Jara. En liten latinsk kick med Cal Tjader. Los Kjarkas hörs ända till Chile när de stampar igång Munasquech. Och här dyker en lätt paranoid klassiker med Mikael Ramel upp utan att ha ett dugg med posten att göra: Artificiell Prana.