Då vissa av oss i ett nyligt timat skede befunnit sig tillsammans med ett antal andra förlorade vinmakare i Guds jämmerdal eller närmare bestämt på ett vandrarhemsliknande boende med gemensam toa och dusch, kunde vi i samband med detta få oss till livs att den nyss nämnda inrättningen är upptagen då den först i meningen nämnde sömndrucken och pipig i den tidiga ottan stapplar fram genom tillvaron, mot den där inrättningen bara för att mötas av den avgrundsdjupa insikten, att det, som sagt var, är upptaget, varför den sömndruckne, och nu även chockade och än mer pipige och lätt desperate, får dra sig tillbaka till sina, eller snarare sitt, rum för att bida sin tid och när det är gjort gör han en ny attack mot duschen och lyckas, och allt är frid och fröjd till dess han ska torka sig och upptäcker att han i det kaos som uppstod vid den första attacken mot våtutrymmet glömt sin handduk på rummet, varför han nu måste slå åkarbrasor till dess han torkat, men nej!, se där på väggen, som turen i oturen, en behållare med pappershanddukar!
Nu slutade exemplet ovan lyckligt. Men den utsatte hade tveklöst befunnit sig i en prekär situation om den skulle slå sig torr med åkarbrasor. Inte minst skulle akut tidsbrist i den redan ansträngda morgontimman kunnat uppstå. Noterbart är också att det inte är samma njutning att torka sig med pappershanddukar som att frottera sig med en mjuk tygvariant. vinifierat ser endast ett sätt att få slut på slika situationer: ett förbud mot att glömma handduken! I den mån den kriminelle på grund av den situation den själv är upphov till, tvingas slå sig torr med åkarbrasor, eller torka sig med pappershanddukar, ska emellertid detta anses vara straff nog för den straffbara dumhet förbrytaren uppvisat och det brott denne gjort sig skyldig till.
Tork.
Av tradition har inte Lissabon varit något Mecka för finsmakaren. Det håller så sakta på att ändra sig. Hittade vid senaste besöket några ställen som är värda att om inte skriva hem om så i alla fall blogga om så andra stackars Lissabon-resenärer som blir hungriga och inte vill äta seg bacalhau eller skinka i alltför tjocka skivor eller torrt kött (ja, jo, för vegetarianen ser det kanske bättre ut, men det är nog inte Indien precis) vet vart de ska gå för att få någon form av sitt lystmäte. Håll i er för nu bär det av. I full fart. Backe upp och backe ner men vi är kvar inne i kvarteren runt 
Fräscht. Nyttiga nudlar, ostentativa ostron, vanlig vegomat, osande god ost, go’ glass. Och annat. Urtrevlig personal. Schysst miljö. Till och med ett lejon i taket. Ligger s a s i 
Ät dig mätt, stappla sedan ut i natten och trilla iväg något kvarter och du är mitt i Bairro Alto och kan gå in på en bar och dricka ett glas mjölk om du har vargen med dig eller helt enkelt bara ta en mojito eller en kaffe och gå på gatorna som en vanlig man eller annat.
Men det är ny mat som produceras i närtid i stånden och hyllorna och lådorna och där finns en uppsjö krogar att välja på och du kan till exempel gå till 
Har tidigare tipsat om bland annat 
och går man in i det och tar hissen
till våning fem och stiger ur där så kommer man smått oväntat till en takterrass
med magnifik vy och fulladdad bar, och den heter 
Hursomhelst, det här lilla boutique-hotellet, Dear Lisbon Charming House på Rua Marcos Marreiros, kostar inte skjortan, är synnerligen trevligt och har en finfin frukost och kan därför rekommenderas och bilderna nedan är från stället i sig och dess närmaste omgivningar.
Samtidigt bestämdes att den typen av evenemang bara skulle göras tre gånger. Skälen till detta var två: 1. Inom tre år skulle själva idén börja kopieras (heldag med föreläsningar av tillresta producenter… detta har mycket riktigt skett), 2. Egentligen är det oerhört unket och förlegat att tala om ”kvinnliga” vinmakare.
Således: när de tre åren var över stod importören inför frågan ”lägga ner eller göra om konceptet?”. Det blev det sistnämnda. TWWD i sin nya form utläses alltså Terrific Wines Wine Day och även om själva grundkonceptet är det samma – föreläsningar av tillresta vinmakare och en mini-vinmässa i anslutning till det – hittar vi nu, som sig bör, vinmakare av varierande kön bland föreläsarna.
I år arrangeras två TWWD: 1. På Ästad Vingård nu på lördag, 4 mars (öppet för allmänheten, kontakta 
(Bilderna som illustrerar den här posten kommer från tidigare TWWD.)
Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.
Ja, vad säger man? Lysande. Finurligt. Välskapat. Språklig glädje. Egensinnigt. Fast allra mest sagolikt. I dubbel bemärkelse. För här kastas vi in i en värld där myter och sägner möter faktisk historia och, högst sannolikt, alternativt faktisk historia (ja, ni vet). Föredömligt kort. Bara att läsa. Och gilla. (Enligt 
Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar 
Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.
Samtidigt inget nytt under solen. Larm har slagits flera gånger inte minst under det senaste decenniet och då framförallt om pesticider i vattendrag och grundvattnet. Att det högintensiva jordbrukets miljöansträngande karaktär förr eller senare skulle slå igenom på ett mer allmänt sätt i kranvattnet är knappast en överraskning. Fler än två miljoner fransmän i över 2000 kommuner har idag kranvatten som överskrider gränsvärdena för i första hand pesticider men också nitrat, bakterier och i något fall till och med arsenik (som dock kommer naturligt från vulkaniska bergarter).
Samtal 3
