Tunnelseenden
förlorade i
skärmar upplysta
av en parallell
värld med andra jag
de den det vi dom
En trygg flykt undan
vardagen och här,
och egentligen
allt det som faktiskt
betyder något,
såväl nu som snart
Allt förlorat i
en parallell värld,
bortom den egna
verkligheten och
nog också bortom
det fantastiska
Genom det öppna fönstret hörs vardagens händelselöshet, lockande och meningslös. Fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Den vattenburna värmen, strategiskt placerad under fönstret, dallrar på sin väg ut i friheten. Problemet, tänker han, problemet med att stiga upp och gå ut och möta vardagen, är att fönstret behöver göras iordning. Skrapas, spacklas och målas. Putsas. Dessutom borde det stängas, och värmen på elementet är alldeles för hög och oljeräkningen ska betalas. Han bestämmer sig för att ligga kvar.
Det finns sådana som gör vin. Och så finns det sådana som verkligen gör vin. Som kan variera sig inte bara beroende på de geografiska, klimatologiska och årsspecifika förutsättningar, utan också i rödaste rappet; som kan tänka en slutprodukt och göra den: som är skickliga nog att ha en egen stil, ett eget, omisskänneligt avtryck, som konnässören noterar ungefär som den kan höra vem som spelar den och den versionen av det klassiska stycket eller sjunger den och den arian eller spelar det och det gitarrsolot. Och precis som i så många andra världar – pugilisternas, musikernas, dansarnas… – handlar det om att antingen vara tekniskt skicklig eller att också kunna utföra sitt uppdrag med känsla och elegans.
Föga förvånande är det inte särskilt vanligt med Nacka Skoglundar och Muhammad Aliar vare sig i fotbollen, musikens eller vinets värld. Men visst finns de. Begåvningarna. De som kan joxa med trasan, dansa undan när motståndaren sluggar loss i vilda krokar och uppercutar eller spela saxofon som Jorja Chalmers och Claes Carlsson. Exakt vilka de här spelarna varit i vinhistorien är hart när omöjligt att få koll på. Inte sällan dväljs de i skuggan av sin arbetsgivare, alltså gårdens ägare, som (alltför) ofta ensam får all ära.
Om inte Clotilde Davenne startat eget i början av 2000-talet hade hon kanske försvunnit i skuggan av sin arbetsgivare, Brocard, vars viner hon såg till att styra upp rejält under 1990-talet. Men nu köpte hon ruckelgården Les Temps Perdus i Chablis och startade sin egen verksamhet. Sannolikt mot många rådgivares kloka invändningar om den ekonomiska risken och den sannolikt lilla sannolikheten att hon skulle lyckas med sitt osannolika vågstycke.
Gudarna, särskilt Bacchus, vet att livet inte alltid varit en dans på rosor för Clotilde. Det har frost och hagel och annat elände sett till, och så klart alla som klappat henne på huvudet istället för att ta henne på allvar. Men nu är det annat ljud i skällan. Clotilde är sedan länge en etablerad och högst respekterad producent och vinmakare, som får all cred för sina viner och sitt vinmakeri. Specialiserad på stilla och bubblande vitt gläder hon oss år efter år med alltid lika stringenta, rena och fräscha viner. Att gå och prova tankar hos henne efter skörden innebär att gå från klarhet till klarhet. Aldrig en bom, allt är bra, och med hennes tydliga avtryck. En ikonvinmakare. En av de få. Och nu i maj släpps ett nytt vin från Clotilde Davenne i beställningssortimentet, och det är inte vilket vin som helst utan en Bourgogne Aligoté (äntligen!) för ett i sammanhanget löjligt pris. Ska vi gissa att Clotilde Davenne Bourgogne Aligoté 2022, nr 51929, 129kr, kommer bli sommarens vitvin för några av er som läser detta?
Hur vet man om man alls kan göra vin? Och även om nu alla borde kunna göra vin, för grundrecepten är universella och allom bekanta, hur vet man att man är en undantagsvinmakare? Mitt tips är att den som ”har det” är medveten om det. Och vackert är det när sådana personer står kvar med fötterna på jorden – vilket för övrigt förefaller vara en förutsättning för att fortsatt kunna tillhöra undantagen. Gissningsvis fattade Chiara Condello redan första året hon fick ta sig an en liten del av famijegården Borgo Condé i Predappio att hon har det. Och hennes föräldrar förstod det också. Idag är hon överöst med fina utmärkelser och priser, har tagit över gårdens alla 70 hektar och trollar med Borgo Condés sangiovese-druvor inte bara i de dyrare skikten utan också på en, prismässigt, mer vardaglig nivå. Till lycka för oss som uppskattar en perfekt vinmakad, elegant – ja, här dansar Muhammad Ali undan från en arg och frustrerad Sonny Liston och Ronaldinho skruvar in frisparken på England VM-02 – sangiovese med fräschör, stramhet och blygt flörtande frukt till ett vardagspris, släpper nu Chiara sin Al Calieri i beställningssortimentet. Nr 51901, 129kr. Skål!
För att låta som en av alla dessa ordbajsade introduktioner till innehållslös reklam för vin (OBS! reklamen kommer, till skillnad från en mer professionellt gjord annons, först på slutet, den som väntar på något gott…): När vinden tjuter om knutarna och snön faller över de vakande vid valborgsmässobrasorna är det hög tid att tänka sommar, sol och semester och plocka fram recepten för årets sommardrinkar! Här är årets topp-tre-sommardrinkar:
(PS ”Svenska” Kir, nr 2966, har inget med Kir Royal att göra.)
Så till det viktigaste av allt: reklamen. För vad, undrar säkert alla nu, ska en då använda som grund för dessa lättfotade sommargroggar? Finns det ett standardbubbel som går till rubbet? Som inte kostar skjortan? Och som är rent och fritt från skitbeska trots sitt låga pris? Hm, detta är ingen lätt fråga att svara på. Skälet är att majoriteten av de billiga bubblen inte klarar en skärskådning. Kort sagt känns de enkla druvorna, den väl tilltagna svaveldosen och den slafsiga hanteringsprocessen genom bubblorna och sockret. Nu upplever inte alla detta , mer än, kanske, en onödig huvudvärk och besvärande mage eller en utebliven vilja att tycka att vinet i fråga är gott utan att riktigt veta varför. Nåväl, dagens tips på grundbubbel till samtliga ovanstående sommardrinkar är Café de Paris, nr 59638, 89kr. Rent för sitt pris och perfekt att blanda med.
(Självklart har jag ett finger med i spelet, det är jag som scoutat det här, Frankrikes tredje mest sålda bubbel, åt den svenska importören, Gamla Stans Vinhandel).
Har på annan plats kommenterat årgången 2022 (i Frankrike) i allmänhet och som rosévinsårgång i synnerhet. Tar nu på allmän begäran upp saken även här.
Kort sagt är 2022 till min förvåning ett fantastiskt år på många håll, och inte minst när vi talar rosé. Förvåningen kommer sig av att året i flera områden och landsändar (inte bara i Frankrike för övrigt) var exceptionellt torrt och varmt. Samtidigt påverkades det både här och där av effekterna av frostangreppen 2020 och 2021. En årgång inrymmer alltid ”året före”, och det arbete bonden lägger ner i vingården verkar i flera fall över lång tid. Således påverkades 2022, som nämnts, av frostangreppen, men sannolikt ser vi i årets utfall också resultatet av att många odlare insett att vi nu står inför nya förutsättningar och att åtgärder därför måste vidtas för att möta detta nya. Som att plantera senare mognande sorter och kloner och att beskära och gallra snarare för att skydda mot sol och värme än för att söka detsamma.
Nog av. När vi kommer till Les Lauzeraies – ett vin jag sedan länge blendar och som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, vilket jag ödmjukast vill ha sagt i sammanhanget – visade sig 2022 vara pinsamt lätt att sätta ihop. Vanligtvis står blendern inför en initial utmaning i form av att eliminera viner med avvikande kvalitet innan det egentliga blendningsarbetet kan påbörjas. Inte sällan faller fler än hälften av de till buds stående vintankarna bort i samband med detta sållande av agnar och vete i vinets värld. Så icke 2022.
Medan 2021 var en rejäl och ytterst tilltalande utmaning, märkt av torka och överkoncentration som året var, var 2022 på tok för enkelt att sätta ihop. Allt var bra. Och det i en i min gom oerhört tilltalande, och sällsynt, blandning av frukt, djup och balans utan att, och detta är viktigt, att det blir tungt någonstans. Tror jag får gå tillbaka till 1985 för att hitta något liknande – å andra sidan var 1985 före min vinmakartid så just där, ska erkännas, killgissar jag på ett ganska onödigt men samtidigt oemotståndligt sätt.
Hursomhelst: Les Lauzeraies 2022, nr 2724, 139kr, som i dagarna anlöper landets Systembolag – och kan beställas till de butiker som inte får upp varan på hyllan – bjuder på allt det där – frukt, djup och balans – och går åtminstone rakt in i mitt vinhjärta. Tack vare årets uttryck är LL 22 dessutom mer färdigt att dricka tidigare på säsongen (den som vill ha fullt ös i ”mineraliteten” uppmanas att lagra något år).
När ett ord som agil blivit agilt att använda med tämligen omfattande agilitet, har samhället gått vilse i den agilitybana mumbojumbopannkakan utgör för vilsna och ängsliga själar som vill endast ett: att tillhöra! Om detta nyss nämnda hoppas nu er utsände i de mindre språkligt begåvade språkimportörernas exkluderande tillika förvirrande labyrinter nu sätta P, och väl medveten om den sisyfoskamp och omfattande kostnad för samhället det innebär att efterfölja ett totalt förbud mot buzzwordsinfiltrering, mumbojumbojoller och ord tillkomna efter 1945, nöjer vi oss med att av våra folkvalda endast kräva ett omedelbart förbud mot det fulaste och mest missbrukade buzzwordet, nämligen agil!
I samband med att våra folkvalda nu inför chatkontroller, övervakningskameror och snart installerar avlyssningsmekanismer i våra hem skall dessa också tillse att alla i Sverige bokförda invånare på lämplig, smärtsam plats på kroppen får en liten, ettrig vibrator, en så kallad buzz, inopererad. Så länge medborgaren vårdar sitt språk förblir buzzern inaktiv, men ve den som får för sig att säga agil! Denne olycklige skall då få känna på buzzerns vrede och kraft på det att den nyss nämnde ettrigt skall vibrera till dess den språkovårdande marodören gråtande faller till marken och ångrar sig så bittert att den aldrig mer tar ordet agil i sin mun!
Det händer att det i rödvin uppstår en fällning i form av grums. Grunden för att detta ska kunna ske är att vinet i fråga före buteljeringen inte kylstabiliserats, det vill säga inte kylts ner under nollan något dygn eller så. Det som sker vid nedkylningen är inte minst att färgämnen fälls ut och blir grums på kärlets botten. Men det kan också vara en del annat som på detta forcerade vis fälls ut – saker som tillsammans med färgämnen kommer bilda en bottensats i flaskan om vinet lagras länge. Allt detta är i grunden tecken på kvalitet såtillvida att det faktiskt finns något att fälla ut och det visar att producenten inte ägnat sig åt onödigt brutala manipulationer för att forcera processen. Dock: skulle vinet som inte kylstabiliserats komma att lagras kallt under en transport, till exempel, eller i ett kylskåp, kan en forcerad utfällning ske.
Solklart, kan tyckas, och det tyckte också den medarbetare på ett här icke närmare geografiskt angivit Systembolag som tog sig an en konsument som för någon vecka sedan gled in i butiken med oro i blick och mage och en flaska Les Sorts med grums på botten. ”Sockerkristaller!” utbrast nyss nämnde medarbetare efter att ha tagit sig en titt och en kort funderare.
Exakt hur dessa sockerkristaller skulle unna existera i ett utjäst vin med <1g/l socker eller hur socker skulle utfällas som (färgade) kristaller i ett vin tarvade dessvärre ingen förklaring då konsumenten blev så upprörd att den gick hem och skrev ett inlägg på Facebook istället för att följa upp med ett par frågor om sockerkristaller i vin. ”Illa,” skrev konsumenten i sitt inlägg ity i konsumentens värld var den vettlösa medarbetaren på Systembolaget en intellektuell klippa med avgrundsdjupa kunskaper i önologi, och den givna slutsatsen konsumenten drog var att vinet sötats upp rejält med socker (ja, konsumenten var, uppenbarligen, inte heller det skarpaste bladet i knivlådan).
Detta påminner om när jag för 20 år sedan rekommenderade en kompis att gå tillbaka till sitt Systembolag med en korkskadad butelj. ”De byter ut den åt dig så du får en korrekt flaska,” sa jag i min enfald. Kompisen gick till sitt Systembolag, förklarade att jag sagt att vinet var korkskadat och att han skulle få en ny flaska. Istället för att bara byta ut flaskan hänvisade expediten min kompis till butikschefen som i egen hög person provade flaskan, fann det korkskadade (och nu också säkert oxiderade) vinet ”uuutsökt!”. När min kompis påpekade att jag faktiskt är vinmakare och nog kan lite om vin avslutade butikschefen diskussionen med ”Äsch, det där om korken säger han bara för att göra sig märkvärdig!”. Något nytt vin fick inte kompisen. Men han fick behålla den korkskadade buteljen.
Förvisso finns det både vildsvin och påsvin, idag ska vi emellertid göra en mer ingående studie av påskvin, och detta på förekommen anledning då oroliga påskfirare (inte att förväxla med påskviner) hört av sig till ni vet vem och undrat varför de inte fått någon vägledning i år. Kort sagt känner de att de gått vilse i påskpannkakan och varken vet in eller ut. Sådan tur då att ni vet vem finns där och räcker ut en hjälpande hand i form av ett knippe goda råd. Å andra sidan, ska villigt erkännas, är det hart när omöjligt att ge ordentliga tips så här fem minuter i klockan påsk. Detta av den enkla anledningen att majoriteten av de svenska vin- och spritbutikerna har ett begränsat utbud fokuserat på den lokala fredagsfyllans krav. Inte så mycket att säga om. Vi talar ju business och breda och därmed stora och stillastående lager till glädje för ett fåtal vinintresserade, som, kanske, har sitt fokus över 129kr och utanför Italien, känns olönsamt lång väg. Å tredje sidan har vi det förträffliga beställningssortimentet, där vi hittar massvis av spännande godis som lagerhålls av landets många duktiga importörer tillika underleverantörer till Systembolaget.
Nog av. Till tipsen, som, som den som förstått det ovanstående förstått, är inriktade på vad konsumenten kan komma över de sista skälvande minuterna före påsk, det vill säga utan att behöva beställa. Har då tips på ett rött och ett vitt som går till det mesta av det som kan tänkas hamna på påskbuffén och som finns hos de flesta vin- och sprithandlarna: Les Sorts Seleccio 2020, nr 70217, 119kr (”Kryddig, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, svartpeppar, plommon, ceder, skogshallon, örter, viol och vanilj. Serveras vid 16-18°C till rätter av lamm- eller nötkött.”) och La Désirée Chardonnay 2021, nr 6321, 99kr (”Fruktig, ungdomlig smak med inslag av päron, honungsmelon, örter, persika och citrus. Serveras vid 8-10°C till vegetariskt eller till rätter av fisk eller skaldjur.”) Finns dessutom Tavel Les Lauzeraies 2021, nr 2724, 139kr (”Fruktig smak med inslag av granatäpple, körsbär, persika, jordgubbar, hibiskus och blodapelsin. Serveras vid 8-10°C till vegetariska rätter, till grillade fiskrätter, eller till rätter av ljust kött.”) lokalt är lyckan fullkomlig ity då täcks även alla eventuella mellanregister mellan de båda tidigare tipsen upp samtidigt som det här smakrika rosévinet klarar både biffen och fisken på egen hand.
Det perfekta påskvinet, som det är försent att få tag i i år men som Du kan beställa i god tid till Påsken 2024? Tveklöst detta: Prado Enea 2015, nr 92247, 580kr (1178kr magnum). Passa på, lagret är begränsat.
“Kolla aldrig en bra story” är ett påstående som gemene man och kvinna slentrianmässigt menar gäller journalister. Det är förvisso ett kul påstående men medan det inte alls gäller seriösa journalister – med vilka det tvärtom förhåller sig så att de är oerhört noga med att kolla sin story – är det snarare just gemene man och kvinna som inte kollar en bra story.
Jag blir fortsatt, 15 år efter att jag lämnade jobbet som platschef och gården såldes, påmind om detta när det gäller Domaine Rabiega. ”Ja just det, Systembolagets gård, där, hehe, Anitra Steen och Göran Persson höll på,” vet mer än en att berätta för mig. När jag förklarar att detaljistmonopolet Systembolaget aldrig hade med saken att göra – ägare var monopolet för import, produktion och distribution, AB Vin&Sprit (tidigare AB Vin-& Spritcentralen), senare sålt till franska Pernod Ricard – ser de lite konfunderade ut men skakar snart av sig denna obetydliga korrigeringen av storyn. För det där med Anitra Steen och Göran Persson är ju det som egentligen är så kul. Och det är nu allt ställs på sin spets.
Eftersom jag tycker, kanske därför att jag är gammal journalist, att rätt ska vara rätt i en story, känner jag mig nödgad att mot bättre vetande förklara, att 1. Såvitt jag kan komma ihåg var Anitra Steen på Domaine Rabiega två gånger under de där 18 åren och då i samband med konferenser för ledningarna för de nordiska alkoholmonopolen, vid inget av de båda tillfällena var Göran Persson på plats, 2. Göran Persson var också på gården vid två tillfällen, framförallt tillsammans med andra höga höns inom politiken, vid inget av dessa var Anitra Steen med.
Det där vill i stort sett ingen höra. För det förstör storyn. Och mycket riktigt: Nio av tio som hört, eller själva tänkt ut, att Anitra Steen och Göran Persson ”hållit på” på Systembolagets gård, svarar med att le lite snett och humma något ohörbart för de vet att det är sant för annars finns ingen story.
Dela “Domaine Rabiega, Anitra Steen & Göran Persson” på Twitter
Efter många års debatterande har EU fattat beslut om de regler som ska gälla för vinetiketter. Bryssel har gått på den linje som förespråkats av Ungern och Frankrike och bestämt att alla former av bilder och glada färger förbjuds på vinetiketter från och med första januari 2024. Reglerna gäller även för till Europa importerade viner.
Att det är just Ungern och Frankrike som gått i bräschen för de nya, hårdare reglerna förklaras av att Frankrikes parlament fortsatt domineras av de förbudsivrare som drev igenom Loi Evin och i Ungern står kampen mot dans och glam högt på den ultranationalistiska regeringens priolista.
– Livet är inte så kul för alla och det här är ren rättvisefråga, vinflaskor ser alldeles för roliga och lockande ut, säger den ungerska regeringens talesman Martuska Poldi som hälsar EU:s beslut med stor tillfredsställelse.
– Äntligen en fråga där Europa inte trilskas och dummar sig mot oss, säger Poldi.
I Frankrike är tongångarna likartade. Helst skulle förbudsivrarna vilja förbjuda all information på etiketterna med undantag för varningstexter. Sanna eller falska.
– En del hänger upp sig på att vi vill se falska varningstexter på vinetiketterna, som ”dricker du så dör du” och ”enligt professor Ingvar dödar en klunk vin 78 miljoner hjärnceller”, men som vanligt helgar ändamålet medlen, precis som Mister Trump och Madame Le Pen visat, säger Percival Jeudi-Non, talesman för den franska gräsrotsrörelsen ”Nonnonnon”.
Nu fick inte fransmännen igenom sitt förslag på totalförbud mot vinetiketter men är ändå nöjda med utfallet.
– Det höll på att gå snett när fokus hamnade på dryckens energiinnehåll eller ändå värre när gröna hippies och andra samhällsomstörtande element försökte få igenom etiketter med mer information om vinet, skönt att de inte fick det, säger Jeudi-Non och avslöjar att Nonnonnon-rörelsen nu kommer fokusera på att stoppa musikfestivaler och andra tillställningar där glad musik och munter dans kan förekomma.
Även här i Sverige är riksdagspartiernas företrädare överlag nöjda med det nya regelverket, särskilt som det en gång för alla sätter stopp för svärmeriet för den så kallade gårdsförsäljningen.
– Det är väl allom bekant att de flesta av våra riksdagsmän och -kvinnor uttalar sig positivt kring gårdsförsäljningen när de är ute och reser i landet och då de är i opposition, samtidigt vet alla att de bara skämtar, och nu när förbudsivrarna har vind i seglen vill det mycket till för att någon ens ska ta ordet gårdsförsäljning i sin mun i det svenska parlamentet, säger talman Andreas Norlén.