När en blivande minister från ett land med en väl utbyggd undervisning och stor öppenhet lånar sig till att jämföra Förintelsen med de övergrepp som idag sker i staten Israels namn, är det en varningssignal som heter duga och toppen på det isberg av relativisering vi sett växa fram de senaste decennierna. Kanske har historierevisionisterna, de av frustration fascistanstrukna och den medvetet antisemitiska propagandan i många framförallt arabiska länder till slut blivit mer gripbar och begriplig än de ofantliga och därför alienerande siffrorna som de mördade räknas i.
Miljontals judar, miljontals sovjetmedborgare, miljontals slaver, homosexuella, romer, krigsfångar, handikappade, oppositionella, präster, medmänniskor och sådana som bara var på fel plats vid fel tillfälle. Redan kategoriseringen av offren är relativiserande – talar vi istället om miljontals polacker, tyskar, ungrare, ukrainare, holländare, ryssar, fransmän och danskar minskar för många avståndet till de handikappade, homosexuella och judiskt bekännande.
Miljontals röster vars ekon börjat klinga av, vad är de värda när de ställs mot en levande, stark röst som relativiserar det värsta övergreppet mänskligheten någonsin begått på sig själv?
Det är en utmaning för samtiden att göra de där rösterna hörda igen, men hur gör man det? Klokt genomförd undervisning i skolan är en självklarhet. Återkommande påminnelser från Kulturen i form av nya pjäser, målningar, filmer och annat. Och så böcker. Men har det inte redan skrivits tretton Förintelse-skildringar på dussinet? Jo, och det ställer enorma krav på dagens förmedlare av det obeskrivbara.
En som lyckas med råge är Katja Petrowskaja. Hon föddes i Kiev 1970 och studerade litteratur i Moskva och Tartu. Så småningom hamnade hon i Tyskland och idag skriver hon på tyska. Hennes romandebut ”Esther kanske” berättar hennes familjs ofullständiga historia och det på ett sätt så att vi förstår att alla de där som mördades, oavsett om de var slaver, präster, danskar, handikappade eller judar, var människor med egna liv och historier. Till och med gigantiska massmord som Babij Jar förmedlas på ett vis som gör denna ofattbara händelse fattbar.
Vi får följa Katja i sitt sökande efter familjen. Den familj som under lång tid spritts över Europa och som återförenas i Förintelsen, och som de efterlevande, som Katja, försöker ta tillbaka från mördarna genom att återskapa det som så medvetet ödelagts. ”Esther kanske” är aningen för intellektuell för den som på fullt allvar hatar låt säga färgade, homosexuella och romer, för den som hatar har, det ligger i sakens natur, ett grunt intellekt. För övriga är den här boken dock ett måste – även för den som nödvändigtvis inte ser poängen med att tala med vår gemensamma historia. Oerhört välskriven och väldokumenterad, hela tiden intressant och lärande, tillräckligt spännande och inte minst påtaglig. Stark läsrekommendation.
Det som hände, då för 30 år sedan, visar det sig, var att en ny lag infördes i syfte att utrota flipperspelen och den uppbyggliga kulturen kring dessa. Istället för att förstå den intellektuella utväxling en för stunden förlorad flipperspelare får av sitt spel, menade lagstiftaren, och mer explicit den imbecilla fyrkantshjärnan som samlat underlag för detta övergrepp på en minoritet, att ”… en flipperhall … är en olämplig miljö, även om det inte förekommer andra ’olämpliga’ aktiviteter vid sidan om”. Ergo: flipperspelet är roten till allt ont. Sätt din fot på en flipperhall och det är en tidsfråga innan du sitter på Kumla, spela flipper en gång och du röker crack innan spelets bumprar hinner blinka.
Lite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.
Men kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.
Musik:
Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”
eftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.
Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist 