Sedan urminnes tider tronar Gramona där på cavabergets topp. Att åka till Katalonien i allmänhet och Barcelona i synnerhet utan att trycka i sig en Gramona är något i sig djupt skamligt, och för er som skött er där söder om Pyrenéerna, eller som upptäckt att ni faktiskt kan njuta Gramona också i Sverige (se här!), ni kan utan att vika undan med blicken eller känna er dumma läsa vidare om vad som händer med Gramona och bodegans raska marsch från konventionell producent till ekologisk till biodynamisk.
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Xavier diskuterar inte huruvida de olika idéerna eller preparaten för det biodynamiska fungerar. För hans del är det avgörande att jorden lever och att stockarna stärks och mår bra. Det gör de nu, menar han, och det är gott så, trots att avkastningen samtidigt minskat. Det där sista skulle oroa den som bestämt sig för att massproducera en billig produkt, men det har aldrig varit Gramonas grej. Tvärtom talar vi här om det som är något av de klassiska cavornas cava. Hur många fler gör cava, eller förresten över huvud taget mousserande, med mer än tio år på jästen (”relativt nya rön visar att det är först efter fyra-fem år som autolysen fungerar fullt ut, det är först då jästens ärr bryts ner, det bekräftar det vi trott oss veta hela tiden”)? Och hur många vägrar tekniska nymodigheter som gyropalett med hänvisning till att den inte optimerar autolysen?
Nej, hör ni, anständigheten kräver av oss att vi dricker Gramona. Om det så bara är ett glas Imperial i väntan på tapas i Barcelona eller en flaska som aperitif hemma i Sverige, men visst, den som vill ta sitt ansvar för hantverket i San Sadurni slår, så snart tillfälle ges, till på en Enoteca som legat på magen i tolv år (finns för närvarande inte att köpa i Sverige; låt vara att den går loss på en tusing, men hittar ni den så slå till, ni gör en god vingärning och stöttar vår gemensamma historia och vinet, ja, ni lär inte bli besvikna).
Ramona 1. Ramona 2. Ramona 3. Ramona 4. Ramona 5. Ramona 6. Ramona 7. Ramona 8. Ramona 9. Frank Black.
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.
Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.
1.
Som ett direkt resultat av Browns smartness har er utsände i de slipade soppapåspikkockarnas recyklerade och lätt igenkänningsbara grytor bestämt sig för att ge ut den 
En del har kanske mer sådär en passant funderat över det genialiska i att sno titeln ”Judgement of Paris” från de gamla grekiska sagorna och mer närvarande över om det nog inte trots allt var något fuffens med den där provningen. Tja, till att börja med är sällan vinprovare hälften så bra som de själva tror, och om de får prova mer mogna och/eller välutvecklade saker jämsides med mer strama och eleganta varianter springer majoriteten på det lättillgängliga – det är för övrigt det som förklarar att väl mogna år alltid hyllas i sin ungdom, som nu 2015 (vilket, märk väl, inte alltid är fel). Det som hände 1976 var att utmärkta viner från USA med en mer tillgänglig sida ställdes mot purunga, mer svårspelade godingar från bland annat Bordeaux.
Juryn bestod av allt från provare som kunde det här med elegans, grundkvalitet och potential, sådana som trodde att de kunde det och sådana som varken kunde eller hade lust att kunna. Inte så konstigt att USA vann, i så väl röda som vita klassen. En del jury-medlemmar försökte ändra sina betyg i efterhand och flera menade att allt inte gått rätt till. Dumheter. Det är så det blir det när man vill vara något man inte är.
Idag, då vinvärlden krympt och mognat, är det inte så konstigt att det som skedde 1976 i Paris skedde, och det är inte konstigt att jänkare och andra emellanåt vinner över de fantastiska referenserna från Frankrike. Avseende de internationella domarpanelerna vill er utsände i de inte alltid helt pålitliga bedömarnas grumliga synvinklar säga, att, utifrån 30 års vana av internationellt jury-arbete (
Judgement of Paris 1976, 40 år sedan i år. Vann på den vita sidan gjorde Chateau Montelena Chardonnay 1973. För er som är nyfikna på det här vinet så finns det i Sverige – i en yngre upplaga, sagt till er som är tappade bakom en vagn – och inte nog med det, här finns även den röda varianten av Montelena. Båda gjorda i samma med dagens mått mätt strama stil som då – Chateau Montelena är en av får producenter som aldrig fallit in i powerskolan. Vinerna: