Systembolaget & sockret

Publicerat 2015-07-31 av Lars Torstenson

Enligt uppgift kommer Systembolaget i höst komplettera sina smakcirklar med information om vinets sockerinnehåll. Detta är utmärkt och en synnerligen viktig information till kunderna.

På tal om sockret menar många att det är Systembolagets fel att det säljs alltmer sötat vin i Sverige. Att det säljs mer sötat vin än någonsin i Sverige torde stämma av den enkla anledningen att det säljs bra mycket mer vin än någonsin i Sverige. Däremot är det ytterst tveksamt om marknadsandelen för på något vis sötat vin ökat de senaste 30 åren eller för den delen senaste 50 åren.

Det går förvisso att klandra monopolet för att det i praktiken har en hycklande och okunnig inställning till CSR och andra moraliska frågor och att det är mer inriktat på att överleva än att värna folkhälsan men det är knappast korrekt att beskylla det för att den breda folksmaken är inriktad på viss sötma, något den för övrigt varit i långliga tider.

Faktum är att vinförsäljningen bland kreti och pleti inte på allvar började ta fart förrän på 1960-talet och då med hjälp av charterresor (grisfester) och av dåvarande monopolets AB Vin-&Spritcentralen anpassade, halvtorra, härtappade produkter som Parador. Möjligen minns vissa de här vinerna med en rysning längs ryggraden, men det var vad som sålde för 30-40 år sedan: Merlot Oltina, Vin Blanc Demi Sec, Liebfraumilch, Diamant, Ruby of Crimea, Mateus, La Garonne, Moselblümchen, Beyaz… Torra undantag som det i början av 1980-talet lanserade Franskt Lantvin eller för den delen Vino Tinto fanns förvisso men dominerade inte försäljningstoppen.

När vin mer på allvar blev var mans dryck i Sverige på 1980-talet var det till stor del tack vare de utifrån marknadsundersökningar konstruerade och tillrättalagda produkterna från Nya världen. Oavsett vad vi tyckte om detta så handlade det om inkluderande industriviner som gav den som inte på direkten var redo för espresso och mörk choklad en mer lättillgänglig dos café au lait med socker och till det ljus mjölkchoklad.

Hoppar vi tillbaka till 1960 hinkades söt, enkel madeira och liknande en masse (sett till marknadsandel) – en vinstil som kan sägas ha överlevt till våra dagar i produkter som Dessert, Taverna, Marinella och Aurora. När mellanölet försvann under 1970-talets senare hälft blev sötsliskig Kir oerhört populärt inte minst bland ungdomar.

Medan det förefaller vara en rimlig förväntan att ett statligt monopol, eller en privat vinhandlare, agerar korrekt och undviker att pressa priserna bortom det moraliskt möjliga känns det tveksamt att samma monopol, eller handlare, inte skulle tillmötesgå massmarknadens förväntningar i form av lättdrucken smörja.

Sugarcubes.

Näringslivstoppar eller helhetsoförmögna hycklare?

Publicerat 2015-03-06 av Lars Torstenson

Idag debatterar flera svenska näringslivstoppar i DN för fri handel med Saudiarabien och andra förtryckarregimer. De menar att om Sverige nu bryter det berömda avtalet med Saudi kommer det äventyra Sveriges rykte som samarbetspartner. Det de eventuellt inte har förmåga att se är att detta bara skulle gälla i förtryckarstater, som de här företagen enligt sina egna ”code of conduct” och annat säger sig inte vilja ha att göra med. Rättvisa samhällen lär knappast ha något att invända. Tvärtom kan Sverige där komma ses som ett föredöme. Låt vara att en del mindre nogräknade konkurrenter jublande snart snor de övergivna kontrakten. Å andra sidan kommer sannolikt världens konsumenter belöna de svenska företagen. På det hela taget torde alltså ”våra” företag knappast förlora på affären och rent moralisk kommer de vara storvinnare. Svensk moralkvalitet.

Intressant är för övrigt den förväntade nonsens-passusen ”Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem… (osv)”. Det här är som vanligt kvalificerat struntprat. Om något enda svenskt företag verksamt i en förtryckarstat någonsin mot förmodan försökt sig på något liknande har det rimligen kapitalt misslyckats eftersom det inte finns något exempel, än mindre framgångsrikt, att peka på. Dessutom måste jag som aktieägare fråga mig varför ett företag jag är delägare i ska missionera mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Det kan knappast vara en del av affärsidén.

Det skulle vara snyggare om debattörerna sa som det var, att de vill tjäna pengar och struntar i var det sker. En ärlig och uppriktig tanke som vi alla kan ta till oss och begrunda, för det finns inget fel i att vilja tjäna pengar. Däremot blir det fel när de försöker få oss att tro att de i lika stor utsträckning driver en godhetens agenda. Något de definitivt inte gör och det enda som händer när de säger det är att de avslöjar sig själva som hycklare – eller i värsta fall oförmögna att se helheter eller både och – och får oss att i än högre grad misstänka att även CSR-programmen inom de företag de företräder mest bara är tomma fraser och kosmetika som anständigheten kräver för att de ska kunna sälja sig själva och sina ibland smutsiga varor till vanligtvis alltmer upplysta konsumenter.

Märkligt att inte ens svenska näringslivsföreträdare av den här kalibern 2015 insett att det inte föreligger en motsats mellan äkta mänskligt engagemang och att tjäna pengar, och att de tror att konsumenten rent generellt fortfarande är så obildad att den går på trams och hyckleri. Hur är det nu med det där med kvotering? Är det inte på tiden med 50 procent kompetenta, uppriktiga och icke hycklande styrelseledamöter snart? Som aktieägare skulle jag gärna se en lag som kräver detta.

PS Citerar ur UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Saudiarabien ”Situationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien är allvarlig och föremål för omfattande internationell kritik… rättssäkerheten brister… dömda till döden för häxeri… kungafamiljen åtnjuter en hög grad av såväl straff- som civilrättslig immunitet… kvinnor kan även dömas till stening.” (läs mer här).

Systembolagets eget ansvar?

Publicerat 2014-08-04 av Lars Torstenson

Ett monopol har av självklara skäl ett extra stort ansvar att ta, såväl mot kunder som mot leverantörer. Om monopolet, i likhet med Systembolaget (SB), söker en CSR-profil och, med rätta, ställer krav på sina leverantörer, ökar kraven på det egna ansvarstagandet än mer. Dessvärre klarar inte SB av att leva upp till de här kraven. Ska här ge två långt ifrån unika exempel.

1.SB tar inget moraliskt ansvar mot sina importörer och producenter. Leverantörerna har många regler att efterfölja och en produkt blir lätt avlistad vid minsta strul, däremot känner SB inget ansvar mot de producenter företaget arbetar med eller rent av via sina offertförfrågningar triggat till att skapa produkter som ibland kräver särskilda investeringar i form av maskiner, nya förslutningar eller unika blandningar. Ett exempel: När SB för några år sedan efterfrågade en PET-flaska från DO Campo do Borja i Spanien innebar det att offertvinnaren skulle få/tvingas investera i en tappningsanläggning för PET eftersom en sådan inte fanns inom Campo do Borja samtidigt som appellationens viner måste buteljeras på plats. Fair enough. Win-win. Men. När producenten som vann den där offerten fick inkörningsproblem med sin nya tappare och levererade flaskor som i samband med transporten från varma Spanien till svala Sverige blev buckliga och därmed osäljbara innebar det, att A de inledande försäljningsmånaderna försvann i en blink B produkten hade ett extremt uselt utgångsläge när producenten väl fått ordning på sin nya maskin. Kontentan blev att vinet så småningom långsamt ökade i försäljning under SB:s utvärderingsperiod, men inte snabbt nog för att behålla en position i SB:s hierarki. När importören å producentens vägnar frågade om inte SB kunde tänka sig att ge vinet ytterligare en utvärderingsperiod med tanke på, att A vinet skapats av SB och att inkörningsproblemen berodde på den nya maskin som produkten krävde B producenten, ett inte alls rikt kooperativ, skulle får stora ekonomiska problem om det inte ens fick tillfälle att sälja så pass mycket att det kunde betala merparten av den nya maskinen (som dessutom skulle bli värdelös om produkten avlistades), kort sagt bad producenten via importören en affärspartner om en fair chance och i normala fall hade rimligtvis beställaren förstått situationen och sett sitt eget ansvar i detta och gett leverantören sex månader till. SB gjorde inte det. Tvärtom löser SB alla sådana här situationer med att konstatera att vill du leverera till oss så är det våra regler som gäller och de reglerna kan aldrig vara föremål för diskussion eller resultera i flexibla lösningar ens då det utifrån en strikt affärsmoralisk utgångspunkt är det rätta. Kort sagt: SB ser inte att det har något affärsmässigt eller moraliskt ansvar gentemot sina affärspartners. ( För er som undrar så har kooperativet ifråga överlevt, men känner fortsatt, några år senare, av den ekonomiska smäll det svenska äventyret innebar – utöver den värdelösa investeringen tvingades producenten också ta tillbaka två containrar med vin som inte gick att sälja i Sverige p g a de buckliga flaskorna, en kostnad den aldrig fick chansen att ta igen.)

2. Var i fredags eftermiddag inne på ett SB i en svensk stad med 50 000 invånare. Letade efter El Rey. Slut. Frågade en person i personalen om de möjligen hade mer på lagret. Personen ifråga kände inte till vinet, trots att det såldes i butiken, men kunde så småningom meddela att det var slut i affärens lager. M a o går importören och producenten här miste om minst en och en halv dags försäljning, dessutom fredag eftermiddag och lördag då, rimligtvis, mest vin säljs i de flesta svenska SB. Kanske försvinner också måndagen eftersom nytt vin ska levereras och plockas upp i hyllorna innan försäljningen kan komma igång igen. Det här är nu inte unikt för nämnda butik. Hyllorna gapar alltför ofta tomma på olika SB. Problemet här är att varje produkt utvärderas efter sin försäljning och får minskad (eller ökad) distribution beroende på efterfrågan/försäljningen, men här kan man alltså inte mäta efterfrågan korrekt eftersom produkten inte fanns/finns tillgänglig, och SB tar, så klart, inte ansvar för att det inte har en vara tillgänglig. Kort sagt förs ingen statistik över tomma hyllor och de skador detta medför för individuella produkter. När El Rey i september i år klassas ner i SB:s distributionssystem beror det säkert delvis på otillräcklig efterfrågan, men bevisligen kan det också bero på att vinet inte alltid finns/funnits tillgängligt. Sist men inte minst: om producenten/importören inte levererar vin i tid till SB måste de ha mycket goda skäl för att inte riskera böter eller rent av att strykas ur sortimentet. När SB självt är otillräckligt är det, som exemplet ovan visar, inte tal om några ursäkter från SB:s sida, än mindre ett ansvarstagande för de affärsmässiga konsekvenser leverantören eventuellt drabbas av.

Slutsatsen är att det är helt i sin ordning att SB ställer höga krav på sina leverantörer, men det måste i konsekvensen namn ställa lika höga krav på sig självt.

CSR 1.0: Om verklig förändring & Garbage

Publicerat 2014-03-08 av Lars Torstenson

Om jag som producent misskötte min personal och miljön och satt med ett lukrativt kontrakt i Sverige, skulle jag jubla varje gång min importör och så många andra som möjligt repeterade ”det sämsta vi kan göra just nu är att dra oss ur”. Jag skulle resonera sansat med alla som kom och talade med mig och ge efter lite då och då, så lite som möjligt och repetera vikten av att jag också vill se en förändring men just nu handlar det om att alls kunna erbjuda några arbeten. Och så en tungt retorisk fråga: blir någon lyckligare av att X inte längre kan försörja sin familj? Ja, så där skulle vi hålla på ända tills folk i värsta fall slutade köpa mina på omoraliska principer byggda produkter eller, möjligen, om någon mot all förmodan satte mitt företag i blockad. En utebliven affär skulle kräva en verklig förändring och antingen skulle jag klara av det eller så skulle min verksamhet tas över av någon annan som gjorde det. Garbage.

CSR 2.0: Svenska vinvärlden & Garbage

Någon insatt person verksam inom en organisation som arbetar med människorättsfrågor skrev häromdagen i ett mail ”Som jag ser det är CSR-arbetet frikopplat från verksamheten i nästan alla företag så även Systembolaget”. Ambitionen och den goda viljan finns säkert där, men det är lätt att hålla med om att den inte når ända fram. Gjorde den det skulle SB fullt ut koppla sina offerter i utsatta länder till sitt CSR-arbete på ett sådant sätt att viner under ett visst pris inte längre efterfrågades. ”Ett högre pris garanterar inte att arbetaren får det bättre eller att producenten kommer att verka på ett för miljön mer skonsamt vis,” är ett annat argument från den som i grunden inte bryr sig eller bara är korttänkt. Inte så att argumentet är fel. Men det understryker också att det finns en tydlig koppling mellan det pris vi betalar och hur väl producenten kan behandla sina anställda och naturen och, inte minst, det understryker att ett lågt pris om inte utesluter en verklig förändring så i vart fall försvårar det den. Garbage.

Skamset senkommen kommentar

Publicerat 2013-05-13 av Lars Torstenson

vinifierat måste, med kinderna flammande av skammens rodnad, erkänna att det är först nyss, som vinifierat tagit del av Systembolagets svar på den kritik som framfördes i radioprogrammet Kaliber avseende SB:s CSR-politik. Några rader i svaret gör att vinifierat känner sig manad att kommentera en gång till. Så här heter det bl a ”Att välja att inte sälja billiga viner kan vara ett ställningstagande i sig, men sannolikheten att det skulle bidra till att förbättra arbetares villkor är inte stor. Andra marknader skulle inte få ett incitament på att följa vårt exempel, och problemen skulle kvarstå.” Detta gör att följande fråga, osökt, infinner sig: Hur vet man det? vinifierat tror, grundat på flera andra fall av internationella aktioner som startats på ett nationellt eller rent av, i förekommande fall, regionalt eller lokalt plan, att det visst kan påverka arbetares/människors – och, vill vinifierat tillägga, miljöns och vattenanvändandets – villkor, och det här med att andra marknader, eller delar av marknader, inte skulle följa efter går stick i stäv med vad mängder med liknande aktioner gett och ger vid handen. SB har en unik position att kunna påverka och att vara katalysatorn som just triggar igång andra marknader eller åtminstone opinioner, även internationella sådana, men det är uppenbart att företaget inte är intresserat av att spela den rollen. Kanske är man rent av lite skrämd av vad man gett sig in på – för här spelar man plötsligt på de utomparlamentariska aktionsmakarnas planhalva. Knappast något som känns bekvämt för vare sig styrelsen, ledningen eller, rent av, medarbetaren i gemen. Sist men inte minst: bortsett från att SB glömmer miljön i sitt svar och har, i vinifierats ögon, om inte fel så i vart fall på intet vis oomtvistat rätt, glömmer SB också att det är ett monopol för den svenska folkhälsans bästa och med utgångspunkt från det torde en aktion mot billiga viner ligga i linje med monopolets huvudsakliga uppdrag. SB har börjat göra egna ”audits”, revisioner, och det är, förstås, bra, men samtidigt ljummet i förhållande till vad man skulle kunna göra. Med andra ord kan SB både starta en internationell debatt och förbättra den svenska folkhälsan genom att gå hårt fram istället för att fortsätta utveckla lågprissegmentet.

CSR, PSR, en rejäl moralkaka & pengamusik

Publicerat 2013-04-15 av Lars Torstenson

Svara

Det har varit oroväckande mycket moral här på vinfierat ett tag nu, tycker kanske både den ena och den andra. Ska bli slut på det. Inget förbud, men nästan. Moralen är dock en käpphäst för redaktören eftersom människans frihet aldrig kan bli större än dess moral. Kort sagt: frihet kräver moral. Frihet utan moral är kaos och, i värsta fall, förtryck och ju sämre moral vi har desto mer stramas friheten åt för oss. Detta har er utsände i världen skrivit om ända sedan före den första, för 25 år sedan utkomna, romanen, som i sin tur handlar en hel del om frihet och moral, för att nu inte tala om hur mycket den andra romanen handlar om det. CSR (Corporate Social Responsibility) är stort, PSR (Personal Social Responsibility) större: utan det personliga ansvaret och övertygelsen är alla CSR-program intet värda. Vad gäller Systembolagets CSR, som kom under lupp igår, är det en utmärkt ambition och värt allt beröm, men, SB måste nu också ta sig självt på allvar i den här frågan. Pengamusik.