Även om det hjälper, behöver man inte vara grumpy för att reta ihjäl sig på alla dessa, måste vi utgå från, självupptagna och världsfrånvända män, alltid män, som går omkring och visslar på allmän plats, som vore det en mänsklig rättighet att störa den allmänna ordningen meddels disharmoniskt, repetitivt, ofta skenbart muntert, oljud. vinifierat kräver omedelbart förbud mot detta ofog.
Det började illa: någon mindre välbetänkt person på KWV/Laborie hade fått för sig att det var okej att utsätta 12 internationella vindomare, som just plöjt runt 75 viner vardera, för en blindprovning, där domarna skulle ge företaget gratis feed back på produkterna som presenterades. Som om det inte var nog med det malde en förskräcklig panflöjtsversion av ABBAs ”Thank you for the music” i bakgrunden – när refrängen kom dubblerades den hysteriska panflöjten, med en effekt som säkert inte var vare sig skivproducentens eller panflöjtspelarens intention. Som tur var för arrangörerna var den genomsympatiske Jean-Christophe Bourgeois från Sancerre och genomrolige Doug Frost MW pigga på att bistå med några frågor och glada tillrop, och svenska Mischa Billing försökte bidra med några kloka synpunkter. Genomgående besvarade den ansvarige vinmakaren detta med små grymtningar eller ganska nonchalanta ”yes”, som luktade ”säg något mer jag skiter i” lång väg. Med andra ord började Michelangelo International Wine Awards jurys besök på KWV Laborie inte särskilt bra, men… det skulle bli bättre. När den något misslyckade provningen genomlidits serverades en fantastisk middag med springbok och en massa läckerheter från trakten – visserligen startade spelverket med panflöjtsmassakern av ABBA om när förrätten kom in, men det förlät man gärna med tanke på vad som vankades – och
Photo: Mischa
som grädde på moset dök ett sött vin, KWV Likeurwyn, från 1937 upp. Ingen visste hur det var gjort och Laborie-folket gissade själva på Chenin blanc, för det har de massvis av i Sydafrika. Själv gissar jag på en icke ringa andel Muscat – vinet påminde, kort sagt, väldigt mycket om en lika gammal, söt muscat från de uråldiga källarna i Ukraina, där man, faktiskt, kunde konsten att göra bra Muscatviner då det begav sig. Gjort i en upplaga om blott 168 buteljer och med en välvaxad topp, som säkert bidragit till att bevara vinets fräschör, och med 220 gram socker, ett pH på 4 och 13,5 volymprocent alkohol var KWV Likeurwyn från 1937 ett alldeles underbart vin: komplext, nötigt, massor av honung på näsan, behaglig russinkaraktär, torkade frukter en masse, väl balanserad smak och en helt fantastisk, lång, nötig eftersmak som satt i käkarna på oss alla när vi glada och nöjda lämnade KWV/ Laborie.
Söndagar i Frankrike. Ni har säkert svårt att tro det, men vägarna förstoppas då av cyklande män i töntiga hjälmar och suspekta trikåer. En trafikfara värre än de allestädes närvarande och innerligt avskydda vildsvinen. vinifierat kräver nu ett stopp för de förstnämnda figurerna, vilka får ET att verka normal vilken dag som helst i köpcentrumet, och att de per omgående förpassas ut i skogen till för ändamålet avsedda pister. Cykelsång.
Efter inlägget om påssåsen som exploderade i mikrovågsugnen och de förklaringar som, av kunniga och initierade vinifierat-följare, getts, och de åtgärder som vi kommit fram till behövs – varningstext på påssåsförpackningar och åldergräns för inköp – kommer nu nästa explosionschock: Uncle Bens risotto med svamp och kyckling! Okej, det var lätt att
En riktig ottoman
förstå att påssåsen blir så varm i ugnen att en gejser uppstår och huxflux exploderar alltihop, men vad ingen berättade var, att samma sak kan hända med en påse risotto. Enligt förpackningen skulle denna värmas i tre minuter. Sagt och gjort, men långt innan de tre minuterna förflutit bubblade och rök det ur påsen och sedan, minsann, började det hoppa risottoingredienser ur densamma – det kan vara så att den anrättningsansvarige hällt i lite för mycket vin och vatten i påsen, men Herregud!, påslivsmedlen måste vara idiotsäkra! Nu kräver vinifierat, med omedelbar verkan, varningstext och åldersgräns även på Uncle Bens, och andras, påsrisotto. Det, om något, måste politikerna ta upp nu under Almedalsveckan! Varför jag gick lös på en påsrisotto? Jo, tidigare i livet har jag avancerat från snabbmakaroner till påstortellini och nu tänkte jag att det var dags att ta nästa steg i utvecklingen och erövra påsrisotton, men icke sa nicke. Det ska aldrig mer ske!
På sina håll Midsommar med fylla, bråk och rån, men det är inte vad vi kan dela med oss från Frankrike. I en sannolikt mer urbota dum än verkningsfull
protest mot att sjätte juni och inte midsommarafton är Sveriges nationaldag, och till råga på allt till priset av att Pingsten rumphuggits på ett lika onödigt som störande vis, firar vi inte längre midsommar. Således befann sig Yngsta dottern och er utsände i köket, ensamma hemma, när det igår drog ihop sig till dans kring spisen och för att ni skulle slippa ännu en av alla dessa triviala historier om hur jag förstört maten och hur gästerna med nöd och näppe överlevt måltiden, kom Yngsta dottern, som likt sin mor är tämligen omständlig och därmed framgångsrik i köket, till undsättning. Visst, jag inhandlade råvarorna: rätt typ av kött den här gången, fryskroketter och påssås från Knorr. Jaja, men hon förstår att förbättra det där. Dock: medan
hon gjorde sig en, som jag senare förstod mycket lyckad och god, Sauce Béarnaise bestämde jag mig, av inget annat skäl än envis- och framförallt en rejäl skopa dumhet, för att tillreda påssåsen jag inhandlat och det är nu vi kommer till det här inläggets stora fråga: hur kan en påssås explodera i mikrovågsugnen??? Det enda jag gjorde var att slå en skvätt Malaga i skålen jag hällt upp såsen i, ställa in skålen i ugnen och fyra av. Efter exakt 41 sekunder exploderade fanskapet och jag undrar bara hur och varför? Kan någon svara på det? Myllymäki? Å hela den påssåsköpande andelen av Jordens befolkning är jag allvarligt oroad. The Marvelettes.