Marknadsträning för nya hovawartvalpen på postcoronaåteröppnade marknaden i Salernes. Allt är stort och nytt, men det går som smort till dess en otäck liten unge dyker upp som en bortsprungen mardröm från en parallell Stephen King-dimension. Plötsligt står mardrömsungen där och slår valpen i huvudet och skriker ”En valp, en valp, en valp!”. Som om detta inte var tillräckligt med elände för en marknadsdebutant står mardrömmens föräldrar med Stephen King-fåniga leenden och skräckfilmsrosiga kinder och jollrar med ”Ja, titta en valp”. Just då vi lätt desperata gör oss redo att sänka ungen med en oavsiktlig Markus Rosenberg-armbåge skipar valpen sin egen rättvisa: resolut tar den sina vässade valptänder och låter dem sjunka in i den slående handen. Det gör susen.
Men nu är det inte om ungen som fick vad den förtjänade som detta handlar, utan de jollrande föräldrarna. Kort sagt kräver vi ett omedelbart förbud mot Stephen King-leende, äppelkindade och jollrande föräldrar! Det är rent allmänt illa nog med slika föräldrar men det är till syvende og sidst något vi har soc och polisen för, de kan ta hand om sådana där utan att vi behöver orda mer om saken – låt vara att det är uppenbart att vi behöver det där förbudet för att stötta soc och polisen i deras arbete. Dock, pudelns, eller om man så vill hovawartens kärna: Vi behöver hårda straff för föräldrajoller på allmän plats och alldeles särskilt om det sker i samband med valpövergrepp. Överlåter åt lagstiftaren att skriva ihop ett lämpligt straff, som med självklarhet inte kan börja lägre på straffskalan än stupstock och gatlopp.
En hundvalp & ett förbud
5
Mitt i den rasande mistralen tyckte sig så Hovawarten höra något som inte borde höras i den annars så ljudliga vinden med allt sitt vinande och sina slående fönsterluckor och knakande tak. Med andra ord gav han sig till att skälla. Detta gjorde han så bra att hela huset vaknade och er utsände hjälte insåg att det enda att göra nu, klockan 04.45, var att släppa ut hundarna så de fick rasa av sig en stund i trädgården. Sagt och gjort.
Efter en kvart var de tillbaka och alla kunde gå till sängs igen. Men. Vad var det som luktade? Taxen! Den förbenade Taxen stod där på golvet med svansen gåendes som en propeller på speed… och luktade… vedervärdigt! Kanske hade Hovawarten väckts av ett djur med förmågan att åstadkomma extremt illaluktande exkrementer, och nu hade Taxen glatt rullat sig i det onämnbara. Kanske hade den lille koprofagen till och med mumsat på det där nyss inte närmare nämnda. Nu kom huvudvärken. Och paniken. In med Taxen i duschen, där han betedde sig på att sådant vis att inte något annat stod till buds än att hoppa in i duschen med honom.