Verona är på alla sätt och vis en härlig stad där besökaren kan glädja sig åt det mesta mellan arkitektur och vin, självklart via konst, musik, litteratur, historia och gastronomi, för att nu nämna något av stadens väldiga utbud. Den som tar sig för att flanera där på de gamla gatorna, sucka under Julias balkong, beundra Dante eller rusa på tok försenad mot kvällens föreställning på arenan och inser att det är lika bra att äta en bit först för jag kommer missa första akten i alla fall och hursomhelst så är det den andra akten som är bäst, den kan med fördel söka sig till Enoteca Cangrande, som ligger lätt undangömd en vinspott från arenan och Piazza Bra, mitt i staden.
Ja, det finns massor av enoteca i staden och alla som är det minsta i vinsvängen har säkert hängt på Antica Bottega del Vino eller kanske letat sig in till Enoteca Segreta eller någon av alla de andra oftast bra till utmärkta haken, och det där med att det finns så många bra ställen gör det lätt för den förvirrade turisten och stressade första akten-missaren, men nu är det Enoteca Cangrande som ska framhävas här.
Denna ligger, som sagt och såvida inget hänt precis nu, där texten ovan nyss påstod att den ligger, och den är personlig i såväl sin inredning som sitt bemötande. Lägg därtill utmärkt mat och vinlista (med som sig bör bra priser, och du kan antingen hinka på plats eller ta med dig flaskorna hem) och, dessutom, mycket bra bakgrundsmusik (där har någon verkligen ansträngt sig; musik i olika stilar som har det gemensamt att allt är bra och gör sig utmärkt i sammanhanget – hur ofta händer det att en krog inte går vilse i musikvalet i jakten på en förlorad ungdom eller instängd i ett begränsat musiksinne som sitter i den inkompetenta person som fått uppdraget att sätta musik på stället?). Rekommenderas. Varmt.
Musik! Och som bonus hör vi Jeff Beck & co hjälpa Lady Gaga på traven och därefter riva av en Big Block som heter duga, och så hjälper Jeff Puccini på traven också.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
1. Rosévinets färg kan skapas på många vis. Den som väljer att arbeta med färgrika druvor och att låta dem macerera med skalen får mer färg än den som arbetar med mindre färgrika druvor som pressas direkt som ett vitvin.
