Etikettarkiv: klassiker

Långtidstest: Korkskadat vin efter två veckor

Publicerat av
Svara

Lägesrapport efter två veckor, kraftigt korkskadat vin i oförsluten flaska, stående på en skuggad terrass i ett smällhett Provence (läs mer här): Tegelröd färg och en doft som skriker mögliga, gamla fat och russin samt gammal, dammig mjölnarkvarn i bruk, jäst och en liten touch av kork. För övrigt sammanfattar Yngsta Dottern vinets karaktär väl med sitt spontana utrop då hon oförberedd fick sätta näsan i eländet ”Åh fy! Det äckligaste vin jag doftat på!”.

Klassiker med stort K.

Öppnad gammal Taverna i vattenglas

Publicerat av
Svara

För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.IMG_0255Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia  och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.

Diamant vs Diamante

Publicerat av
Svara

Nästan så länge någon kan minnas har vinet Diamant funnits på Systembolaget, närmare bestämt sedan 1955, ni vet året då motboken försvann och Systembolaget blev Systembolaget på riktigt. Det här vinet levereras idag av finska Altias svenska del, som tog över produkten när Vin&Sprit såldes för några år sedan. På V&S’ tid tillhörde Diamant under lång tid de riktiga klassikerna bland de härtappade vinerna. Rejäl sötma, skruvkapsyl och resonabelt pris garanterade det.DiamantEr utsände i de klassiska vinernas kulturhistoriska gemak har försökt utröna Diamants historia, hur det gick till när vinets skapades. Detta har visat sig lättare sagt än gjort, varför vi istället får ägna oss åt lösa antaganden. På den tiden då svenska Diamant såg dagens ljus ägnade sig det svenska monopolet för import, produktion och distribution, AB Vin-& Spritcentralen, inte sällan åt skamlös kopiering. Detta gällde kanske framförallt spritprodukter, men många av de härtappade vinerna hade också tydliga förebilder ute i världen.Diamant classicHuruvida Diamant faktiskt är en kopia av den spanska storsäljaren, tillika klassikern, Diamante, låter vi vara osagt, men likheterna är slående. Såväl namn som vinstil överensstämmer. Kanske var det till och med så att det var Diamante-producenten Bodegas Franco-Españolas som levererade bulkvaran till Diamant en gång i tiden? Idag vet ingen på bodegan om så var fallet och de är mycket förvånade över att den här eventuella kopian alls finns, dock inte intresserade av att lägga möda på att på något vis juridiskt ge sig på den, och gott är väl det: Diamant är oavsett ursprunget sedan länge en svensk klassiker. Dessutom från Cypern. När vinet började tas från Cypern, eller om det rent av alltid tagits från Cypern, har inte gått att klargöra.DiamanteNog av. Hur smakar då dessa läckerbitar från de suktande parkbänkarnas skurvkapsylsinriktade djup? Det uppmanar vi härmed HR:arna att själva ta reda på. Enligt uppgift utmärks svenska Diamant av sötma med inslag av mandel och bitterhet och den spanska Diamante av en något lättare och friskare stil med något mindre bitterhet. Hursomhelst en viktig provning för varje seriös vinklubb och sann vinhistoriker.Diamante classicRough Diamond & Dave Clempson.

Ristorante Antico Arco, Peppino di Capri & Valpolicella

Publicerat av
Svara

En fransk kompis tyckte absolut att vi skulle gå till Antico Arco och finäta en kväll i Rom. Sagt och gjort. Med Peppino di Capri ringande i öronen och nynnande Mala Femmena, Speedy Gonzales, Roberta och andra Peppino-slagdängor intog vid krogen vid pass en halvtimme för tidigt ity så åpna var vi att vi inte kunde vänta tills klockan var slagen.IMG_1739 Trots den tidiga stunden och att vissa av oss inte kunde sluta nynna Mala Femmena i högst tvivelaktiga tonarter blev vi mottagna på bästa sätt, placerade och vips hade vi finfin Franciacorta i glasen. När vi så stillat både smörsångarådran och törsten tog vi oss an risottoar, köttbitar, skaldjur och annat som vi i varierande grad beställde in och allt var delikat. För att inte göra en redan alltför lång historia ändå mycket mer för lång avrundar vi här med att varmt rekommendera Antico Arco till envar som vill bli behandlad väl och äta och dricka bra. Vintips till köttbiten, en klassisk Valpolicella, så som den ska smaka:IMG_1740La Corte del Pozzo Valpolicella, nr 72121, 125 kr.bild

Peppino di Capri

Jack Bruce – frossa

Publicerat av
Svara

Den av vinifierat ytterst respekterade basisten, sångaren, Jack Brucemultiinstrumentalisten, kompositören, nydanaren, stilsättaren med mera Jack Bruce har lämnat in, vi frossar i ett Bruce-potpurri: Graham Bond Organisation, Cream, Cream, Cream, Jack Bruce m fl (tillfälle att höra Chris Spedding i sin bästa form), West, Bruce & Laing, Bruce, Gallagher & O’Neill (lycka på scenen), Jack Bruce & Ginger Baker, Bruce, Baker & Moore,  Jack Bruce & His Big Blues Band.

Domaine de Brescou Carignan 2007 tre år senare & King Crimson

Publicerat av
5

Självklart minns ni alla inlägget ”Carignan- & Mazuelo-provning” från den 26:e oktober 2011 och ni undrar säkert lite till hens hur de där vinerna skulle vara idag i största allmänhet och framförallt vad som hänt med carignanvinet från Brescou, det som då påstods vara drickfärdigt, trots att det var en purung, fyra år bara!, koncentrerad carignan. Ett rent amatörmässigt påstående, som vinifierat idag på intet vis vill kännas vid. När en mer erfaren, äldre och klokare vinifierat idag åter sätter näsan och smaklökar i nämnda vin står det klart att det på koncentrerade carignaners vis fortsatt är ungt! Trots att den nu provade flaskan bland annat legat ett år i ett provencalskt kök har den fortfarande inte fått några tegeltoner, snarare skiftar det rubinröda i blått och även om doften nu inte är tillknäppt längre finns där inte några mogna carignantoner.Carignan Däremot är vinet nu betydligt behagligare och riktigt gott (till en slags gräddbaserad svamp och bacon-carbonara, vilken tillretts av Hustrun och därför är vare sig vidbränd, äcklig eller sur utan snarare god). Ändå bättre, efter att i en vecka ha stått öppet i köket, utan kork, var vinet idag fortsatt obevtingat och fick er utsände i carignanälskarnas lugubra labyrint där bara de med stort tålamod göre sig besvär, att, låt vara aningen patetiskt och, om någon sett på, pinsamt, utbrista i ett litet lycklig ljud såsom carignanfreakar plägar göra när de än en gång övertygas om att de är rätt på det när de låter sig förtrollas av denna underskattade kusin från landet. Efter en vecka i öppet skick är doften idag (läs igår) fortsatt ganska stor och mycket ren och klar och visar inslag av disciplinerad drottningsylt, väl integrerad ek som pustade ut små flämtningar av lätt rökiga och rostade toner; balanserad, elegant smak där den friska syran nu är helt integrerad i helheten och fungerar både till mat och som eftermiddagsnjutning när vinet testas vid diskbänken under Hustruns alltmer irriterade blickar. Islands! PS Det finns ett småsyskon till det här vinet i Sverige, det heter Carisma, art nr 70921, 79 kr.

Hård dom mot dom & Thin Lizzy

Publicerat av
4
Dom i Köln

Dom i Köln

”Dom säger att…”, ” det är dom på huvudkontoret…”… Ursäkta att vi domderar lite men vaddå ”dom”? Fördömda vare dom som pratar om dom så länge dom inte menar en dom i Köln, en domherre, en champagne-Dom eller en dom i domstolen för det är dit de ska, alla dom som säger dom i största allmänhet, till domstolen, och där ska dom dömas som dom domskallar dom är, och om dom, vilket ligger i sakens natur, inte kan precisera exakt vilka ”dom” dom avsåg ska straffet bli extra hårt, som stodo vi inför domedagen. Klassiker.