Clos Diére blanc 2004

Publicerat 2016-06-04 av Lars Torstenson

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås. Muhammad Ali

The Greatest!

Ålderstigen 3.0

Publicerat 2015-07-12 av Lars Torstenson

Svara

Hermanus Nilsson vill ha ett glas vitt. Går till badrummet och skruvar på kranen. Det rostfärgade vattnet gör honom rasande. ”La bonne!” skriker han, ”varför är vitvinet öh, öh, annan färg?”. När husan dyker upp i sin svartvita mundering och rultande gång och går in i badrummets bortre vägg och trillar i badkaret innan hon får stopp på sig själv fylls Hermanus av begär efter husan varför han beordrar henne att stiga upp och göra sig redo för bestigning, han står där redan och väntar ståtligt. Men när husan krånglat sig ur badkaret, intagit position och hivat upp kjolarna har Hermanus glömt vad det var de skulle göra. Husan, vid det här laget van vid att bli blåst på de förr så heliga herdestunderna, ställer sig på två ben, släpper ner kjolarna och samlar ihop Hermanus i byxan igen. Då kommer han ihåg. ”Du har ju lagt rosévinet i Gibsonlådan, kärringjävel! Ro hit!”. Al Stewart.

Clos Dière Blanc 2004

Publicerat 2015-02-19 av Lars Torstenson

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska.

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.

Vinskörden 2014 & Tonbruket

Publicerat 2014-09-14 av Lars Torstenson

Svara

Hur går det då med årets skörd och hur ser det ut ute i världen? undrar vi nog lite till hens i skrivande stund och för att HR:n åtminstone ska slippa bekymra sig för den saken har er utsände i de dygdiga och djupsinniga druvplockarnas vederkvickande och volymfyllande värld lite intressant information att bibringa de undrandes svarssökande skara. I södra Frankrike är Domaine d’Escapat i Minervois igång sedan ett par veckor och såvitt går bedöma så här långt förlöper allt väl. Bra skördeväder och mognad som infinner sig allteftersom. En bit åt ostnordost skördas det för fullt på Domaine de Brescou. Vi sparkade igång för några veckor sedan och nyss hemkommen därifrån kan jag rapportera om strålande skördeväder – sol, +30 dagtid, +18 nattetid – och läcker mognad. Med det sista menar jag en mognad ungefär som den ifjol och sprungen ur mer svalka och nederbörd än ett normalt år. Skillnaden mellan 2014 och 2013 är dock dels att 14 föregicks av ett annat lite svalare år, dels att druvorna är helt rena i år, m a o inga problem med angrepp överhuvudtaget. Det gör att man kan vänta in det perfekta skördetillfället utan att behöva oroa sig för röta och annat. De vita var igår inne i de sista skälvande minuterna av den alkoholiska jäsningen och såväl chardonnay- som viognier-tankarna uppvisade tydliga och för området fräscha druvaromer. Vi blockerar den malolaktiska jäsningen i år också och hoppas på så vis bevara vinet friskt och fräscht utan att tillsätta syra – något som jag f ö i alla lägen försöker undvika. Rosévinet, Fleur d’Eté får i år 30 procent pinot noir – brukar variera mellan 25 och 40 – och det känns perfekt: vinet uppvisar allt som det ska uppvisa så här mitt i jäsningsprocessen; rätt färg, rätt syra och rätt aromer, känns mycket lovande. Domaine de Brescou har investerat mycket i omplanteringar de senaste åren och ett resultat av det ser vi i år i vår syrah, som för första gången förenar kraft och koncentration med frukt och finess – förr fick vi nöja oss med att försöka få fram hälften av de sakerna då klonen var mer inriktad på volym än kvalitet. Sist men inte minst har vi plockat in den största delen av druvorna som ingår i prestigevinet ”Château de Brescou”, grenache och en skvätt syrah. Känns perfekt med sin medelfylliga komplexitet – målet här är att göra ett vin som vilar mer på komplexitet och elegans (och grenache) är kraft och koncentration. Vi har i år också adderat fler 600 literstunnor till fatparken som används för ”Château-vinet”- tidigare försök har tagit oss från barrique till 500 liter, gissningvis fortsätter vi ytterligare ett steg från 600 litersfaten och installerar ett par foudre/liggare i framtiden. Återkommer med lite fakta om skörden i södra Bulgarien om en vecka då jag är där. På Red Mountain, Wa; ser allt bra ut men det kommer finnas mer att rapportera om några veckor och samma sak gäller Rioja. Tonbruket. PS På Ästad utanför Varberg startade skörden i fredags.

Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake

Publicerat 2014-05-08 av Lars Torstenson

Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den som vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrande att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentliga svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)

Svavlat vs osvavlat

Publicerat 2013-11-09 av Lars Torstenson

Även i år gör vi på Domaine de Brescou samma vin med och utan svavel och precis som ifjol visar sig de svavlade versionerna vara fräschare – notera att halten SO2 är mycket låg även i de svavlade vinerna. Intressant i år däremot är att vi får fram en mer druväkta Viognier, typ Condrieu, om vi arbetar utan tillsatt jäst och svavel. Problemet är, förstås, att vi inte har en aning om vilket jäst som faktiskt jäst vinet.

Sommarförlängare & Bette Midler

Publicerat 2013-08-29 av Lars Torstenson

Svara

Det var inte meningen att årgången 2012 av Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” skulle komma till Sverige, men nu är den här och vinifierat vill å det bestämdaste rekommendera sina HR att prova åtminstone en flaska av vinet. Det går att invända att sommaren går mot sitt slut och att ”Fleur d’Eté” är, som namnet antyder, ett sommarvin eller möjligen, för er svenskar, ett bersåvin. Denna invändning motar vi emellertid snabbt bort med att just årgången 2012 av detta alltid fruktdrivna vin är synnerligen fruktdrivet och därför bär långt in på hösten. ”Åhnej!”, utbrister då någon enerverande petimäter, ”2011:an var minsann inte så där väldans fruktstukad om jag får säga vad jag tycker.” Det är sant, Du enerverande slusk och dina föräldrars stora skam, 2011:an var en avvikelse från vinets utstakade väg mot frukt och lättsamhet. Å andra sidan är 2012:an enormt smultronstinn och fylld av frukt utan att en enda dofttiondel luta sig mot en jäststam av explosiv art. Frukten kommer från unga, treåriga, Grenache-stockar, medelålders Pinot noir och ett uns Viognier i puberteten. Beskrivningen av det här vinet är lika enkel som frukten är lätt att uppskatta: Gott. Varunmmer 70323, pris 79 sek, beställes här (OBS! det står fel årgång på SB:s sajt, rätt är 2012), finns 200 flaskor i lager. The Rose.

Reklam: Domaine de Brescou

Publicerat 2012-01-28 av Lars Torstenson

Svara

Nej, det är inte jag som säger det, det är griffinwell.com. Tre tips på Brescou i Sverige: Viognier 2010 (helt okej representant för sydfransk Viognier), Syrah 2009 (gjord i en ganska maffig stil (för priset och området), kräver en rejäl kastrullering eller några år i vinkällaren), Pinot Noir (en sydfransk Pinot med hygglig druvtypiskhet, 2010:an är betydligt mer uttrycksfull, men den är ännu inte buteljerad så tillsvidare får 09:an duga, okej nu men vinner på ytterligare något års lagring, överraskande allround till mat).